Cyklande säkerhetsproffs sågar antikinesisk expertis

De etablerade västexperternas uppfattning om Kina som ett förtryckarland är felaktig, skriver Jerry Grey som har bott, verkat och rest i landet de senaste två decennierna. Det här öppna brevet till Storbritanniens utrikesminister James Cleverly publicerades i september förra året. Översättning av Henrik Linde.

---

Käre Mr. Cleverly, även om jag var mycket glad att se att ert besök i Kina gick bra, så är jag besviken på er avskedsgest. Det sista jag skulle vilja se är att det går dåligt för Storbritannien. Jag har många vänner där liksom min familj som fortfarande bor där. Några av dem har också röstat på er.

Ni berättade om utmaningarna med att göra affärer med Kina och jag kommer att inleda denna dialog med viss information som ni kanske finner störande eftersom den helt säger emot den information ni har och som baserar sig på att ingen från den brittiska ambassaden i Kina eller från något av dess konsulat någonsin har varit i Xinjiang eller försett er med en rapport från det området, vilket jag tror tyder på en av två saker. Antingen tror ert kansli att det pågår ett folkmord där och bryr sig inte om att göra något åt det, vilket är svårt att tro. Eller också vet ert kontor att det inte är något folkmord där och vill inte stå ansikte mot ansikte med den obekväma sanningen. Jag hoppas verkligen att ni personligen har blivit missledd och inte med fri vilja tar del i detta bedrägeri.

Jag har inga illusioner om att ni vet vem jag är, så jag vill ge en kort introduktion här. Mitt namn är Jerry Grey. Jag är en brittiskfödd australisk medborgare som under de två senaste decennierna varit bosatt i staden Zhongshan i provinsen Guangdong i Kina.

Från 1977 till 1987 var jag inom den brittiska polisen och mottog under den tiden två utmärkelser. Först var jag i Metropolitan-polisens division 884A och om ni önskar kan jag i ett privatbrev förse er med mitt tjänstenummer så att detta kan verifieras. Jag flyttade sedan till Essex. Under min tid vid brittiska polisen hade jag förmånen att bli utsedd att tjänstgöra i Buckingham Palace. Jag har personligen mött vår tidigare drottning flera gånger liksom kung Charles och jag var – som jag tror – en vän till Lady Diana Spencer innan hon blev prinsessan av Wales.

Med denna bakgrund var jag som ung man mellan 18 och 28 års ålder knappast annat än tillförlitlig. Jag flyttade till Australien efter att under många veckor ha tjänstgjort vid gruvarbetarstrejken i en roll som fick mig att känna mig avgjort obekväm, eftersom min då avlidne farfar hade varit kolgruvearbetare i South Shields under hela sitt arbetsliv. Rollen som polisofficer vid en strejklinje kan verkligen ge anledning till svåra tankar, vilket fick mig att ompröva mina livsval.

Jag brydde mig knappast om något politiskt under större delen av mitt liv. Men år 2020 när jag nyss gått i pension och var instängd till följd av Covid-19 började jag till följd av uttråkning att publicera fotografier och berättelser om mina resor i Kina på Twitter, numera X. Det beslutet vände upp och ned på mitt liv, eftersom jag upptäckte att nästan allt jag sade på nätet – vilket var baserat på mina personliga observationer och erfarenheter – drog till sig den typ av kritik som ni själv har mot Kina.

Eftersom försvaret av mina egna observationer blev en nödvändig vana fortsatte jag att vara en publicerad skribent och har skrivit många artiklar internationellt, huvudsakligen för John Menadues australienska politiska tidskrift Pearls and Irritations, och jag är säker på att han ser mina åsikter som tillförlitliga. John är en tidigare diplomat och rådgivare till ett flertal ministrar. Jag är säker på att ni känner till hans arbeten. Skulle ni inte göra det så håller era rådgivare er verkligen i mörker.

Jag tror att jag är unik bland utlänningar i Kina, eftersom jag har rest genom praktiskt taget alla kinesiska provinser och regioner. Men det är egentligen inte vad som gör mig unik. Det speciella är att jag tagit mig fram på cykel den hårda vägen. Klättrat uppför kullar och berg och korsat öknar. Jag har cyklat mer än 30.000 kilometer i Kina och ingen sträcka på huvudvägar. Allt på små regionala vägar.

När min hustru och jag tillsammans gjorde detta så samlade vi in betydande penningsummor till funktionshindrade i vårt samhälle och har därigenom blivit riktigt välkända i Kina. Så pass mycket att flera TV-dokumentärer gjorts om oss. Den senaste av CGTN Europe. Men viktigare än detta är att vi har sett framstegen på lokal nivå i byar, kommuner och lantliga städer. Vad Kina åstadkommit under det senaste tjugotalet år är nästan obegripligt för var och en som inte själv varit vittne till de betydande och oerhört positiva förändringarna på landsbygden i Kina.

