Cykelsemester med farsan

Farsan hade ingen kamera med på cykelturen. Här en bild på farsan och mig (t h) några år tidigare på Malmön i Ö-viks skärgård. T v en fiskargubbe och en grannflicka.

När jag just fyllt elva 1955, fick jag följa med min pappa Valdemar, på en cykelsemester i Vilhelmina fjällvärld.

Vi hade åkt buss från Örnsköldsvik till Vilhelmina, där vi någonstans invid kyrkan slog upp vårt tält på höger sida om vägen. Man kunde se Västerbottensfjällen i ljusblått långt borta i nordväst. Farsan tog mig till kyrkogården och visade mig Zacharias Bångs grav och berättade att Bång var Runebergs Sven Duva.

Dagen därpå cyklade vi på grusvägen från Vilhelmina uppefter Malgomajsjöns sydvästra strand mot Stalon. Fjällen hade jag bara sett på bild, men fjällvärlden fanns högst påtagligt i min tankevärld genom Bernhard Nordhs tre populära böcker I Marsfjällets skugga, Fjällfolk och Undan frostpiskan. De skildrar Lars och Brita Pålssons och deras barns vedermödor i livet som nybyggare i Marsliden. Dessa böcker hade både min mamma och pappa läst och mamma hade dessutom högläst dem för mig.

Det var nog också Valles (som pappa alltid kallades) första gång i fjällen. Det närmaste han varit tidigare var då han en vinter i början av 40-talet huggit timmer i Storuman. Om denna vinter i skogsarbetarkojan hade han berättat många gånger. Slitet i skogen med djupsnö och dålig skog, kojlivet med kortspel, hur de drygade ut matkassan med att ge lappfogden skambud på de renar de lyckat ha ihjäl genom att fälla en tall mot ett redan fällt träd där renarna stod och åt lav.

Höjdpunkten i dessa berättelser var hur skogsarbetarna den sista kvällen lyckades lura handelsmannen och hans son i pokerspel. Dessa två hade kommit dit för att spela av gubbarna deras slutlön, men lyckades dem alltså inte.

Ett av målen för vår cykeltur var Marsliden. I en lätt uppförsbacke ovanför Strömnäs fanns en skylt med texten Odlingsgräns, och pappa förklarade vad det betydde. Efter första dagens cykling slog vi läger vid en å nedanför byn Rönnäs. På spritköket kokade Valle potatis och värmde upp en konservburk köttbullar med gräddsås. Frukosten morgonen därpå bestod av havregryn och mjölk. Mjölken var torrmjölk och vatten från ån.

Färden gick vidare på landvägen mot Stalon. Alldeles nordväst om Lövnäs fanns en avtagsväg till vänster. På två skyltar stod det Kroksjö och Fjällboberg. Pappa sa att det var i Fjällboberg som ”Pålssons” hade bott innan de vandrade med kreatur och vad de kunde ta med sig till Marsliden för att bryta ny mark.

Ivar Lo och Folket i Bilds insamling
Jag visste inte då att Ivar Lo Johansson 1919 färdades samma sträcka som vi, fast med båt. På den tiden fanns inte landsväg mellan Skansholm och Stalon. I sin självbiografiska bok Gårdfarihandlaren hade Ivar Lo kommit cyklande till Skansholm i nedre delen av Malgomaj. En natt fick han följa med lanthandlaren Salmon Forssen i dennes eka till övre delen av sjön. På grund av stiltje fick de ro hela natten innan de kom fram till Forssens stuga. Riktigt var den låg eller vad byn hette berättar inte Ivar Lo.

Då var det väglöst land, där transporterna under sommaren gick på sjöar och vattendrag och på vintern med häst och släde över frusna sjöar. Det var inte förrän 1926 som landsvägen kom till Strömnäs. Byborna i Saxnäs fick vänta till 1937, alltså sju år innan jag föddes. När vägen kom till Marsliden vet jag inte, men 1938 hade de ingen väg. Men de fick telefon redan 1918 och elektricitet i slutet av trettiotalet. Då uppförde byborna ett kraftverk i Ropenbäcken.

Tidningen Folket i Bild hade startat en insamling under parollen ”Ge Marsliden ett kraftverk”. Insamlingen gav medlen för inköp av maskiner elledningar och byggnadsmaterial. Vårfloden 1941 förstörde kraftverket. Efter återuppbyggnad gav det byborna ström i ett 15-tal år.

