Därför vägrar jag förminska och förneka svensk kultur

Så går vi runt… (Foto: K Lindelöf)

Nyligen blev jag påmind om en text jag skrev för flera år sedan och som handlade om svenska midsommartraditioner. Men den skulle lika gärna kunna appliceras på vilken högtid som helst som, av vissa, kallas ”svensk” för se, svenskt är ingenting utom möjligen barbariet, som en upphöjd politiker en gång uttryckte det.

I Sverige pågår, i den politiska eliten såväl som i kultureliten, en aggressiv kamp om vem som kan hitta de mest utstuderade sätten att beskriva Sverige och svenskarna i negativa termer. Vi har ingen kultur, ingen historia, inga särdrag och den som kallar sig själv för kulturellt svensk får garanterat mothugg, för sådana finns det ju inte (trots att det finns en uppsjö av svenskar som kan följa sina rötter ända ner i 1600-talets Sverige).

Det barnsliga är att de som ”vågar” ifrågasätta den svenska kulturen tror att de är kontroversiella och modiga. I själva verket behövs inget mod alls för sådana påståenden, eftersom en kritisk syn på allt som är svenskt åtföljs av jubelrop och applåder och ger en gräddfil ända in i de kulturella finrummen. Det är därför tramset fortsätter. Det är ju så många som står på kö.

Själv är jag inte det minsta intresserad av de där finrummen. De ekar tomma och innehållslösa jämfört med den livliga och rustika köksregionen, om man får uttrycka sig så. För jag har alltid trivts bättre på kökssoffan än uppsträckt i en finsoffa. Alltså fortsätter jag att hävda att det finns en svensk kultur och att det är lika naturligt att vara kulturellt svensk som kulturell polack, iranier eller något annat.

I den rutinmässiga sågningen av Sverige ligger en rädsla för främlingsfientliga strömningar. Men det är en missuppfattning att framhävandet av den egna kulturen skulle stå i motsats till ett inkluderande samhälle. I själva verket är det envetna förnekandet av den svenska kulturen oändligt mycket skadligare för samhällsklimatet än värnandet av den. Det är kulturförnekelsen som på allvar skapar polarisering och främlingsfientlighet i samhället.

För mig är svensk kultur Bergslagens granskogar och hyttruiner, midsommarblomster och rallarrosor, solens strålar i syrenbersån och tunnelbanans linje 19 mot Hagsätra. Mina far- och morföräldrar som allvarsamt ser på mig från de gamla fotografierna i familjealbumet, mamma och pappa som dricker kokkaffe på balkongen. Det är folkmusik och Artur Eriksson, Lars Gullin och Pugh Rogefeldt. Smaken av nykokt hallonsaft och nybakad sockerkaka, av mammas köttbullar med lingon och brunsås. Ett torp i Värmland och ett funkishus i Hökarängen. Matjes på midsommar och glögg i advent. Allt i en brokig och färgstark blandning som får mig att känna mig hemma i livet, i det förflutna så väl som i nuet.

Det innebär inte att jag föraktar, eller ser ner på, dem som har ett annat kulturarv. Det innebär bara att jag aldrig kommer att gå på myterna om frånvaron av svensk kultur. Och att jag kommer att stå rak och fortsätta värna det svenska kulturarvet oavsett hur många tyckare som ilsket tuggar fradga och viftar med brunstämpeln.

... är läst 1061 gånger!

(Visited 692 times, 1 visits today)

  15 kommentarer for “Därför vägrar jag förminska och förneka svensk kultur

  1. Leif Stålhammer skriver:

    Kulturelitens folkförakt ligger bakom förnekandet av en speciellt svensk kultur. Alla länder och folk har sina särdrag, det vore löjligt att förneka. Men utifrån ett akademiskt fågelperspektiv urskiljer man inte det konkreta och specifika, det som utgör den folkliga kulturen. Den som är det arbetande folkets vardag och fest. Den har man ingen verklig kontakt med, man till och med räds den. Men ett folk som känner sin kultur och är stolt över den är ett folk med självförtroende. Utan självförtroende kan du inte bejaka andras kultur och finna glädje i att den berikar. Mona Sahlin är och förblir herostratisk med sitt uttalande om vår brist på egen kultur. Tyvärr är hon inte ensam om ett sånt synsätt; hon uttryckte sig bara lite torftigare och lite brutalare.

