Folkets kultur och kulturarv vid kyrkan på Käringön i Bohuslän (Foto: K Lindelöf)
Sedan 1972 har jag varit med i Sveriges kämpande kulturfront. Det var ett ambitiöst och självmedvetet projekt, men som i hög grad underskattade sina motståndare. Idag är det mesta insomnat, men några är vi som kämpar på och försöker hålla liv i de grundläggande idéerna en folkets kultur och yttrandefriheten, som i gängse kulturkretsar från vänster till höger framstår som obegripliga, ja till och med antikverade. Men, då i mitten av 70-talet intog Kulturfront en inte obetydlig plats i offentligheten.
Vi såg (och ser) folket som ett självklart socialt begrepp, trots att ”folket” efter diskussionen för några år sedan om ”verklighetens folk” blivit stämplat som SD-anstucket. Men, det innefattar den förkrossande stora och mångfacetterade majoriteten av den svenska befolkningen med motstridiga intressen till landets lilla och mycket mäktiga ekonomiska och politiska elit. Det är innebörden i det vi menar med uttrycket ”folket mot herrarna”.
Hur det hela började
1965, under Erlanders tredje regering, infördes det statliga presstödet med stöd av kommunisterna. Syftet var att hjälpa ekonomiskt olönsamma, ofta socialdemokratiska så kallade ”andratidningar” att uppehålla åsiktskonkurrensen med de dominerande borgerliga tidningarna. Kanske kan man se detta som startpunkten för den statligt subventionerade kulturpolitiken?
Kulturfronten med FiB/K i spetsen (som startade 1972) var ända från början motståndare till det statliga presstödet. Man såg det som ett sätt att sakta ta död på den fria oppositionella pressen, vilket väl idag, med facit i hand, får ses som en ganska framsynt hållning då.
Sedan kom 1974 års kulturpolitik. Den såg vi absolut inte som ett framsteg. Den innebar skattesubventioner av en mängd fri- och frivilliga kulturuttryck som i förlängningen skulle korrumpera och beroendegöra all oppositionell kultur. Den ”radikala” formeln som fångade in många på vänsterkanten var att ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Men i Kulturfronten var vi inte principiellt emot varken kapitalism eller kommersialism, vilket däremot var självklart för de flesta som kallade sig socialister/kommunister – inklusive socialdemokrater. Kulturfronten sysslade ju själv ganska framgångsrikt med marknadsföring och strävade efter kommersiell framgång för sina kulturprodukter.
1974 års kulturpolitik kan alltså ses som en fortsättning på 1965 års presstödspolitik, alltså en politik för att göra fri och frivillig (medlemsburen) kulturverksamhet beroende av skattefinansierade bidrag. Utvecklingen på detta område har idag gått så långt att ordet ”folkrörelse” i alla officiella dokument har ersatts med ”civilsamhälle”. Det gör att yngre generationer nu helt tappar kontakten med varifrån den pådrivande kraften kom, alltså från det arbetande folket med sina fria och frivilliga lokalföreningar och riksorganisationer – organisationsfriheten satt i system.
Vi vet hur långt bort från detta vi idag kommit och vad det i grunden betyder för demokratin. Den kloke socialdemokraten Bengt Göransson (f d kulturminister och skolminister) beskrev denna utveckling som att ”folkrörelsesamhället” övergått till ”klientsamhället”, alltså att medborgarna blivit klienter.
Man biter inte…
Det kraftigt utökade och statligt subventionerade kulturlivets olika aktörer biter inte gärna den hand som föder dem. Detta är grundläggande. Det fria ”kämpande” kulturlivet har med detta gjorts tandlöst och till små hjälplöst pipande fågelungar efter mera bidrag – annars dör vi!
Kulturkampen administreras (efter 1974) från Kulturrådet, som förstås styrs från Kulturdepartementet på så kallat ”armlängds avstånd”. Kulturlivet står nu och faller med hur mycket pengar som ministern för kultur lyckas stampa fram hos finansdepartementet.
Som motbild till detta kan vi se proletärlitteraturen på 30-talet som bars upp av bokförsäljning i stora upplagor på arbetsplatserna av FiB-ombuden och utgivningen skedde utan statsbidrag av fria förlag ofta i rörelsens tjänst.
