Clarté har tappat minnet och ser ner på packet

Folkets kultur och kulturarv vid kyrkan på Käringön i Bohuslän (Foto: K Lindelöf)

Sedan 1972 har jag varit med i Sveriges kämpande kulturfront. Det var ett ambitiöst och självmedvetet projekt, men som i hög grad underskattade sina motståndare. Idag är det mesta insomnat, men några är vi som kämpar på och försöker hålla liv i de grundläggande idéerna en folkets kultur och yttrandefriheten, som i gängse kulturkretsar från vänster till höger framstår som obegripliga, ja till och med antikverade. Men, då i mitten av 70-talet intog Kulturfront en inte obetydlig plats i offentligheten.

Vi såg (och ser) folket som ett självklart socialt begrepp, trots att “folket” efter diskussionen för några år sedan om “verklighetens folk” blivit stämplat som SD-anstucket. Men, det innefattar den förkrossande stora och mångfacetterade majoriteten av den svenska befolkningen med motstridiga intressen till landets lilla och mycket mäktiga ekonomiska och politiska elit. Det är innebörden i det vi menar med uttrycket “folket mot herrarna”.

Hur det hela började
1965, under Erlanders tredje regering, infördes det statliga presstödet med stöd av kommunisterna. Syftet var att hjälpa ekonomiskt olönsamma, ofta socialdemokratiska så kallade ”andratidningar” att uppehålla åsiktskonkurrensen med de dominerande borgerliga tidningarna. Kanske kan man se detta som startpunkten för den statligt subventionerade kulturpolitiken?

Kulturfronten med FiB/K i spetsen (som startade 1972) var ända från början motståndare till det statliga presstödet. Man såg det som ett sätt att sakta ta död på den fria oppositionella pressen, vilket väl idag, med facit i hand, får ses som en ganska framsynt hållning då.

Sedan kom 1974 års kulturpolitik. Den såg vi absolut inte som ett framsteg. Den innebar skattesubventioner av en mängd fri- och frivilliga kulturuttryck som i förlängningen skulle korrumpera och beroendegöra all oppositionell kultur. Den “radikala” formeln som fångade in många på vänsterkanten var att ”motverka kommersialismens negativa verkningar inom kulturområdet”. Men i Kulturfronten var vi inte principiellt emot varken kapitalism eller kommersialism, vilket däremot var självklart för de flesta som kallade sig socialister/kommunister – inklusive socialdemokrater. Kulturfronten sysslade ju själv ganska framgångsrikt med marknadsföring och strävade efter kommersiell framgång för sina kulturprodukter.

1974 års kulturpolitik kan alltså ses som en fortsättning på 1965 års presstödspolitik, alltså en politik för att göra fri och frivillig (medlemsburen) kulturverksamhet beroende av skattefinansierade bidrag. Utvecklingen på detta område har idag gått så långt att ordet ”folkrörelse” i alla officiella dokument har ersatts med ”civilsamhälle”. Det gör att yngre generationer nu helt tappar kontakten med varifrån den pådrivande kraften kom, alltså från det arbetande folket med sina fria och frivilliga lokalföreningar och riksorganisationer – organisationsfriheten satt i system.

Vi vet hur långt bort från detta vi idag kommit och vad det i grunden betyder för demokratin. Den kloke socialdemokraten Bengt Göransson (f d kulturminister och skolminister) beskrev denna utveckling som att ”folkrörelsesamhället” övergått till ”klientsamhället”, alltså att medborgarna blivit klienter.

Man biter inte…
Det kraftigt utökade och statligt subventionerade kulturlivets olika aktörer biter inte gärna den hand som föder dem. Detta är grundläggande. Det fria ”kämpande” kulturlivet har med detta gjorts tandlöst och till små hjälplöst pipande fågelungar efter mera bidrag – annars dör vi!

Kulturkampen administreras (efter 1974) från Kulturrådet, som förstås styrs från Kulturdepartementet på så kallat “armlängds avstånd”. Kulturlivet står nu och faller med hur mycket pengar som ministern för kultur lyckas stampa fram hos finansdepartementet.