Detta är en erfarenhet som har gjort mig unik inom utländska kretsar i Kina och till en ivrig supporter till Kina liksom till det styrande kommunistiska partiet. Medan jag inte för en sekund skulle se mig som kommunist eller ens socialist måste jag medge att jag aldrig sett en mer samarbetsinriktad och konsultativ metod att styra ett land, som engagerar och gagnar sina medborgare på ett sätt som västvärldens demokratiska förespråkare skulle finna ofattbart.

När folk frågar ”Stöder du Kinas Kommunistiska Parti?” är mitt svar ja, under denna period i historien. Jag stöder allt jag har sett dem göra. Jag kan inte tala för förgången tid. Och jag kan inte spekulera om framtiden, men jag vill säga och står fast vid detta faktum att Kina under Xi Jinping är en MYCKET bättre plats för 1,4 miljarder människor än någon annan plats där jag levt eller rest och det är en mycket bättre plats än vad det var när jag kom hit år 2004.

Jag har i västerländska medier beskrivits nedsättande som en pensionerad ordningsvakt, en cyklist i Kina, en Pekingmegafon och mycket annat, men jag talar bara utifrån mina egna erfarenheter och understöder det med min egna undersökningar. Vad jag ångrar mest är att jag när jag två gånger cyklade genom Xinjiang så var jag ännu inte intresserad av politik och gjorde inte den sortens videor och tog inte de fotografier som jag borde ha gjort för att kunna motbevisa de berättelser som ni tror är sanna. De är inte sanna, försäkrar jag er.

År 2014 var det inte vår första resa till regionen, men det var första gången vi cyklade i Xinjiang. Vi cyklade över regiongränsen från Gansu genom en plats kallad Xing Xing Xia (Den stjärnklara ravinen) och fortsatte ungefär 1.500 kilometer till gränsen mot Kazachstan vid Khorgas. När vi anlände till Urumqi demonterade vi cyklarna, hyrde bilar med chaufförer och besökte flera olika områden inne i Xinjiang, såväl gräsbevuxna områden som snöiga berg (Tian Shan) i regionen. Under den resan såg vi inga tecken på förtryck. Vi mötte och umgicks med uigurer, kazaker, mongoler, tadzjiker och kirgiser som levde helt normala liv.

År 2019 flög min hustru och jag till Urumqi, dit vi hade skickat våra cyklar. Vi monterade ihop cyklarna och började resa ut ur regionen via en annan väg som korsade öknen Taklamakan via Tarimbäckenet. Detta är inte avsett att bli en lektion i geografi, det är bara för att demonstrera att under nära 5.000 kilometers resa inom Xinjiangs uiguriska autonoma region, har vi inte sett några tecken på förtryck eller förföljelse och absolut inget som skulle vara något tecken på att ett folkmord skulle pågå. I stället rena motsatsen.

Jag är inte så naiv att jag menar att det inte funnits problem. Helt säkert har det det. Det finns en utökad säkerhet i regionen. Kontrollstationer är vanliga men poliserna var hövliga och i de flesta fall vänliga och hjälpsamma. De tillhandahöll rent vatten och gav oss frukter och var mycket nyfikna på vad det var för resa vi var ute på. Jag borde tillägga att min hustru är han-kines och inte väckte någon särskild uppmärksamhet. Som utlänning skulle jag kanske ha kunnat göra det men huvudpoängen är att vid dessa kontrollpunkter såg vi hundratals personer passera automatiskt genom att låta skanna sina kort och bli igenkända av systemet.

Polisen var tvungen att manuellt mata in mina data eftersom deras automatiska system för kort- och ansiktsigenkänning inte har utländska pass registrerade. Återigen är det en observation jag kan göra eftersom jag sett tusentals av Xinjiangs invånare, inklusive uigurer, använda detta system och inte sett något bevis på övergrepp. När jag frågade om dessa system fick jag samma svar av varje person. Det är säkrare än tidigare system så det är okej.

Jag personligen gillar det inte. Jag är västerlänning och finner detta slags påbud vara påträngande men för den lokale kinesen är det en daglig del av deras liv och de ser inte något problem med det över huvud taget. Det är sånt här som kan ge upphov till missförstånd.

