Sverige

“Deng Xiaoping visste ju inget om fackföreningar”

Detta är andra artikeln om Roland Pettersson, typografen och byggnadsarbetaren från Norrköping. Den behandlar hur han under några år som partiledare för det lilla SKP pratade bordtennis med Zhou Enlai, träffade både Hua Guofeng och Deng Xiaoping, samt till sist var med och räddade Kolmårdens vårdcentral…

“Är man inte humanist, kan man inte vara kommunist”

På Eniro finns 788 Roland Pettersson. I Östhammars kommun finns två, en i Östhammars tätort och en i Gimo. I vissa avseeneden är Roland P här i Östhammar mycket ovanlig, det vågar jag påstå. Han är 87 idag (född 1932), opererad tre gånger för cancer och hans jämngamla fru Marianne och han har nyligen tvingats flytta från Norrköping – där de båda är födda och där de båda har bott hela sitt liv – till Östhammar. Norrköping kunde nämligen inte ordna en dräglig bostad åt dem. Marianne är rörelsehindrad idag.

Snart ryker också skolplikten

Skolplikten är nu ifrågasatt, tyvärr med goda argument. Patrik Engellau på den antiglobalistiska bloggen (eller vad man nu ska kalla den), Det goda samhället, funderar över om inte en avskaffad skolplikt skulle kunna lösa skolans problem…

Heja Sverige!

ASAP Rocky dömdes för de brott som Stockholms tingsrätt ansåg skäligt att döma honom till. Villkorlig dom och skadestånd till målsäganden. Detta trots att USA:s president Donald Trump, USA:s Sverigeambassadör upprörts över svensk rasism och brister i det svenska rättsväsendet och alltså idkat svårartade påtryckningar. Men Sverige stod alltså pall. GW tycker i Expressen det…

Olaga intrång men av ren nyfikenhet och utan onda avsikter

För två år sedan skrev jag om En gammal passion. Det var efter att ha varit i Ljungdalen där min framlidna hustru har sina rötter. Huset där hennes mormor föddes tronar fortfarande lika majestätiskt på Liden. Min fascination är orubbad. Jag dras till detta slott av sten, trä, och mästerligt hantverk, särskilt när jag är ensam och ingen stör mig.

Jag har för länge sedan slutat kalla mig för socialist

Det Åsa Linderborg skrev i sin korta artikel 3 juni är jag delvis högst tveksam till. Tycker hon hamnar i en nattstånden diskussion om vilken sorts socialism som är rätt socialism. Att vara socialist skulle vara något “mycket mer än vänster”, säger mig ingenting. Nej där hamnar hon i den gamla prestigestriden om vem som är bästa socialisten, som lett till så mycket splittring, och som till slut landar i vem som är “god” eller “ond”…

Vad var det vi sa?

Nu säger Jimmie Åkesson att det “känns inte längre som Sverige”. Och han fortsätter: “Man vill slå sönder det som håller oss samman, som binder ihop oss till en nation.” Och så tar han upp Vilhelm Mobergs berömda proklamation från 1941; Svensk strävan.
– Svensk strävan Sverigevänner, det är strävan mot trygghet och gemenskap.

Stalin i Stockholm (11) – Regeringskris

Efter unionsupplösningen våren 1905 hade riksdagsvalet samma höst inneburit en stor seger för “vänstern” vilket i detta sammanhanget avser Liberalerna och det Socialdemokratiska Arbetarpartiet. För anhängare till det senare var dock rösträtten begränsad. Det skulle dröja 5 år innan de flesta män hade rösträtt och 15 år innan kvinnor hade det. Men utifrån de förhållanden som gällde 1905 så var det en radikal och progressiv regering som tillträdde under ledning av liberalen Karl Staaff (1860–1915)…

Stalin i Stockholm (10) – Hjalmar Branting gör skandal

Under hela kongressperioden läckte ingenting ut om det hemliga mötet i Folkets Hus, varken i pressen eller i skvallret på gatan. Men lördagen den 9 juni lät chefredaktören för dagstidningen “Socialdemokraten”, Hjalmar Branting, publicera ett sensationellt reportage som av andra tidningar sammanfattades så här…

Vart tog “Myrdalsoffan” vägen?

Det var hösten 1966, när jag, som nyanländ från Göteborg, bekantade mig med Kårhuset vid Holländargatan i Stockholm. Då blev jag också förevisad “Myrdalssoffan”. Jag minns den som en ganska vanlig, men ovanligt stor soffa i någon obestämd färg…

Jag var emot, men nu är jag för EU

Jag röstade nej såväl i folkomröstningen 1994 som 2003. Jag erkänner dock att jag i det förstnämnda fallet inte var helt bergsäker. Och efter resultatet av den omröstningen tänkte jag närmast som gammal idrotts-freak att jag skulle vara en god förlorare, gilla läget och göra det bästa möjliga av situationen. Det innebar inte på minsta sätt att jag ”skämdes” för att jag hade röstat nej.