Löntagare vill ha högre lön, kortare arbetstid och bättre arbetsförhållanden medan arbetsgivare vill sänka löner förlänga arbetstider och slippa betala för bättre arbetsförhållanden. När arbetsvillkor och löner blir alltför usla strejkar arbetarna. För att hålla produktionen igång lockoutar arbetsgivarna de strejkande och tar in strejkbrytare. Att det här är grundmönstret står nog klart för de allra flesta. Alltså den klassiska motsättningen mellan arbete och kapital finns där och ingen förmår ändra på detta.
Hur människor sedan ställer sig i denna konflikt är inte givet. De som ställer sig på arbetsgivarnas sida tycker att arbetare ska nöja sig med vad arbetsgivarna betalar och inte bråka. ”För de där arbetarna är ganska lata innerst inne…” Denna von oben-attityd är nog på frammarsch idag. Klasshatet mot överheten kan kanske ibland också bli aningen kontraproduktivt.
Nå, för att hantera denna eviga konflikt har arbetsgivare och arbetare sedan 1930-talet enats om regler för hur den ska hanteras. Man sluter via sina organisationer löpande kollektivavtal om löner och arbetsvillkor och i tidsluckan mellan ett utgånget avtal och ett nytt har arbetarna strejkrätt. På så sätt har båda parter bidragit till arbetsfred, anständiga löner och rimliga arbetsvillkor. Men allt detta bygger på att båda parter erkänner att grundkonflikten finns och att man respekterar varandra som motparter. Och som sagt, stridsmedlen finns där i bakgrunden. Och staten blandar sig inte i avtalsprocesserna.
Allt står nu på spel
Det är detta som håller på att lösas upp i och med hamnkonflikten i Göteborg. En minoritet av hamnarbetarna (50 st) är medlemmar i Transport (LO) och har slutit kollektivavtal med arbetsgivaren medan majoriteten (250 stycken) är med i Hamnarbetarförbundet (en utbrytning ur Transportarbetarförbundet på 70-talet) inte har något kollektivavtal. De tycker avtalet är för dåligt och har nekats inflytande på förhandlingarna. Så länge arbetsgivaren var Göteborgs kommun hade Hamnarbetarförbundet sin strejkrätt och på så sätt utövade de visst inflytande på de kollektivavtal som Transport sedan slöt med arbetsgivaren.
Men efter att hamnverksamheten ”outsoursades” till den danska storkoncernen APM Terminals, med 23 hamnar i 13 olika länder, har framstötar för att pressa arbetsförhållandena tilltagit. Bland annat har man utökat användning av bemanningsföretag och minskat antalet fasta tjänster, dragit in ersättningar till och trakasserat fackligt förtroendevalda. Hamnarbetarförbundet har förstås motsatt sig det här och tvingats ta till strejkvapnet för att bjuda motstånd. Striden har pågått mer än ett år och har nu börjat gnaga på hamnens effektivitet, som ju är en pulsorder för den svenska exporten och en garanti för att vinsterna ostört ska strömma in till svenska företagsägare.
Och då bränner det till!
Näringslivet kräver därför att regeringen ska lagstifta om att avskaffa (eller inskränka) strejkrätten, så att Hamnarbetarförbundet ska kunna oskadliggöras och så att de 50 LO-anslutna ”Transportarna” i Göteborgs hamn ska få godkänna APM Terminals villkor i lugn och samförstånd.
Arbetsmarknadsministern Ylva Johansson (f d vänsterpartist, senare socialdemokrat och gift med men sedan 2015 separerad från Erik Åsbrink – sedan 2011 rådgivare på Goldman Sachs) hänger inte helt oväntat på.
Med ett LO så intimt kopplat till etablissemanget – och till och med till regeringen – som idag, är det stor risk att strejkrätten far all världens väg. Det skulle öppna för splittring inom fackföreningsrörelsen och till en ännu svagare fackföreningsrörelse. Utan (eller med försvagad) strejkrätt kommer arbetsgivarna att kunna bestämma praktiskt taget oinskränkt. Manipulationer med små arbetsgivarstyrda fackföreningar (via LO) kommer säkert också att breda ut sig.
