VI KAN NU i stormediernas nyhetssändningar urskilja att tonen sakta håller på att förändras. Peter Hultqvist citeras med sitt eviga ”Rysslands krav är fullkomligt oacceptabla”, men något håller på att tillfogas. Varje land ska själv få bestämma sin säkerhetspolitik, jovisst. Men kanske man kan börja diskutera kvantiteten offensiva Nato-vapen och Nato-soldater i gränsländerna mot Ryssland?
Det här tolkas på sina håll som att Ryssland stärker sina militära positioner gentemot Väst och Europa, vilket i sin tur skickar fram – som ett brev på posten – en och annan stridstupp med krav på att även EU måste rusta upp sin militära slagkraft i Europa, att Sverige ska gå med i Nato och liknande. Sverige förstärker sina militära resurser på Gotland meddelades idag, motiverat av det skärpta säkerhetspolitiska läget. Allt i konsekvens med den politik som förts i åratal.
Men detta larmande kommer enligt min bedömning att tystna. För allt fler inser att de senaste 30 åren har inneburit en lång rad Nato-framflyttningar gentemot Ryssland och att det är fullt rimligt att dessa förflyttningar måste få ett stopp. Endast några enskilda dårar i USA-regeringens närhet vill ha krig. En snabb liten kärnmissilattack mot Moskva som i ett slag skulle slå ut Ryssland, är en våt dröm, som kommer att förbli en dröm. Idag är Moskva förberedda även för detta, vilket man väl vet i Pentagon. Vi har – lyckligtvis skulle man kunna säga – fått en ny terrorbalans med USA/Nato (med EU-allierade) å ena sidan och Ryssland/Kina å den andra.
De måste nu börja förhålla sig till varandra och fredligt samexistera. Det första blir förmodligen att USA/Nato i praktiken släpper Ukraina och deklarerar att man slutar beväpna Rysslands gränsstater (Baltstaterna, Polen och Georgien). Krisen i Ukraina kommer att hanteras genom att det bortglömda Minsk2-avtalet väcks till liv igen. Kanske USA/Nato också på sikt kommer att släppa sina oblyga påverkansoperationer mot de skandinaviska länderna och istället förhandlar med Ryssland (Finland och Norge) hur man ska hantera Arktisfrågorna framöver.
Ryssland kommer då att kunna tagga ner längs sydvästgränsen och börja leverera naturgas till Europa och vi kan få stabilare energipriser, färre vindkraftverk i vår natur och en fredlig utveckling av kärnkraften. Livet i allmänhet kommer att underlättas. Det här är möjligheten.
Problemen med denna möjliga goda utveckling är de politiska och ekonomiska krafter som har allt att förlora på något sådant. De stora aktörerna här har sina rötter på Wall Street med enorm ekonomisk makt byggd på vapen- och medieindustri. De har länge levt gott på Västvärldens konfrontationspolitik mot Ryssland (och Kina) men är nu inmålade i ett hörn. De kommer att kunna göra mycket skada innan de tvingas på knä. Dessa krafters utlöpare i Sverige är till exempel SAAB (Wallenberg), Bofors, Hägglunds (BAE Systems) m fl på vapenområdet, samt Bonniers, Shipsted och staten – som tillsammans i stort sett kontrollerar svenska medier. Dessa kommer att sparka och göra motstånd innan mer sansade röster kommer att släppas fram. Det är ännu svårt att se vilka som ska ta upp den stafettpinnen.
Om nu motståndet från dessa krafter blir för stort kan det gå på två sätt. Antingen ett förödande krig i Ukraina som Nato kommer att förlora, eller ett ryskt anfall mot Ukraina med efterföljande sanktionskrig mot Ryssland. Ett sådant scenario skulle köra hela Västvärldens ekonomi i botten och till sist mest gynna Kina. Det här vore det definitiva slutet för USA/EU/Nato som stormaktspelare på världsarénan. Låt oss hoppas på den fredliga vägen.
Det stora problem som styrande politiker även i Sverige dessutom har att brottas med, är nu de mot skyn gående levnadsomkostnaderna. Hur skall våra politiker tackla till exempel energriprisökningarna? Föreslaget från S är ett elkostnadsbidrag till några under en tremånadersperiod. Sedan då? Andra föreslår en momsborttagning. Sedan då när inte det räcker?
Andersson och Pettersson och Lundström är nog till skillnad från ”mig” mer intresserade av detta än av de nog så viktiga frågor som Knut L tar upp.
Brasiliens president Jair Bolsonaro lär ha sagt att om den folkkäre förre presidenten Luiz Inácio da Silva åter blir president vid nästa val, ja då flyttar Jair till USA. Har svenska politiker sådana tankar om de inser att de inte längre klarar av att styra Sverige på det nyliberala sätt de önskar fortsätta sitt styrande? Då blir frågan som pigan Lina i Katthult ställer ”Vad har de gjort för ont där borta i Amerikat?”
