Bild: Kollage av Redax
Visst känns det som en frisk vårvind att läsa Sven-Erik Liedmans (86 år 1 juni) stora artikel idag (2025-05-07) i DN-Kultur ”Den pågående rustninggsspiralen är galen”. (På nätet har den fått rubriken ”Inget land har någonsin rustat sig till fred”.) Äntligen kommer en riktig tungviktare från den gamla hederliga vänsterkanten ut ur garderoben – i DN.
Han var även med bland de 105 som protesterade i Aftonbladet den 19 april.
DN:s huvudledare den 25 april skrev med anledning av uppropet i Aftonbladet följande: ”Låt oss vara tydliga: Det ’fredsavtal’ som USA just nu pressar på för att få Ryssland och Ukraina att skriva under kommer inte leda till fred. Tvärtom innehåller det exakt de komponenter som Vladimir Putin behöver för att kunna fortsätta sin kolonialistiska, imperialistiska expansion och bit för bit lägga under sig allt större delar av Europa.”
Erik Helmersson (DN-ledarskribent) skrev samma dag i en kommentar, angående protesten i Aftonbladet:
”I en särskilt obehaglig formulering skriver de (105) om ’överdrivna och ensidiga hotbilder om Kremls och islamistiska intressen’. Ingen vet bättre än ukrainarna vad ’Kremls intressen’ betyder: de är att terrorbomba landet till underkastelse, deportera ukrainska barn till Ryssland och se till att den ukrainska nationen och kulturen upphör att existera.”
Han förolämpar här de 105 – inklusive alltså Sven-Erik Liedman – och hånar därtill Hans Blix för dennes kloka inställning att man i konflikter ”behöver begripa motpartens perspektiv, upplevda hot och långsiktiga intressen”, något han kallar ”strategisk empati”. DN och Helmersson ser dock krig mot Putinryssland som oundvikligt för att försvara ”friheten”.
Detta borde stämma varje förnuftig människa till eftertanke. Räkna med att man i DN:s ledning slitit sig i håret över denna Liedmans artikel. Wolodarski, Winiarski och Helmersson har studsat av ilska, för man stoppar ju inte professor Sven-Erik Liedman, det går inte.
Det här är förstås spekulationer, men på något sätt har denna artikel skapat gnissel i DN:s politiska maskineri. Var så säkra!
Om Putin och Ryssland (och Kina) kan man ha olika uppfattningar. Men med Hans Blix måste man ändå kunna kräva att våra europeiska regeringar måste tagga ner för att sätta sig in i och ”begripa motpartens (Rysslands) perspektiv, upplevda hot och långsiktiga intressen”. Det kommer på sikt att gagna oss alla. Det vi nu är inne i är ren galenskap.
Dags för DN att byta ut sin ledarredaktion (Wolodarski/Winiarski/Helmersson) och slå in på en mera Liedmansk/Cronemansk linje.
Knut L!
Förnuftets röster (enligt dig) är ju normalt svartlistade i DN och Aftonbladet. Är ovannämnda texter i DN och Aftonbladet krigshetsarnas (enligt dig) fikonlöv – låtsad åsiktsmångfald?
Eller är det, som du gissar, OMÖJLIGT att hindra namnkunniga skribenter från att publicera sig i DN och Aftonbladet, under ledarskribenternas tandagnisslan?
Vore den sistnämnde hypotesen riktig, stode det icke riktigt så illa till med det praktiska yttrandefriheten i Sverige, som vanligen antages av de flesta skribenter i lindelof.nu. Det skulle ju betyda, att förnuftets (enligt dig) röster har GARANTERAD minoritetsplats i stora medier, om de skickar fram sina namnkunnigaste skribenter.
Kan det rentav vara så, att där finns liberala chefer som vill ha ett mått all åsiktsmångfald av principiella skäl?
Eller tror du, att Bonniers och Schibsted kommer att byta ut alla publicistiska chefer snart, och slå in på en Rysslandsvänligare linje? Kanske att professor emeritus Sven-Eric Liedmans (med C och bindestreck) artikel är möjlig först nu, därför att västvärlden (enligt dig) har förlorat sitt anfallskrig mot Ryska federationen?
Jan Arvid G!
Angående ”kanske att professor emeritus Sven-Eric Liedmans (med C och bindestreck) artikel är möjlig först nu, därför att västvärlden (enligt dig) har förlorat sitt anfallskrig mot Ryska federationen?”