Som motbild till detta kan vi se proletärlitteraturen på 30-talet som bars upp av bokförsäljning i stora upplagor på arbetsplatserna av FiB-ombuden och utgivningen skedde utan statsbidrag av fria förlag ofta i rörelsens tjänst.

Clartés kulturkamp
Det här för mig in på senaste numret av den oberoende socialistiska tidskriften Clarté med temat KULTURKAMPEN. Det inleds med en genomgång av dagens ”framgångsrika arbetarlitteratur”. Artikeln är en förkortad version av ett kapitel ur litteraturkritikern Rasmus Landströms bok Arbetarlitteraturens återkomst.

Jo, visst ges det ut många bra och angelägna böcker i den vida genren ”arbetarskildringar”. Men har de någon större betydelse i kulturkampen? Jag är tveksam. De ges ut i små upplagor av några ambitiösa förlag. Dessa förlag skulle förmodligen dö omedelbart utan statligt stöd för den smala utgivningen eller om de inte hade bestsellerutgivning parallellt. Denna lilla litterära rännil är idag ”kulturellt” inbäddad och lever i stor utsträckning på konstgjord stödandning.

Idag är det streamade serier på Netflix och från andra multijättar som gestaltar världen för folket och arbetarklassen. Men inte så mycket som en stavelse om detta i Clartés nummer om KULTURKAMPEN.

Olle Josephson om Kulturarvet
Nu till det som ändå är av visst intresse i detta nummer. Begreppet kulturarv har funnits med i Kulturfrontens diskussioner ända sedan slutet av 70-talet. Viktigt har det varit att inom ”folkets kultur” inte se ner på ”finkulturen” såsom klassisk litteratur, musik och bildkonst. Socialister och kommunister inom fronten har ofta protesterat mot detta och därför ofta rynkat på näsan åt begreppet ”folkets kultur”. De har istället lyft fram den ”proletära arbetarkulturen” och ställt den emot ”finkulturen”. Om detta fördes långa oförsonliga diskussioner på 80-talet.

Inom arbetarrörelsen och folkbildningsrörelsen har alltid funnits en motsättning mellan kunskap och borgerlig bildningskultur (finkultur) och en mer handfast praktisk färdigheskultur med dragning åt det antiintellektuella. Detta blev mycket tydligt i skoldebatten på 80-talet då kunskapsrelativism blommade som en farsot bland landets vänsterintellektuella. Framför allt skolan lider fortfarande av dess sviter. Kulturfronten – som om jag minns rätt även innefattade Clarté – försvarade då kunskap och borgerlig bildning, alltså kulturarvet.

Två framträdande clartéister visar nu upp en intern konflikt i synen på kulturarvet. Olle Josephson förklarar att kulturarvet är ett område där kulturkampen pågår och menar att socialister bör blanda sig i den för att inte överlåta hela området till Sverigedemokrater och nykonservativa, som ju talar mycket om den svenska kulturen och kulturarvet.

Det är gott och väl, men jag blir ändå besviken på att Josephson inte ger ett djupare perspektiv på till exempel det svenska språket, som sannerligen hör till kulturarvet. Han är ju en professor i nordiska språk som tappert försvarat svenska språkets ställning som huvudspråk och varnat för engelskans utbredning i den akademiska världen. Men märkligt nog skriver han inget om detta, det som verkligen genomsyrar kulturarvskampen.

Att kulturarvsfrågor hör till en statlig kulturpolitik är helt naturligt. Sådant kostar pengar och bör betalas med skattemedel. Det rör ju rikets gemensamma institutioner som Operan, Dramatiska teatern, de stora riksmuséerna, byggnadsvård, och kanske ytterligare några teatrar i storstäder. Kanske har jag glömt något här. Men, det här bör hållas åtskiljt från det fria kulturlivet, som inte ska finansieras via statsbudgeten.

Josephson vissnar helt på slutet och svänger till något passande för socialisters/kommunisters öron, men som inte kommer att uppröra någon mer än möjligen någon enstaka sverigedemokrat:

”[Det] i särklass viktigaste är att aktivt utveckla den kämpande kultur vi vill ska vinna hegemoni. Det är det trägna arbetet med småförlag, poesifestivaler, konstföreningar, amatörteatrar och allt annat roligt, i ett riktigt klassperspektiv. När det tar stor plats kan vi säga ’folket mot herrarna’ på 2020-talet utan att missförstås.”