Jonas Sjöstedt (V) har nu protesterat och hotat att lämna allt regeringssamarbete om de nu ger sig på strejkrätten. Låt oss alla, även om vi råkar vara pensionerade medelklassgubbar, hänga på detta och protestera efter bästa förmåga.
Stöd Hamnarbetarna i Göteborg!
Hamnarbetarna i Göteborg är idag en verklig – men mycket utsatt – spjutspets mot ökad utsugning av det arbetande svenska folket, varken mer eller mindre. Förloras strejkrätten blir svenska arbetstagare ännu mer försvarslösa i kampen för bevarad välfärd och mot globaliseringens effekter.
Fighten i Göteborg är den viktigaste politiska händelsen i Sverige idag. (Även om Åsling är död och fru Johansson väl är gift Åsbrink som inte är helt barskrapad han heller). Socialdemokratin räddar alltid kapitalet när det bränner till.
Ja, det går inte att nog understryka hur viktigt detta är.
Att det är det socialdemokratiska ”arbetarpartiet” som tänker genomföra det borde få en och annan pollett att trilla ner ute på arbetsplatserna.
Jag hoppas verkligen att dom vänstermänniskor som har ett arbete att gå till diskuterar detta med sina arbetskamrater.
”Säg farväl till den förbannade socialdemokratin”
Leif S!
Ursäkta, det blev aningen rörigt om Åsbrink (som förstås inte heter Åsling) och som är separerad från Ylva sedan 3 år. Det hade undgått mig. Men som sagt, det klirrade nog till i Ylvas kassa redan under åren 2002-2004. Så här skriver Wikipedia: ”Johansson har varit vice vd (även vd viss tid) för utbildningsföretaget Att Veta AB från 2000-2004. Företaget ägdes av Svenska kommunförbundet, ett antal fackförbund och Lernia. Hon medverkade till att avveckla verksamheten och sommaren 2004 avgick hon som verkställande direktör i samband med att hon blev sjukvårds- och äldreomsorgsminister. Ett år senare lades bolaget ned, förlusterna uppgick då till 200 miljoner kronor.” Vad som gick så snett den gången har knappast utretts.
Ylva såg väl vilka summor Margot Wallström drog hem och ville inte vara sämre.
Angående hamnen i Göteborg: det finns tre olika privatiserade terminaler, men det är bara Maersk som håller på med union busting. På de övriga pågår arbetet som vanligt.
Man ska inte glömma att det var alla partier i fullmäktige från S till M, men inte V, som gav sig fan på att privatisera hamnen.
Citat i en artikel från tiden för beslutet:
”Vi känner att vi inte kommer vidare och vi behöver hänga med i den internationella utvecklingen, sa Anneli Hulthén (S). Styrelsen har påtalat att det inte fungerar i dag.
Göteborgs Hamn AB:s styrelseordförande, Sven Hulterström (S), menar att beslutet innebär att hamnen kommer stå sig bättre i konkurrensen.
Man kan utnyttja kompetensen bättre om den drivs av något internationellt företag med erfarenhet av andra hamnar, säger Sven Hulterström.”
Hela artikeln: Hamnen privatiseras trots protester
Häromdagen kom även en intressant analys av hamnkonflikten utförd av vänstersossen Håkan A Bengtsson på Dagens Arena. Det är inte lätt att ta ställning till propåer om strejkförbud, som kommer från det egna partiet. Detta är dynamit, precis som Knut antyder.
”Lösningen på hamnkonflikten finns i historien”
På DN Debatt 31 januari kommer arbetsgivarsidan med ganska trubbiga argument, bl a att ”Hamnarbetarförbundet äventyrar den svenska modellen”.