Ett av de största hoten mot demokratin är dåligt minne. För inte så länge sedan var själva ordet ”fred” omöjligt att uttala för det betydde ny Münchenöverenskommelse och Hitlerism nu förklätt till Putinism. Beslut och debatter stoppades på grund av risken för påverkansåtgärder. Det blev förbjudet att läsa ryska statens media p g a risken för påverkan etc.
Vad man än kan säga om Trump så legaliserade han ordet ”fred”. Plötsligt ville alla prata om fred, Putin, EU, ja t o m Zelenenskyj, frågan var bara villkoren för freden. Att Liedman nu får publicera en artikel om fred (givetvis innehållande hård kritik mot Ryssland) är mer p g a att det är en diskussion som är omöjlig att undvika när världens alla maktcentrum diskuterar frågan. T o m det fredsskadade Sverige där opinionen för en fredlig lösning varit ovanligt svag, tvingas nu släppa fram en del kritiska artiklar med fred som tema.
Hoten mot demokratin kommer nu från flera håll, från högerextremism, från påstått liberal center-höger och från påstådda vänsterregimer. Samtidigt som dessa krafter kritiserar varandra understöder man varandra. Att förbjuda påstått högerextremistiska kandidater i val gynnar samma rörelser, att sanktionera oss till nyfattigdom likaså.
Undantaget är kanske Sverige där en nationell samling enats runt en enda högerextrem krigspolitik. Andersson och Åkessons enda gräl numera handlar om vem som är tuffast mot olika problem som invandrare sägs ha skapat. Andersson talar om kvoter av folk med ”nordiskt ursprung” medan Åkesson talar om svensk ”essens”.
V vill ha lite lägre matpriser annars är man överens men alla är om krigets nödvändighet.
Sven A!
Är alla riksdagspartiernas, och de flesta medborgares och opinionsbildares (”nationell samling”) politik från 2022 (eller tidigare) till 2025 enligt dig ”högerextrem krigspolitik”, icke blott i Ukrainafrågan utan även i andra frågor som invandringspolitik?
Tyckte inte Liedman kom med något nytt, samma sorts gamla kritik mot Ryssland, samma sorts kritik mot Kina som något hot, d v s det var en ledare som DN brukar ha om än lite nedtonat i mitt tycke. Inget om Nato/EU/USA roll i krigsspiralen o s v.
Croneman har i och för sig några bra synpunkter i hans ledare gällande detta område (Ryssland/Ukraina) men hans stöd – mer eller mindre – för Israels folkmord gör att jag är alltmer ointresserad av att läsa hans ledare.
Andreas F!
Croneman är ingen ledarskribent, han är kolumnist. Vi tvingas nog ta en sak i taget. Först Ukraina för att undvika världskriget, sedan Gaza. Croneman ser Palestinafrågan på ett annat sätt än jag. Men nu gällde det Ukraina. Liedman väljer att deklarera sina aversioner mot Putin, det är hans rätt. Men han skriver också under Aftonbladetartikeln som säger att det ryska hotet mot Europa är överdrivet.
Det går att vara överens i Ukraina-frågan utan att förkasta alla Västvärldens goda sidor.
Jan Arvid G!
Vad är högerextremism? Frågade min AI och den svarade:
”Högerextremism är en politisk ideologi eller rörelse som kännetecknas av:
1. Nationalism eller ultranationalism: En stark betoning på nationens överlägsenhet.
2. Främlingsfientlighet och rasism: Negativa attityder eller hat mot invandrare, minoriteter eller andra grupper som anses hota den ’egna’ kulturen.
3. Auktoritära värderingar: Stöd för starka ledare, lag och ordning, samt motstånd mot demokratiska principer som yttrandefrihet och rättsstat.
