Corona Roadtrip to Lodi

Den lilla staden Lodi (Alla bilder bearbetningar från Google)

En orolig släkting ringde. En “andra våg” har ju drabbat Kalifornien, så hur har vi det? Jotack, etablissemang som börjat öppna för allmänheten har börjat slå igen. En del kaféer serverar på trottoaren, men det är för kallt och blåsigt för min smak. Plywoodskivorna som spikades upp förra månaden sitter fortfarande kvar. Bibliotek, bokhandlar, frisersalonger och de flesta affärer har varit stängda hela tiden. Jag klipper mig själv med kökssaxen då och då och cyklar eller promenerar varje dag, ibland med ansiktsmask, ibland utan. De flesta bär nog mask utomhus i San Francisco, obligatoriskt för folk som arbetar. Utan mask blir jag inte insläppt i någon affär.

Över 50 personer har dött av viruset här i stan, men det är inget jag känner oro för. Jag påminner kanske om mannen som föll från skyskrapans tjugonde våning. När han passerade tionde våningen tänkte han: Halvvägs nere, och hittills har allt gått bra.

“Social distans” gäller också de hemlösa, som spritts ut över stan och satt upp nya tältläger på nya trottoarer. Härbärgena har glesat bort hälften av sina gäster. En del gamla och sjuka har fått plats i hotellrum, som staden hyrt. Bristen på affärsresenärer och turister gör att de ändå stod tomma.

Fortsätter man motorvägen norrut från Golden Gatebron halvannan mil, kan man inte undgå att se det imponerande San Quentinfängelset med sina 3.500 fångar. På grund av schabbel med fångtransporter är nu närmare 2.000  samt några hundra fångvaktare smittade med Covid19. 700 av fångarna sitter på “death row”. Några av dem har dött, inte av giftgas eller giftinjektion utan av Covid19. Ja, en stor majoritet av de dödsdömda dör av mer eller mindre naturliga skäl innan deras avrättning hinner verkställas. Richard Stitely till exempel, som våldtog och ströp Carol Unger år 1990, dog av viruset efter att ha suttit på death row nästan halva sitt liv. Men nyligen införde guvernör Newsom ett moratorium på avrättningar, så tills vidare är de alla livstidsfångar.

I söndags kände vi ett oemotståndligt behov av att komma ut ur stan. Lite på måfå bestämde vi oss för den lilla staden Lodi, ca 10 mil åt nordost fågelvägen, belägen vid Mokelumne River mellan Stockton och Sacramento. Det finns ingen rak väg dit men flera omvägar. Resan börjar med att ta sig genom stan och upp på Bay-bron, som är sista länken av Interstate 80, som börjar i New York.

Caldecott-tunneln under Berkeleys kullar.

Det var länge sedan jag körde bil över bron, och på andra sidan gör jag en livsfarlig högergir i sista stund för att inte missa Interstate 580. Efter några minuters klagan på hustruns vägvisning är det vänster, vänster for krajsts sejk! Till Higway 24 i vars mittremsa Bart kör tunnelbanetåg, numera nästan tomma. Sedan upp upp och igenom Caldecott-tunneln under Berkeleys kullar, ett klaustrofobiskt, kilometerlångt borrhål från 1936. På andra sidan har vi en lång nerförsbacke förbi Orinda till Valnötsbäcken, även känd som Walnut Creek. Där är det Interstate 680 North, (North, inte South!), som gäller.

Interstate 680 är ett åttafiligt betongmonster, som blev färdigt för några årtionden sedan för att avlasta andra motorvägar i trakten. En kvart senare genar vi via Highway 242 över till hw 4 österut. Efter några mil är det slut med motorvägar, och vi vänder tvärt norrut på väg 160. En hög tvåfilig bro tar oss över San Joachinfloden. På andra sidan står tre kor och glor på en rostig traktor. Vi är på landet, närmare bestämt Sherman Island, en del av ett stort delta. Sacramentofloden dyker upp till vänster. På ett ställe står bilar parkerade, och folk badar i floden. Höger om vägen ligger åkrar. Utdikning, invallning och intensivodling har gjort att de sjunkit flera meter under flodens nivå. En topografisk karta visar att stora arealer ligger 5–10 meter under havsnivån.

Sacramentofloden och bron över Threemile Slough längs highway 160

Vi kommer till en klaffbro som fällts upp för några fritidsbåtar med enorma bilköer som följd. Vidare över Twitchell Island och Brannan Island till Rio Vista, där vi tar Higway 12 åt sydost. Vi korsar North Mokelumne River till Bouldin Island och sedan en lång klaffbro över Little Potato Slough till fastlandet, som är platt som en pannkaka frånsett Interstate 5, det stora långtradarstråket mellan Kanada och Mexiko, som vi kör under. Och därmed närmar vi oss Lodi.

Hw 12 vid Lodi

Min fru har ett minne från Lodi. Det var där deras gamla bil brukade paja på vägen hem, när hon och kompisarna var på dagstur till Sierras för att åka skidor för 50 år sedan.

