Jag minns en dokumentär på SVT för några år sedan om Tommy Hansson, frontfigur i Malmöbandet The Namelosers. Med åtminstone en hit på meritlistan: skrammelbuljongen New Orleans.
Dokumentären berörde, alldenstund tittaren tilläts följa Hansson till försäkringskassan. Han föreslås bli sjukpensionerad. Efter halvhjärtade försök att ta sig in på arbetsmarknaden och transformeras till en vanlig Svensson.
Hansson låter den empatiske handläggaren och oss åskådare förstå att han sitter fast i 60-talet, förmår inget annat än leva i den tidens anda. Han bär svart skinnjacka med nitar (samma som på sextiotalsfotografier?), ger inte direkt ett ungdomligt intryck. En tilltufsad övervintrare.
Bästa livstiden långt bakom sig. Hansson gick bort 2019, 73 år gammal.
Jag skulle inte påstå att jag fastnat i 60-talet, även om jag känner mer än en som gjort det, men i musiken från då har jag gått ohjälpligt förlorad. Ända sedan tidigt 60-tal med grammofonen upphängd på väggen i mitt lilla pojkrum på Smedsgatan i Sandviken.
Första skiva singeln Oh! Carol med Neil Sedaka. Slet nästan ut den. Sjöng högt och innerligt med i refrängen: ”darling there will never be another”. Modern knackade oroligt på.
Den enkla ackordföljden: C-Am-F-G. Den medryckande ”bubbelgumsmusiken” som någon av artisterna karakteriserar den i dokumentären, fyra avsnitt, om demonproducenten Phil Spector som jag ser en regnig novembersöndag på SVT Play.
Spector gjorde artister som Crystals, Ronettes, Tina Turner och Righteous Brothers stora. I bakhuvudet hör jag To Know Him Is To Love Him, Be My Baby, Rag Doll, Da Doo Ron Ron, You´ve Lost That Loving Feeling och andra.
De har klistrats sig fast, outplånligt. Odödliga. Tonsatt mitt liv.
Spector, känd för sin ”The Wall of Sound”, den massiva ”ljudväggen”. Lyssna bara på kompisen John Lennons rock’n’roll-LP från 1975 med covers på klassikerna som han producerade (finns på Spotify.)
I mina öron, och då skall genast inflikas att jag är en stor Lennonfan, blir det för mycket. Du överväldigas och bedövas nästan av ”väggen”.
Jag visste att musikgeniet Spector var en sammansatt, för att inte säga knepig, figur. I dokumentären anser en självutnämnd expert att den kreative musikskaparen borde åsatts diagnosen bipolär (förr: manodepressiv).
Jag vänder mig mot detta, är inte mycket för människan förminskande, biokemiskt färgade diagnoser.
Dokumentärens bild av uppväxten, faderns självmord och moderns trakasserier, ger nycklar till Philips personlighet. Som alltid: sök inte vem individen är enbart inuti densamme, lyft blicken och finn individen i relationerna. Inneslutna i dessa präglas vi, från barndom och framåt.
2003 åtalas Spector för mord efter en dödsskjutning i sitt slottsliknande hem i Alhambra i Los Angeles. Han nekar. Men döms i en andra omgång till livstids fängelse, efter att den första rättegången ogiltigförklarats. 2021 avlider han, född 1939.
Ett 60-talets popmusikbarn. Inlåst, långt från den glada bubbelgumsmusiken och sina peruker, tystnar Spector för gott. Hans dotter Nicole, kärleksfullt, när hon ombeds kommentera fadern: ”To know him is to love him.”
Jag minns Namelosers. De hade ju förlorat sitt förra namn, Beatchers, i hård strid mot göteborgsbaserade Beachers, och var nu helt plötsligt namnlösa, Namelosers.
Jag minns även SVT-dokumentären ”Rolling like a Stone”. Särskilt minns jag ett replikskifte mellan handläggaren och Tomma Hansson:
– Jag ser här att du arbetat med musik…
– Ja, Namelosers.
Så, vår Tommy var inte bara fast i 60-talet. Han var fast i Namelosers. Mot slutet av programmet får gruppen trots allt genomföra en spelning. De skrikande tonåringarna från förr hade nu blivit 60+ och orkade kanske inte poppa med hur mycket som helst, men en spelning är ändå en spelning. Name-losers.
Leif, en vemodig ton dröjer sig kvar efter dokumentären. Malmö har kommit att bli en av mina favoritstäder. Under en av promenaderna passerade vi huset, där legendariska Club Bongo var inhyst. Inte ”bara” Tommys band framträdde där, även internationella storheter som Jimi Hendrix och andra. I trottoaren har placerats en minnesplatta, man imponeras av alla namn som klubben kunde bjuda på. Det var ekonomiskt möjligt, som det ju inte är idag, att boka dylika celebriteter, stora arenor skall det numera vara. Hendrix spelade ju även i Sandviken. (Vittnat om det i boken ”Måste bara kyssa himlen”.) Efter det, om jag skall spetsa till det, blev inte mitt liv detsamma. Jag kände att jag bara MÅSTE bryta upp från brukssamhället, vilket också skedde hösten samma år.
Kan inte låta bli att tipsa om detta Sommarprogram från 1999 med Peter Carlsson. Dagens fynd.
Peter Carlsson 1999
62 min – ons 23 jun 1999 kl 13.05
Musiker, textförfattare och estradör Sommarprogrammet handlar om att vara rökfri, att nästan vara rockstjärna i Norge och ett äventyr med Åhman Band i Afrika. Om ett misslyckat inbrott, kärleken till en gammal motorcykel och konsten att grina.
En av mina favoriter, han och gruppen Blå Grodorna kan spela i alla säger alla musikstilar. Lite nyare nostalgi men underbart. Jag garanterar en häftig upplevelse.
Tommy S!
Wow. Visst är det programmet där Peter Carlsson möter mannen från Afrika (som skulle gälla för att vara ett slags manager). Han som lugnade ner stämningen med att säga: ”Life is a holiday under the sun.”
Jag har verkligen letat efter detta program, och nu, bara så där, har jag äntligen fått tag i det.
Tusen tack, Tommy!
Tack Leif Str!
Kom på att programmet finns som CD-skiva men kan inte hitta den nu.
Jag hittade programmet av en tillfällighet när jag letade efter texter och noter med Peter Carlsson/Blå Grodorna, men min dator ville inte släppa fram mig.
När jag lyssnade på programmet så letade jag efter fler SOMMAR-program.
Här kan anhängare av FiB/Kulturfront lyssna på Bellmans skapare Trollhättesonen Jan Lööf. Talar också om psykvården, mediciner.
Jan Lööf
59 min – tor 19 jul 2012 kl 13.00
Författare, illustratör I sitt Sommarprogram talar Jan Lööf om olika aspekter av barnlöshet och om Grekland som han känner det. ”Ett land utan smitare långt från eurokrisen”. Dessutom blir en hel del om musik:
– Bland annat ska jag med hjälp av några vänner försöka förklara jazzens själ, och så hoppas jag kunna föra en dialog med mig själv.
Hälsningar från Trollhättesonen T.S.(1949-79).
Vi är inte så dumma som ryktena sprider.
D.S. hallåan berättar att alla Sommarprogram finns som pod. Jakten fortsätter. Myrdal?