Jag hade varit ute på några långfärder med cykel i Sverige och Norge men det var först när min yngre syster Monica, som arbetade på SAS kontor i Milano, tipsade mig om att jag som nära släkting kunde få kraftigt rabatterade biljetter, som planerna på cykelsemestrar i Frankrike tog form.
Sagt och gjort. I slutet på juni 1985 tog jag, försedd med cykel och långfärdspackning, flyget från Arlanda och landade i Milano där Monica och min svåger Emilio tog emot. Morgonen därpå började äventyret. Först två dagars cykling i sydvästlig riktning till staden Cuneo, nära den franska gränsen. Härifrån skulle jag ta mig upp till passet Colle della Maddelena (Col du Larche på franska) med passhöjden 1948 meter. En höjdskillnad på 1414 meter. Sedan skulle jag vara inne i Alpes-Maritime och följa de franska alperna norrut för att slutligen nå Genève.
Jag hade ingen erfarenhet av bergscykling men hade förberett mig genom att montera ett extra drev med 28 tänder vid cykelns vevparti. Med det största drevet vid bakhjulet, som också hade 28 tänder, gick cykelhjulen ett varv för varje pedalvarv. Det visade sig vara en klok försiktighetsåtgärd. När serpentinvägarna började var lutningen ofta 5% och utväxlingen 1:1 passade bra när vikten var drygt 30 kg för cykel plus packning. Närmare passhöjderna kunde lutningen bli 10-12% och då blev det att kliva av och leda cykeln.
Så började färden uppåt dalgången och jag upptäckte snabbt att hettan var ett större problem än backarna. Jag fick flera gånger krypa ned i den bäck med iskallt vatten som rann vid sidan av vägen. En lång sträcka var stigningen måttlig i dalgången men sedan började serpentinvägen uppför bergssidan. Och därmed också tjusningen med cykling i alperna. För varje slinga av vägen öppnar sig utsikten alltmer ned mot dalen. Det är bara att stanna vid vägkanten en stund och njuta av vyn innan färden fortsätter, en oslagbar fördel när man tar sig fram på cykel. Man slipper frustrationen vid bilkörning, att inte kunna stanna där man vill, och missa de bästa utsiktspunkterna.
Vid femtiden var jag uppe vid passhöjden, en äng full med fjällblommor, där det också fanns en servering. En sista italiensk öl och glass innan jag bytte till långbyxor och långärmad skjorta och gav mig av nerför på den franska sidan. Jag lärde mig snabbt hur långt innan hårnålskurvorna jag måste börja bromsa. 700 meter längre ner hittade jag en campingplats vid byn Condamine-Châtelard. Slog upp tältet, duschade, bytte om och uppsökte byns restaurang. Nu visste jag att jag klarade av att cykla i alperna.
Det skulle bli mycket bergscykling den här första resan. På väg norrut i de franska alperna passerade jag till exempel Col du Galibier på 2646 meters höjd. Ett antal bilar stod parkerade på passhöjden och jag kunde inte låta bli att tänka att dess passagerare fuskat som tagit sig upp på det sättet.
En nackdel med cykling i alperna är att de bästa matställena hittar man inte där utan på lägre höjder. Mina sammanlagt sex cykelsemestrar i Frankrike gick därför till olika delar av landet och bjöd på många olika slags upplevelser. Jag upptäckte att det var lämpligt att lämna Sverige kring midsommar, då hade de franska campingplatserna öppnat för säsongen. Och resa hem igen senast 14 juli, när sommarhettan kom och fransmännens ledigheter började. Under varje resa cyklade jag omkring 150 mil på fjorton dagar. Även de minsta franska småvägarna är asfalterade och i gott skick, så jag råkade sällan ut för mer än en punktering under varje resa.
Frankrike är ett stort och mycket variationsrikt land, såväl vad gäller olika naturtyper, historiska byggnader, museer och minnesmärken, liksom olika mattraditioner baserade på regionens råvaror. Inte för inte har många maträtter ett namn som anknyter till en ort inom regionen.
I förra delen Bilsemester i Frankrike nämnde jag att jag kommit på ett osvikligt sätt att undvika magproblem under en semesterresa. Det är helt enkelt att cykla drygt tio mil under dagen. Det sätter fart på ämnesomsättningen och ger en strålande aptit som klarar av en komplett middagsmeny om det så är en avsmakningsmeny med sju rätter. Sedan reser man hem, smalare och starkare än vid utresan och rik på minnen.
Som transportmedel är cykeln i flera avseenden oöverträffad – en av mänsklighetens stora uppfinningar. Det krävs ett minimum av resurser vid dess tillverkning och ett minimum av kraft vid dess användning. Det är inte cykeln i sig som sätter dess begränsningar utan hur samhällena är uppbyggda. Jag kommer ihåg de stora cykelställen vid de fabriker där jag praktiserade på 1950-talet. Då var det en självklarhet att det gick att ta cykeln till jobbet.
Med cykelns hjälp kunde till och med den lilla bondenationen Vietnam besegra supermakten USA. Något som tål att tänka på.
Liftare och läckergommar av Rune Hassner och Christer Strömholm…
Tiden är nu början av femtiotalet och platsen oftast Paris. Till det närmaste umgänget hörde Rune Hassner och Tore Johnson – de två unga ”skinn- och vinknuttarna”, som Rune kallade dem. På varsin motorcykel susade de mellan krogar och vingårdar, då och då också hem till Sverige för att sälja modebilder. Christer reste bakpå Runes motorcykel mellan åtskilliga vingårdar. Verksamheten finns omsorgsfullt beskriven i en bortglömd liten volym (Rune Hassner: Liftare och läckergommar. W&W 1953). Boken, som ännu inte kan läsas utan ständiga utbrott av munterhet, var ett utdrag ur författarens (”känd modefotograf och motorcyklist med vin-degustation. som hobby”) anteckningsböcker, ”något illa medfarna av rödviner och bearnaiser”. Christer kallade sig på den tiden Christer Christian och bidrog till boken med bland annat omslag och teckningar. Läs mer här.
Sadlarna, Brooks eller Idéal? Själv försöker jag hålla mig till max 20 kg packning. Min touring är en ombyggd racer från 1982 som tagit mig Helsingborg – Paris och Budapest längs Donau till Svarta Havet. Men nu med dagens hydrauliska skivbromsarna är jag sugen på att köpa en ny. Siktar i år på en runda i Tyskland.
Tack för trevlig läsning.