Själv har jag ett mer abstrakt minne. Hamid Hayat, son till Umer Hayat, en invandrare från Pakistan, som körde omkring och sålde glass i Lodi, blev den förste USA-medborgaren i Kalifornien som dömdes för terrorbrott. De båda hade varit i Pakistan för att hitta en brud åt pojken. Denne hade också gått på koranskola. Hamid, född 1983, fick 24 års fängelse för att ha planerat terrordåd i USA. Väsentligen hade han, efter många timmars hårda förhör, undertecknat en färdigskriven bekännelse. Det hela väckte en viss uppmärksamhet, eftersom det verkade så snurrigt. Bland annat hade fadern – glassförsäljaren – bekänt att han besökt ett läger, där tusentals krigare från Al Qaida övade stavhopp iförda Ninja-masker.

Efter att ha spenderat 14 år i ett fängelse i Phoenix, Arizona, frisläpptes Hamid förra året. Rättegången 2005–2007 förklarades undermålig och domen ogiltig. Det var kanske det första exemplet på “pre-crime conviction”, där någon alltså döms för ett brott som han ska ha planerat men ännu inte hunnit utföra. Fler skulle följa.

Vägen kantades av några bensinmackar, In and Out Burgers, McDonalds, Panda Express, IHOP (International House of Pancakes), Walmart, Chase Bank, Church of God, fastighetsförmedlare… Det kunde ha varit vilken amerikansk stad som helst. Ett plakat lockade med “New Homes from $450.000”.

Plötsligt var vi på väg ut ur stan. Var fanns då centrum? Vi måste se på kartan. Efter en vinkelrät vändning norrut genom några kilometer av villakvarter hittade vi stadens gamla centrum. Vi klev ur bilen ut i 30-gradig hetta. Jag letade förgäves efter en offentlig toalett och ställde mig till sist i en gränd mellan några soptunnor. När det började rista i hans nät, rusade en spindel ut men återvände in under soptunnan efter att ha inspekterat.

Centrala Lodi

Lodi var en trevlig liten stad, vänort med italienska Lodi. Det enda som störde lugnet var några bilar av 60-talsmodell, som långsamt kryssade runt kvarteren med musiken på max. Det var sen söndagseftermiddag, och mycket skulle varit stängt även utan coronavirus. Smått nostalgiskt.

Jag gillar gamla järnvägsmiljöer, och här fanns en liten “Rail Depot”. Normalt stannade två tåg i var riktning mellan Sacramento och Bakersfield, men nu var det coronatider, och allt var dött utom en kvinna, som satt och plockade med sina tillhörigheter.

Järnvägen hade byggts av Central Pacific 1869, och 35 år senare byggdes en till, parallellt med den första, av Western Pacific. Jordbruk var från början den stora inkomsten. Maskintillverkning följde. År 1926 fick en viss R.G. LeTourneau patent på en maskin, som han kallade “Caterpillar”.

Druvodling och vintillverkning har blivit stort. Vi hittar den enda öppna restaurangen, som endast har uteservering samt kö. Sätter oss på en bänk vid vad som nästan är en gågata. En hem- och tandlös kvinna i 50-årsåldern sätter sig mittemot och hojtar till ibland, men vi är för slöa och likgiltiga för kontakt. I Lodi News-Sentinel läser jag att 300 lärare protesterat utanför skolkontoret mot planer på att skicka tillbaks barnen till stans skolor i augusti. Tidningens förre ägare och redaktör har avlidit, 96 år gammal, och sheriffen har repat sig från en släng av Covid19.

Efter 22 minuter ringer restaurangen att de har ett ledigt bord. Några timmar senare är det nermörkt, och vi är 60 dollar fattigare och mättare när vi letar oss tillbaks till bilen. Frun nappar på mitt förslag att köra. Vi tar en sydlig omväg med enbart stora vägar. Interstate 5 förbi Stockton, I 205, I 580 etc. Altamontpasset blir resans högsta punkt om än ingen höjdpunkt. Ni minns säkert att det var där som Rolling Stones hade en stor utomhuskonsert bort i Hedenhös, där minst en av de tusentals åhörarna blev ihjälslagen av ordningsvakterna, som kallade sig Hells Angels. Vi är hemma efter knappt två timmar. Det luktar brännt om vår gamla bil, men den ska snart svalna i ett sommarkallt San Francisco.

... är läst 600 gånger!

  3 kommentarer for “Corona Roadtrip to Lodi

  1. Dennis Zackrisson skriver:

    Kul inlägg, Bengt S!
    Och väldigt bra illustration till det gamla ordspråket “När någon gjort en resa har en alltid något att berätta.”

    Lodi förekommer också i en lite större (i alla fall vidare) “American Songbook”, som kanske ändå lite mer handlar om att fastna där även om den här YouTube-videon även den skildrar någon typ av resa!

  2. Bengt Svensson skriver:

    Tack, Dennis Z! Jag visste inget om den sången.

  3. Dennis Zackrisson skriver:

    Det är det som känns bra här på bloggen. Rätt som det är får man veta något man inte kände till sedan tidigare. För övrigt finns låten på Creedence Clearwater Revivals 3:e LP; Green River från 1969. Skriven av sångaren och (solo)gitarristen John Fogerty.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.