Det finns i historien några skrifter, till antalet relativt få, som på ett genomgripande sätt har påverkat utvecklingens gång och förändrat hundratals miljoner människors tänkande.
Ett exempel på en sådan skrift är Nicolaus Copernicus Revolutionibus (1543) om himlasfärernas kretslopp, där jorden helt oväntat mister sin plats i solen och i ett enda svep reduceras till en planet bland alla de övriga. En liknande ställning intar Isaac Newtons Principia (1687), i vilken äpplet faller platt till marken, gravitationslagen lanseras och Keplers lagar får sitt rätta värde. Även Karl Marx och Friedrich Engels Kommunistiska manifest (1848) har visat sig vara ett arbete med väldig räckvidd. I framskjutna positioner ett snäpp längre ner hittar vi sedan Niccolo Machiavellis Fursten, Andreas Vesalius Fabrica, möjligtvis också Gullivers resor av domprosten Swift. Tveklöst bör även Den fräkniga näktergalen från Karlstad och andra essäer (2012) av mig själv nämnas i detta sammanhang.
Ändå kan man fråga sig, om något av dessa verk spelat en roll jämförbar med Charles Darwins On the Origin of Species (Om arternas uppkomst), som utgavs på hösten 1859 och är darwinismens i särklass viktigaste källskrift.
Varför fick just detta 500-sidiga opus ett så enormt genomslag på sin tid?
Den som vill ge sig i kast med det problemet får betänka att dåtidens människor – också intelligentian och vetenskapsmännen – lärt sig att tolka skapelseberättelsen i Första Mosebok helt efter bokstaven. Träd och örter, fåglar, vattendjur, landdjur och människor hade alla i tidernas gryning, så trodde man, skapats av Gud och av Gud allena; något alternativ till det synsättet fanns knappast, åtminstone inte i vår del av världen. Till detta kom att jordens ålder, enligt den bibliska kronologin, var så låg som 6000 år. Naturen bjöd sällan eller aldrig på överraskningar och antogs i princip ha varit oföränderlig genom de 6000 åren. Den räknar, förkunnade en auktoritet som vår egen von Linné, ”precis lika många arter som Gud väckte till liv i begynnelsen”.
Men naturligtvis grävde även 1700- och 1800-talens geologer fram rester av utdöda djur i plikttrogen nitälskan ute på fälten. Det gjorde man ideligen och ibland utan att de funna lämningarna visade upp ens avlägsna likheter med den reellt existerande faunan. Ändå avvisade man som regel alla tankar på en kontinuerlig utveckling inom växt- och djurvärlden. I stället satte vetenskapens kärntrupper sin tro och lit till olika undergångsteorier; utdöda djur och växter ansågs kort och (mindre) gott ha fallit offer för väldiga naturkatastrofer i gången tid. Så och endast så kunde de befintliga arterna elimineras från jordens yta. Berättelsen om Noa, arken och syndafloden var själva prototypen för denna uppfattning.
Man fogade alltså samman skapelsemyten (1 Mosebok: 1–2) med föreställningarna om syndafloden (1 Mosebok: 6–8) och erhöll på så vis en dubbel biblisk försvarsmur mot alla tänkbara angrepp. Först 1859 rämnade denna mur.
Den som påstår att Charles Darwin med sitt verk om arternas uppkomst i förbigående gjorde rent hus med den traditionella exegetiken överdriver knappast. Från och med nu kunde innehållet i Den heliga skrift inte längre tolkas strikt bokstavligt. Det viktorianska England skakade i sina grundvalar. Inrotade trosföreställningar, nedärvda genom århundraden, hade vilat på lösan sand…
En enorm uppmärksamhet med skandal- och sensationsskriverier i parti och minut följde, så snart On the Origin of Species lanserades. Den blide och saktmodige författaren själv avbildades vanligtvis som en schimpans eller gorilla, vilket ansågs vara enormt roligt. Som en av de mest omedgörliga kritikerna framträdde länge en biskop Samuel Wilberforce, men till sist tvingades också han kasta in handduken och ge slaget förlorat.
Darwin klargör i sin bok att alla växter och levande varelser här på jorden successivt har utvecklats ur mer primitiva livsformer under tusentals år – förmodligen ännu längre – parallellt med de geologiska formationernas etappvisa förvandlingar i den oorganiska världen. Den obönhörliga konkurrensen om gynnsammast möjliga livsbetingelser är drivkraften i processen. I denna oavlåtligt pågående kamp för tillvaron (struggle for existence) äger ett naturligt urval rum, ett urval med innebörden att de bäst anpassade exemplaren inom arten segrar och därmed överlever (survival of the fittest). Ja, det naturliga urvalet fungerar med nära nog sömngångaraktig säkerhet, underströk Darwin, och ”sorterar ut de för livskampen mest lämpade individerna ända tills en ny art framträder”.