Magnus Nilsson sågar Olle Josephson
Men än värre blir det när litteraturvetaren Magnus Nilsson från Malmö universitet kategoriskt sågar begreppet kulturarv. Han skriver:

”Själva begreppet kulturarv är nämligen högst problematiskt för socialister, och särskilt problematiskt blir det när det kopplas till nationer, som exempelvis i begreppet ’det svenska kulturarvet’.”

För, begreppen…

”´svenskar´ och ´nation´ är för en socialist rent reaktionära begrepp”.

Han avvisar i konsekvensens namn ”nationell identitet” och tillägger att det historiskt sett bara ”lett till skallmätning och DNA-tester”, alltså biologisk rasism.

Vad Magnus Nilsson här verkar försöka sig på, är konststycket att hitta en egen slingrande stig emellan vänsterns kulturarvsförsvarare (Olle Josephsönerna) och identitetsvänstern (alla vänsteridentitärer i kretsarna omkring Clarté). Men det blir mycket suddigt. Begreppet kulturarv har liten koppling till dagens så kallade identitetspolitik (kön, ras/hudfärg, hbtq, handikapp, religion). Det är helt uppenbart. Kulturarv är ett 100 år gammalt begrepp, medan identitetspolitiken är ett nytt påhitt med rötter i biologi och ytterst grumliga föreställningar om arv och miljö, ja till och med i omvänt rasistiska föreställningar. Och, att koppla den som idag talar om sin egen svenska identitet (ser sig som svensk) med skallmätning och DNA-tester är fullständigt befängt. Nej, det Magnus Nilsson skriver här är mest förvirrande för alla som tror att Clarté vill skapa klarhet.

1974 års kulturpolitik
Joel Gordon Hultsjö, arkivariestudent i Uppsala, går i en artikel igenom den svenska kulturpolitikens historia, som redan berörts en del ovan. Den började officiellt med 1974 års riksdagsbeslut. Vi får också veta att den hade sitt stolta mål att ”motverka kommersialismens skadliga…”, men att dessa avskaffades av den moderata kulturministern Lena Adelsson Liljeroth 2009. Då öppnades även för näringslivssponsring, för att konstutövarna skulle bli sina egna entreprenörer och att kulturen skulle ses som tillväxtfaktor och alltså kunna gynna näringslivets utveckling.

Detta är visserligen sant, men i mina ögon blev denna utveckling möjlig just tack vare (på grund av) att staten efter 35 år av statlig kulturpolitik helt kontrollerade kultursektorn med sitt Kulturråd och sina anslagsfördelningar. Det var bara för 2009 års regering att med sin borgerliga riksdagsmajoritet lägga om politiken. En mer fristående och självfinansierande kultursektor hade varit mindre sårbar.

Kulturpolitikens problem
I den socialistiska/kommunistiska rörelsens tradition finns en förkärlek för skarpa analyser som ska lägga verkligheten i en förklarande dager – säga sanningen. Clarté (som betyder upplysning, klarhet) är vår kanske mest seglivade exempel på det här. Å ena sidan har jag alltid varit skeptisk till dessa anspråksfulla sanningssägare, men å andra sidan är analyser och diskussioner det kanske viktigaste som finns för en demokratisk samhällsutveckling.

I den meningen är det därför bra att Clarté i detta nummer visar sin ambivalens och perspektivlöshet jämfört med när man var en del av Kulturfronten? De “skolade” kommunisterna/socialisterna i Clarté verkar idag helt uppslukade av skattesubventioner som kulturkampsidé? Söker man tidskriftsstöd idag? Om inte, varför?

Värdegrund istället för det materiella
Dock, i begynnelsen var inte ordet (värdegrunden), utan de rent materiella betingelserna, alltså ekonomin i det här fallet. Det här är – som jag förstått det – inte bara sunt förnuft, utan även en marxistisk grundbult. Men detta tycks idag också vara en helt undanträngd tanke bland dagens clartéister. Nu gäller bara godkända socialistiska värderingar.