”Fungerar inte Göteborgs hamn så försvagas vår konkurrenskraft kraftigt. Tappar rikstäckande branschvisa kollektivavtal sitt värde så finns ingen svensk modell […] Frågan är hur länge samhället ska tillåta att Hamnarbetarförbundet idkar krypskytte mot kollektivavtalet och försämrar vår svenska konkurrenskraft? Det brukar vara trångt på scenen när den svenska modellen ska lovsjungas, det vore klädsamt om det var lika trångt på scenen när den ska försvaras.”
För en som mentalt tillbringar mycket tid i Petrograd 1917 så låter detta som de ryska borgerligas veklagan över arbetarnas strejker som förhindrar att man kunde fortsätta kriget och bl a erövra Dardanellerna.
Budskapet hem från Petrograd skulle vara: ”Svenska modellen – vad ger den oss? Vinsten går till skatteparadis och vi lämnas med bristande sjukvård, kommunikationer och skolor”.
Du har hittat en underbar illustration till klasskampen av i dag och hur det tidigare ensamt statsbärande partiet ser på sin roll i detta. Tidigare var det vanligt att arbetare ”klädde upp sig” till 1:a maj, arbetarklassens högtidsdag. Men i kampen, den vardagliga såväl som under strejker, har det vanliga varit att arbetaren klär sig just som arbetare. I likhet med motparten, som oftast kommer i sina ”arbets”-kläder, slips och kavaj.
Titta nu en gång till på bilden i början på Knuts inlägg! Vad signalerar den av de deltagande personerna valda klädseln? Klasskamp, javisst, men vilka står på de motsatta sidorna?
Att staten utgör det svenska monopolkapitalets samlade direktion är (eller, mer försiktigt, borde vara) en självklarhet för alla som på något vis kallar sig ”vänster”. Det var inte 100 år sedan svenska arbetare sköts ihjäl under pågående konflikter! I den amerikanska historien var detta det normala tillståndet. Vi måste kämpa för att inte hamna där igen!
Kort och bra sammanfattning KL!
Mina funderingar är tre.
1. Varför tar det så lång tid för de socialdemokrater som verkligen tar ställning mot kapitalet att se att socialdemokratin sedan ganska mångas år bara backar?
2. Hur kan det komma sig att så många socialdemokrater i ledande ställning inte tar lärdom av vad som hänt med många socialdemokratiska partier i Europa som bara backat och backat, när det gällt kapitalets framryckning? Är de alla så övertygade om att kunna lämna partiet och få en bra betald tjänst på kapitalets sida när de inte blir omvalda?
3. När vänsterpartiet nyss kunde rösta för svenskt deltagande i Natos ödeläggande av Libyen tror jag inte en sekund på att hotet från Jonas S. om ”att lämna allt regeringssamarbete om de nu ger sig på strejkrätten”. Det är munväder, liksom positioneringen rörande vinster i välfärden. Längtan efter positioner vid grytan är större än den verkliga solidariteten (inte bara verbal solidaritet) med underklassen.
Ett bevis för hur svinen agerar.
”Jonas Sjöstedt (V) har nu protesterat och hotat att lämna allt regeringssamarbete om de nu ger sig på strejkrätten. Låt oss alla, även om vi råkar vara pensionerade medelklassgubbar, hänga på detta och protestera efter bästa förmåga.”
Sjöstedt har under 4 år snackat mycket mer än han fått uträttat. I vått och torrt har han ställt upp för vår marknadsliberala regering och som tack fått några mindre brödsmulor och en kommande proposition om vinster i välfärden, en proposition vi redan idag vet kommer att förkastas, varför dess ”reala” värde är noll och inget.
Så visst är det dax för Sjöstedt och partiet att bli lite kaxigare istället för att snacka en massa och sedan fega ur. Tyvärr talar väl det mesta för att det kommer att fegas ur också här. i utbyte mot något ganska värdelöst. Sjöstedt och Vänsterpartiet är verkligen sorgliga.
Sebbe G Persson och Bertil Carlman!
Jonas Sjöstedt har tydligt motsatt sig försämringar i strejkrätten.
