Dalahästen i världen

Här är filmen…

ftermiddagsfilm på SVT en synnerligen gråtrist och tröstlöst regnig novemberdag. Slår mig ned framför tv:n med kaffe och sockerfri pepparkaka. “Sista paret ut” från1956. Svartvit historia. Manus: Ingmar Bergman, regi: Alf Sjöberg.

Trettioåriga skådespelare som skall föreställa vilsna gymnasister på tröskeln till det föga hägrande vuxenlivet. Ingen lätt uppgift. Jan-Olof Strandberg spelar över i en otacksam roll.

Harriet Andersson. Bibi Andersson. Båda skönheterna också instuvade i otacksamma, infantiliserande roller. Plutar med munnarna, söker behaga killarna. Långt till #metoo.

Ett ruskigt pekoral. Och vad handlar filmen om? Budskapet? En film om den svåra relationen mellan kärlekslösa föräldrar och omogna barn i övre tonåren? Eller vad? Dialogen inte sällan högstämd och patetisk. Tonen inte naturlig, om man säger så.

Sedelärande ansats som skadeskjuter alla konstnärliga ambitioner. Som om Socialstyrelsen eller någon annan hostat upp pengar.

Vad var det Bo Widerberg sa om Bergman? “Vår andes dalahäst i världen.” Nationalhelgon. Ikon. Ingen man ostraffat rör. I likhet med Astrid Lindgren. Henne skrev jag om en gång. Utan att hylla. Det tog hus i helvete.

När Katarina Davidsson i kulturtidskriften Montage – saknad för sin mycket höga kvalitet och integritet bortom alla pekpinnar och påbjuden estetisk moral – ordentligt och kritiskt närgranskade Bergman, blev det genast liv på parnassen.

Så gör man bara inte! Vet hut, du som inte förstår bättre.

Det vittnar om att analys och kritik av filmmakaren Bergman är en intellektuell bristvara. Rätta mig om jag har fel. Jag är ju ingen filmvetare av skrået.

Bergmans värld är inte min. Vi delar inte kod. Överklassens själsliga problem idisslas monotont. Överdådiga våningar, som i “Fanny och Alexander”. Tjänstefolk som kryper för herrskapet och blir nådigt tilltalade. “Alma” hit och “bästa Alma” dit. Aldrig “du” i tilltalet.

Nä, gubevars! Klassamhället står stadigare än en rauk hos Bergman. Den naturgivna ordningen må icke rubbas. Alla har sin förutbestämda plats. En osynlig Gud högst upp. Ett tomhetens fenomen som framkallar ångest hos det meningssökande, lidande herrskapet.

Inövade manér. Vita dukar och ringdanser till jul. Gott om pengar. Väluppfostrade men olyckliga satar. Navelskådande medan världen utanför paradvåningarna står i brand. Bergman – regissören utan samhälle?

“Det lilla livet” som de med sentimentalt darr på stämman omhuldar i den redan nämnda mastodontfilmen “Fanny och Alexander”. Familjen sköte (otrohet därför inte utesluten, hörde jag ordet hyckleri?). Det privata, inåtvända. Bakom reglad ytterdörr.

Inte mina människor som beter och har sig.
– Jojo, såna är dom, det fina folket, skulle morfar ha muttrat.

Av någon underlig, förmodligen sadomasochistisk anledning som borde påkalla terapi har jag sett ganska många av Bergmans filmer. Alltid samma unkna känsla som stannat kvar när ridån fallit. Pekoral. Kalkoner.

Men en sak måste jag ge honom, den dyrkade bourgeoisie-auteuren: han geniförklarade Thor Modéen. Men det räcker inte för mig.

  2 kommentarer for “Dalahästen i världen

  1. Bengt Svensson
    2019-11-14 kl. 19:13

    Jag såg “Fanny och Alexander” ffg på tjusiga Dolby Studios här i San Fran med en översvallande introduktion av någon filmvetare. Mitt intryck är att IB är mer berömd i USA än i Sverige och har en mer entusiastisk publik (bland folk som ser “foreign” filmer) här. Det har säkert hjälpt hans anseende att han hållit sig borta från Hollywood. Det påpekades alltid att han bodde på en konstig ö långt ut i Östersjön. Dessutom är han ju svensk och därmed “progressiv” och tilltalande för alla “Liberals”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.