Åter till cykelturen med farsan
När vi kom till Stalon handlade farsan i lanthandeln där. Sedan trampade vi nästan rakt västerut efter Kultsjöån. Det var innan kraftverket i Stalon byggdes, så älven var inte reglerad mellan Malgomajsjön och Kultsjön. Älvfåran förde ovanligt mycket vatten, forsarna var vilda och strida. Selen låg på rad Voullelite, Kaskelite och Bielite. (nuvarande stavning Vuelie ’nedre’ Lijheti , Gasko ‘mellan’ Lijheti, Bijjie och ‘övre’ Lijhtie). Pappa drog någon historia om att namnen berodde på att man på färden uppför älven först ville vila lite, sedan kaska lite och till sist vänta (bida) lite. På en udde på andra sidan älven i övre delen av Voullelite låg Sven Duvas torp.

Älvdalen var otroligt vacker med de strida forsarna och Gitsfjällen med sina snöfläckar i sydväst. Uppe i Trappstegsforsen i södra änden av Kultsjön, vid vägskälet till Saxnäs och Marsliden, åkte vi rakt fram mot Marsliden. Dit var det cirka en mil. Jag hade vant mig vid cyklingen, så jag tyckte inte det var så långt. Vi trampade på norrut och vinden kom rakt bakifrån. Pappa hade en stor mes-ryggsäck som fungerade som segel, så han behövde knappt trampa. På näset mellan östra och västra Marssjöarna försvann han plötsligt framför mig. Jag trampade på i vild förtvivlan och tyckte livet var orättvist.

Det var gråväder då vi kom fram. Fjället reste sig brant och hotfull ovanför byn. Vi tittade på vad som kallades Pålssons stuga, pappa köpte ett vykort som han postade till mamma. Sedan ledde vi cyklarna österut på en skogsstig ovanför byn till en bäck som kom uppifrån fjället. Där tältade vi. Det var blött i mossan så farsan bröt granris som vi hade under tältet.

Det regnade under natten och gräset var vått när vi klev upp. Efter frukost, råglimpsmörgås med leverpastej och kaffe, väntade vi en timme tills tältet hade torkat i solljuset innan vi packade ihop. Vi cyklade till Saxnäs dit det var en och en halv mil landsvägen. Framme där, alldeles innan bron som leder ut på näset, mellan den lilla Stensjön och Kultsjön, slog vi upp tältet bland krokiga björkar nere mot Kultsjöns strand.

I handelsboden köpte vi fiskekort för att fiske i Satsån. Där utanför stod en gubbe med en best till hund. Valle språkade med några karlar utanför affären och de berättade att hunden var en halvvarg vars föräldrar också hade varit halvvargar och att hunden var en så kallad enmanshund. Pappa sa att den hunden skulle han inte vilja möta ensam. Jag tänkte på nybyggaren Lars Pålsson i boken I Marslidens skugga. Pålsson hade tämjt en vargunge som fick namnet Sappo och använt den som hund. Var halvvargen en avkomma efter Sappo?

Vi tog med cyklarna till Satsån och började gå upp längs den. Ovanför kraftverksdammen försökte pappa fiska i selen med kastspöet. Vi såg flera öringar vaka men ingen högg på spinnaren. Till slut gick vi nedströms ån och metade i forshöljorna. Vi hade ingen mask, utan använde flugkast som Valle köpt på affären i Saxnäs. Jag fick två små ”stenbitar” (öringar) och pappa fick fyra.

När vi cyklade tillbaka hoppade en liten hund som nafsade farsan i vänster ben. Med en reflexmässig spark åkte hunden ned i diket.
– Vad gör du! skrek hundens ägare.
– Håll reda på hunn, svarade farsan kallt.
På kvällen stekte pappa fiskarna och kokade potatis. Med smör var det ljuvligt gott. Laxfisk var höjden av god mat!

Dagen efter var det meningen att vi skulle cykla till Klimpfjäll. Gråvädret hade förbytts till ett ganska soligt. Men när vi stretade upp efter sydvästra sidan av Kultsjön hade vi en stark vind nästan rakt framifrån. Närmast stranden var sjön krabb, längre ut gick det vita gäss. Varje tramptag frestade på. Jag klagade, men farsan sa att jag måste kämpa på och att vi skulle ha medvind på återvägen. Han sa att jag skulle ligga lite snett till vänster tätt bakom honom, då skulle inte vinden besvära mig lika mycket. Så gjorde jag och det blev mycket lättare.