I mitt fackliga arbete har jag samarbetat med personer med skilda partipolitiska preferenser. Men även mött s k kommunister som varit mera intresserade av att ”avslöja sossarna” än att verka för fackliga krav. Har även mött exempel på att en moderat kan vara modigast i skarpa lägen.
Hur var det nu med enhetsfronten…?
Bertil Carlman!
Ur din punkt 3: ”När vänsterpartiet nyss kunde rösta för svenskt deltagande i Natos ödeläggande av Libyen…”.
Men man bör vara rättvis. Den 17 mars 2011 beslöt FN:s säkerhetsråd att man ”godkänner ’flygförbudszon’ över Libyen, och tillåter ’alla nödvändiga åtgärder’ för att skydda civila”. Så står det i resolution nr 1973. Ingen i säkerhetsrådet röstade emot, men fem medlemmar lade ned sina röster: Brasilien, Indien, Kina, Ryssland och Tyskland.
Anfall mot Libyen hade Nato redan i det dolda förberett. Libyen skulle krossas, och krigshandlingarna gick långt utöver vad FN hade beslutat. Vi vet nu att vad de svenska planen gjorde var att leta upp mål för Natos bombflyg, och förstörelsen blev mycket stor.
FN:s säkerhetsråd har haft status, och när Vänsterpartiet röstade för att Sverige skulle bidra så blev de lurade i en fälla. Tilläggas kan att ett liknande förslag i säkerhetsrådet lite senare om ”flygförbudszon” för Syrien möttes av veton.
Björn B!
Visst skall man vara rättvis men man skall inte heller försköna. För enskilda FN-stater är anfallskrig inte tillåtna. Men FN:s säkerhetsråd kan legitimera anfallskrig. För det krävs att ingen av de fem stora i säkerhetsrådet använder sin vetorätt och ett sådant av FN:s säkerhetsråd legitimerat anfallskrig tvingar hur som helst inte någon stat att var med i det.
Det femton år långa ISAF-kriget i Afghanistan är väl det hittills mest kända av sådana FN-legitimerade anfallskrig. Sverige var med hela tiden och varje år röstade man i riksdagen om vi skulle fortsätta att vara med i detta krig eller om vi skulle ta hem de svenska soldaterna.
Röstade Vänsterpartiet någon gång under alla dessa år mot fortsatt svenskt deltagande? Såvitt jag vet gjorde man inte det. Och det blir i så fall ganska många ”fällor” man gick i.
På sjuttiotalet ropades parollen ”sosseledare – klassförrädare” i de revolutionära tågen. Idag gäller den inte längre. Sosseledarna av idag kan ju inte sägas förråda sin klass (som råkar vara kapitalistklassen).
En ärrad (r-ad?) veteran från kampen kanske också skulle anmärka att det var en hamnstrejk i Göteborg 1969 som signalerade att det var något på gång i den svenska arbetarklassen. Gruvstrejken kom några månader senare… fast idag verkar det vara trögare. Ännu så länge i alla fall.
Det meddelas mig att situationen i Göteborgs hamn bland stuveriarbetarna trots allt är mycket osund. Å ena sidan är det Tansports knytning till LO och å andra sidan Hamnarbetarförbundets tveksamma påtryckningsmetoder (inte bara småstrejker) för att med en majoritet bakom ryggen tillsammans med de stora bolagen kunna tvinga ut småföretagare, mobba oppositionella hamnarbetare etc. En del kallar det maffiametoder. Man måste också vara medveten om att oskyldiga enskilda kommit i kläm i denna konflikt mellan de två fackförbunden som nu pågått i 46 år. Mycket prestige han hunnit plöjas ner i de olika parternas positioner.
Om det hela nu leder till att strejkrätten avskaffas är det också ett resultat av en destruktiv facklig splittring – oavsett vem som har flest lik i garderoben. I det här läget borde de två facken förstås sätta sig ner tillsammans och komma överens – för att rädda strejkrätten.
Följande klipp belyser denna sida av skaen.