Det vi bevittnar är alltså en ständig förändringsprocess. Ingenting i naturen är fixt och färdigt.
Darwins teorier hade flera olika källsprång. De byggde till viss del på Charles Lyells nyupptäckter inom geologin och Robert Malthus klassiska arbete om jordens befolkningstillväxt men framför allt på hans eget väldiga forskningsmaterial. Detta material var empiriskt i ordets alla bemärkelser och mödosamt in- och ihopsamlat av Darwin själv under hans fem år långa studieresa med H. M. S. Beagle 1831–36. Här blev fynden på de vulkaniska Galapagosöarna några mil utanför Ecuador de verkliga trumfkorten. Dessa sällsamma fynd visade klart och tydligt att jordens växt- och djurbestånd inte är konstant.
En av darwinismens viktigaste allierade lystrade till namnet Thomas Henry Huxley, färgsprakande och blixtrande intelligent professor i zoologi vid Bergsskolan i London, för jämnan stridsvillig och utrustad med en exceptionellt vass tunga.
Denne unge man blev redan från början vapendragaren framför andra och har gått till kulturhistorien som Darwins bulldogg. Hans vetenskapliga bakgrund påminde i stora stycken om Darwins egen: i fyra år kryssade Huxley jorden runt med H. M. S. Rattlesnake och gjorde sina lärospån.
Thomas Henry H fick äran att läsa ett förhandsexemplar av Charles D:s magnum opus, och på stående fot redovisade han sin oförytterliga mening i ett privatbrev till upphovsmannen. ”Jag är fullt beredd”, skrev Huxley, ”att bestiga bålet för kapitel nio och för det mesta av kapitlen tio, elva och tolv. Med de teser som förfäktas i de åtta första kapitlen är jag helt överens; Ni tycks ha funnit de riktiga orsakerna till arternas uppkomst. På mig har arbetet gjort ett outplånligt intryck.” Dessa intryck förmedlade han även offentligt … som recensent av On the Origin of Species i The Times. Där betecknade han Darwins bok som ”det mäktigaste redskap för vidgning av naturvetenskapens domäner som satts i människors händer efter utgivningen av Newtons Principia”.
I de ideologiska vendettor som ägde rum på 1860-talet, befann sig Huxley nästan dagligen i de främre frontlinjerna, där han morrande sablade ner allt motstånd som den personifierade bulldogg han var.
Darwin själv höll sig däremot på behörigt avstånd från stridslarmet. Han var en beskedlig och fridsam natur, nästan tysk i sin grundlighet, och saknade fullständigt polemiska talanger; därtill var han sjuklig under större delen av sitt vuxna liv och helt inriktad på sitt forskningsarbete och sin stora familj. Noggrannhet och uthållighet förblev hans adelsmärken livet ut. Han kunde fundera i dagar och veckor på varje minsta kommatecken i sin med åren allt vidlyftigare produktion.
På det intellektuella planet var Charles Darwin och hans bulldogg genuint hederliga. Sant är att deras karaktärer bara hade obetydliga likheter med varandra, men glimten i ögat var gemensam.
Jag håller inte med om att Darwin har ändrat hundratals miljoner människors tänkande. Min erfarenhet är tvärtom att han inte ändrat några människors tänkande. När jag fortfarande var lärare, brukade jag ställa frågan om vi ser för att vi har ögon. Eller för att vi fått ögonen för att vi skall kunna se. Och jag fick aldrig något annat svar än det icke-darwinistiska. Darwin var inte heller någon experimentalforskare, så vad som menas med att han påverkat utvecklingen, förstår jag inte. Den bioteknologiska utvecklingen har han i alla fall inte påverkat. Därmed inte sagt något förklenande om honom. I den experimentella psykologin har vi ju i den s k instrumentella betingningen en motsvarighet till hans biologiska tes. Så visst kan det vara som han säger.
”men glimten i ögat var gemensam.”
Vad betyder det?
Mats har skrivit en utmärkt artikel om betydelsen av ”Om arternas uppkomst”. Bo Perssons invändningar förstår jag inte riktigt. Men jag har en annan kommentar till Mats:
Termen darwinism brukar nog huvudsakligen användas om just de teser Darwin lade fram. Den skiljer sig från vad man idag kallar evolutionsläran i den meningen att Darwin inte hade en aning om hur det hela gick till. Den kunskapen utvecklades av Gregor Mendel borta i Brno, ungefär samtidigt som Darwin var verksam. Mendels insikter uppmärksammades dock inte förrän tre decennier efter hans död. Då fick man i vidare vetenskapliga kretsar förståelse för ärftlighetens genetiska mekanism. När den kombinerades med Darwins lära uppstod den så kallade moderna syntesen, eller evolutionsläran, vilken sedan dess bara har förfinats alltmer, av bland andra Richard Dawkins.
