Det Åsa Linderborg skrev i sin korta artikel 3 juni är jag delvis högst tveksam till. Tycker hon hamnar i en nattstånden diskussion om vilken sorts socialism som är rätt socialism. Att vara socialist skulle vara något “mycket mer än vänster”, säger mig ingenting. Nej där hamnar hon i den gamla prestigestriden om vem som är bästa socialisten, som lett till så mycket splittring, och som till slut landar i vem som är “god” eller “ond”…
Staten delar årligen ut 14 miljarder till folkrörelser (det fria föreningslivet) – som man sa för ett par år sedan. Utöver det kom presstödet och partistödet och en mängd andra stödformer till “kultur”. Allt det här för att – som man sa – stärka mångfald, den fria åsiktsbildningen, alltså att stärka folkrörelserna – som i ett århundrade utgjort demokratins själva mylla…
Vi vet inte så mycket om Stalins, eller någon av de andra delegaternas, liv utanför de rena kongressförhandlingarna. Birger Svahn, den unge vänstersocialisten som sedan blev journalist hos syndikalisterna, berättade senare (DN 7 mars 1953) hur han och andra i arrangörsgruppen tagit med sig gästerna på sight seeing i Stockholm.
En liten historia om mitt första möte med en stalinist brukar jag berätta när Stalin kommer upp till diskussion. Den utspelade sig 1979 då kampen mellan två olika linjer för fullt pågick inom den så kallade kunskapsrörelsen.
Så här skrev jag den 10 september (dagen efter valet): “I konsekvens med att jag röstat på V, önskar jag mig en breddad Löfvenregering – åt båda hållen. Den ska bestå av V, S, MP, L och C (54,7%). Det vore att återställa en rimlig och begriplig ordning som motar ut hela den nygamla högern (M, KD och SD) i opposition (45,3%)…
För oss som anser att vi befinner oss på vänsterkanten borde frågan om hur ett högerpopulistiskt och reaktionärt nationalistiskt parti som Sverigedemokraterna (SD) kan ha framgång leda till eftertanke. Varför har detta parti framgång medan den alternativa vänstern i vid mening i bästa fall trampar vatten? Den grundläggande förklaringen till att SD erhöll drygt 17%…
Den 16 september föreslog Gunnar Wetterberg i Expressen en S-M-L-regering (190 mandat) med Cecilia Malmström som statsminister. I sin DN-kolumn den 12 oktober instämde Lena Andersson i förslaget och påminde om en del självklara men intressanta förhållanden. Båda två tycker jag glömde några nyckelfrågor. Wetterberg är den f d vänstermannen som skaffat sig förvaltningserfarenhet och…
I regeringens demokratiutredning (Folkstyret i rädslans tid) skriver Olle Wästberg och Daniel Lindvall att åtta av tio svenskar upplever att de inte kan påverka politiken. De känner att de har valfrihet men inget val och rösträtt men ingen röst. Denna känsla av vanmakt stämmer väl överens med verkligheten. Sedan Sverige underordnades EU kan nämligen inte…
Dagen efter valet skrev jag att “vänstern” (V, S, MP, C och L) borde bilda en samlingsregering för att stå emot högern. Jag förstår självklart svårigheterna med en sådan regering, men något vettigt alternativ har hittills ingen kommit upp med. Någon svag mittenkonstellation kommer inte att sitta länge, det tycks inte ens möjligt att välja…
Jag har skrivit om min vånda inför det kommande valet flera gånger. Första gången, den 13 juni, försökte jag överblicka det politiska landskapet och förde fram antigloblaistiska perspektiv hos t ex Lars Bern. Han förutser en “stor koalition” (M+S) för att stoppa antiglobalisterna, vilket jag också såg som en möjlighet. Så skedde t ex i…
Om vi gör tankeexperimentet att Sverigedemokraterna – SD – funnits redan på 1930- och 40-talen, så hade man då utan tvekan antastat, förföljt, ofredat, plågat och trakasserat alla människor med annan hudfärg än den kritvita. Så gjorde SD f ö så sent som 1988, då partiet bildades ur den rasistiska kamp-gruppen BSS (Bevara Sverige svenskt),…
