Dagligt liv i St Petersburg

Erimitaget, Vinterpalatset och andra sevärdheter i all ära, skriver Anders Persson, men det har sin tjusning att leva som en vanlig knegare bland petersburgarna.

persson-petersburgvardag-5

Det har nu gått ett par veckor sedan min senaste rapport (från Pskov), så Redax undrade om inget hänt? Jo, livet går på som vanligt och det är just det som är ”problemet”: det är inte längre lika ”spännande” att följa folkvimlet på Nevskij Prospekt, att beskåda Vinterpalatset eller promenera på broarna över den strida Nevafloden. Vardagen har satt in.

Finländsk frukost
Jag brukar stiga upp vid 9-tiden och ta frukost. Den består av te och finländska Reisumies rågbröd med finländska Valios mjukost samt finländska Valios yoghurt. Detta är bara en del av allt finländskt man kan handla här. Jag frågade en finländska som jag har förtroende för om inte EU-sanktionerna också gällde finländska produkter? Jo, men godsakerna var kanske gjorda på licens här i Ryssland eller, om de gjorts i Finland, kanske avsedda för export till den den ”vitryska marknaden”.

Det är sant, det står en massa finstilta texter med kyrilliska bokstäver på förpackningarna, men det övergår min förmåga att avgöra om det är det ryska eller vitryska alfabetet som gäller. Men mjukosten, yoghurten och rågbrödet, äkta finländskt eller ej, håller hög kvalitet och kan varmt rekommenderas.

Svensk propaganda
Rysk TV ser jag inte på. Jag kan inte ryska och någon engelskspråkig kanal har jag inte i lyan. Dessutom är jag inte speciellt intresserad av Russia Today eller vad de heter; det är viktigare att hålla sig a jour med vad som sägs i mitt eget land. Under frukosten tittar jag därför på SVT, i synnerhet föregående kvälls sändning av nyhetsmagasinet ”Rapport”. På sistone har det inte varit så mycket om Ryssland, men desto mer om Turkiet, Storbritannien och Tyskland.

persson-petersburgvardag-4

Ecclestone (t v) med president Putin (Foto: AFP)

Kaoset i EU fortsätter och jag blev inte helt förvånad när jag i mitt brittiska liv- och husorgan Independent läste att Formula-1 chefen Bernie Eccelstone föreslagit att Putin skulle ”ta hand om Europa”. Jag har faktiskt hört en och annan gammal konservativ svensk muttra samma sak. Själv tycker jag dock inte att det är någon bra idé.

Lektionsförberedelser
Idag ska jag föreläsa om atmosfärens långa ”planetära” vågor, också (vilseledande) kallade ”Rossbyvågor” efter deras svensk-amerikanske upptäckare Carl-Gustav Rossby (1898-1957). Denne utvandrade 1926 till USA och blev en ledande meteorologisk vetenskapsman. Men när han 1936 var som mest fördjupad i problemet om den ömsesidiga anpassningen mellan vind och lufttrycksfält, knackade den omgivande världen på.

De beryktade amerikanska missväxtåren på 1930-talet (odödliggjorda genom John Steinbecks romaner och noveller) ställde krav på fem-dygns väderprognoser. Rossby och hans team fick lägga undan räknestickorna, kavla upp ärmarna och snabbt komma fram med användbara metoder. Det lyckades de med och som god ”bonus” upptäckte han sina ”rossbyvågor”.

Därefter ska jag tala om ”grupphastigheten” hos dessa ”rossbyvågor”, det som beskriver hur atmosfäriska system påverkar varandra över stora avstånd. Men om detta är läsarna av lindelof.nu redan underrättade.

En fullpackad 191:a
Jag bor visserligen på Nevskij Prospekt, sydöstra delen, en kvarts promenad från Nevan. Lyan på fjärde vången är OK, men flervåningshuset i övrigt verkar slitet. Trapphuset får en att undra om något har gjorts med huset sedan doktor Zhivago var medicinestudent.

Om vädret medger det så tar jag en 35 minuter lång promenad nerför Nevskij, förbi statyn av Alexander N, över Nevabron och sedan söderut längs floden till Ryska Statliga Hydrometeorologiska Universitetet, RSHU. Men idag är det regn, ja snöblandat regn, så det får bli buss. Staden är full av bussar som kommer nästan var 5:e minut. Nu råkade det bli 191:an. Jag trängde mig in. Erimitaget, Vinterpalatset och andra sevärdheter i all ära, men det har sin tjusning att leva som en vanlig knegare bland petersburgarna. När jag kommer tillbaka till Sverige kan jag skryta med att ”ich bin ein Peterburger”.

persson-petersburgvardag-3Bussturen kostar 30 rubel vilket motsvarar 4 svenska kronor. Ryska kollegor som varit i Sverige har chockats av de tio gånger högre svenska biljettpriserna. Jag har busskort som jag lägger mot en av de automater som finns i nästan alla bussar. Men dessa finns alltså inte i alla bussar, men det gör väl konduktörer. Dessa är ofta kvinnor utan egentlig uniform. Man känner igen dem på kassaapparaten de bär på magen, plus att de ständigt måste tränga sig fram och tillbaka i bussen för att serva alla nyss, i för, akter eller mitt-i, nypåstigna passagerare.