Bortglömda är också idéerna om att ”en folkets kämpande kultur” måse bäras av det arbetande folket och deras självfinansierade organisationers stöd och bidrag – vid sidan om staten – i en bred enhetsfront emot statens hegemoni på kulturområdet. Man är idag sig själv närmast och ser ner på packet (folket).


Här en 11 år gammal artikel i samma ämne.

... är läst 2586 gånger!

  52 kommentarer for “Clarté har tappat minnet och ser ner på packet

  1. Knut Lindelöf skriver:

    Du vill alltså skapa en enhetsfront för att avskaffa kapitalismen (och införa “ett demokratiskt ekonomiskt system” – socialism?). Det verkar på mig fullständigt i det blå. Jag släpper taget om detta nu.

    Tack för matchen, vi får nog anledning återkomma.

  2. Dennis Zackrisson skriver:

    Daniel C!
    Det finns en del i det du säger, som jag skulle vilja att du utvecklade litet. Vi kan börja med ditt senaste inlägg.

    Är den som inte vill “avskaffa kapitalismen” alltid “en fiende till folket”?

    Om du svarar ja, hur vet du vad som “tjänar folket” och hur ser din +/-kalkyl ut?

    Om du svarar nej, när är den som inte bejakar detta avskaffande inte “folkfiende”?

  3. Leif Strandberg skriver:

    Daniel C!
    Härligt att du vill bygga enhetsfronter genom ”organisering underifrån”. Bra. Men sen tar du till stora selekteringsprincipen. Och den är genomsyrad av identitetspolitik och kognitiva utgångspunkter: Vem är du? Vad är din ”syn”? Vad vet du? Vilka värderingar har du? Den kompass som Marx lärde mig handlade mer om ”människans samhälleliga vara” än vad som fanns ”i huvudet” hos människorna. Den handlade mer om vad människor ville och kunde bidra med och inte vad de ”vet”. Det gäller i enhetsfronten att försöka närma sig varandra utan den typ av ideologiska fördomar du skriver om. I valet mellan den bibelläsande torparen och den rättänkande adelsmannen står jag närmare torparen.

  4. Bertil Carlman skriver:

    I likhet med Daniel C. är jag också fullständigt övertygad om att vi idag inte i någon högre grad kan lyckas med att förbättra kapitalismen; har den inte nu kommit till vägs ände? I USA är det enormt tydligt, men även i Sverige tyder allt på en accelererande ökning av avståndet mellan de 0,01 procenten (herrarna) och det 99,09 procenten (folket). Men all kamp som folket står för är värd att stödjas om den så bara går ut på att förbättra pensionen eller arbetslöshetsersättningen. Detta är konkreta frågor. Att som många säger ”vi stöder inte en SD-politik” är reaktionärt. Om nu SD skulle vilja kämpa för förbättrad arbetslöshetsersättning, är inte det bra, trots att det då kanske är en del av SD-politiken?

  5. Knut Lindelöf skriver:

    Bertil C!
    Att vara fullkomligt övertygad om att kapitalismen nu befinner sig i sina dödsryckningar ser jag inte som ett argument, utan mer som en from förhoppning. Kapitalism och fri marknad är ett väl fungerande ekonomiskt system, så länge det inte blir för stort. Finanskapitalismen, den som bara handlar med pengar och finansiella produkter är helt improduktivt och i längden människofientligt. Svårigheten är hur man ska förbjuda den onda kapitalismen men tillåta den goda. Och äganderätten är förstås också ett problem. Är du, Bertil C, beredd att överlämna din egenhändigt och mödosamt uppbyggda gård i Lyåsa till någon kommunal antikapitalistisk potentat?

  6. Bertil Carlman skriver:

    Bäste Knut, du har rätt i att ”Att vara fullkomligt övertygad om att…” är en from förhoppning. Men din fråga ”Är du, Bertil C, beredd att överlämna din egenhändigt och mödosamt uppbyggda gård i Lyåsa till någon kommunal antikapitalistisk potentat?” är förvånansvärt hypotetisk och individinriktad. Du drar slutsatser från vad som hände i Sovjetunionen och antyder därmed att du ifrågasätter det berättigade i oktoberrevolutionen. Varken du, jag eller någon annan har någon väl grundad uppfattning om vad som skulle ske i Sverige om det svenska folket ansåge sig behöva göra revolution. Antagligen blir det väldigt stökigt, min ”mödosamt uppbyggda gård” kanske blir nerbränd.

