NÄR JAG KOM hem från skolan (mitt dåvarande arbete) på eftermiddagen den 11 september 2001 visste jag ingenting. Min dotter J satt framför TV-n och tittade på en direktsändningen från södra Manhattan.
– Ett stort passagerarplan har flugit rakt in i en skyskrapa i New York, sa hon.
– Du skojar!
– Nej det är sant, se själv!
Jag satte mig ner och såg precis då det andra planet krascha in i det andra tornet. Det var helt overkligt. Kan det vara något annat än det jag ser? De två Word Trade Centre-tornen stod nu i brand, lite senare rasade de samman och ett gigantiskt dammoln rullade ut längs gatorna mellan byggnaderna. Jag förstod då att det som utspelade sig på TV-skärmen skedde just då och alltså var en realitet. Men Herre Gud! Vad ska det bli av detta? var min omedelbara tanke.
På kvällen efter att ha sett och hört ett antal nyhetssändningar skrev jag i min dagbok:
Idag är en oerhörd dag. Terrorn har slagit till i en skala ingen kunnat föreställa sig. Ingen skräckfilm har ens varit i närheten av denna händelsekedja. USA var målet. World Trade Center, Pentagon, Camp David och State Departement var mål man försökte slå ut. WTC är en grushög, Pentagon allvarligt skadat och andra bomber har missat sina mål. Tiotusentals är döda och skadade. Mitt i USA:s hjärta. Vapnet har varit kapade passagerarplan i samordnade massmordsattacker. Södra Manhattan befinner sig i krigstillstånd, USA i undantagstillstånd, Presidenten, regeringen och kongressen är evakuerade till okänd ort. TV världen över spyr skräckbilder över oss, fast denna gång i live eller repriser på de värsta scenerna.
Kommenatatorsofforna fylls av statsmän och experter av olika slag. Spekulationerna haglar. Carl Bildt är säker på att det är Bin Laden som ligger bakom. Kanske det, men ingen vet än. Ingen har framträtt.
Den närmaste tiden ska vi nu se hur USA slår vilt omkring sig i arabvärlden för att straffa den utpekade syndaren. Oljepriset ökar och börserna faller.
Allas våra vardagsproblem bleknar i detta dammoln av aktion. Mot detta kan inte ens värdens supermakt skydda sig. Missilförsvaret är bara storhetsvansinne. Den fria världen är inte fri med de rikas frihandel, utan gränser och okontrollerade kommunikationer och kapitalflöden. Friheten att expandera ut i världens alla hörn öppnar också för intrång och blodshämnd som betalt för gammal ost.
Jag var mellanchef – biträdande rektor – på en skola i Uppsala med drygt 100 anställda (lärare och övriga) samt omkring 500 elever i åldrarna 6-15 år från många länder, framför allt från olika delar av Mellanöstern. En avdelning hade undervisning på engelska för gästande akademikerbarn på tillfälliga kontrakt i Uppsala. Lärare och elever var från främst Storbritannien eller USA.
När jag kom till skolan morgonen den 12:e rådde en obestämd, delvis upprörd men ändå avvaktande stämning. En lärare, som var amerikan, uppträdde påstridigt i personalrummet och krävde att vi alla skulle huka oss inför henne och hennes landsmän i denna svåra stund. Några instämde underdånigt och snabbt beslutades – dock mig förutan – att hela skolan skulle delta i de tre tysta minuterna som proklamerats till klockan 12 – tillsammans med resten av Europa.
Delade meningar om tysta minuter
I Göteborg öppnade bokmässan på torsdagen den 14 september och där uppstod genast konflikter om hur man borde reagera på mässledningens beslut att mässan skulle stanna i en tyst minut under dagen.
Jag skrev i dagboken följande:
Jan Guillou smet från mässan för att slippa delta i tysta minuterna i solidaritet med offren på Manhattan. Det hade jag aldrig vågat. Själv snattrade jag i telefon när alla andra stod still och var tysta [på skolan den 12 september]. Men det vara glömska, inte ett medvetet val. Guillou motiverade bra i radio dagen efter.
I Aftonbladet från den 15 september 2001 läser jag vad Guillou sa:
– USA har dödat tre miljoner i Vietnam och två miljoner i Irak. Dessa fem miljoner döda har inte föranlett så mycket som fem sekunders tystnad på någon bokmässa någonstans.
– Det här bygger på att det den här gången handlar om vita människor som oss själva. Den här unika upprördheten när USA drabbas tycker jag är osmaklig.
Måste säga att jag kände samma sak inför det hela och var tacksam för att någon vågade säga det rakt ut. Men att säga att USA fick skylla sig själv och att detta är priset de får betala för sin imperialism, var ändå omöjligt. Mänskliga tragedier som drabbar oskyldiga är ändå mänskliga tragedier varhelst de sker. Bombningarna av tyska städer i slutet av andra världskriget var mänskliga tragedier trots att Nazityskland ställt till ett helt världskrig åren innan.
