Lord Chilcots rapport från i torsdags, om förspelet till Irakkriget, har i Sverige inte fått den uppmärksamhet den förtjänar. Den har för det mesta presenterats som vore det bara en intern brittiska angelägenhet; ”Ska Tony Blair ställas inför domstol?”.
Men rapporten, också i sin mest sammanfattande form, blottlägger den hänsynslösa strategi som utmärkt västmakternas agerande de senaste 15-20 åren:
- Långt innan de militära aktionerna och det politiska propagandakriget beslutar USA, med sina västeuropeiska vasaller, vem eller vilket land som ska bli nästa mål. Vid tidpunkten kan på ytan de bästa relationer råda, men i Washington ser man staten och dess ledare som en strategisk motståndare, inte militärt i första hand utan politiskt och ekonomiskt.
- Därefter vidtar propagandakriget, eller snarare desinformationskampanjen. Landet och folket framställs som förtryckt av en galen diktator, ivriga att bli befriade. Parallellt med demoniseringen trumpetas det ut att den galne diktatorn har massförstörelsevapen och/eller är beredd att begå mass- och folkmord på den egna befolkningen. Dessa påståenden får status av absoluta sanningar som inte kan ifrågasättas. Kriget framstår för den egna befolkningen i USA och Europa som en lättnad: äntligen slipper vi få vårt goda humör förstört av upprörande reportage i TV, tidningar och på nätet.
- Sedan kriget avklarats hastigt och lustigt tröttnar USA, och därmed dess vasaller på det hela. Det beror på att när landet är besegrat och dess ledare dödats eller fängslats, så utbreder sig inte det soliga och lyckliga landskap man förväntat sig eller utlovat. Vad värre är, de naturrikedomar som från början varit de åtråvärda belöningar hamnar i andra händer än de avsedda. För att tillfredsställa krigsindustrin på hemmaplan uppehåller man ändå en militär närvaro som bringar ännu mer offer, i synnerhet på den civila sidan och också på hemmaplan.
Så var det före, under och efter Irakkriget enligt Chilcotrapporten. Mycket av det var känt redan 2004-2005. Men åtta år efter Irakkriget sker samma sak, men nu i Libyen. Sedan 2014 skulle samma sak ha upprepat sig i Syrien, och det har det gjort, bortsett från att ”diktatorn” och f d ögonläkaren Hafez al-Assad fortfarande sitter vid makten. Men samtidigt bereder USA, EU och NATO marken för en ny kampanj emot Ryssland.
Ryssland är med sin utbildade befolkning och sina naturrikedomar ett strategiskt hot emot USA:s dominans. Landet och folket, och i synnerhet dess ledare, har demoniserats och provocerats. Att Putin och Ryssland förbereder invasion av Europa är en sanning som inte kan ifrågasättas, det enda som kan diskuterats är ”när” – inte ”om”.
Det krävs bredast möjliga enhetsfront för att förhindra att framtida historiker kliar sig i huvudet och undrar hur den europeiska befolkningen inte lärde av sina ledares misstag, eller snarare kriminella uppsåt. Man kommer att säga: Européerna fick betala för sin dumhet med utbredd svält och sjukdomsepidemier, miljontals människor i flyktingläger och inbördeskrig mellan lokala krigsherrar och gangsterband.