”Jag håller inte med om att Darwin har ändrat hundratals miljoner människors tänkande. Min erfarenhet är tvärtom att han inte ändrat några människors tänkande. När jag fortfarande var lärare, brukade jag ställa frågan om vi ser för att vi har ögon, eller för att vi fått ögonen för att vi skall kunna se. Och jag fick aldrig något annat svar än det icke-darwinistiska.”
Detta skriver Bo Persson i ett svar till Mats Parners inlägg om Darwins betydelse. Att utifrån denna fråga om ögonen dra slutsatsen att Darwins arbete inte ändrat några människors tänkande är verkligen häpnadsväckande. Evolutionsteorin är en förutsättning för att biologin skulle utvecklas från Linnés enbart deskriptiva artbegrepp. Och även den medicinska forskningen skulle inte vara där den är utan Darwin. Det finns naturligtvis andra som Gregor Mendel, vars arbete Darwin inte kände till 1859 som också ska hyllas.
Jag håller med Mats Parner att upptäckten av evolutionen är antagligen den viktigaste upptäckten under historisk tid.
Bo P!
Jag är lite osäker på vad du menar med det ”darwinistiska” svaret? Är det att vi ”fått” ögon för att se med? Vem har givit oss dem?
Är det inte riktigare att säga att i ”tidernas begynnelse” hade de arter som slumpmässigt råkat utveckla någon slags mottaglighet för elektromagnetisk strålning större chans att överleva?
Jag tänker på liknelsen med giraffer. Har de ”fått” långa halsar ”för att” kunna äta från trätopparna, eller kan de äta på trätopparna ”därför att” de har ”fått” långa halsar?
Anders P.
Det icke-darwinistiska svaret är det som ser ett syfte bakom uppkomsten av ögonen. I Darwins biologiska värld finns inte några syften. Men uppkomsten i fråga är hos Darwin inte heller en kausal produkt, där orsakerna styr, som i de experimentella vetenskaperna. Hos honom är det tvärtom effekterna, som är styrande. Men hos mina elever på gymnasiet i Piteå var det alltså fortfarande syftena som styrde. Och det är bara några år sedan.
Bo Persons elever hade rätt och han själv fel. Självfallet har vi ögon för att kunna se! Darwins storhet var att han visade på en icke-teleologisk mekanism för s k funktionella förklaringar. Dvs. för framväxten av den goda funktionella design som kan iakttas överallt i naturen. Nämligen det naturliga urvalets verkan på ärvbar variation hos organismer.
Än mera parodiskt blir det när Persson tror att man behöver göra experiment för att påverka utvecklingen. Naturhistorien har det gemensamt med humanhistorien att fullskaliga experiment bara med svårighet låter sig göras. Marx lika lite som Darwin gjorde några experiment, ändå har båda haft utomordentligt stort inflytande på utvecklingen; vetenskapligt, ideologiskt, politiskt.
Eftersom det av såväl etiska som praktiska skäl är lättare att göra experiment på djur och växter än på människor ska dock sägas att Darwins teorier efter hans tid många gånger har testats (och validerats) experimentellt, detta även innan upptäckten av DNA ledde till klarläggandet av den mekanistiska basen för biologiskt arv.
Ola Inghe!
Vi är överens om att Darwin har en icke-teleologisk förklaring till i det här fallet ögonens uppkomst. Men att hävda att vi fått våra ögon för att vi skall kunna se, är i mitt språkbruk just en teleologisk förklaring till ögonens uppkomst.
Det var den biotekniska utvecklingen, jag påstod att Darwin inte hade något att göra med. Man kan vara en skicklig biotekniker utan att vara darwinist.
Jag har inte sagt att Darwin har fel. Det kan mycket väl vara som han säger. I den moderna biopsykologin har vi t ex en variant av hans mekanism i full verksamhet. Och i all uppfostran ser vi också en variant av den. Men i den mänskliga historien finns den inte. Där är det dialektik – motsatsernas kamp – som gäller inte mekanik. Så varför drar du in Marx i sammanhanget?
Bo P!
Varför jag drog in Marx? Kanske för någon släppte ur sig följande häpnadsväckande groda: ”Darwin var inte heller någon experimentalforskare, så vad som menas med att han påverkat utvecklingen, förstår jag inte.” Det var där jag drog parallellen till Marx, för att visa det absurda i den slutledningen. Att de skulle postulerat samma drivkrafter för respektive natur- och humanhistoria påstod jag aldrig.
Ola Inghe!
Det är teknologiutvecklingen, jag påstått, att Darwin inte bidragit till och om man till detta lägger att ”alla”, när det gäller naturhistorien, fortfarande tänker teleologiskt, så tycker jag, att man kan fråga på vilket sätt Darwin har bidragit till utvecklingen. Jag gjorde detta och har ännu inte fått något svar.