Om inte Putin är självmordsbenägen så håller han sig inom Rysslands gränser. Gillar inte Putin och hade jag varit ryss hade jag gjort allt för att bekämpa hans auktoritära nationalistiska regim. Men han är ingen fullständig idiot! Natos militärbudget är 12 ggr större än Rysslands och man får förmoda att de får åtminstone lite valuta för pengarna. I lumpen fick jag lära mig att en angripare behöver vara 3 ggr starkare än den angripne för att lyckas så när Putins upprustning ökat 3600 procent så blir jag kanske lite nervös! Länktips.
Sven A!
Här har vi en av de vanligaste missuppfattningarna om det eventuella kriget mellan USA och Ryssland. Det är – såvitt jag förstår – inte bara fråga om satsade dollar på sin krigsmakt. Det visar om inte annat Vietnam, Syrien och Afghanistan. Det är också fråga om hur man är grupperad, hur motiverad man är och inte minst ens logistikresurser. På alla dessa områden har Ryssland ett kraftigt övertag i Ukraina. Man har stora truppresurser redan på plats intill gränsen på sitt eget territorium. Nato är mycket dåligt förberedda för ett krig med marktrupper i Ukraina, vilket kommer att bli nödvändigt. Ett storkrig mellan Ryssland och USA vill ingen ha, det är en omöjlighet. Så mest av alla kommer ukrainarna att lida när USA tvingas svika dem. Det gör man lätt, se på de stackars kurderna.
Knut L för en viktig diskussion. Problemet – som vi inte bör blunda för – är förstås att Sverige, vars befolkning utgör 1,3 promille av jordens befolkning, inte bestämmer den politiska utvecklingen. Därmed inte sagt att det är oviktigt vad vi säger eller gör. Tvärtom; men som svenskar kan vi egentligen inte göra mycket annat än att söka lotsa vårt eget land någorlunda helskinnat genom utvecklingen. Kanske kan vi hoppas på visst stöd från EU och NATO, men vad ett sådant stöd verkligen är värt i ett skarpt läge är svårt att veta.
President De Gaulle kunde på sin tid rycka undan den ekonomiska grunden för USA:s krig i Vietnam genom att begära betalt i guld, (som ju utlovades på den tidens dollarsedlar). Men Frankrike har sex gånger så stor befolkning som Sverige och är därtill utrustat med en stark krigsmakt, inklusive kärnvapen.
När det gäller kritiken mot Hultqvist skulle jag därför vilja säga: ”Skjut inte alltför mycket på pianisten, som gör så gott han kan!” Och så länge han inte förordar direkt svenskt NATO-medlemskap finner jag hans politik realistisk givet de faktiska omständigheterna.
Till skillnad från länder som Polen, Ungern, de baltiska staterna m fl finns i Sverige inget djupt upplevt rysshat. Den svenska borgerligheten är dock av tradition starkt misstrogen mot Ryssland. Det beror inte enbart på Sven Hedins överdrivna propaganda utan har även historiska orsaker (1809, kanske även 1917). Den svenska arbetarklassen avvisade å sin sida bestämt den sovjetiska kommunismen, men var aldrig emot vänskapligt utbyte som handel och annat med Sovjetunionen. Mycket få svenskar entusiasmerades på allvar av operation Barbarossa.
Är krigsrisken runt Ukraina reell eller iakttar vi det klassiska spelet för galleriet? Trots allt bör man ju i såväl Washington som Peking och Moskva inse att en öppen konflikt kan gå hur snett som helst och leda till att ingen av de stridande parterna överlever som stormakt – om man över huvud taget överlever. Låt oss hoppas att Putin i detta läge inte gör samma chanstagning som Hitler inför Polen och hoppas på att väst inte kommer att svara militärt.
Knut L!
Jag funderar på exempel på ett lyckat vinterfälttåg där angriparen stått som segrare. Svårt att hitta. Svenskarnas kampanj mot Norge vintern 1718 slutade i katastrof.
Napoleons reträtt från Moskva under vintern ledde till arméns undergång.
Vintern 1914 ledde en impulsiv Enver Pasha en turkisk armé i Kaukasus i kriget mellan de ryska och ottomanska rikena under första världskriget, vilket resulterade i att den turkiska armén gick under.
Vinterkriget 1939/40 är väl det kanske bästa exemplet, men är tyskarnas nederlag vid Moskva och Stalingrad skedde också under vintrar. Det skulle dröja till sommaren 1943 innan Röda armén kunde strida framgångsrikt mot tyskarna på sommaren.
Varför unga ryska män skulle vara motiverade att anfalla Ukraina är oklart för mig, däremot tror jag att den stridsvana ukrainska armén är motiverad. Den kommer också att strida på ukrainskt territorium.
Min bedömning av realistiska ryska stridsmål redovisade jag i en kommentar för ett par dagar sedan.
