Den 15 februari skulle jag ha modererat ett seminarium med rubriken ”Ge freden en chans” i Rågsveds Folkets hus, arrangerat av Svensk-ryska vänskapsföreningen. Men tyvärr sades lokalbokningen upp. Detta trots att Folkets hus på sin hemsida understryker att ”alla” är välkomna. Efter att samma sak hade upprepats med en kommunägd lokal i Skarpnäck, så erbjöd jag mig att göra den här Youtube-versionen av de planerade samtalen. Fortfarande finns dock hopp om att någonstans kunna genomföra seminariet på riktigt. Vi får se hur det blir.
1. Stefan Lindgren om Ukrainakrigets bakgrund (37 minuter):
2. Christian Pavón om BRICS och SCO (24 minuter):
3. Jan Hagberg om det långvariga förtalandet av Ryssland (23 minuter):
4. Barbara Hagel om huruvida ryssarna vill ha fred (48 minuter):
Först publicerat på Tobias Ljungvalls Substack
Om man inte ens kan ha ett oskyldigt fredsappell i en ABF-lokal i Sverige 2025, var får då vi som söker fred plats? Men vem är förvånad egentligen? Svensken är en bra konstig människa, en färsk undersökning visar nämligen att en majoritet svenskar är positiva till censur.
Sverige blir allt mer absurt och auktoritärt, mycket beror på att den vänster som förr var emot krig och ifågasatte ”sanningar” helt har vikt ner sig och lagt sig platt för högerns narrativ. Se bara på Dadgostars rent värdelösa Vänsterparti. Dadgostar pratar likt vilken annan högerpolitiker när det gäller utrikespolitik. Idag rapporteras t ex hur högern skjuter till 16 miljarder till Ukraina, men inte ett ljud av kritik från Vänsterpartiet och sen klagar man på för lite pengar inom välfärden! Ja tro f-n det.
Det är ingen som för ”vår” talan längre. Se även på s k vänstertidningar – Aftonbladets ledarsida är lika hökaktig som SvD och har som stående inslag Joakim Paasikivis inkompetenta orerande och sen har vi ETC:s och Flammans ledarskribenter som är lika mesiga och tafatta. Det är uppenbart att de är så rädda för att ”tycka fel” om Ryssland och få kritik av högerns debattörer.
Nyligen läste jag följande kommentar: ”Noam Chomsky observerade en gång att projektet att slakta sociala program till förmån för det militärindustriella komplexet sträcker sig så långt tillbaka som New Deal. Medan välfärdsstaten stärker människors önskan om självbestämmande, fungerar som en kontroll mot auktoritärism, genererar krigsstaten vinst och tillväxt utan ansvar för sociala rättigheter. Det är därför det perfekta botemedlet för en europeisk elit som kämpar för att reproducera sin makt mitt i ekonomisk stagnation, geopolitisk instabilitet och oregerlig allmänhet.”
Inget av Sveriges riksdagspartier är idag speciellt intresserat av att diskutera fred. Eftersom det i stället är tvärtom, gör de naturligtvis allt de kan för att det svenska folket inte skall vara inställda på annat än krigsförberedelser.
Nyligen uttryckte sig Ukrainas spionchef General Kirill Budanov så här om folket i Ukraina: ”Under krigstid är det inte nödvändigt att känna till hela sanningen. Annars kan folk utveckla åsikter. Vissa sinnen är inte beredda att förstå den hårda verkligheten. Låt oss inte sätta dem på prov. Allt ska doseras.” Vi har visserligen inte krigstid i Sverige, men vi skall förbereda oss på det och därför tänker vår överhet i samma banor.