    Men jag kan inte annat än med största förtroende för de som då är folket, hoppas på att fler av de som då är lika gamla som jag är nu, att dessa får möjlighet att njuta av sin ålders höst som jag gör nu, och inte som många idag tvingas göra på äldreboenden, vars främsta uppgift är att ge vinst till riskkapitalbolag. Jag är inte det minsta orolig för vad som kan hända i denna hypotetiska situation (då jag nog inte lever). Revolutionen gick snett i Sovjet, och jag anser att den också gick snett i Kina när Deng Hsiao-pings politik blev dominerande. Men är det bevis på vad som kommer att hända i USA om den staten imploderar/exploderar, är det bevis på vad en eventuell revolution från folkets sida (ovisst när) i Sverige skulle innebära? Anser du det, ja då får du naturligtvis kämpa emot så gott du förmår.

    Jag tror till och med att jag har större förtroende för vad det svenska folket kommer att göra, än vad Tegnell har.

  7. Knut Lindelöf skriver:

    Bertil C!
    Bra, jag vet att du (tillsammans med många andra och mig, med ett långt liv i arbeta och kamp för en bättre värld bakom oss) idag kan diskutera på ett sansat sätt. Du är föredömligt öppen med din relativt privilegierade ställning och därmed lite olik mig, som inte talar lika mycket om att jag är gammal och lever ett bekvämt liv i min trygga ombonade tillvaro. Men så är det också för mig.

    Jag tillstår utan omsvep att jag är beroende av mina ägodelar som jag delvis skapat med egna händer (byggt) och delvis ärvt. Ibland undrar jag i vilken utsträckning jag egentligen har rätt till denna egendom. Är jag en obotlig “kapitalistfarare” som ytterst värnar min egendom? Men jag lever idag ganska bekymmersfritt med just denna motsägelse. Jag är både en ekonomiskt privilegierad person och en kämpe på kulturfronten. Det funkar rätt bra nu när man är kommen upp i åren.

    Jag ägnar mig därför inte åt så mycket funderingar om vad som ska hända när detta samhällssystem rasar samman. Det reder sig säkert på något sätt. Där är du mera hoppfull än jag. Jag tror inte på någon tulipanaros (socialism) som ska lösa upp alla knutar. Jag tror nog bara på samtalet och diskussionen i fria offentliga medier, alltså yttrandefrihet, kanske som den enda bromsen på terrror, korruption, kriminalitet, krig… Tror också att försvaret av nationen (i statsrättslig mening) och självbestämmandet är grunden för att vi ska slippa ifrån att hamna under krig och ockupation. Vi har alla vårt eget sätt att hantera dessa våra grubblerier.

  8. Hannu Komulainen skriver:

    Det verkar som att en del fortfarande hänger kvar vid 70-talets maoistiska dyrkan av begreppet “enhetsfront”. Men en enhetsfront måste ha ett syfte, att ena så många som möjligt mot fienderna till det konkreta mål man har. Därför är en enhetsfront för socialism inte en absurd idé, vilket FNLarna på 70-talet ansåg.

    Begreppet uppfanns ju faktiskt av kommunister-av Komintern för att neutralisera socialdemokratin under kapitalets offensiv på 20-talet och av Mao mot de japanska ockupanterna.

    (Däremot bör nog socialismen konkretiseras vilket bolsjevikerna gjorde – för freden, brödet och jorden.)

  9. Daniel Cederqvist skriver:

    Jag trodde uppriktigt talat att debatten var avslutad. Men då jag fått två frågor tänker jag svara på dem.