Saken var också att de tre tysta minuterna den 12:e inte alls var självklara ute på skolgården och i skolans klassrum. Det fanns palestinska barn och kanske andra som inte ville delta. Och dagarna efteråt bildades små spontana demonstrationståg på skolgården där man ropade ut sitt stöd för Usama bin Ladin. Men de upplöstes och tystades snabbt av våra rastvakter.
Söndag 23 september skrev jag:
Efter angreppet på Manhattan – Förenta staternas hjärta, har man lite svårt att orientera sig. Hur kommer det att bli? Hur förändras det politiska klimatet? Vem blir vän och vem blir fiende? En som fallit ur ramen är Hans Bergström på DN. Han har länge varit en person jag läst med intresse. Nu är han plågsamt hämndlysten och vägrar diskutera orsaken som delvis ett resultat av USA:s utrikespolitik och agerande i världen. Tiden är spännande på det viset att agnarna nu sorteras från vetet. De som nu reservationslöst sluter upp i vedergällningarna och i korståget med Bush mot terroristerna i Afghanistan träder fram. Sossetopparna delar sig. Ingvar Carlsson och Carl Tham går emot Göran Persson på samma sätt som Sten Andersson gjorde för ett par veckor sedan i Palestinakonflikten. Tidningar och annan press översvämmas av spännande material. Fullt upp med att hänga med.
En månad senare, söndag 21 oktober:
En månad skenade iväg. Kriget har nu startat. USA har angripit Afghanistan, först med missiler och nu kommer kommandosoldaterna. Demonstrationstågen avlöser varandra på gatorna i våra stora städer. I Uppsala tågade vi 400 torsdag kväll. Jag och J sålde FiB, alla mina ombudsex och flera gamla därtill.
Hur appeller och upprop ska formuleras råder upprörda diskussioner om på nätet.
Söndag 18 november
Nu är snart talibanerna bortjagade av USA:s bombmattor. Norra alliansen tar över i N Afghanistan, men i S blir det nog svårt, där dominerar pashtunerna.
Söndag 9 december
Nu är talibanerna bortjagade även från södra Afghanistan. Några få motståndsfickor återstår. Bin Ladin och mulla Omar gömmer sig i ett grottkomplex nära Pakistan som kallas Tora Bora, vilka f ö USA byggde upp till Bin Ladin under kriget mot Sovjet.
På nyårsafton 2001 sammanfattade jag detta omskakande år:
Direktsändningen av när andra passagerarplanet i WTC såg jag i soffan med J som just kommit från jobbet på Telia. Eftersom TV:n vanligen är inramning av fiction, fejk och större eller mindre lögner var det svårt att tro sina sinnen. Verkligheten överträffade än en gång dikten. Eftersom det fort visade sig vara på fullt allvar och ett dåd med katastrofala följder ur New York-perspektiv ökade TV:n sin trovärdighet. Med denna relativt enkelt utförda superterrorattack förändrades världen. En ny maktpretendent tog gestalt och fick ansikte genom Bush&Co. Världsomspännande massmedier blev medlet för iscensättning av kriget mot den nya maktpretendenten. Det gäller oljan i Centralasien.
USA:s underrättelsetjänst hade informationer om att en attack mot Perl Harbor var på gång, men valde att låta attacken ske – för att få en anledning att gå in i andra världskriget. Även nu hade CIA informationer om att civilflygplan skulle kraschas i WTC, men man valde att jobba sakta med dessa informationer, d v s låta det ske för att kunna starta det stora kriget mot skurkstaterna för att ta kontrollen över oljetillgångarna. Skurkstaterna har man själv skapat med hjälp av alla skumma metoder, inklusive stöd till Saddams kemiska krigföring mot kurderna. Jag ska inte utgjuta mig över detta mer här. Att läsa Chomsky i frågan om skurkstaterna är skakande. Förlåten rämnar! USA är mycket farligt idag. De måste trängas tillbaka med folkopinion.
Så skrev jag alltså för 20 år sedan om det vi så intensivt diskuterar idag. Vi vet egentligen inte mycket mer nu än vi visste då, annat än att kriget skulle fortgå i hela 20 år och att USA med falska förespeglingar och fabricerade bevis skulle hinna starta och avsluta ännu ett krig, det i Irak.
Vad kommer att skrivas om USA om 20 år? Då skriver i alla fall inte jag.
”USA:s underrättelsetjänst hade informationer om att en attack mot Perl Harbor var på gång, men valde att låta attacken ske – för att få en anledning att gå in i andra världskriget. Även nu hade CIA informationer om att civilflygplan skulle kraschas i WTC, men man valde att jobba sakta med dessa informationer, d v s låta det ske för att kunna starta det stora kriget mot skurkstaterna för att ta kontrollen över oljetillgångarna.”
Vet vi att de två utsagorna är sanna i strikt mening?
Med ”strikt mening” menar jag att Förenta staternas statsledning, om de velat, skulle ha kunnat förhindra de flesta dödsfall 1941 och 2001 medelst specifika åtgärder mot Japans och Al-Qa’idas operationer i december 1941 och september 2001?
Jag syftar inte på allmänna åtgärder som att luftvärn kunde ha hållits mer berett hela 1941, flygkapningar kunde ha gjorts svårare i allmänhet, och dylikt.