Oroliga pojkar
Efter en utmärkt lunch på en kantin på ett närbeläget ”bN3HEC UEHTP” (Business Centre) är det dags för föreläsningen. Jag trodde när jag kom hit att en sådan varade 45 minuter, men här består den av 45+45 minuter. Allt går bra, jag får några frågor av flickorna medan pojkarna verkar rätt ointresserade. Det beror inte på ointresse får jag veta efteråt, utan på att våren har kommit och de blivit ”oroliga i kroppen”.

Dags för fredagsöl
Det är fredag, så en bekant och jag går ut och tar en öl – eller två. Ett par av hans kompisar ansluter. Snacket kom in på historia och någon drog upp Karl XII och Poltava. Jag gick inte i försvarsställning, utan höll med om att det kriget var dåligt skött. Varför var ”Kalle Dussin” nere och harvade i Ukraina och Ottomanska Riket, undrade jag, när han behövts bättre vid Finska Viken? Inte så att Nyenskans hade kunnat hålla stånd emot Peter den Stores trupper, Sverige (med Finland) hade överhuvudtaget inte en mänsklig potential att bygga upp en världsstad. Vi var alltför få.
– Hur många är ni nu, undrades. Jag nämnde 9 miljoner men att vi snart är 10. Samtalet kom då in på invandringen i Sverige …
– Kan ni verkligen assimilera så många?

Svensk invandring
Eftersom jag är här bland annat för att förmedla ”svenska värderingar” så gott jag kan, förklarade jag att Sverige spelar ett högt spel. Vi behöver ”mer folk” och tanken är att samtidigt som de invandrande anpassar sig till oss, så anpassar vi oss till dom. Om 20 år är vi alla ”svenskar” men annorlunda än vad vi är nu. Just nu handlar debatten i Sverige mycket om vad vi ska anamma från de inkommande.

Någon hade hört talas om ”Sverigedemokraterna”. Jo, de är kritiska emot invandringen, men består inte bara av ”riktiga” svenskar utan också av ”nya” svenskar. Mitt sällskap blev inte så lite förvånade att höra att till exempel ordföranden för avdelningen i Uppsala är en rysk invandrare.

Tsarryssland
persson-petersburgvardag-2
Efter Karl XII var det inte långt till Napoleon och hans försök att erövra Ryssland 1812. Om detta har det skrivits romaner, komponerats symfonisk musik och gjorts paradmålningar. En i sällskapet påminde om de ryska officerare som 1813-14 anlänt till Paris och, uppmuntrade av upplysningsidéer, sedan vid sin hemkomst försökte göra revolution. Men dessa ”dekrabrister” (försöket gjordes i december 1825) hade avslöjats, hängts eller skickats i exil i Karelen eller Sibirien.
– Men, sade jag, varför skulle de ta omvägen över Paris? Hade det inte varit bättre om Napoleon segrat 1812? Jag påminde om att ”benhårda marxister” (utan att jag mindes vilka) sagt att Napoleon borde ha segrat, undanröjt den feodala bråten bland annat genom att också göra Ryssland delaktig av ”Code Napoleon”.

Nu blev alla hemskt upprörda, ty ”1812” har alltid varit ett heligt årtal i Ryssland. Jag fick slå till diplomatisk reträtt och skylla på de där ”benhårda marxisterna” som jag fortfarande inte kom ihåg vilka de var. Jag vände mig dock emot jämförelser med ”Det Stora Fosterländska Kriget” 1941-45: Napoleon var ingen Hitler och hans armé inte någon ”Wehrmacht”. Först efteråt slog de mig att den officiella sovjetiska (och troligen ryska) historieskrivningen om ”befrielsen av de baltiska staterna från fascismen 1944” resonerat på samma sätt som mina okända ”benhårda marxister”.

Turkiet igen
Vi kom tillbaka till Carolus XII och hans äventyr med turkarna. Dessa var ju då Sveriges allierade. Hur är det nu? Jag trodde inte att folkopinionen var speciellt positiv till Erdogan och hans styre. Så slog mig en tanke: ”Dardanellerna”!
– Tänk om Erdogan stänger Bosporensundet för ryska örlogsfartyg?
Bordet var enigt:
– Då blir det krig!