Clartés kulturkamp
Det här för mig in på senaste numret av den oberoende socialistiska tidskriften Clarté med temat KULTURKAMPEN. Det inleds med en genomgång av dagens ”framgångsrika arbetarlitteratur”. Artikeln är en förkortad version av ett kapitel ur litteraturkritikern Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst.
Jo, visst ges det ut många bra och angelägna böcker i den vida genren ”arbetarskildringar”. Men har de någon större betydelse i kulturkampen? Jag är tveksam. De ges ut i små upplagor av några ambitiösa förlag. Dessa förlag skulle förmodligen dö omedelbart utan statligt stöd för den smala utgivningen eller om de inte hade bestsellerutgivning parallellt. Denna lilla litterära rännil är idag ”kulturellt” inbäddad och lever i stor utsträckning på konstgjord stödandning.
Idag är det streamade serier på Netflix och från andra multijättar som gestaltar världen för folket och arbetarklassen. Men inte så mycket som en stavelse om detta i Clartés nummer om KULTURKAMPEN.
Olle Josephson om Kulturarvet
Nu till det som ändå är av visst intresse i detta nummer. Begreppet kulturarv har funnits med i Kulturfrontens diskussioner ända sedan slutet av 70-talet. Viktigt har det varit att inom ”folkets kultur” inte se ner på ”finkulturen” såsom klassisk litteratur, musik och bildkonst. Socialister och kommunister inom fronten har ofta protesterat mot detta och därför ofta rynkat på näsan åt begreppet ”folkets kultur”. De har istället lyft fram den ”proletära arbetarkulturen” och ställt den emot ”finkulturen”. Om detta fördes långa oförsonliga diskussioner på 80-talet.
Inom arbetarrörelsen och folkbildningsrörelsen har alltid funnits en motsättning mellan kunskap och borgerlig bildningskultur (finkultur) och en mer handfast praktisk färdigheskultur med dragning åt det antiintellektuella. Detta blev mycket tydligt i skoldebatten på 80-talet då kunskapsrelativism blommade som en farsot bland landets vänsterintellektuella. Framför allt skolan lider fortfarande av dess sviter. Kulturfronten – som om jag minns rätt även innefattade Clarté – försvarade då kunskap och borgerlig bildning, alltså kulturarvet.
Två framträdande clartéister visar nu upp en intern konflikt i synen på kulturarvet. Olle Josephson förklarar att kulturarvet är ett område där kulturkampen pågår och menar att socialister bör blanda sig i den för att inte överlåta hela området till Sverigedemokrater och nykonservativa, som ju talar mycket om den svenska kulturen och kulturarvet.
Det är gott och väl, men jag blir ändå besviken på att Josephson inte ger ett djupare perspektiv på till exempel det svenska språket, som sannerligen hör till kulturarvet. Han är ju en professor i nordiska språk som tappert försvarat svenska språkets ställning som huvudspråk och varnat för engelskans utbredning i den akademiska världen. Men märkligt nog skriver han inget om detta, det som verkligen genomsyrar kulturarvskampen.
Att kulturarvsfrågor hör till en statlig kulturpolitik är helt naturligt. Sådant kostar pengar och bör betalas med skattemedel. Det rör ju rikets gemensamma institutioner som Operan, Dramatiska teatern, de stora riksmuséerna, byggnadsvård, och kanske ytterligare några teatrar i storstäder. Kanske har jag glömt något här. Men, det här bör hållas åtskiljt från det fria kulturlivet, som inte ska finansieras via statsbudgeten.
Josephson vissnar helt på slutet och svänger till något passande för socialisters/kommunisters öron, men som inte kommer att uppröra någon mer än möjligen någon enstaka sverigedemokrat:
”[Det] i särklass viktigaste är att aktivt utveckla den kämpande kultur vi vill ska vinna hegemoni. Det är det trägna arbetet med småförlag, poesifestivaler, konstföreningar, amatörteatrar och allt annat roligt, i ett riktigt klassperspektiv. När det tar stor plats kan vi säga ’folket mot herrarna’ på 2020-talet utan att missförstås.”
Magnus Nilsson sågar Olle Josephson
Men än värre blir det när litteraturvetaren Magnus Nilsson från Malmö universitet kategoriskt sågar begreppet kulturarv. Han skriver:
”Själva begreppet kulturarv är nämligen högst problematiskt för socialister, och särskilt problematiskt blir det när det kopplas till nationer, som exempelvis i begreppet ’det svenska kulturarvet’.”
För, begreppen…
”´svenskar´ och ´nation´ är för en socialist rent reaktionära begrepp”.
Han avvisar i konsekvensens namn ”nationell identitet” och tillägger att det historiskt sett bara ”lett till skallmätning och DNA-tester”, alltså biologisk rasism.
Vad Magnus Nilsson här verkar försöka sig på, är konststycket att hitta en egen slingrande stig emellan vänsterns kulturarvsförsvarare (Olle Josephsönerna) och identitetsvänstern (alla vänsteridentitärer i kretsarna omkring Clarté). Men det blir mycket suddigt. Begreppet kulturarv har liten koppling till dagens så kallade identitetspolitik (kön, ras/hudfärg, hbtq, handikapp, religion). Det är helt uppenbart. Kulturarv är ett 100 år gammalt begrepp, medan identitetspolitiken är ett nytt påhitt med rötter i biologi och ytterst grumliga föreställningar om arv och miljö, ja till och med i omvänt rasistiska föreställningar. Och, att koppla den som idag talar om sin egen svenska identitet (ser sig som svensk) med skallmätning och DNA-tester är fullständigt befängt. Nej, det Magnus Nilsson skriver här är mest förvirrande för alla som tror att Clarté vill skapa klarhet.
1974 års kulturpolitik
Joel Gordon Hultsjö, arkivariestudent i Uppsala, går i en artikel igenom den svenska kulturpolitikens historia, som redan berörts en del ovan. Den började officiellt med 1974 års riksdagsbeslut. Vi får också veta att den hade sitt stolta mål att ”motverka kommersialismens skadliga…”, men att dessa avskaffades av den moderata kulturministern Lena Adelsson Liljeroth 2009. Då öppnades även för näringslivssponsring, för att konstutövarna skulle bli sina egna entreprenörer och att kulturen skulle ses som tillväxtfaktor och alltså kunna gynna näringslivets utveckling.
Detta är visserligen sant, men i mina ögon blev denna utveckling möjlig just tack vare (på grund av) att staten efter 35 år av statlig kulturpolitik helt kontrollerade kultursektorn med sitt Kulturråd och sina anslagsfördelningar. Det var bara för 2009 års regering att med sin borgerliga riksdagsmajoritet lägga om politiken. En mer fristående och självfinansierande kultursektor hade varit mindre sårbar.
Kulturpolitikens problem
I den socialistiska/kommunistiska rörelsens tradition finns en förkärlek för skarpa analyser som ska lägga verkligheten i en förklarande dager – säga sanningen. Clarté (som betyder upplysning, klarhet) är vår kanske mest seglivade exempel på det här. Å ena sidan har jag alltid varit skeptisk till dessa anspråksfulla sanningssägare, men å andra sidan är analyser och diskussioner det kanske viktigaste som finns för en demokratisk samhällsutveckling.
I den meningen är det därför bra att Clarté i detta nummer visar sin ambivalens och perspektivlöshet jämfört med när man var en del av Kulturfronten? De ”skolade” kommunisterna/socialisterna i Clarté verkar idag helt uppslukade av skattesubventioner som kulturkampsidé? Söker man tidskriftsstöd idag? Om inte, varför?
Värdegrund istället för det materiella
Dock, i begynnelsen var inte ordet (värdegrunden), utan de rent materiella betingelserna, alltså ekonomin i det här fallet. Det här är – som jag förstått det – inte bara sunt förnuft, utan även en marxistisk grundbult. Men detta tycks idag också vara en helt undanträngd tanke bland dagens clartéister. Nu gäller bara godkända socialistiska värderingar.
Bortglömda är också idéerna om att ”en folkets kämpande kultur” måse bäras av det arbetande folket och deras självfinansierade organisationers stöd och bidrag – vid sidan om staten – i en bred enhetsfront emot statens hegemoni på kulturområdet. Man är idag sig själv närmast och ser ner på packet (folket).
Här en 11 år gammal artikel i samma ämne.
Herr Nilsson!
För den som anser att ”svenskar”, ”nation”, ”kulturarv” är problematiska, ja till och med reaktionära begrepp, är det nog dags att lämna idévärlden uppe i de syrefattiga elfenbenstornen och bege sig ut på de svenska landsvägarna. Varför inte som Ivar Los gårdfarihandlare. Sagesmannen Nilsson lär ju ha disputerat på nämnde författare. Kanske upptäcker han ett ishotell, en tub Kalles kaviar, ett skattesystem, ett Carl Malmsten-skåp, en Volvo-Amazon, en Kånken, en ask Salta katten och kanske hör han Lillbabs nynna från sin himmel, strax ovan Järvsöklacken?
I stället för att ta det lite piano, utbrister Clartévänstern (och tillhörande släktingar) i sanslösa och hysteriska övertoner var gång de ska närma sig Sverige. Vilhelm Moberg hade inga problem med svensk strävan. Inte jag heller. Och som en sakupplysning:
S-regeringen detroniserade Herman Lundborg redan 1935 och tillsatte den antinazistiske Gunnar Dahlberg.
Måste vi inte slå ännu hårdare. Alltså att riksdagen idag är lika politiskt intressant som kungen. Eller med andra ord: att man idag inte blir klokare av att säga Sverige är en parlamentarisk demokrati än av att säga att vi är ett kungarike.
Inom Teaterförbundet förde vi en diskussion om Lisbeth Lindeborgs idéer om ”Kultur som lokaliseringsfaktor” utifrån hennes studier av Ruhrs omvandling efter stålindustrins kollaps. Hennes idéer anammades i viss utsträckning i Sverige. Direktörer och tjänstemän kan fördra att bo utanför Huvudkommun, i en mindre ort, om där finns en teater. Sen dröjde det inte länge förrän frågan om ”sponsring” av kulturen, teatern, kom upp. Teaterförbundet kunde inte reda ut frågan eller ta ställning men en Lars Peterson från LO gav ut skriften “Det kulturella kapitalet”, 1988 på Tidens Förlag, där han knöt ihop det gamla mecenatskapet med den moderna formen ”sponsring”.
Men, den som betalar kusken bestämmer resans mål. En av de första som bet huvudet av skammen var Claes Sylwander som ställde in vitvaror på Malmö Stadsteaters stora scen. Därefter har det nu blivit helt normalt att göra reklam och söka sponsorer för sin konst. Vi har nu den teater som blivit följden. Staten är snäll, om man är vänlig mot den. (Gr-nk-p-ngs vb)
Min favoritparoll i förstamajtågen som lundastudent var alltid ”Internationell solidaritet, arbetarklassens kampenhet”. Idag 45 år senare är det nog fortfarande så. K:s kampanj, där sympatisörer har texten ”Stolt arbetare” på tröjan är en bra kampanj. All markering att man inte tillhör folkets fiende, de 0,01 procenten som är de som har makten över ekonomin, all sådan markering är bra. Måste man vara man, vit, heterosexuell, protestant, född i Sverige eller svensktalande för att vara ”Stolt arbetare”? Nej. Men om folket, eller arbetarna skall kunna gå samman i sin kamp mot det fortsatt ökande gapet mellan oss och dem, ja då är det viktigt, ja nödvändigt med någon gemensam grund utöver den position man har i produktionsprocessen.
Vi måste ha ytterligare en del referensramar tillsammans. Inte kön, inte hudfärg eller religion, men vi måste kunna tala med varandra. Även om många idag kan engelska är svenska vårt naturliga språk för utbyte av kunskap och funderingar, och Sverige med sin kultur är basen för vår kamp för ”Internationell solidaritet”. Det förstår Knut Lindelöf och Leif Strandberg. Inom Clarté, i vars lundaavdelning jag som student var medlem, där fattar nu en del inte det. Man fattar inte det som det svenska folket naturligtvis tar för givet. Som Leif skriver: ”…är det nog dags att lämna idévärlden uppe i de syrefattiga elfenbenstornen och bege sig ut på de svenska landsvägarna. Varför inte som Ivar Los gårdfarihandlare”.
Internationell solidaritet arbetarklassens kampenhet – som jag minns det var det trotskisternas slagord, skanderat i direkt avståndstagande från DFFGs paroller om stöd till FNL och snarlika enhetsfrontsidéer. Är det inte åt detta håll Clarté rört sig under senare år? Omedvetet eller avsiktligt?
”Idag är det streamade serier på Netflix och från andra multijättar som gestaltar världen för folket och arbetarklassen.” skriver Knut L. Men man kan faktiskt hitta guldkorn även på Netflix.