Helt rätt: ”Ett storkrig mellan Ryssland och USA vill ingen ha, det är en omöjlighet”. Just därför vågar inte Ryssland angripa Ukraina. I fallet Georgien svarade Ryssland på ett angrepp och drog sig sen tillbaka. När det gäller det autonoma Krim med stor majoritet rysk befolkning så tvivlar jag inte en sekund på att krimborna ville avskilja sig från Ukraina och ansluta sig till Ryssland. Ukraina är en helt annan affär. Hela den nuvarande pinsamma uppståndelsen handlar inte om ett verkligt hot från rysk sida utan om ett försök att ytterligare stärka Nato. Kampanjen har nått sådana hysteriska nivåer att t o m Colombia mobiliserar på gränsen till Venezuela. Ryssland har ju inte förnekat under en presskonferens att de kommer att skicka trupper till Venezuela. Hade det inte varit en farlig situation p g a att misstag/missförstånd kan ske så hade det varit skrattretande!
”De stora aktörerna här har sina rötter på Wall Street med enorm ekonomisk makt byggd på vapen- och medieindustri.”
Dessa stora aktörer kan istället tjäna betydliget mer pengar på att vända intresset mot rymden och asteroidbältet mellan Mars o Jupiter, där framtidens ”guldrush” kommer att finnas, som Elon Musk berättar om här.
Ett storkrig mellan Ryssland och USA kommer att resultera i nyttjade av kärnvapen. Är vi människor så imbecilla att vi tillåter det, så förtjänar vi det, för att lämna plats för andra förståndigare intelligenser.
Om jag finge bestämma så slutade vi tala om ett ryskt krig, en rysk invasion och ockupation av Ukraina. Det kommer inte att ske och det har aldrig varit påtänkt. Man invaderar inte ett land av Ukrainas storlek, yt- och befolkningsmässigt, och tror att ordningen därmed är återställd. Ryssarna vet av egen bitter erfarenhet vad ett krig innebär, och om det ålderstigna gardet i Kreml höll på att glömma historien så blev de påminda i Afghanistan.
Men ryssarna känner också till vad det innebär när främmande makters härar dras samman, flockas invid landets gränser, skramlar med vapnen till tonerna av sina skränande ledare. Att Ryssland flyttar sina stridskrafter inom eget land, till gränstrakter där främmande makt gör allt för att framkalla ytterligare en så kallad färgrevolution. Varken i eget land eller i Ukraina önskar sig ryssarna en utveckling likt den Washington framkallat i Irak, Syrien och Libyen, eller för den delen i Vietnam, Serbien och Georgien.
I går, fredag, på väg till ICA Maxi i Nynäshamn mötte jag vid gästhamnen sex beväpnade svenska patrullerande soldater. Liknande patrullering sker på andra håll i vårt land, vad är syftet egentligen? Något ryskt invasionsanfall, enligt försvarsminister Hultqvists funderingar avvisas inte med dessa grupper, skulle ett anfall vara för handen fordras annan organisering och utrustning. Nej, meningen är från Washingtons etablissemang i vårt land att sätta skräck i befolkningen, att påverka Sverige i Nato-anslutande riktning och mota även vårt folk likt en viljelös skock får inpå Rysslands gränser.
Ryssland har nu ställt krav på säkerhetsgarantier, av någon anledning känner de sig hotade av att Nato med huvudman bullar upp robotar, trupper och annan material några meter in på andra sidan gränsen. Kravet om säkerhetsgarantier har nu utlöst ett ramaskri från Förenta staterna och deras samarbetsmän inom politik och massmedia i västvärlden. Men det är inte de föreslagna säkerhetsgarantierna som utgör hotet mot Ukraina, det är bristen på verkliga åtgärder för att stärka säkerheten som hotar freden i vår del av världen.
Hur andra länder agerar kan vi inte påverka, men hur vårt eget land numera ställer sig är en skam och bör påtalas. Den linje Sverige slagit in på leder neråt, mot mörkret, och vårt folk bör om vi fortsättningsvis önskar leva i fred och frihet ta oss samman, var och en efter egen förmåga och tillsammans ändra kurs.
Slutligen, minns de oerhört fräcka ubåtskränkningarna för 30-40 år sedan, ryssarna fick skulden men idag vet vi med säkerhet att provokationerna var iscensatta från Washington och London. Vi vet ubåtstyperna och vi känner till vilka de svenska samarbetsmännen var som löpte utländsk makts ärenden.
När det gäller den nuvarande Ukraina-krisen så spelar nog Washingtons strävan in, att hindra Nordstream 2, gasledningen från Ryssland till tysk mark, från att tas i bruk. Skulle detta lyckas så förlorar både Ryssland och EUs stater ekonomiskt och konkurrensmässigt medan Förenta staterna stärker sin position politiskt och ekonomiskt. Kan det vara därför, bland annat, som tyska politiker är splittrade, dryftar saken och skriker mindre unisont åtminstone i jämförelse med våra egna.
Ps. Såg att Ebba Busch (KD), hon med litteraturkanonen, tillsammans med en TV4-hallåa nyligen i stor insändare kräver svenskt Nato-medlemskap. Gånge denna kalk ifrån mig.