    Dennis Z!
    Nej, den som inte vill avskaffa kapitalismen är inte en fiende till folket. Egentligen borde jag använt begreppet arbetarklassen snarare än det luddiga folket. Däremot är den högerpopulistiska rörelsen, i Sverige främst SD, en fiende till arbetarklassen. Dess ekonomiska politik är i det stora hela en kopia Svenskt Näringslivs önskemål. Lägger man därtill deras främlingsfientliga retorik, vars syfte är att splittra arbetarklassen efter etniska skiljelinjer, så dömer vi oss en mörk framtid. Därför är det just nu en viktig politisk uppgift, kanske den viktigaste, att bekämpa högerpopulismen.

    Leif Strandberg!
    Som jag skrev i mitt svar till Dennis så anser jag att en av de viktigaste frågorna just nu är att bekämpa högerpopulismen (innan någon säger något annat så anser jag t ex kamp mot Nato-medlemskap också är viktigt). Kring detta bör det byggas upp en enhetsfront som inte bara innefattar socialister utan också liberaler och även konservativa och sådana som varit tidigare opolitiska. Jag står också närmare den bibelläsande torparen än den rättänkande adelsmannen. Men jag skulle vilja uppdatera den där motsättningen en smula och ställa frågan: Vem står du närmast? Den feministiska kassörskan eller den konservativa lobbyisten för Svenskt Näringsliv?

  10. Leif Strandberg skriver:

    Daniel C!
    Tack för din fråga. Och mitt svar är enkelt (och i enlighet med vad jag skrev tidigare om ”samhällelig vara”): Kassörskan! Att hon är feminist ser jag som en självklarhet. Det blir nästintill tautologi. Och skulle hon själv beteckna sig som pingstvän, eller hästtjej, eller folkraceförare, eller spågumma, eller SD:are skulle mitt svar bli detsamma: Kassörskan! Så klart. Allt spännande finns hos arbetarklassen!

  11. Dennis Zackrisson skriver:

    Hannu K!
    Vad är det för konkret med “för socialism” som mål för “enhetsfronten”?

    Daniel C!
    Tack för svar. Men jag är fortfarande konfunderad. Vad är den “högerpopulistiska rörelsen” för något och har den en gemensam “ekonomisk politik”. Om det är SD du menar räcker det väl med att säga det? Och som “fiende till arbetarklassen” är det märkligt att LO-medlemmarna, främst Byggnads, i allt större skaror sluter upp i denna kamp. Mot sig själva, om jag förstår dig rätt? Hur förklarar du det och hur konkret tycker du att detta ska motverkas?

  12. Anders Persson skriver:

    Hannu K!
    Begreppet “enhetsfront” uppfanns inte av kommunisterna i Komintern för att neutralisera socialdemokratin under kapitalets offensiv på 20-talet. Tvärtom var man mycket sekteristiska i den kampen. Den uppfanns 1935 för att motstå fascismen på 30-talet. Men det stämmer att den därefter tillämpades av Mao mot de japanska ockupanterna.

  13. Bertil Carlman skriver:

    Daniel C!
    Du skriver: ”Egentligen borde jag använt begreppet arbetarklassen snarare än det luddiga folket.” För vilka svenskar är begreppet arbetarklass mer naturligt att använda än folket (i motsats till herrarna)? På det individuella planet går det bra. ”Jag är ju bara en jobbare (arbetare)” säger både chaufförer (med och utan f-skattsedel), skogsarbetare och hantverkare (med och utan f-skattsedel) och pensionärer i min omgivning. Likaså tror jag inte att parollen ”Stolt arbetare” på något vis känns främmande. Men frågar man dessa om de tillhör arbetarklassen (vilket de flesta av dem gör) då blir det genast trögt i samtalets gång. Vad jag vet så har undersökningar också visat att arbetare (ekonomiskt definierat) numer inte definierar sig som tillhöriga en särskild samhällsklass.

    På t ex 30-talet var det annorlunda. Genom sin ständigt individualistiska propaganda har bourgeosien haft framgång. Om vita arbetare i USA tillfrågas varför de röstat på Trump, blir svaret ofta ”Han är en av oss” (i motsats till etablissemanget). En chaufför jag känner sätter av en del av sina besparingar i aktier. Hans stora idol är Erik Penser. Det är i det läget vi är idag Daniel C! Och vill man som jag ägna sig åt folkbildning får man också tänka på hur man uttrycker sig. Om jag som gammal skollärare skulle börja prata om den svenska arbetarklassen skulle jag göra bort mig. Men att tala om ”vanliga jobbare” eller svenska folket i motsats till överheten, alltså inte SD:s användning, ja då går det bra. Detta är en viktig kulturfråga! Eller har jag fel?