Vi västerlänningar påtvingar vår känsla av individualism på ett samhälle som har en känsla av gemenskap och vi ser saker och ting annorlunda än dem. Vi är besvärade av det men de är det inte. Men organisationer som Human Rights Watch och Amnesty International och givetvis US State Department och många andra känner det som naturligt att påtvinga våra västliga värderingar på ett samhälle med annorlunda förväntningar. Alltid utan att ha någon återkoppling från det lokala samhället. Inte en enda av ovan nämnda organisationer har någonsin besökt Xinjiang och frågat folket där om vad de anser om säkerhetsåtgärderna. Men det har jag.

Det har inte varit någon terroristattack i regionen eller i Kina över huvud taget sedan dessa kontroller infördes och detta är en sak att vara stolt över. Inte bara för den kinesiska ledningen men också för dem som gemensamt har samarbetat för att genomföra dem. Det här är ingenting som det kinesiska folket behöver ”räddas från”.

Vissa kallar mig naiv. Jag har i massmedia anklagats för att se på Kina genom rosafärgade glasögon och i viss utsträckning är det sant. Emellertid är jag inte som jag har beskrivits, en ”pensionerad säkerhetsvakt som är ute och cyklar”. Jag var generaldirektör i Australien för det brittiska bolaget Chubb Security och har under min karriär infört säkerhetssystem, inpasseringskontroller, övervakningskameror och omvärldsskydd i många regeringsbyggnader. I vissa skeden av min karriär har jag varit inne i praktiskt taget varje fängelse i Storbritannien och i Queensland i Australien så jag vet hur ett fängelse ser ut och jag vet verkligen hur förtryck ser ut.

Under min tid som polis stod jag i frontlinjen under upploppen i Brixton. Jag var i Lewisham under National Fronts kampanj och var en av de första poliserna på brittiska fastlandet som försågs med en kravallsköld. Jag var i täten när gruvarbetarnas strejk drabbade Storbritannien och tillbringade många veckor i kolfälten i norra och nordvästra England. På den tiden upptäckte jag mycket av hur polisbrutalitet och förtryck ser ut och var i själva verket en del av det.

Jag har också besökt platserna för IRA:s bomber. En av dem dödade Airey Neave i vårt eget Westminster-palats. Er kontakt med Mr Neave i Braintree måste ha varit en stark påminnelse om hur terrorism har påverkat oss alla här hemma. Jag är MYCKET medveten om konsekvenserna av terrorism.

Självklart ger mig denna bakgrund en mer observant inblick än en vanlig turists, oavsett var.

Jag noterar saker. Det är en del av mitt DNA och om jag inte noterade förtryck och förföljelse i Xinjiang så är det därför att de inte finns. Så gott som allt negativt som jag har läst om Xinjiang kan ges en rimlig förklaring. Till exempel de satellitbilder från Australian Strategic Policy Institute (ASPI) som av en student i 20-årsäldern definierats som fängelser trots att han saknar erfarenhet av sådana byggnader. De är helt enkelt vad Kina säger att de är. Skolor och fabriker. Orsaken till att han identifierar dem felaktigt är att han aldrig satt sin fot i Kina eller sett hur en skola eller fabrik är konstruerad där. Till följd av de stora avstånden och migrationen av Kinas arbetare finns där sovsalar för arbetarna som identifierats av ASPI som fängelseceller. På grund av säkerhetsfrågorna i ett land som tills nyligen varit utsatt för fattigdom och terrorism finns där säkerhetsväggar, staket, bemannade portar och taggtråd. Det finns också på så gott som varje byggnad i Kina galler framför fönstren. Min egen bostad hade sådana installerade innan jag köpte den.

Studerande i kinesiska skolor bär uniform. Anställda i kinesiska fabriker likaså. ASPI inte bara feltolkar men bestyrker sedan att dessa feltolkningar är fängelser på grund av partiskhet. Tjänstemän bärande uniform ses röra sig från en plats till en annan varför en person med förutfattade meningar tolkar det som ett fängelse. En person med ett kunnigt, informerat och erfaret sinne vet att det inte är ett fängelse.

Varje skola och barndaghem i Kina har två uniformerade poliser utanför grinden när barnen går in och när de kommer ut. Det är därför att det för två år sedan, som ni kanske minns, var en incident med en galning med kniv som kom in i en skola och dödade flera barn och lärare. Detta kommer förmodligen aldrig mer att hända i Kina tack vare dessa åtgärder. Att se poliskonstaplarna vid entrén upplevs inte som auktoritärt av barnen. De älskar att hälsa på och skaka hand eller åtminstone att säga hej till konstaplarna.

En av de andra informationskällorna är en man kallad Adrian Zenz som är en religiös fanatiker. Han är författare till flera böcker och har öppet deklarerat att Gud har sänt honom på ett uppdrag att förstöra Kinas kommunistparti.