Diskussionen kom nu in på huruvida Nato pliktskyldigt skulle stödja Turkiet i ett sådant fall. Jag kunde bara referera till min på historien baserade erfarenhet av stormakter genom seklerna: de uppfyller bara sina löften och förpliktelser om det är i deras omedelbara intresse. Dessutom, om USA och Nato under hela ”kalla kriget” tillät sovjetiska örlogsfartyg ta sig ut i Medelhavet så kan jag inte se varför de skulle ändra sig på den punkten.

persson-petersburgvardag-1

Chips i form av torkad småfisk

Liten påse – tack!
På hemvägen shoppade jag i den lokala kvartersaffären. Där finns nästan lika mycket som i Coop och ICA hemma i Storvreta. När jag betalar frågas om jag vill ha en ”paket”, alltså en platspåse.
– Da, spasiba, svarar jag och tillägger på min mycket brutna ryska, Nje bolsjoj, spasiba! (en liten liten påse, tack).

Hemma tar jag en kvällsöl, tuggar på mina ryska favoritchips, torkade småfiskar, och läser mina böcker om ”februarirevolutionen” som framstår som mycket intressantare än den i oktober 1917. Mer om detta framöver.

  5 kommentarer for “Dagligt liv i St Petersburg

  1. Mats Larsson
    2016-04-30 kl. 11:38

    Anders P!
    En enkel tumregel jag brukar använda i Vitryssland och Ukraina för att avgöra om något står på ryska eller vitryska/ukrainska är att de vitryska och ukrainska kyrilliska alfabetena innehåller bokstaven ”i” (liknande vårt latinska ”i”), vilket inte rysk kyrilliska gör.

    En kunnig slavist kan säkert plocka fram många fler och mer sofistikerade markörer, men i min synnerligen enkla språkvärld när det gäller våra östra grannländer så fungerar ”i” bra.

    Apropå kyrilliska alfabetet, så lyckades jag en gång på en mottagning på polska ambassaden i London få medhåll av polackerna, att det skulle vara enklare för en utomstående att uttala polska ord om de använde det kyrilliska istället för latinska alfabetet. Kyrilliskan är ju avsevärt mer fonetisk är vårt latinska alfabet, där en bokstav i kyrilliska kan ersätta fyra latinska konsonanter på raken.

  2. Martin Kullberg
    2016-04-30 kl. 13:27

    Som jag brukar säga om Karl XII. Klart han är den mest fantasieggande kungen i världshistorien, för ”tänk om” blir särdeles storslaget med honom. Tänk om han hade lyckats, det svenska och det ryska imperiet tillsammans, det hade blivit en enorm stormakt. Sverige och Ryssland hade varit oslagbara tillsammans, vi hade dominerat världen i tusen år! Om Karl XII lyckats, hade jorden varit enad idag! 🙂 Därför återkommer man alltid till fantasierna kring Karl XII.

    Men som jag sa till ett par ryssar jag drack öl med en kväll. Det är inte för sent än, vi kan fortfarande bli fantastiska allierade. 🙂

  3. Anders Persson
    2016-04-30 kl. 17:06

    Mats!
    Tack för tipset.
    Martin!
    Jo, det låter nog det! Men om Karl XII lyckats med det hade det blivit på samma sätt som om Gustav II Adolf lyckats med sina planer att förena Sverige och (Nord)Tyskland – det hade inte varit vårt nuvarande svenska språk som varit det dominerande i de jätterikena.

    Sedan är det nog så, Martin, att som övertygad anti-imperialist hade jag nog tackat nej till uppfyllandet av sådana där tusenårsdrömmar som att Sverige-Ryssland skulle behärska världen. ”Heute gehört uns Schweden, morgen die ganze Welt?”

  4. Martin Kullberg
    2016-04-30 kl. 22:17

    Tja, imperialism var ju dagsordning på den tiden, fortfarande lång tid innan nationalismen uppfanns.

    Men visst är Karl XII fortfarande relevant, eller skall vi låtsas att det är en slump att utbredningen av det svenska bankväsendet i Östeuropa nästan geografiskt exakt liknar det svenska imperiets utbredning. Är det en slump att på året efter Swedbanks konkurs i Ukraina så blir det bråk i landet? Kanske, men det blir ju inte ett lika spännande narrativ för någon.

  5. Anders Persson
    2016-10-21 kl. 8:39

    Något som jag alltid retade mig på i Ryssland var bristen återvinningsställen och sopsorteringsstationer. Trogen mitt uppdrag från ”Svenska Institutet” att sprida ”svenska värderingar” lobbade jag hårt bland mina vänner för att de och deras landsmän skulle bli mer miljömedvetna i detta avseende.

    Jag är inte säker på att det är min förtjänst, men nu, ett halvår senare rapporterar Anna-Lena Laurén i DN att ryssarna gjort de första ansatserna till sopsortering.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *