Det är i dagarna exakt fem år sedan jag började medarbeta här på lindelof.nu. Det stämmer till eftertanke och de senaste dagarna har jag funderat på hur det hela började. När jag gick i pension vid juletid 2011 bodde min hustru och jag i Kontiolahti i Norra Karelen, en timmes bilresa från ryska gränsen…
Som jag antytt tidigare så är jag lite förbryllad av Oleg Khlevniuks bok “Stalin – en ny biografi av en diktator“, som den i översättning till svenska heter på engelska, eller “Stalin – en ledares liv” som den heter på ryska. Den gavs ut 2015 och översattes genast till engelska. Såvitt jag kunnat avgöra har inga förkortningar eller andra “förbättringar” skett. Men boken ger icke desto mindre ett något osammanhängande intryck…
Innan jag återgår till Oleg Khleniuks bok kan det vara lämpligt att berätta hur mycket en vanlig besökare i dagens Ryssland konfronteras med Josef Stalins minne. Statyerna är ju sedan länge (60-talets början) nermonterade, men i de små affärerna i tunnelbaneplanet kan man för en billig penning köpa sig en personlig stalinbyst. De säljs dock inte i affärerna i gatuplanet…
Den lite improviserade serie om Stalin som Redax haft vänligheten att låta mig publicera här inspirerades delvis av frågan: – Varför är Stalin fortfarande populär bland ryska folket? När man går tillbaka i historien visar det sig att den utlösande faktorn var Anders Björnssons recension 10 januari av Stephen Kotkins två första böcker om Stalin…
En återkommande fråga är hur förhållandet var mellan Lenin och Stalin under den förres sista år. Debatten har fokuserats kring det så kallade “testamente” som Lenin skrev vintern 1922–23 och som bland annat innehöll kritik av Stalin av både politisk art, han har fått för mycket makt, och personlig, han är grov och ohövlig. Dessa yttranden måste dock sättas i sitt politiska och tidsmässiga sammanhang…
I den mån historikerna intresserat sig för de ryska socialdemokraternas 4:e kongress i Stockholm våren 1906 har de trott att den hemlighölls från regeringen och polismakten och att de ryska revolutionärerna, stödda av “inhemska radikaler”, således hade dragit myndigheterna vid näsan – d v s ända tills Hjalmar Branting i Socialdemokraten publicerade sitt “scoop”.
Efter unionsupplösningen våren 1905 hade riksdagsvalet samma höst inneburit en stor seger för “vänstern” vilket i detta sammanhanget avser Liberalerna och det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. För anhängare till det senare var dock rösträtten begränsad. Det skulle dröja 5 år innan de flesta män hade rösträtt och 15 år innan kvinnor hade det. Men utifrån de förhållanden som gällde 1905 så var det en radikal och progressiv regering som tillträdde under ledning av liberalen Karl Staaff (1860–1915)…
Under hela kongressperioden läckte ingenting ut om det hemliga mötet i Folkets Hus, varken i pressen eller i skvallret på gatan. Men lördagen den 9 juni lät chefredaktören för dagstidningen “Socialdemokraten”, Hjalmar Branting, publicera ett sensationellt reportage som av andra tidningar sammanfattades så här…
Stalin tog vägen hem via Berlin, vilket måste innebära att han tog tåget till Malmö och sedan till Trelleborg och Sassnitzfärjan. I Berlin träffade han sin ungdomsvän Alexander “Aljosja” Svanidze (1886–1941). I juni var han tillbaka i Tiflis efter sin andra utlandsresa, eller kanske första om man räknar Tammerfors 1905 som “utland” trots att det befann sig inom ryska kejsardömets gränser. Med detta har vi vederlagt myten att Stalin inte sett utlandet förrän på konferenserna i Teheran 1943 och Potsdam 1945.
Den ärevördige mensjeviken Georgij Plechanov (1856–1918) hade på kongressen i Stockholm gjort sig till tolk för uppfattningen att de ryska socialdemokraterna skulle förhålla sig positiva till riksduman, parlamentet. Bland annat hänvisade han till att den, trots allt, intog en sådan viktig plats i Rysslands politiska liv, att tsarismen inte skulle våga röra den…
De ryska socialdemokraternas 4:e partikongress hölls i Folkets Hus, som då låg vid Barnhusgatan. Man hade först ställt D-salen till förfogande, men den visade sig otillräcklig för de cirka 140 närvarande. Så man flyttade över till B-salen. Kongressen började måndagen de 23 april och skulle hålla på till fredagen den 8 maj. Det hölls sammanlagt 26 sammanträden, varvid Lenin presiderade vid 13…
