Vintern 1974 genomgick KFML(r) en inre kris. Det började efter nyår då det kommit ut att några äldre medlemmar i Stockholmsavdelningen haft kontakter med politiska representanter från länder bakom järnridån. Kontakterna kan ha stått i samband med försök från Sovjetunionens sida vid den här tiden, 1971-73, att med arbetarromantisk politik vinna radikala studenter för sin sak.
Detta verkar de ha lyckats med över all förväntan i Finland där ingen mindre än Leonid Brezjnev var vänsterungdomens, bland dem blivande Nordeachefen Björn Wahlroos, idol (se sid. 13-14 i Pekka Haapakoskis artikel i New Left Review 1974).
KFML(r):s dåliga valresultatet bidrog givetvis till den interna krisen. ”Sveriges Lenin” Sigge Åkervall försvann, den förtappade ”högerrevisionisten” Anders Lundström togs till heders och en politisk rannsakning inleddes med parollen ”Bekämpa sekterismen”.
Men också SKP genomgick en kris efter valet. Kanske hade man inte varit radikal nog? Kanske hade det varit fel att bilda ett ”Enat Vänster” block med VPK? Liksom KFML(r) rättade in sig mot SKP, började SKP rätta in sig emot KFML(r). Var det möjligt att dessa två delar av en ursprungligen gemensam grupp kunde återförenas?
Det kanske hade varit möjligt, om inte det hade funnits bittra personliga motsättningar mellan ledande personer i båda organisationerna. På gräsrotsnivån däremot hade ”s-are” och ”r-are” börjat finna varandra. Anna Bergman och jag, som stått och blängt på varandra i Vällingby centrum, hon med Gnistan i handen, jag med Proletären, började nu prata med varandra på tunnelbanan tillbaka in till stan.
Med ”tövädret” i KFML(r) blev det lättare för ”intellektuella” som jag att arbeta aktivt. Jag drogs in i arbetet med Röda Rappet och var med på ett trevligt redaktionsmöte i min gamla hemstad Göteborg. Huvudredaktören för det teoretiska organet Klasskampen, Aant Elzinga, bjöd in mig att skriva en artikel om meteorologin i marxistiska ljus.
Det blev en artikel som jag fortfarande är stolt över. Jag tog som utgångspunkt Maos idéer om ”motsättningar” och beskrev hur olika ”motsättningar” drev vädersystemen. Så är det t.ex inte solen som direkt värmer luften. Först värmer solen jordytan varpå denna värmer upp atmosfären. Detta grundlägger en viktig ”motsättning” mellan luften närmast marken och högre upp. Eftersom havsvattnet uppvärms långsammare än landbacken skapas vidare ”motsättningar” mellan luften över land och över hav (som ger sjöbrisen), mellan kontinenterna och oceanerna (som ger monsunen).
Våren 1974 hade varit så omtumlande att när sommaren kom kände jag att jag behövde lugn. Under en konferensresa till Bergen hade jag blivit så förtjust i Norge att jag funderade på att söka jobb där, nu när jag ändå var tvungen bryta upp från Stockholm (SMHI skulle flytta till Norrköping 1975). Norska meteorologkarriärer började ofta längst i norr, i Tromsö, och arbetar sig sedan långsamt söderut. Så den 21 augusti begav jag mig iväg på en två-veckors semester i Norrbotten och Nordnorge.
På nattåget till Luleå började jag föra dagbok där jag resonerade med mig själv om vad som var rätt och fel i politiken. KFML(r)-kamrater (Lif och Leif) i Luleå skaffade mig logi ett par nätter. Vad jag minns var de hyggliga arbetargrabbar och -tjejer med mycken sunt förnuft.
När jag kom till Tromsö den 28:e fick jag bo hemma hos en Jo Sørvig som jobbade på bokhandeln ”Oktober”, som drevs av norska AKP(ml), vilket stod för Arbetarnas Kommunistparti (marxist-leninisterna). AKP(ml) hade inte splittrats som KFML och var den utan konkurrens ledande vänstergruppen i Norge.
Under de tre dagarna i Tromsö hade jag intensiva diskussionen med Jo och hans kamrater. De var nyfikna på att höra om situationen i Sverige och jag var intresserad av att lära mig hur AKP(ml) såg på politiken. På mig gjorde den ett intryck av att innefatta det ”bästa” från SKP och KFML(r). När jag återkom till Stockholm hade de flesta politiska skärvor hamnat på rätt plats i mitt medvetande. Som jag skrev i min lilla resedagbok: ”Det värsta var nog inte att behöva erkänna att SKP hade rätt; det var när jag insåg hur djävla fel jag hade haft.”
Diskussioner uppe i Tromsö kom att forma mitt liv och jag har nog, i allt väsentligt, inte ändrat politisk grundinställning sedan sommaren 1974. När jag senare blivit anklagad för att vara ”toppstyrd från Kina” har jag glatt genmält:
– Nej, jag är toppstyrda från Norge!
Men jag hade inte varit hemma många dagar förrän telefonen ringde. Det var från Kinas ambassad på Bragevägen. De ville tala med mig.
– Kan du komma över?
Länkar till övriga avsnitt: Kap I, Kap II, Kap III, Kap IV, Kap V, Kap VI, Kap VII, Kap VIII, Kap IX, Kap X
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: AKP(ml), Anders Lundström, Aant Elzinga, Brezjnev, Jo Sørvig, KFML(r), Sigge Åkervall, Sovjetunionen, Tromsø, Björn Wahlroos