Så låt mig därför komma med ett eget förslag. De nya experimentella naturforskarna på 1600- och 1700-talet betraktade naturen ur ett mekanistiskt perspektiv. Och på 1800-talet kompletterar Darwin denna mekanisering av naturen med en mekanisering också av naturhistorien. I det första fallet en orsaksstyrd sådan och i det naturhistoriska fallet en effektstyrd.
Bo Persson!
Jag kan naturligtvis inte veta vad som rörde sig i de elevers huvuden som du anser svarade ”fel” på de två påståenden du gjorde angående ögon och syn. Det funktionella svaret (”ögon för att kunna se”) är givetvis fullt förenligt med någon typ av teistisk och kreationistisk världsbild. Men, menar jag, även med en darwinistisk och ateistisk världsbild, i vilken de båda påståendena om varför vi ögon och syn inte är varandra uteslutande utan tvärtom komplementära förklaringar.
Det är min bestämda uppfattning att drivkraften för den historiska utvecklingen inte kan reduceras till produktivkrafternas utveckling. Utvecklingen av produktionsförhållanden och av politisk och ideologisk överbyggnad har också ett betydande inflytande på utvecklingen, varför darwinismens påstådda brist på inflytande på teknikutvecklingen inte är ett tillräcklig argument mot dess inflytande på den historiska utvecklingen.
Nu är det emellertid inte sant att darwinismen saknat inflytande på produktivkrafternas utveckling. Darwinismen är sedan länge en integrerad del av vetenskaper som har betydelse för fr a de så kallade primärnäringarna (jordbruk, skogsbruk, fiske osv.), såsom genetik och ekologi. Möjligen kan man säga att den är underutnyttjad på grund av de politiska bojor som produktionsförhållandena lägger på produktivkrafternas utveckling. Jag nöjer mig här med ett, relativt färskt, exempel.
Ola Inghe!
Rubriken på den artikel du hänvisar till är helt OK darwinistiskt sett. Dock kan den missförstås utan en kompletterande förklaring. Men artikelbildens text är ett exempel på ett ”återfall” i ett teleologiskt (icke-mekanistiskt) tänkande. Och dessutom vem har förnekat, att vi ser Darwins styrmekanism i verksamhet i många vardagliga sammanhang.
Sedan trodde jag att vi var överens om att kulturhistorien och naturhistorien begreppsligt sett är två helt skilda världar. Men när du nu på nytt drar in den politiska sfären i sammanhanget, så kan jag inte låta bli att tänka på det som brukar kallas socialdarwinism.
Denna ideologiska – alltså icke-vetenskapliga – användning av Darwin har förvisso satt sina spår och gör det än idag. Och det var kanske just denna användning, som Mats Parner tänkte på, när han i sin inledande kria talade om att Darwin förändrat hundratals miljoner människors tänkande.
Bo Persson!
Om ideologi definieras som blott icke-vetenskap så innehåller mycket av även den bästa vetenskap – och i synnerhet experimentell vetenskap – icke-vetenskapliga delar, eftersom formulerandet av de hypoteser som experimenten vanligtvis avser att testa innehåller föreställningar om hur världen fungerar som i varierande grad inte är vetenskapligt verifierade (det är ju just därför de behöver testas empiriskt). Det viktigaste bidraget som darwinismen har gett till vår världsbild är att den, genom att klargöra den mekanism som får arter att förändra sig till vad som på sikt kan bli nya arter, bröt ner den antropocentriska världsbild som dessförinnan helt hade dominerat i åtminstone de områden som dominerats av de från judendomen utgående monoteistiska religionerna. Att reducera effekterna av denna stora förändring i tänkandet till socialdarwinismens framväxt torde vara en grov förenkling. Under en antropocentrisk världsbild finns torsken till för att vi ska kunna fiska den (försåvitt Gud inte vill straffa oss med dess försvinnande) och blir inte krympt för att kunna passera nätets maskor.
Ola Inghe!
Om du menar, att det var en uppgörelse med de monoteistiska religionerna som såväl den nya mekanistiska experimentella vetenskapen som Darwins mekanisering av naturhistorien växte fram, så håller jag inte med dig. I den gängse historieskrivningen var det i en uppgörelse med den aristoteliska teleologi (”antropocentrism”) som präglade det vetenskapliga tänkandet i det medeltida Europa som båda dessa mekaniseringar tog form.
Medeltiden på Högre Allmänna Läroverket i Borås 1950-talet: Härom dagen träffades vi några stycken från gymnasietiden i Borås på 1950-talet. Diskussionen här på lindelof.nu kom upp och plötsligt kom en i gruppen ihåg sin biologilärare under de åren. Denne slutade aldrig med att tjata om att allting har ett syfte. Och det var i stort sett det han idag mindes av denne lärare.