  14. Bertil Carlman skriver:

    Daniel C gör ett mycket vanligt fel, ett fel som till exempel sommarprataren Björn Olsen, överläkare, professor i infektionssjukdomar gjorde den 28:e juli. Han sade något i stil med att eftersom Sverige var ensamt i sin pandemistrategi, så måste den vara fel. Detta är en mycket ovetenskaplig inställning.
    1982 upptäckte R Warren och B J Marshall magsårsbakterien och fick nobelpris för det 2005. Men de fick kämpa. ”Alla” ansåg nämligen att magsår berodde på annat; det fick t ex jag lära mig i min universitetsutbildning. Daniel C skriver ”Sedan kan jag bara konstatera att Rödt har nått betydligt fler väljare än vad deras föregångare, Röd Valgallianse, någonsin gjorde under t ex Steigans ledarskap.” Det är sant men vad bevisar det? Det visar på att den nuvarande linjen för Rödts politik, åtminstone tills nu, är bättre; nej inte bättre men framgångsrikare. Bör det bekymra Steigan? Inte om han kommit fram till att Rödts nuvarande politik inte är framgångsrik i längden.

    Jag har ganska noga studerat polemikväxlingen mellan B Andersson (Clarté) och P Steigan. Nättidningen steigan.no har redogjort för alla inlägg (det brukar den göra), men clartébloggen har bara haft med ett par. Utifrån detta senare faktum kan jag dock bara dra slutsatsen att steigan.no är ärligare; åtminstone i detta. Det säger inget om själva polemiken. Jag lärde mig dock mycket av alla inlägg. En mycket lärorik polemik!

  15. Daniel Cederqvist skriver:

    Dennis Z!
    Visst är det SD jag menar. Det är ju inte ett dugg märkligt att delar av arbetarklassen kan förmås rösta på/ställa upp bakom politiska rörelser som egentligen är fientliga till arbetarklassens intressen. Har hänt massor med gånger under historiens lopp, det mest extrema exemplet är nazityskland. Hur skall man bekämpa det? Jag tror, utan att ha facit, att det vore bra om debatten kunde vridas från värderingsfrågor till frågor om välfärd och ekonomisk jämlikhet.

    Bertil C!
    Jovisst. Man måste anpassa budskapet efter mottagaren. Men i den här debatten tycker jag begreppet blir luddigt.

    Jag tänker nu för egen del avsluta debatten. Har tyvärr annat som pockar på min uppmärksamhet.

  16. Dennis Zackrisson skriver:

    Eminent resonerat, Bertil C!
    Jag vill dock lägga in en liten (men tämligen betydelsefull) brasklapp. Det rör själva meningen: “Genom sin ständigt individualistiska propaganda har bourgeosin haft framgång”. Själva kärnpunkten där är väl att denna propaganda inte behövts. Själva samhällsutvecklingen från 1950-talet (redan efter 2VK) och framåt har i sig självt varit tillräcklig. Det som Erlander (säkerligen tillsammans med hans bollplank Olof Palme) uttryckte som “de stigande förväntningarnas missnöje”. Eller som hans länge fungerande finansminister sa; “den som är normalt funtad, i huvudets och händernas vägnar, tjänar bra”.

    Detta sades som reflekterande kritik mot en begynnande “vänstervridning”, vilken alla samhällsintresserade kunde se redan under sent 1960-tal. Folket ville utveckla sin bestämmanderätt över samhällsutvecklingen. Därav FiB/Ks paroll om folkets kultur, som Anders P tycker är obehövlig. I själva verket är den absolut nödvändig för hållbarheten i hela vår plattform!

