Bye, bye Britain?

Förra veckan gjorde jag ett några dagars besök i England, av både privata och yrkesmässiga skäl. Jag har inte varit där på ett år och tycker nog att stämningen är annorlunda efter Brexit och valet av Trump som USA:s president. Men om man hade kunnat vänta sig lite nertonad agitation för krig, så var det snarare tvärtom. Jag skulle önska att mina gamla åsiktsfränderna i Clarté begav sig över till England och USA och lade ut sina texter om att dessa länder inte har råd att starta ett krig. De verkar inte ha sett detta – men “de stackarna kunna ju icke läsa svenska”!

Krig med Ryssland!
Amerikanska och brittiska militärer anser att Ryssland utgör ett “existensiellt hot” mot deras länder. Och man vet ju vad som krävs i sådana lägen.

Sir Richard Shirreff

Eftergiftspolitiken emot Hitler 1938 är mycket på tapeten. Tidigare i år hamnade boken War with RussiaSunday Times bestsellerlista. Den är skriven av en just pensionerad brittisk toppmilitär i Nato, den 61-årige Sir Richard Shirreff.

Det är en roman som handlar om hur Putin för att höja sitt anseende bland ryssarna invaderar de baltiska staterna i maj 2017. NATO som leds av en massa veklingar reagerar inte, men som väl är finns det i Vita Huset en handlingskraftig kvinnlig president, Lynn Turner Dillon, som inser vad som bör göras. Sedan britterna bytt ut sin velige premiärminister mot en tuffing ordnar sig allt efter brittisk intervention under amerikanskt beskydd.

Det kan finnas anledning till att komma tillbaka till den här boken, eftersom den säger mer om England än om Nato, USA och Ryssland. Tilläggas bör att när den gavs ut i pocket tidigt i höstas hade författaren smugit in några rader om Brexit och kuppförsöket i Turkiet, men utan att det spelade någon roll för handlingen. Att USA skulle få en annan president än Hillary Clinton ansågs antagligen uteslutet. Den mjuke brittiske premiärministern är en man som liknar David Cameron, inte en kvinna som liknar Theresa May.

Rasistiska beskrivningar
Att boken blev en bestseller i våras är svårt att begripa. Huvudaktörerna är kraftfulla, vackra och intelligenta amerikaner, britter och en och annan polack och någon dansk! Sverige, Norge och Finland nämns i förbigående, vilket är egendomligt med tanke på att fokus är på Baltikum. Tyskarna spelar rollen av tröga, pedantiska och laglydiga krigsmotståndare. Ungrare och greker, framställs som smutsiga och obildade köpta “putinargenter”.

Syrien figurerar överhuvudtaget inte i boken. Kanske var det för att författaren och hans kompisar inte kunde ana att det förhatliga Ryssland skulle gå som en av segrarna ur det kriget, både militärt och politiskt? Men när nu detta skett jämställs det med Tysklands seger på Västfronten 1940. Den tidigare så sansade tidningen Independent har upphört som papperstidning, men dessa “lillasyster” kallad “I” hade förra lördagen en karikatyr som var “over the top” som det heter på engelska när något går till kraftig överdrift.

Karikatyr i ”Independent” förra lördagen: Putin och Ryssland styr världen, med aledrickande britter slickande Trumps röv. Den svarta figuren bakom Putin är en av dessa ryska troll eller hackers som ställer till kaos i världens politiska system.

Men tidningen har också en del vettiga korrespondenter som till exempel Robert Fisk och kolumnister som Mary Dejevsky.

Storbritannien i knipa
I samma tidning ställde just Mary Dejevsky frågan om inte Storbritannien kommer att bli den stora förloraren efter Trumps seger?

1) Trump menar allvar med att förändra både arbetet i Washington och den utrikespolitiska prioriteringen. Att han utnämnt en massa f d militärer beror helt enkelt på att han vill ha folk som kan få saker och ting gjorda. Ordrika och värdiga brittiska tjänstemän kommer inte nödvändigtvis att finna det lätt att komma överens med dem.