4. Antielitism och konspirationsteorier.
5. Antikommunism och motstånd mot vänsterideologier.
Hur passar våra partier in i ovanstående punkter? Från vänster till höger pratas det om försvaret av ”våra värderingar” och ”vårt sätt att leva” som anses överlägset speciellt icke-europeiska kulturer, vi hotas av kulturer som vägrar integreras, av olika Somalitown, av ickenordiska kulturer och av importerad kriminalitet. Alla partier övertrumfar varandra i nya lagar riktade mot dessa nya som sällan nämns vid namn och allt mer bristande yttrandefrihet p g a risken för påverkansåtgärder. Konspirationsteorierna om hotet från Ryssland är det ingen hejd på, att enbart ställa frågor om belägg för allt elände som redan nu Putin ställer till med i Sverige ses som en påverkansåtgärd som i våra myndigheters säkerhetsanalyser antyds vara ett sätt att arbeta för främmande makt, men som fortfarande som tur är inte är straffbart. Våra största hot anses Ryssland, Kina och Iran vara. Däremot är ju vår kära Natoallierade Turkiet väldigt intresserad av svensk yttandefrihet och journalism, men nämns inte som hot. Sedan vårt UD flyttade till Bryssel så är Kina både ett hot och ett löfte nu när Trumps tullar börja svida, och vi skall tydligen både isolera Kina och handla mer med Kina, vilket bara går ihop i vår utrikeschef Kaja Kallas hjärna.
Israels ockupation och apartheid får bara kritiseras med respekt för Israels rätt att försvara sig och alla partier enas i attacken mot enskilda Vänsterpartister som vågar kalla det vid dess rätta namn, folkmord.
Sammanfattningsvis så upplever jag att samtliga partier är överens om denna inriktning om än med gradskillnader. Hade denna politik presenterats för en 40-50 år sedan så hade den utan tvivel klassats som högerextremism. Jag har ju själv varit befriad från den gradvisa förändringen av åsikter eftersom jag inte bott i Sverige. Hävdade t ex i en debatt häromdagen att antalet mord per 100.000 invånare inte förändrats sedan 50-talet, fick många skratt-emojis som svar, det är roligt när man kan göra folk glada!
Jan Arvid G!
Du undrade om i vilken grad partierna även bedriver en ”högerextrem krigspolitik”, icke blott i Ukrainafrågan utan även i andra frågor som invandringspolitik.
Frågade min AI hur mordfrekvensen i Sverige sett ut under de senaste 100 åren och fick svaret att den varit förvånansvärt konstant. Om nu alla verkar vara eniga om att antalet mord i Sverige beror på invandring från Mellanöstern och Nordafrika (de s k. Mena) så undrar jag vilka var det som lika ihärdigt slog ihjäl folk för 100, för 50 eller för 25 år sedan? Om nu mordfrekvensen varit i stort sätt konstant i ett sekel så undrar jag varför partierna och media inte talar om något annat? Vad har förändrats, verkligheten eller partiernas och medias beskrivning av verkligheten?
Och om mest beskrivningen av verkligheten förändrats vad är syftet med att direkt och indirekt peka ut vissa grupper? I 30-talets Tyskland pekades judarna ut som orsaken till allt ont, är det samma fenomen som upprepas idag? Och om den högerextrema nazismen var skyldig till utpekandet på 30-talet vad kallar vi samma typ av utpekanden idag?
Till AI:s svar:
Mordfrekvens Sverige under hundra år
Under de senaste hundra åren har mordfrekvensen i Sverige varierat, men generellt sett legat på en låg nivå jämfört med många andra länder. Här är en översikt över utvecklingen:
Mord per 100.000 invånare i Sverige – historisk översikt
1900–1950
Tillförlitlig statistik från denna period är begränsad, men forskning indikerar att mordfrekvensen var låg, sannolikt under 1 mord per 100.000 invånare.
1950–1990
Sverige började föra nationell brottsstatistik 1950. Under denna period låg mordfrekvensen generellt mellan 1,0 och 1,5 per 100.000 invånare. Exempelvis noterades 1,20 per 100.000 år 1974 och en topp på 1,51 år 1989.
1990–2010
Under 1990-talet och början av 2000-talet minskade mordfrekvensen något och låg oftast mellan 0,9 och 1,3 per 100.000 invånare. År 2012 noterades den lägsta nivån på 0,7 per 100.000.
2010–2020
Från 2013 började mordfrekvensen öka igen, främst på grund av en ökning av skjutvapenvåld kopplat till gängkriminalitet. År 2020 var mordfrekvensen 1,20 per 100.000 invånare, med 124 bekräftade mord, det högsta antalet under detta decennium.
2021–2024
Mordfrekvensen låg strax över 1,0 per 100.00 invånare under dessa år. År 2024 noterades en betydande minskning till 0,87 per 100.000, med 92 fall av dödligt våld – den lägsta siffran sedan 2014. Denna nedgång tillskrivs ökad polisövervakning och insatser mot gängrelaterat våld.