I samband med firandet av Finlands 100-årsdag 2017 gjordes en nyinspelning av ”Okänd soldat”, den tredje i ordningen. Många har säkert sett den klassiska, som kom bara ett år (1955) efter Väinö Linnas roman. Jag såg den första gången på en biograf i Stockholm, och insåg snabbt att de flesta i salongen hade finska som modersmål och uppfattade saker som inte gick fram av textremsan. Den var ett givet inslag under en kompaniafton när jag gjorde lumpen.
En version från 1985 gjorde inget större intryck på mig, men den nya versionen har jag sett ett par gånger i den 3 timmar långa versionen (den som visades i Sverige var kortare). Nu har Netflix en ännu längre version, uppdelad i fem avsnitt, totalt 5 timmar; väl värt tiden!
I den nya versionen gör Eero Aho ett mycket övertygande porträtt av Rokka.
Mats L!
Jag tittar också på Netflix. Har sett mycket bra där. Men jag antar att du förstår min jämförelse med 30-talets proletärlitteratur?
Knut L!
Jo, jag förstår jämförelsen. Jag har förmånen att i Ivar Los böcker kunna läsa om min farmors uppväxt. Födda samma år, i exakt samma miljö, bara 3 mil fågelvägen från varandra. Enda skillnad var att Ivar Lo växte upp i en för den tiden och miljön mycket liten familj (bara ett syskon, en bror; farmor hade sju bröder och flera systrar).
Benny Andersson är som jag ser det en stor representant för folkets kultur. Jag skulle kunna utveckla detta, med t ex hans samarbete med spelmän från Orsa, men det räcker här med att konstatera hur ”Sillstryparn” (Ulf Dageby) hamnade helt fel med ”lika döa som sillkonserver” [om Abba] i den alternativa schlagerfestivalen 1975.
Mats L!
Det tycker jag du ska utveckla. FiB-avdelningen i Umeå deltog lite oreflekterat i den ”alternativa schlagerfestivalen” 1975. Jag håller helt med om att Benny Andersson är en härlig musikant som skapat odödliga melodier i sant folklig anda och ton. Musikrörelsen (proggen) var i långa stycken sekteristisk.
Mats L!
I ett avsnitt av det populära (och tämligen folkliga) TV-programmet Doobidoo begick Benny Anderssons son Peter Grönwall det oförlåtliga snedsteget att tillsammans med sin livskamrat Nanne Grönwall framföra ”Doing the omoralisk schlagerfestival”, som Sillstryparn gjorde legendarisk 1975 i protest mot att Sverige fick arrangera Eurovisionsschlagern då, eftersom ABBA vunnit året innan.
Enligt min åsikt är även detta folkets kultur, om än lite mer vulgär än den tonådra Benny Andersson nu representerar. Liksom dansbandet ”Drängarna” nu får delta i den svenska uttagning till ESC, som evenemanget nu heter, vilket gör att vi inte får glömma det ännu levande underifrånperspektivet i folkets kultur!
Genom det här illustreras inte minst det oupplösliga sambandet inom FiB/K:s plattform för de två paroller Knut tar upp i inledningen av sitt inlägg.
Några kommentarer.
Nej, Clarté har inte ansökt om tidsskriftsstöd och det är inte aktuellt. Vi har inte haft det så länge jag varit med i redaktionsarbetet, vilket är sedan 2000. Knut efterlyste också artiklar om Netflix, det kommer i nästa nummer. Sedan kan jag inte undgå att ha en liten invändning mot den ganska negativa beskrivningen av dagens arbetarlitteratur/kultur. Jenny Wrangborgs diktsamlingar har gått ut i, för diktsamlingar, stora upplagor. Daria Bogdanska serieroman Wage Slaves har också fått stort genomslag. Breddar man blicken utanför litteraturen hittar vi Gabriela Pichlers filmer. Däremot kan jag hålla med om att de flesta böcker räknas till arbetarlitteraturen idag går ut i de upplagor som t ex Ivar-Lo nådde, men det gäller nog det mesta av mer kvalificerad skönlitteratur idag.
Daniel C!
Men, varför ansöker ni inte om tidskriftsstöd? Det vore intressant att höra er motivering.
Jag är inte negativ till arbetarlitteraturen. Jag vädrar bara mina farhågor för att den lever på nåder från Kulturrådet och statens selektiva bidrag.
Förresten ser jag även bra serier och filmer på Netflix. Det är vem som betalar skjutsen jag menar måste vara en fråga för en kämpande folkets kultur.
Skattepengar till arbetsplatsbibliotek gillar inte Lindelöf. Jag minns 80-talet då Electrolux-chefen Werthen kunde tänka sig att pumpa in pengar i den krisande Folket i Bild/K. Då var Linfelöf på hugget och tyckte det var en utmärkt idé. Jag minns debatten väl.
Kjell E!
Hur väl du minns den debatten visar det faktum att det inte var Werthén, utan SAF:s Sture Eskilsson som inte skulle ”pumpa in pengar”, utan stödköpa ett antal ex av en fotobok som FiB producerat. Men det blev inget av. Men det är riktigt att jag den gången kände suget efter pengar till vår fattiga tidning.
Rune Edberg, vad är felet på själva parollen?
Från Wikipedia hämtar jag ”Arbeit macht frei är en tysk paroll som betyder arbete ger frihet, arbete ska befria dig eller arbete befriar; den mer bokstavliga översättningen är arbete gör (en) fri. Parollen är främst känd för att den placerades vid ingångarna till flera av de nazityska koncentrationslägren som upprättades före eller under det andra världskriget.” Nå Rune, är det sant eller lögn om man säger ”arbete ger frihet”?
”Jag håller helt med om att Benny Andersson är en härlig musikant som skapat odödliga melodier i sant folklig anda och ton.” Nu Knut blir jag fundersam. Vad är sant folklig? Det doftar knätofs. Jag tycker faktiskt att parollen ”För en folkets kultur” är svår. När jag var ung var jag ”jazzgosse” och tyckte inte om rock. När ABBA kom tyckte jag inte om deras musik. Varken rap- eller hip-hopmusik faller mig så värst i smaken. Men som jag tidigare skrivit så gillar jag Timbuktus, KarmaKontot. Men vad har mitt gillande med ”sant folklig” att göra? Inte en susning! Jag kommer att tänka på Ronald Searle som på en skämtteckning har en bestämd moder med mindre bestämd son som tittar på målningar. Sonen säger: ”Yes mother, I don´t know anything about art, but I do know what I like!” Vad är folkets kultur?
Dennis Z!
Jag håller helt med dig om Sillstryparn, har lyssnat många gånger på ”Doing the…”.
En kommentar är för begränsat för att utveckla kopplingen Benny Andersson och musiken från Orsa. Men en gästblogg kanske?
Angående böckerna till SAF blev det inget av med det efter sista telefonsamtalet från Sture Eskilsson när han yttrade: ”Skicka en faktura på 1000 böcker, men skicka för f-n inga böcker!”. Inför en sådan slatt svansviftande begraven hund blev naturligtvis fortsatta kontakter omöjliga!
Debatterna under åren om parollen ”För en folkets kultur” har övertygat mig mer och mer att den, eller någon liknande paroll, aldrig borde ha ingått i FiB/K:s programförklaring. Den har verkat hämmande på skaparglädjen hos presumtiva poeter, konstnärer, författare o s v.
Knut L!
Frågan om tidskriftsstöd har helt enkelt inte varit uppe under de 20 år jag varit med. Jag misstänker att motiveringen har varit ungefär densamma som i FiB/K. Vi har inte heller en sådan ekonomisk situation att vi har ett desperat behov av pengar.
Sedan vill jag ändå lite kommentera din mer allmänna recension av numret. Vi är inte ett partiprogram som ges ut fyra gånger om året utan en tidskrift. Kulturpolitik är ett område som vi inte hade tagit upp på ett tag. Därför ville vi undersöka ämnet och förhoppningsvis få igång en debatt i ämnet, något som vi lyckats med. Då måste också gamla sanningar ifrågasättas och diskuteras. Till exempel är det bra att Magnus Nilsson ifrågasätter det svenska kulturarvet, sådana inlägg skärper debatten och undviker att vårt tänkande stelnar till dogmatism.
Daniel C!
Bra att ni inte sökt tidskriftsstöd. Men ni borde nog göra klart för er varför, inte bara köra på slentrian. Det framgår tydligt hoppas jag att jag anser det vara en ”kulturpolitidskt” viktig fråga.
Vad som förenar clartéisterna är någon slags ”socialism”. Jag är väl också någon slags socialist (eller vänster), men anser det sedan många år ganska poänglöst att inordna mig i något socialistiskt parti, grupp eller sällskap. Alltför mycket brott mot mänskligheten har begåtts i socialismens namn för att det ska vara meningsfullt. Några rättfärdiga ”socialistiska värderingar” tror jag inte på. Men den råa monopolistiska globala kapitalismen måste tyglas, det är jag helt med på.
Clartés ”socialism” rymmer – enligt mitt sätt att se det – både vänner och fiender på KULTURFRONTEN. Det är det som är problemet.
Anders P!
Jag vet att vi inte är överens om detta. Jag är däremot helt övertygad om att parollen är mycket viktig. Den är FiB/K:s (kulturfrontens) lite mjukare sida, som gör FiB/K till just en kulturfront och inte bara en antiimperialistisk front, som steigan.no, Global Politics, fredsrörelsen m fl. Vi ser kulturen som ett väsentligt inrikespolitiskt kampavsnitt. Men området är alldeles för omgärdat med ”rätta värderingar” idag. Det är just sådant vi ska vara med och mjuka upp. Hundra blommor ska få blomma – helst utan statsstöd. Enhetsfronten är här helt avgörande, några ”socialistiska” eller ”proletära” staket vill vi inte ha.
Knut L!
Jag tror att du i din sista mening går in på pudelns kärna. Vilka ingår i kulturfronten?
För mig ingår inte högerpopulister i den. De är fiender till det arbetande folket, även om de lyckas lura med sig en del. Deras kultursyn är reaktionär och bygger som allt annat i deras fatabur på förakt för svaghet. Hur är det med antirasister, feminister m m? Jag skulle vilja säga att de i allt väsentligt inte är fiender, men att mycket av det de gör och säger är felaktigt och bör kritiseras. Sedan är det förstås att det avgörande för utvecklandet av en kulturfront att det sker en organisering underifrån som behöver stärkas, precis som i det övriga politiska arbetet.
Knut L!
Men det som räknas är inte vad man vill utan vad som blir. Och jag har inte sett några ”hundra blommor blomma” i FiB/K i meningen att okända författare och konstnärer stigit fram ur dess hägn. Utan parollen hade hugade bidragsgivare fått skicka in sina alster utan att bekymra sig om de var ”folkligt kulturella” eller ej och redaktionen hade kunnat välja och vraka utifrån en allmänt progressiv världsåskådning. Det egendomliga är att tidningen Gnistan som formellt var en marxist-leninistisk tidning och som sådan borde ha varit stalinistisk-dogmatisk tillhandahöll en bättre grogrund för kulturella nybörjare. Där har en mängd senare framgångsrika journalister och författare tagit sina första stapplande steg – inte i FiB/K. FiB/K snarare levde på redan existerande kulturpersonligheter. Icke för icke är en av bidragsgivarna i senaste numret Carl-Göran Ekerwald med en dikt.
Och så kommer vi igång med en debatt om parollen ”För en folkets kultur”!. Den är, lika litet som yttrandefrihetsparollen, av nationell karaktär. Tvärtom finns det, om vi tittar på folkliga kulturyttringar runt om i världen, mycket likheter. Se på svensk och amerikansk spelmansmusik, samisk musik över flera nationsgränser, afrikanska och ukrainska trumorkestrar, Göran Söllscher, George Harrison och Ravi Shankar m m.
Utgår vi ifrån att dessa paroller enbart skulle ha ett svenskt sammanhang kommer vi snart att prata ”sverigedemokratiska” allihop. Det behöver inte vara fullständigt fel, men SDs nya ”nationalteoretiska” front runt tankesmedjan Oikos måste också den studeras kritiskt och sättas in i sitt sammanhang.
Det viktiga med kulturparollen är givetvis de olika uttrycken och inte så mycket vi debattörer. Att lösa Bertil Cs svårigheter med parollen kan endast göras praktiskt, med olika konkreta exempel från när och fjärran. Kanske också med en och annan knätofs?
Danile C!
Det du skriver rymmer stora problem: ”För mig ingår inte högerpopulister i den [kulturfronten]. De är fiender till det arbetande folket, även om de lyckas lura med sig en del. Deras kultursyn är reaktionär och bygger som allt annat i deras fatabur på förakt för svaghet.”