Efter lite över en mil nådde vi bron i närheten av Stornäs. På andra sidan bron delade sig vägen, åt höger till Fatmomakke åt vänster till Klimpfjäll. Jag hade nog helst cyklat mot det mytomspunna Fatmomakke, men pappa höll sig till planen och styrde västerut.

Hjortron med hem
Efter några kilometer nådde vi en bäck som pappa tyckte vi skulle prova fisklyckan i. Vi fiskade några timmar med varsitt flugkastspö med tre flugor. Inte ett napp, inget vak ens. Uppgivet började vi gå stigen ner mot cyklarna. Plötsligt kom vi fram till en liten myrglänta i skogen där tuvorna skimrade i gulrött.
– Hjortron, sa pappa, de plockar vi!
Vi hade ingen hink eller korg med oss, så farsan gjorde en påse av regnrocken. På den lilla plätten plockade vi raskt ihop cirka tio liter. Pappa plockade dubbelt så mycket som jag. På vägen till cyklarna sjöng han slagdängor från fyrtiotalet (med dig i mina armar…). Han var lycklig.

Med vinden i ryggen var återfärden till Saxnäs lätt. Vi hann just fram innan affären stängde och farsan köpte tre hinkar i bleckplåt (treliters tror jag) med lock, Efter att vi ätit vid tältet rensade vi bären nere vid stranden. De mycket besvärliga myggen hölls hjälpligt borta med pappas piprök och pyrande mossa som han tänt på. De mogna bären la vi den ena hinken. ”Mylta”, sa pappa och rörde ner lite strösocker som han också hade köpt.

Morgonen därpå började vi trampa tillbaka mot Vilhelmina. Hinkarna med de omogna bären lastade pappa i cykelväskorna som han gjort av galontyg på sitt jobb. Plåtkärlen gick knappt ner och väsklocken gick inte att stänga, så farsan band snören runt dem. Myltan hade han i ryggmesen. Med den lätta vinden i ryggen cyklade vi på. Snart hade vi passerat Bångnäs, Stalon… När vi kom till Rönnäs åt vi limpmackor med ost.
– Ska vi tälta eller fortsätta, frågade pappa?
Jag ville fortsätta lite till. I Skansholm frågade farsan igen.
– Fortsätt, sa jag.
Vid ankomsten till Malgovik var det inte ens lönt att diskutera då vi då bara hade ungefär två mil till Vilhelmina.

Då vi kom fram till Vilhelmina berömde pappa mig. Vi tältade på samma ställe som förra gången och pappa pratade med en karl som bodde i huset intill tältet och skröt över sin son som cyklat över tio mil den dagen. Jag var mäkta stolt.

Dagen efter hängde vi cyklarna på cykelhållaren i fronten på bussen. I Åsele bytte vi till en buss till Örnsköldsvik. En och en halv mil efter Solberg klev vi av bussen och cyklade sex kilometer västerut mot byn Järvberget. Byn låg högt med utsikt över Stora Tågsjön i väster. Vi skulle fiska abborre och gädda. Varför vi skulle göra det just Järvberget, eller ”Jerbärjä” som folk sa, vet jag inte. Pappa var inte från de trakterna.

Han frågade en karl som stod utanför en av gårdarna var vi kunde tälta.
– Där! sa karlen och pekade på en liten gräsmatta intill huset.
Efter vi slagit upp tältet blev vi inbjudna i huset på kaffe och smörgåsar.

Vad jag minns fanns det två karlar och en kvinna i köket. Dessutom fanns två pojkar och en flicka. Den äldste hette Hans och var två år äldre än mig. Pappa, som kunde prata med vem som helst, var i sitt esse. Det skrattades åt hans historier.

Efter ett tag kom de att resonera om älgjakten och de två karlarna berättade utan vidare att de tjuvjagade älg på skogsbolagets mark, eller ”boláge” som de sa. De hade bott där i hela sitt liv, därför hade de mera rätt till jakten än bolagsdirektörerna, som aldrig hade bott här i den lilla byn i skogen. Farsan höll med om att detta olagliga var rätt.