Sammanfattning
Trots perioder av ökning, särskilt relaterade till gängvåld och skjutningar, har Sveriges mordfrekvens över det senaste seklet förblivit relativt låg. Den senaste nedgången i mordfrekvensen tyder på att riktade insatser kan ha en positiv effekt på att minska dödligt våld.
Sven A!
Du skriver ordentliga svar: statistik, argument och slutledningar. Men ditt arbetes frukter övertygar mig ändå inte. Jag tror, att du har en alltför negativ grundinställning till hela den europeiska politiska klassen, från Ukraina till Atlanten. Har man en grundinställning, kan man sakligt skriva en bok till stöd för sin uppfattning.
Ursäkta mitt svepande omdöme, men på grund av min avvikande grunduppfattning uppstår föga engagemang hos mig, när du utmålar den europeiska ledarklassens undermålighet.
Jag riktar mig även till Knut L med följande påpekande. Jag tycker, att Knut L har läst Sven-Eric Liedmans text fel! Sven-Eric L tänker nog som jag i viktiga frågor. SEL tycker att BÅDE Förenta staterna och de östliga stormakterna är imperialistiska läger. Han skrev: ”En scen som domineras av figurer som Putin, Trump och Xi Jinping väcker inte mycket hopp.”
Majoriteten av skribenterna på lindelof.nu ser inte Ryska federationen och Folkrepubliken Kina som imperialistiska, utan som defensivt multipolarismförespråkande. Skribenterna stödjer Ryssland i kriget. SEL och jag skulle nog vara överens om, att lindlelof.nu-skribenterna har fel.
Jag skiljer mig från SEL genom att inte vara emot kraftig europeisk upprustning, men jag begrundar hans argument, att hög rustningsnivå I SIG är en fara.
Jag håller med SEL om, att europeiska ledare borde vara bättre, särskilt i yttrandefrihetsfrågan. Men mitt i SEL:s vrede över ”skumrasket” i Europa skönjer jag lite förståelse för Europas svårigheter. SEL skriver att Trumps ”relationer till Putin, hans bisarra fredsförslag [som] gynnade i högsta grad Ryssland på Ukrainas bekostnad, och [hans avsky för] EU … är den omedelbara anledningen till EU:s rustningsiver”. Jag stödjer de europeiska ledarna med hänvisning till vad Jan Myrdal skrev om 1870 och 1940: imperialistisk rivalitet har ”slagit om” i nationsförsvar. Våra bristfälliga europeiska ledare försöker nu i stort sett att freda kontinenten, med någorlunda försvarlig politik.
Jan Arvid G!
Angående: ”Majoriteten av skribenterna på lindelof.nu ser inte Ryska federationen och Folkrepubliken Kina som imperialistiska, utan som defensivt multipolarismförespråkande. Skribenterna stödjer Ryssland i kriget”.
Jag ser Kina och Ryssland som kapitalistiska stater som om man skall tro Lenin följer kapitalismens ständiga strävan till maximering av vinst profit som enligt honom nödvändigtvis måste leda till imperialism och kolonialism, på jakt efter större vinster på krympande och instabila utländska marknader. Jag uppfattar dock inte att de ännu så länge är aggresiva i militära termer. Snarare är de inne i en fas där de sätter ner foten och säger ”hit men inte längre” när det gäller sina gränser.
På grund av tidigare svaghet har detta inte tidigare varit möjligt. De har dessutom allierat sig med en mängd stater i BRICS som på samma sätt säger hit men inte längre. Orsaken till kriget är väl att även det kollektiva Väst beslutat sig för att sätta ner foten med referens till att Münchenandans och Georgien 2008:s eftergiftspolitik inte fick upprepas.
Jag har inga illusioner om att t ex Kina enbart skall hålla sig till en diplomati grundad på affärer utan den dagen lär komma då de kommer att försöka skydda sina investeringar utomlands. Men jag tror inte vi är där ännu på några årtionden.
Rysslands krig mot Ukraina har ställt till stor skada i Ukraina och omvärlden och är dessutom ett brott mot FN-stadgan. Men för att lösa den konflikten måste man också sätta på sig både ryska och ukrainska glasögon. Jag tror precis som Stoltenberg att Nato är en huvudfråga. Jag tror också att Boris Johnson har rätt när han säger att Zelenskyjs program för fred som fick stöd av 73 procent av väljarna omöjliggjordes av de hot som extrema nationalister (jag kallar dem nazister) riktade mot den nyvalde presidenten om han förverkligade sin politik gällande autonomi för de stora minoriteterna. Väst backade tyvärr upp nationalisterna och inte Zelenskyjs fredspolitik.