  17. Bertil Carlman skriver:

    Dennis skriver ”Själva kärnpunkten där är väl att denna propaganda inte behövts. Själva samhällsutvecklingen från 1950-talet (redan efter 2VK) och framåt har i sig självt varit tillräcklig”. Rätt, jag var lite slarvig. ”Och framåt” är också lite slarvigt. Från ungefär 1970-talet och framåt har samhällsförändringen kommit att också innebära ett ökande gap mellan folket och herrarna. Många ur folket får se en sämre ”skola vård och omsorg”. Nu är det mycket viktigt med de härskandes propaganda. Nu talar både S, M och SD om att ”värna om folkhemmet” som om det inte hade urgröpts alltmer sedan 1970-talet.

    Nu är det mycket viktigt för SmP (Smålandsposten) att ständigt ha artiklar om framgångsrika småföretagare, ”entreprenörer”, och tala i mycket små bokstäver om försämringarna inom ”skola vård och omsorg”, vilka uppenbarligen åtminstone till viss del beror på att privata ”aktörer” plockar ut många, många skattekronor i vinst.

  18. Bo Persson skriver:

    Jag har liksom Anders Persson ändrat mig. Jag tycker inte att kulturella fenomen skall ideologiseras och det allra minst i en tid då allt skall ideologiseras.

  19. Ulf Nilsson skriver:

    Det här är ju ett intressant samtal utan demagogiska påhopp. Men jag förstår inte denna mening i Daniel C:s första inlägg: “Däremot kan jag hålla med om att de flesta böcker räknas till arbetarlitteraturen idag går ut i de upplagor som t ex Ivar-Lo nådde, men det gäller nog det mesta av mer kvalificerad skönlitteratur idag”.

    Saknas ordet “inte”?

    Jag håller med Anders P om att parollen Folkets kultur är problematisk i sin tillämpning. Anders har rätt i att FiB inte lyckats så väl med att bli plattformen där nya författare/journalister publiceras. Det är också den parollen som jag tycker är svårast att tillämpa i FiB-arbetet på basplanet. Samtidigt är kulturkampen oerhört viktig, ja avgörande! Tim Beal, framstående Asienkännare, i synnerhet NordKorea, skrev nyligen om USA-imp. 3 vapen: ekonomisk, militär och kulturell styrka. Han satte kulturstyrkan främst! Vi kan se hur USA backar ekonomiskt, militärt (fast fortfarande nr 1) men helt överlägsna i kultur: nätet, TV, film, nyheter etc.

  20. Anders Romelsjo skriver:

    Ulf Nilsson lyfter fram den kulturella styrkan som viktigt vapen för USA-imperialismen. Inom detta område är USA outstanding och har stärkt sin ställning. Med stöd av EU, Kanada, Australien och många andra länder har USA lyckats att i praktiken få bra kulturell/ideologisk acceptans för olagliga och brutala krig, dödliga sanktioner, statskupper, förföljelse av visselblåsare och sin dåligt belagda kritik/demonisering av motståndare som Ryssland, Kina och Iran. Skickligt av CIA & Co – och livsfarligt för oss. Och USA svarade 2019 för 21,5% av BNP i världen, en klar nedgång jämfört 31% år 2000, men nästan jämförbart med andelen 24% 1980.

    USA är troligen fortfarande militärt starkast. Medan Kina är en framgångsrik konkurrent ekonomiskt. Och medan Kina & Ryssland tillsammans kanske är lika starka som USA, så har de ingen chans kulturellt. Den etablerade pressen i Sverige framstår i stor utsträckning som okritiska megafoner i USA:s kulturella tjänst. Plats för folkets kultur?

  21. Bo Persson skriver:

    Anders Romelsjö!
    Har inte imperialismen alltid marknadsförts i religionens eller civilisationens eller demokratins namn. Ja, religionen fungerar kanske inte längre men vad är alla de värdegrundsvisioner som vi idag bombarderas med annat än vår tids religionssurrogat.

  22. Bo Persson skriver:

    Jag ser nu att jag uttryckte mig lite väl kortfattat i min föregående kommentar. Men det jag ville säga var att det intressanta med imperialismen inte är hur den marknadsförs utan vad den är i sak. Alltså inte någon respekt alls för folkrättens beteendekodex.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.