Dina intressanta dagboksanteckningar väcker minnen till liv.
Och då tänker jag:
Det stora landet i väster påverkade säkert min generations (f 1944) uppväxt och satte stort avtryck i den ungdomens kultur. Ett land som ”vunnit andra världskriget” och där framstod för många av oss unga den dåvarande generalen och sedermera president Eisenhower som en man med lite av hjältestatus.
Vi kunde ju se honom som general på TV:n – när den kom sent 50-tal – då han åkte omkring i sin JEEP bland sina soldater på världskrigets slagfält.
Ett sorgesamt datum som sannolikt kom att ändra den bilden av USA var när jag passerade kasernvakten på P2 i Hässleholm fredagen den 22 november 1963. På något sätt var det kanske den händelsen, när JF Kennedy sköts till döds som världsbilden förändrades och ett nytt förlopp inleddes i våra ungas tankevärld.
Strax därefter 1968 mördades Martin Luther King och Robert Kennedy samtidigt som Vietnamkriget väckte stor upprördhet, med omfattande proteströrelser varhelst i Europa man kom.
Möjligen var det under dessa år som inledningen till en splittrad och ifrågasättande inställning uppstod, mot delar av USA:s frihetsbegrepp.
Själv fick jag ångest. Jag hade varit på vårt klubblokal (SIF) och räknat på lönestatistik och gjort andra fackliga göromål när jag vid 16-tiden kom tillbaka konstruktionskontoret, där jag hade mitt egentliga arbete. En av konsulterna berättade då om flygplanen krasch i Tvillingtornen. På min dator kunde jag se att SVT var i full gång. De hade startat rapporteringen 15:20 alltså bara 1 och en halv timma efter det första passagerarplanet brakat in i det norra tornet mellan våningarna 93 och 99 (08:46 lokal tid).
Det var en liknade ångest som vid terroristattentatet i Oklahoma City 19 april 1995. Jag minns hur lättad jag blev när det stod klart att det inte var terrorister från Västasien, utan vita högerextrema amerikaner som stod bakom dådet. Då kunde USA inte använda terrorattentatet som förevändning för krigsäventyr i Mellanöstern. Jag hade kriget mot Irak i relativt färskt minne. Detta krig som startade den 17 december 1991 av USA, och en skara av andra villiga imperialiststater, som satte upp en anfallsstyrka på ca 500 tusen soldater. Ett ännu färskare minne var Balkankriget(n).
Kina hade strax efter Maos död slagit in på en marknadskapitalistisk väg och realsocialismen med Sovet i spetsen brakade ihop åren kring 1990. Förenta staterna blev den enda kvarvarande supermakten och de behövde en fiende. Det blev framför allt de muslimska länderna som målades upp som ett hot. De amerikanska Tv-bolagen och Hollywood producerade mängder av serier och filmen där skurkarna inte längre var ondskefulla ryssar eller kineser, utan skrikande arabiska terrorister.
Detta formaterade tankebanorna hos mängder av människor i Västvärlden. Dessa tankar gavs ”vetenskaplig” form av professor Samuel P Huntingtons teori om kulturernas kamp som han utformade 1993 i artikeln ”The Clash of Civilizations” och som senare utökades till en bok 1996 med titeln The Clash of Civilizations and the Remaking of World Order.
Jag hade även på nätet läst om Zbigniew Brzezinskis bok The Grand Chessboard: American Primacy and Its Geostrategic Imperatives som utgavs 1997. I den boken förde Brzezinski fram huvudtesen att den som ville behärska världen måste behärska den Eurasiska landmassan (efter 11 september införskaffade jag den boken).
Så min ångest var en följd av att jag visste vad USA skulle göra efter attentaten mot Word Trade Center, inte i detalj naturligtvis, men i huvudlinjerna hade det klart för mig. För att förbereda hemmaopinionen på att tortyr skulle bli nödvändigt i detta krig mot terrorismen producerade 20th Century Fox Television 2001 TV-serien 24 där hjälten, agenten Jack Bauer, framgångsrikt torterade terrorister från Mellanöstern. I verkligheten torterade CIA fångar i Abu Ghurayb i Irak,, i militärbasen Guantánamo på Kuba och på många andra fängelser runt om i världen.
Kina och Ryssland tillät USA att hålla på med sitt ”krig mot terrorn” dels därför de hade erfarenhet av islamistisk terror men framför allt därför att de bedömde att USA skulle försvagas av dessa krig. Det var först efter Libyenkriget som Kina och Ryssland satte ned foten. USA och västvärldens krig mot Syrien motsatte de sig redan från början och den ryska hjälpen till den syriska staten har varit avgörande.
Vad vi nu ser är början till ett skifte i världspolitiken, Ett skifte som har sin grund i att framförallt Kina går med stormsteg framåt ekonomiskt och att USA har försvagats och är inte längre den enda supermakten. USA har haft negativ bytesbalans sedan i början av 1980-talet. Det vill säga de har inte kunnat producera de värden som behövs för sin försörjning, utan har delvis levt på på lånade pengar. Det har de kunnat göra på grund av att US-dollarn har varit världshandelsvalutan nummer ett.