Jag försöker tänka mig in i situationen ur ett svenskt perspektiv. Hur hade Sverige agerat om en extremnationalistisk regering tagit makten i Finland, uppbackad av en mot oss fientlig stormakt och som med våld försökt etniskt rensa Finland från sin svenska befolkning? Jag är övertygad om att Sverige inte skulle tiga stilla. Diplomati hade definitivt använts men om inte det räckt hade vi sannolikt bedrivit en form av proxykrig likt kampanjen ”Finlands sak är vår” fast nu riktat som stöd åt den svensktalande befolkningen. Men ett direkt militärt ingripande är osannolikt p g a Sveriges avsaknad av tillräcklig militär styrka. Hade det autonoma Åland velat lämna Finland och ansluta sig till Sverige hade det sannolikt fått ett försiktigt stöd om inte Sveriges och övriga grannländers intressen hotades. Alla försök att förvandla Åland till en mot Sverige riktad flottbas hade vi nog tagit allvarligt på.
Jan Arvid G!
Angående: ”Majoriteten av skribenterna på lindelof.nu ser inte Ryska federationen och Folkrepubliken Kina som imperialistiska, utan som defensivt multipolarismförespråkande. Skribenterna stödjer Ryssland i kriget”.
Jag ser Kina och Ryssland som kapitalistiska stater som om man skall tro Lenin följer kapitalismens ständiga strävan till maximering av vinst profit som enligt honom nödvändigtvis måste leda till imperialism och kolonialism, på jakt efter större vinster på krympande och instabila utländska marknader.
Jag uppfattar dock inte att de ännu så länge är aggressiva i militära termer. Snarare är de inne i en fas där de sätter ner foten och säger ”hit men inte längre” när det gäller sina gränser. På grund av tidigare svaghet har detta inte tidigare varit möjligt. De har dessutom allierat sig med en mängd stater i BRICS som på samma sätt säger hit men inte längre.
Orsaken till kriget är väl att även det kollektiva Väst beslutat sig för att sätta ner foten med referens till att Münchenandans och Georgien 2008:s eftergiftspolitik inte fick upprepas.
Jag har inga illusioner om att t ex Kina enbart skall hålla sig till en diplomati grundad på affärer, utan den dagen lär komma då de kommer att försöka skydda sina investeringar utomlands. Men jag tror inte vi är där ännu på några årtionden.
Rysslands krig mot Ukraina har ställt till stor skada i Ukraina och omvärlden och är dessutom ett brott mot FN-stadgan. Men för att lösa den konflikten måste man också sätta på sig både ryska och ukrainska glasögon. Jag tror precis som Stoltenberg att Nato är en huvudfråga. Jag tror också att Boris Johnson har rätt när han säger att Zelenskyjs program för fred som fick stöd av 73 procent av väljarna omöjliggjordes av de hot som extrema nationalister (jag kallar dem nazister) riktade mot den nyvalde presidenten om han förverkligade sin politik gällande autonomi för de stora minoriteterna. Väst backade tyvärr upp nationalisterna och inte Zelenskyjs fredspolitik.
Jag försöker tänka mig in i situationen ur ett svenskt perspektiv. Hur hade Sverige agerat om en extremnationalistisk regering tagit makten i Finland, uppbackad av en mot oss fientlig stormakt och som med våld försökt etniskt rensa Finland från sin svenska befolkning? Jag är övertygad om att Sverige inte skulle tiga still. Diplomati hade definitivt använts, men om inte det räckt hade vi sannolikt bedrivit en form av proxykrig likt kampanjen ”Finlands sak är vår” fast nu riktat som stöd åt den svensktalande befolkningen. Men ett direkt militärt ingripande är osannolikt p g a Sveriges avsaknad av tillräcklig militär styrka.
Hade det autonoma Åland velat lämna Finland och ansluta sig till Sverige hade det sannolikt fått ett försiktigt stöd om inte Sveriges och övriga grannländers intressen hotades. Alla försök att förvandla Åland till en mot Sverige riktad flottbas hade vi nog tagit allvarligt på.