2) Trump menar fortfarande allvar med att försöka förändra det dynamiska samspelet med Ryssland, utnämningen av Rex Tillerson, oljemagnaten med goda relationer med Putin är ett tecken på detta. Det tyder på att Trump ser en bättre relation med Ryssland som nyckeln till mycket mer, bland annat stabiliteten i Europa, delar av Mellanöstern (särskilt Syrien) och nordöstra Asien. Detta kommer att placera honom i konflikt med en stor del av Storbritanniens nuvarande utrikespolitiska tänkande.

3) Trump är beredd att ta strid med institutioner som anses nästan heliga. Hans direkta avfärdande av CIA:s “bevis” för Rysslands inblandning i amerikanska valet, har gjort honom till en betydande fiende i den amerikanska huvudstaden – innan han ens har börjat. Detta tyder också på att han är mer benägen än många tror att göra verklighet av sina planer med Nato. Radikala utrikespolitiska kursändringar blir speciellt kännbara för Storbritannien, som anser sig som USAs allra närmaste allierade.

Dejevsky nämner Syrien, där Obama i huvudsak kommit att acceptera att Assad får överleva, medan Storbritannien står kvar “skrikande på åskådarplats i försvar av en transatlantisk politik som redan är död”. Något liknande sker med Ryssland och Ukraina. EU har faktiskt börjat ett närmande till Moskva och solidariteten med sanktionerna till stöd för Ukraina försvagas. Men Storbritannien förblir fast i sina gamla dogmatiska hjulspår.

Två val
Landets situation är nu riktigt illa, menade Dejevsky, eftersom man lämnar Europa utan en alternativ förankring. Det fanns en tid när de som förordade Brexit försökte erbjuda trygghet genom att efter EU fanns det en “speciell relation” med Washington. Hur ser den trösten ut nu?

Dejevsky ser två vägar för England: att antingen ¹retirera in i en allt större isolering eller att ²börja tänka om grundligt i politiken – och det måste ske snabbt. Om inte kan det de gamla mönstren komma tillbaka – om de inte redan gjort det?

Min egen kommentar är att samma tongångar har hörts från Peter Wolodarski (av alla). Dejevsky skrev (den här gången) inget om de inrikespolitikska problem som England står inför. Skottland hotar igen att dra sig ur unionen och Labourledaren Jeremy Corbyn vägrar, liksom Assad, att inse sig besegrad och dra sig ut i skymundan.

Men britterna lever med sina myter, liksom svenskarna med sina. En av de mest omhuldade är minnena från 1940-41, då Storbritannien i 12 månader, stod ensamt i världen emot Nazityskland. Tusentals böcker, filmer, TV-serier har spunnits kring denna relativt korta period.

När mina barn gick i skola i England fick de som 7:åringar, 10:åringar och som 14:åringar lära sig om andra världskriget och speciellt om Englands heroiska insatser, i versioner som var avpassade till deras åldrar.

Att nu Storbritannien ställt inför ett läge där de inte har några vänner i Europa, är fiende till Ryssland och med ett USA som tittar västerut över Stilla havet, kommer britterna kanske inte att oroa sig. “We have been there before!”

Den heroiska tonen i David Lows berömda teckning “Very well, alone!” hade fog för sig 1940 – men har den det idag?

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  1 kommentar for “Bye, bye Britain?

  1. Hans Andersson
    2016-12-25 kl. 16:28

    Det finns nog fortfarande drömmar på en del håll om återupprättandet av det brittiska imperiet. Den långvariga anknytningen till USA som pålitlig partner i den västerländska alliansens krig mot Irak och Afghanistan samt även i Balkankriget kommer nog under prövning under Trumps administration.

    Hur bedömer Trump det pågående kriget i Jemen, där britter och amerikaner coachar ett folkmord? Nato-anknytningen kvarstår men där har Trump signalerat att Europa har mindre betydelse framöver ur amerikanskt perspektiv.

    När det gäller Brexit så har väl högsta domstolen ännu inte kommit med sitt utslag gällande om det krävs en omröstning i parlamentet innan utträdet är ett faktum.

    Avgörande där är om den brittiska folkomröstningen är beslutande eller rådgivande eller bara ställd under vanlig lag. Mitt tips är att det måste till ett röstförfarande i parlamentet och då kan folkomröstningens resultat bortses ifrån. Vad händer då? Cirkusen snurrar på.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.