I början av oktober 1972 hade SKVf en ”kinavecka” runt om landet. Till mina uppgifter hörde att vara med och ordna bokbord och fixa stencilerade flygblad att delas ut i Stockholm vid olika evenemang. När vi skulle trycka dem visade det sig, som nästan alltid, att pappret i föreningslokalen tagit slut. Några minuter innan affärerna stängde 18.00 hann vi köpa tillräckliga kvantiteter – bara för att sedan upptäcka att vi inte hade någon svärta. Blixtsnabbt iväg till Storasyster DFFG (De Förenade FNL-grupperna) som lånade oss en tub. Men bladen tog slut redan i Kungsträdgården. Tillbaka till lokalen för ytterligare 1500 som kom i goda händer innan det hela var slut.
En av dessa (goda händer) var Olof Palme som jag stötte ihop med i kvällsmörkret. Ingen livvakt i närheten vad jag kunde se.
Ett par dagar senare stod vi SKVf:are utanför Eriksdalshallen där Kina mötte Sverige i volleyboll. Vi var så sysselsatta med det praktiska så vi hade aldrig tid att fundera på om vi skulle heja på Kina eller Sverige. Kina vann i alla fall med 3-1.
När alla kinabegivenheter var över var vårt kinamaterial utspritt över hela Stockholm. Med hjälp av Peo Österholm samlade vi ihop allt överblivet i hans bil och stuvade in det hos Oktoberbokhandeln och DFFG.
På SMHI hade progressiva meteorologer och hydrologer startat ett projekt för vetenskapliga böcker till våra utbombade kollegor i Hanoi. I TV-Rapport hade Bosse Holmström berättat om protester mot Vietnamkriget bland vetenskapsmännen i USA, bland annat amerikanska meteorologer. Jag ringde upp Bosse, men han hade inga namn. Senare i livet har jag dock träffat en och annan av dem, till exempel professorerna James Holton och Richard Reed. Omvänt anlände en delegation kinesiska meteorologer och hydrologer till Sverige och återigen var det tillfälle att besöka ambassaden för den officiella mottagningen.
Så förflöt dagarna denne höst med omväxlande skifttjänst på SMHI, kinesiska bokbord, stencildragningar, mottagningar, sammanträden och demonstrationer. Trots att jag ju var ung var det tröttande och ibland sviktade entusiasmen. Jag funderade också på vad min chef sagt om min kollega Lars som ”frilansade” för SÄPO; om nu säkerhetstjänsten inte hade förtroende för honom, vilka hade de då förtroende för på SMHI?
Det slog mig då att när vi talade politik på kaffepauser och luncher möttes jag av tre olika attityder: dels de som inte ville prata politik alls, dels de som var lika intresserade och radikala som jag. Men sedan fanns det en tredje grupp, en handfull som gärna lyssnade på vad jag hade att säga men framförallt var noga med att inte missförstå mig. När de tyckte jag var oklar bad de mig precisera och ibland sammanfattade de vad jag sagt och undrade om det stämde.
Dessa personer var goda yrkesmän som åtnjöt stort förtroende. Hade jag varit anställd inom säkerhetstjänsten hade jag absolut värvat en sådan som rapportör, några radikaler var de inte, men heller inte halv-fascister som den frilansande Lasse. Men med denna tredje grupp kunde jag också spela mitt spel genom att då och då föda dem med desinformation.
Mina studier av marxismen-leninismens klassiker samt min samhälleliga praktik hade under året radikaliserat mig avsevärt. Från att i början av 1972 kritiserat SKVf:s tidskrift Kina Rapport för att innehålla för mycket om ”marxism” kom jag i slutet av året att tycka att den innehöll för lite.
Samtidigt med min radikalisering hade allvarliga motsättningar börjat uppstå inom SKVf. En liten grupp tyckte som jag, att SKVf borde mycket mer uttalat propagera för kommunistiska idéer, givetvis utifrån Mao Tsetungs skrifter. En större grupp ville att SKVf skulle bli mer ”vetenskaplig”, alltså bli ett forum för alla dem som var intresserade av Kina, framförallt dagens Kina. Båda grupperna förenades kring boken Tjäna folket som ledande medlemmar skrivit efter ett besök i Kina.
I ett nordiskt möte för vänskapsorganisationer med Kina ställdes frågan ”Lära av eller om Kina”? För mig stod det klar att det gällde ”av”. Jag hade nämligen blivit ansvarig för en studiekurs för en grupp läkarstuderande som på sommaren skulle resa till Kina. Jag hade också upptäckt att den förtalade gruppen KFML(r) kanske inte hade så fel ändå …
Med min politiska inriktning visste jag att jag hade lagt mig på kollisionskurs med SKVf och Jan Myrdal, men jag anade ännu inte den kommande bannstrålen från Kinas premiärministe Zhou Enlai.
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Anders Persson, FNL-rörelsen, Jan Myrdal, Säpo, Tjäna folket, Kina Rapport, SKVf, Svensk-kinesiska vänskapsförbundet, KFML(r), Peo Österholm, Bosse Holmström, DFFG, Richard Reed, James Holton, FNL-rörelsen