Han frågade sedan om han fick använda den elektriska kokplattan i köket för att koka hjortronsylt. Men frun i huset svarade att det skulle han inte behöva göra, utan han skulle ge henne bären, så skulle hon koka sylten. Senare kickade Hans och jag fotboll en stund ute på gårdsplanen där det fanns ett mål av hässjvirke.

Fiskare med hund vid Ältsbäcken i Tärnafjällen i juli 1955 (Foto: P Lundwall)

Dagen därpå följde Hans med pappa och mig för att fiska i Stora Tågsjön. Det var en nästan molnfri dag, väldigt varmt och och nästan vindstilla. Hans lotsade oss och Pappa rodde familjens eka från den ena syran efter andra. Syror var ris man ankrat med stenar i sandbottnen för att få fisk samlades där. När jag tittade ner i det klara vattnet såg jag stora abborrar simma nere i djupet, men de vägrade hugga på våra metmaskar hur nära deras munnar jag än placerade agnet. Så var det hela tiden, väldigt irriterande. Hans sa att det var för varmt för fisken och föreslog att vi skulle fiska i Pengsjön nästa dag.

När vi rott iland badade Hans och jag, Det var första badet på en vecka. Vattnet var kallt, jag hade trott att det skulle vara varmt eftersom det var så varmt i luften.

Vi blev bjudna på kåldolmar med potatis och lingonsylt till middag. Pappa stannade kvar inne och pratade med de äldre, medan jag och de övriga barnet gick upp på ladugårdsvinden och hoppade och dök i det nyintagna höet. Väldigt roligt!

Vi var kvar en dag till i ”Jerbärjä”, fiskade i Lilla Pengsjön där pappa fick en halvkilos abborre på metspö och en liten gädda på spinnare. Hans och jag fick bara mört på våra metspön. Gäddan släppes tillbaka, abborren sa Valle att Hans skulle ta hand om.

Tältet hade vi tagit ner på morgonen för vi skulle åka med bussen hem framåt kvällen. Frun i huset gav farsan två stora glasburkar och en mindre med hjortronsylten hon hade kokat. Pappa gav henne den mindre. Hon protesterade, men Valle stod på sig och jag tyckte att hon verkade bli generat glad. Då vi tog farväl sa mannen i huset att vi måste komma tillbaka och hälsa på, och det lovade farsan. Det gjorde dock vi aldrig.

Det var sista veckan på farsans treveckors semester. När vi stod nere vid vägen och väntade på bussen som skulle ta oss hem till Örnsköldsvik sög pappa på sin pipa.
– Det här var väl en skön vecka, sa han och tittade på mig.

... är läst 648 gånger!

  7 kommentarer for “Cykelsemester med farsan

  1. Torgny Forsberg skriver:

    Tack för en trevlig berättelse Kenneth.

  2. Leif Strandberg skriver:

    Kenneth,

    Fin historia om vad som hanns med under en semestervecka (innan ordet hemester var uppfunnet).

    Apropå Ivar Lo: Det är när han kommer till de trakter du beskriver som gårdfarihandlaren bestämmer sig för att testa den tvål han säljer. ”Jag gned min kropp med tvålen en halvtimmes tid utan att den löddrade.” Och ändå får han sälja hela lagret, och hur det går till är en fantastisk historia – liksom den som handlar om lämlarna som drar genom landskapet. ”Jag tror att lämlarna är ett folk”, sa Forssen envist.

  3. Leif Stålhammer skriver:

    Mycket bra skrivet! Den här berättelsen är så bra att den bör införas i FiB/K!

  4. Jan Arvid Götesson skriver:

    Vi har debatterat vad ”folkets kultur” är. Nu har vi svaret. Artikeln beskriver folkets kultur, inklusive Kenneth Lundgrens nedskrivande av det hela.

  5. Dennis Zackrisson skriver:

    En lysande berättelse, Kenneth L! Sådant här har det varit ont om i FiB/K (pappersupplagan) en längre tid. Och den har en närmast fysisk utstrålning av vad vi menar med “folkets kultur”. Alla intellektuella funderingar kring detta vi har i en lång rad av möten och diskussioner förbleknar inför den verkliga gestaltningen. Det bästa ur FiB/Ks samlade årgångar hittills är ju Fogelbäcks och Salomonssons resa genom Sverige från vår tidnings pappersupplaga alldeles i början av 1980-talet. Det här är i samma genre! Även om det är ett sommarminne borde det publiceras i julnumret av vår pappersupplaga! Med dina bilder (och ev andra du har på lager!)

