När jag läste Gunvor Hildéns kolumn i UNT idag (”Lögner precis som vanligt?”) gick det kalla kårar ner för ryggraden. Inte för att det som hon sade var nytt, utan därför att det var så ovanligt öppenhjärtigt:
Ryssland utnyttjar intensivt falska nyheter. Målet är att minska förtroendet för demokratin och de ledande politikerna. Man vill splittra landet genom att skapa osäkerhet. Genom att blanda sig i debatten både på höger- och vänstersidan skapar man förvirring.
Nu är visserligen ryssarna inte de enda som gör så här, tillstår Hildén, men Ryssland märks ”eftersom man är så skicklig att utnyttja möjligheterna”. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) har, skriver Hildén, redan noterat ett ökat utländskt intresse att påverka svenska valet med vilseledande propaganda: ”Avsikten är att öka motsättningarna mellan olika grupper och förstärka polarisationen.”
Tidigare hette det alltid att Kreml hade en svärm av ryssar som kunde tala perfekt svenska. Enligt senaste nyheter har de tvärtom ont om sådana varför de söker värva ”riktiga” svenskar!
Jag betvivlar inte ett ögonblick att Ryssland försöker påverka opinionen i Sverige, varför har man annars utlandssändningar? Men dessa utlandssändningar riktar sig ju inte bara mot Sverige! Dessutom finns liknande utlandssändningar från alla andra stora länder, vilka givetvis inte undviker Sverige. Sprider inte BBC-World ”brittiska” värderingar i Sverige? När och om britterna gör ett reportage om Sverige kollar de antagligen inte först med MSB för att få klartecken.
Svensk påverkan i Ryssland
När jag verkade i Ryssland hade jag fri tillgång till nyheter från Sverige, både tidningar på nätet, TV och radio. Denna spridning av ”svenska värderingar” mottogs inte alltid så väl i Ryssland, vilket ibland ledde till överreaktioner. För övrigt behöver man inte kunna förstå svenska för att bli utsatt på ”svensk påverkan”, vi har ju utlandssändningar på engelska.
Men det betänkliga med Gunvor Hildéns smått paranoida krönika är att det verkligen hämmar demokratin, yttrandefriheten och därmed debatten bland annat inför valet 2018. Påståenden som kan korreleras med vad som sagts i Russia Today, Sputnik News eller som anses vara till Rysslands fördel avspisas a priori som ”fake news”, ”lögner” och att vederbörande ”går Rysslands ärenden”. Därmed har det viktigaste kravet satts åt sidan, nämligen sanningskravet.
Ta t ex Syrien. Det är ett obestritt faktum att USA:s närvaro är folkrättsligt olaglig, medan Rysslands är laglig. Det har inget att göra med om vi gillar USA och ogillar Assad. Han är ledare för en av FN, Sverige m fl erkänd stat. Han har inte bjudit in USA, men väl Ryssland, vilket är han har rätt till, vad man än anser om det kloka i beslutet. Hade USA öppet förklarat Syrien krig hade det varit en annan sak.
Obekväma nyheter förtigs
Antag nu att en tysk, mycket ansedd, gediget borgerlig professor i internationell rätt i en artikel Süddeutsche Zeitung påpekar detta. Känner jag svenska medier rätt så hör vi inte ett knyst om detta, eftersom det inte stämmer med ”hur det bör vara”. Däremot kan man ju inte förmena Russia Today, Sputnik News m fl ryska nyhetsmedier att uppmärksamma den tyska artikeln.
Var och en som i Sverige har påpekat samma sak har som bekant anklagats för att ”gå Rysslands ärenden”. Detta är ju i o f s riktigt, men det avgörande är ju om påståendet är sant eller inte. Jag tror att Russia Today och Sputnik News också ställer sig bakom en massa andra självklara påståenden, som t ex att jorden är rund.
Om nu den djärve svensken påpekar att hans värdering av USA:s och Rysslands agerande i Syrien delas av internationella experter, t ex en tysk professor i München, hjälper inte detta. Svenska allmänheten har av sina ”sanningsenliga” medier aldrig hört talas om honom och hans artikel. Så slutsatsen blir att vad den djärve svensken säger uppenbarligen är ännu ett exempel på ”listig rysk desinformation”.
Med denna kultur har åsiktsfriheten i Sverige snöpts. Uttalanden bedöms inte efter om de är sanna eller ej, utan om de ”ger stöd åt Rysslands uppfattningar” och/eller ”ökar förvirringen/polariseringen” i landet. Om jag inte minns fel hade gamla DDR samma kriterier på vad som var acceptabelt: gynnade det ”Sozialismus” eller ej?
Liberal egocentricitet
Men kära läsare, förtvivla inte. Vad vi ser har vi sett förr, t ex i en period som jag känner väl, Ryssland 1917 där Alexander Kerenskijs regering på sommaren införde censur, vilket bara ökade ”förvirringen och polariseringen” och banade väg för bolsjevikerna senare på hösten. Läste för övrigt dessa rader i en bok häromdagen:
Det finns, kan jag försäkra er, ingenting i världen som är mer drivet av egennytta än en kämpande [liberal] demokrati. Den blir snart offer för sin egen krigiska propaganda. Den tenderar då att till sina egna mål koppla absoluta värderingar vilka förvränger dess egna visioner av allt annat. Dess fiende kommer att ses som att förkroppsliga all ondska. Dess egna sida, å andra sidan, kommer att stå för allt gott.
Striden kommer att ses som en avgörande, slutlig undergångskamp. Om vi förlorar, är allt förlorat; livet kommer inte längre vara värt att leva; ingenting kommer att kunna räddas. Om vi vinner kommer allt att vara möjligt; alla problem kommer att finna sin lösning; den enda och stora roten till det Onda – vår fiende – kommer att ha krossats; Godhetens krafter kommer att svepa fram utan att hindras; alla vettiga ambitioner kommer att bli tillfredsställda.
Den som har givit denna träffande bild av den västerländska liberalismen var inte Lenin, utan den berömde och ansedde amerikanske diplomaten, författaren och historikern Georg Kennan. Han yttrade dessa ord för snart 60 år sedan (och de publicerades sedan i boken Russia and the West i början på 60-talet. Citatet ovan handlade om 1917 och bestyrker vad jag känt sedan länge: att de förvirrade och krigiska förhållandena 1917 liknar dagens situation.
Dock, olika länder tacklade 1917 frågan om ”förvirring och polarisering” på olika sätt. I Sverige hade vi kloka statsmän, liberalen Edén och socialdemokraten Branting som löste problemet, för många årtionden framåt, inte med att inskränka demokratin utan att utöka den. Dagens liberaler verkar däremot följa Kerenskijs väg…