Den slutliga källan till berättelser för hur det är härstammar från Xinjiangs diaspora i olika länder som tycks ha ändlösa fonder och kontor på tvivelaktiga platser, anknutna till amerikanska underrättelseorganisationer, som regelbundet paraderar framför oss vid diverse tribunaler med historier av vilka många avviker från vad som tidigare har berättats. Inga av dem har någonsin provats under ed eller korsförhör.

En sak som aldrig har förklarats för mig eller någon annan intresserad är hur dessa människor lämnat Kina med pass och visum eftersom det inte finns några flyktingläger vid någon av Xinjiangs gränser.

När jag närmar mig slutet av detta brev kan jag försäkra er att det finns en mängd mer information om Kina som är långt mer på den positiva sidan än den negativa. För att parafrasera Mark Twain (Samuel Clemens): ”Påståenden om Kinas död är kraftigt överdrivna.”

Kina har byggt alla typer av infrastruktur, sjukhus, skolor, universitet och yrkesskolor. Det har fler broar, vägar och hamnar än något annat land. Det har fler höghastighetståg och normaltåg med tätare trafik än något annat land.

Jag kan intyga att 5G är tillgängligt i varje del av Kina vilket inget annat land kan överträffa. Genom ett fattigdomsbekämpningsprogram reste jag nyligen i Yunnan, Hunan, Sichuan och Guanggxis autonoma region utan ett enda problem med anslutningar eller att min säkerhet och trygghet hotades på något sätt. Huawei är just i färd med att släppa en 5.5G och arbetar redan på en 6G. Kina har 1,4 miljarder invånare med 56 olika etniciteter och har lyft hälften av dem ur ytterlig fattigdom under de senaste fyrtio åren.

Kina har över 200 språk som fortfarande är aktiva och levande inom landet och medan det finns ett språk för hela landet så använder många av dess regionala samhällen sitt eget språk i sitt dagliga liv. Medelanden på allmänna platser, vägmärken och många andra indikatorer inklusive Kinas egen valuta är tydliga bevis på detta.

Kina har gått från att ha varit ett av de fattigaste länderna i världen till att nu ha 60 procents deltagande i eftergymnasial utbildning och mer än 99 procents läskunnighet. Tänk er bara en generation in i framtiden. Då kommer Kina att ha producerat mer än en halv miljard högskoleutbildade.

Kineserna har en förväntad livslängd jämförbar med i den utvecklade världen och nu långt utöver vad Förenta staterna har.

Kina har avskrivit många skulder för den tredje världens länder, försett dem med miljontals vacciner och personlig skyddsutrustning och sänt läkarlag till fler länder än någon annan för att övervinna den senaste pandemin.

Kina är inte bara så gott som fritt från brottslighet men är också en av de säkraste platserna i världen att leva i, uppfostra barn och njuta av en livsstil som är oöverträffad. Det är knappast överraskande att man i en nyligen genomförd undersökning av 32 länder fann Kina som ledande i världen vad gäller lycka.

Kort sagt, allt vad ni vet om Kina som varande ett hot är falskt och alla fakta angivna här är verifierbara. Det kan vara så att era rådgivare inte håller med mig men ingen enda person kan bevisa att någonting av detta är falskt. De kan bara erbjuda åsikter om att min kunskap och mina erfarenheter kan vara annorlunda. De kan säga er att jag är naiv och inte fullt informerad. De kan konstatera att jag kan vara missledd. Eller, vilket är vanligast, att jag är betald för mina åsikter och att dessa därför inte är värda att beakta.

Då tar man inte hänsyn till att dessa personer ÄR betalda för att ha sina åsikter vilket jag inte är, liksom ironiskt nog omedvetna om att deras information kommer från läsande och analyserande men inte från besök och erfarenheter.

Det är här vi står vad gäller Kina idag: ”Experter” har inte erfarenheten eller kunskapen om det moderna Kina för att tala med auktoritet. De flesta journalister har aldrig varit i Kina och om så skulle vara fallet har de levat hela sin karriär inuti en ”expertbubbla” och har ingen erfarenhet av det slags Kina som jag har. Det slags som de måste ha upplevt för att utveckla välgrundade åsikter.

Och jag vill lämna er med denna enda tanke. Om dessa fyra aspekter – en möjlig invasion av Taiwan, restriktionerna av friheten i Hongkong, frågan om mänskliga rättigheter i Tibet och berättelsen om Xinjiang – alla har bevisats vara falska, vilket de är, vari ligger då hotet från Kina?

Kina är inte vår fiende, folk som säger er att Kina är vår fiende, är er fiende.

Bästa hälsningar från Zhongshan i Kina och jag ser fram mot att höra ifrån er eller ert kontor.