  6. Kristina Magnusson skriver:

    Håller med! Som gjort för publicering i Folket i Bild/Kulturfront! Gäller för övrigt även en del annat på Knut Lindelöfs blogg. T ex var Henrik Lindes skildring av en resa i Algeriet under ungdomsåren, något jag fastnade för. Och med de fina bilderna till blev det ännu bättre. Gick i nio avsnitt, tror jag.

  7. Gösta Ask skriver:

    En annan Valle, samma landskap
    ==========================

    Av flera skäl blev jag personligen berörd av Kenneth Lundgrens berättelse den 17/10. Inte nog med att Kenneth och jag praktiskt taget är årsbarn, att även min farsa hette Valle, och kom från Ö-vik och att även jag är väl bekant med vägarna upp längs med Ångermanälven. 1953 köpte min farfar en liten tomt vid Kultsjön av ’n Arthur Näsström i Lövberg. Både min farsa och farbröderna var trägna fiskare. Farsan har en gång berättat att han en gång fick tre öringar samtidigt med ett enda flugkast där i Saxåns delta där den flyter ut i Kultsjön. Det var innan sjön reglerades 1958–1961 i samband med bygget av en kraftstation i Stalon. Nuförtiden varierar vattennivån enligt vattendom mellan 537 och 542 m över havet. Fisken har sakta men säkert anpassat sig och börjat återvända, låt vara i mindre omfattning än förr. Farfar hade nog hoppats att bröderna skulle slå sig ihop, och sätta upp en liten stuga på tomten, men det hände inte. Vem av dem skulle i så fall hålla i taktpinnen?

    Sedan 80-talet har jag åtskilliga gånger färdats längs den väg Kenneth beskriver. Det finns en del att berätta om dessa trakter. Till exempel att det inte bara är Pålssons, de första i Marsliden, som bott i Fjällboberg. Linnéa Fjällstedt som bland annat skrivit Hungerpesten, bodde där i trakten mot slutet av sitt liv. Så här skrev barnen i VK efter att deras mor gått bort 2015:

    ”Alla hennes böcker skildrar hårda livsvillkor för människor som bott och verkat i Västerbottens inland. Främst ville hon berätta kvinnornas historia, eftersom hon tyckte att männens historia redan var berättad. Hon fick motta flera fina utmärkelser för sitt författarskap. Detta resulterade i att hon reste runt i hela Sverige och föreläste om sina böcker och livet i Västerbottens inland. Med på dessa resor hade hon alltid maken Bror, som var hennes trognaste supporter.

    Tillsammans byggde de upp Fjällbacka, som blev mammas skrivarstuga. Där fann de ro och harmoni i samklang med naturen. Dit flyttade de också så småningom och hade ett rikt och fint liv där på den plats där de trivdes allra bäst. Hon verkade också som forskare, träsnidare och konstnär.”

    En norrman gömde sig 1937–1938 i en liten koja vid södra änden av Bielite mellan Stalon och Saxnäs, nära Bångnäs där Sven Duvas torp låg. Han gick under namnet Birger Sjöberg och kom att spela en viktig roll i den norska motståndskampen under tysk ockupation. Sjöberg hette egentligen Nils Berdahl och levde mellan 1905 och 1944. Han var chef för kommandot Heron 2 och ledde Linges operationer på Helgeland. I juni 1944 sköts han av tyskarna under flykt i Eiterådalen. Det är fortfarande okänt varför han uppehöll sig i kojan vid Bielite innan kriget. 2012 sände Sveriges Radio ett reportage som lyfte fram denna gåta i ljuset, För att hitta kojan som en tid hade varit ”sjefen Birger Sjøbergs” boplats sökte gamla norska motståndskämpar hjälp på den svenska sidan.


    Bildtext i fotoalbumet hos Oladalens vänner:
    ”Sjefen Birger Sjøberg ankommer Woodhaven i Skottland 2 mai 1943. Da hadde han oppholdt seg ca 1år bak fiendens linjer”

    ===

    För att ta ytterligare ämne från dessa trakter skulle jag kanske säga några ord om det mytiska Olhedehålet uppe på Stekenjokkplatån också, det som skulle rädda gruvverksamheten efter Stekenjokkgruvans nedläggning 1989? Det är där Ångermanälven rinner upp, alldeles nära den norska gränsen. Men nej, det får bli en annan gång.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.