Jag vänder mig bestämt mot att använda beteckningen ”högerpopulister” på detta sätt och att peka ut ”dem” som fiender. Du gör det endast p g a deras förmodade åsikter. De som röstar på SD och tittar på SwebbTV har ingen gemensam kultursyn, utan representerar med säkerhet ett vitt spektrum, precis som du och jag.
Vi – liksom ”de” – lever i ett svenskt samhälle i kraftig förvandling, vilket gör det helt naturligt att åsikter spretar. Du gör det enkelt för dem att bunta ihop oss som etablissemangsvänster eller kulturmarxister när du buntar ihop dem som du gör. Du bekräftar deras fördomar om etablissemanget och kulturmarxister. Vänstern är t ex inte fiender till en svensk kultur eller till bevarande av svenskt kulturarv. Vi borde skapa enighet runt sådana tankar, inte dela ut slarvigt nedsättande stämplar. Var istället nyfiken på människor som är missnöjda med dagens politiker och be dem utveckla sina tankar.
Vi tar det till att börja med.
Efter ett halvsekel av diskussioner (skam den som ger sig!) står sanningen plötsligt helt klar: FOLKET FINNS INTE! Det vi kallar folket – och som faktiskt lyckats intala sig självt att det existerar – är en illusion, som vid närmare skärskådande upplöses i sina fria liberala beståndsdelar.
Vad är en liberal beståndsdel? Jo, en som helt fritt väljer vilken tv-kanal den vill titta på och samtidigt gläds åt att Spotify nu har passerat såväl Volvo som Investor i börsvärde. För en sådan från de hämmande begreppen helt befriad massa finns egentligen inga bekymmer, inga skuggande orosmoln. Inget kommer i fortsättningen att ställa sig i vägen för det fria skapandet, målandet, skaldandet, musicerandet, deklamerandet, ty allt sker inom ramen för marknadens obegränsade frihet där allt värderas på ett helt objektivt sätt i finansmarknadernas elektroniska valutor. För övrigt, bör tilläggas, tillhör framtiden AI samt Elon Musks lysande idé om att kolonisera planeten Mars.
Knut L!
När jag talade om högerpopulisterna, talade jag om ledarskapet. Bland deras sympatisörer finns säkert en del att omvända i en klokare riktning. Samtidigt så kan jag inte undgå att påpeka att det även finns rätt mycket folk att prata med bland antirasister, queeraktivister m m. Där brukar du ha rätt lätt för att bunta ihop och generalisera.
Daniel C!
”… en del omvända i en klokare riktning.” Vad menas?
Jag talar med alla – även med queer- och BLM-aktivister, om de vill tala med mig. Högerpopulismen (eller vad man vill kalla dem) är idag en organiserad rörelse. En del av deras grundteser ligger det en hel del i (Lars Bern), etablissemangskritiken t ex. Den värdegrundsgodkända skattesubventionerade ”fria” kulturen är en del av detta etablissemang. Där har de en poäng. Du måste också ha funderat över hur det kan komma sig att 18-20 % vänder de gamla partierna (inklusive V) ryggen. Höger eller vänster spelar för dem inte längre någon roll – för det gör i deras ögon ingen skillnad.
Jag antar att du också uppmärksammat att samma diskussion vi nu för här, förs i Norge mellan partiet Rödt och Pål Steigan, där denne är Svarte Petter (rasisten).
Knut L!
Jag menar förstås att det bland SDs väljare finns en del som skulle kunna nås för en antikapitalistisk politik (till skillnad från dig menar jag att det inte räcker med att tämja de värsta avarterna av kapitalismen, den måste avskaffas och ersättas av ett demokratiskt ekonomiskt system). Ja, den högerpopulistiska politiska rörelsen är en fiende till folket. De vill inte avskaffa kapitalismen, tvärtom är de i allt väsentligt nyliberaler. Deras främlingsfientlighet spelar på folkliga fördomar och uppmanar till splittring bland arbetarklassen. Jo, en liknande diskussion förs i Norge. En delvis besläktad debatt var den här. Sedan kan jag bara konstatera att Rödt har nått betydligt fler väljare än vad deras föregångare, Röd Valgallianse, någonsin gjorde under t ex Steigans ledarskap.