  2. Lise Blomqvist skriver:

    Ser att “Sverigevännernas” stolligheter tränger sig in även här. Trots att jag själv kanske i Bittes ögon tillhör “finkulturen” har jag aldrig hört någon förneka att det finns en svensk kultur. Jag har spårat mina mormödrar ned till svensk jord på 1640-talet, liknande med farmödrarna.

    Och jag tror mig faktiskt veta vad som är svensk kultur.

    Bittes definition med bl a “midsommarblomster och rallarrosor, solens strålar i syrenbersån” kunde lika gärna höra hemma i något av våra många grannländer. Därför fungerar den inte i denna nygamla diskussion om svenskhet.

    Problemet med Sverigevännernas svenskhet är att det är något som nyinflyttade ska bekänna sig till och anamma. Hur blir man “svensk” genom att gilla rallarros och syrenbersåer? (De senare är f ö på utdöende, liksom kokkaffe som också hör till definitionen i inlägget.)

    Om man ska godkänna någons svenskhet krävs det tydligare definitioner.

    Min egen definition av det grundläggande svenska innebär bl a solidaritet i vårt land och internationellt, det fick jag lära mig av min pappa, en enkel småbrukare född år 1901. Att inte frånta behövande skydd och försörjning hör till den definitionen, inte det som SD nu gör, hota fattiga människor med indraget barnbidrag och mat på bordet.

    För mig är varken den nya tidens midsommarfirande, tunnelbanan i Stockholm eller Bergslagens granskogar typiskt svenska. Det är inget som varken jag, mina förfäder eller mina barn eller barnbarn har vuxit upp med. Jag kommer från en annan trakt och ber om respekt för våra traditioner. Men så stollig är jag inte att jag kräver av någon stockholmare eller annan att tillämpa dem.

  3. Jonny Mauritz skriver:

    Mycket bra Bitte!!!

  4. Leif Strandberg skriver:

    Heja Bitte
    Friskt humör
    Det är det som susen gör.

  5. Bengt Svensson skriver:

    Vet inte om jag gillar bildtexten. Tror den där låten är plankad från utlandet:
    Here we go ’round the mulberry bush
    The mulberry bush
    The mulberry bush
    Here we go ’round the mulberry bush…

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Ha, ha. Den låter olika i Uppland och på västkusten (mina två “identiteter”).

    Uppland: Så gr vi runt kring ett enrissnår, enrissnår, enrissnår etc
    Väskusten: Så går vi runt om en enebärabusk, enebärabusk, enebärabusk etc

    Eftersom jag är uppväxt och lärde mig sången på Västkusten är den versionen bättre, men framför allt rätt!

  7. Pär Engström skriver:

    Jag är lite osäker på vad Bitte vill ha sagt med denna artikel.

    Jag har inte upplevt att det i Sverige skulle finnas något motstånd mot t ex midsommarfirande, rallarrosor, brun sås eller annat som kan förknippas som svenskt. Det som kan vara problematiskt är väl att enas om vad som är svenskt för alla svenskar – förutom det svenska språket, nationalsången, flaggan och en geografisk area på cirka 448.000 kvadratkilometer.

    Det kanske är så att det inom denna area har funnits och fortfarande finns många svenska kulturer – om dessa kulturer ska enas – vilka ska ena dem? Skolan? Massmedier inklusive bloggar? Eller genom andra kanaler?

  8. Bengt Svensson skriver:

    Jag missar aldrig midsommarfirandet, när jag är hemma. Men numera är det mest småbarn och deras föräldrar samt ett gäng gamlingar som jag själv med på festligheterna. Och det hela avslutas 17:00. Inget för folk som letar efter action. Hur kan man då få svenskarna att ställa upp och värna sina gamla traditioner? Ett sätt vore att sätta akademiledamoten Horatius Engström eller vad han heter i en TV-soffa och få honom att vältaligt och med skorrande rrrr såga svensk midsommartradition. Är det inte mer likgiltigheten än attacker från kultureliten som hotar. Deras finrum är ju också en del av det svenska kulturarvet, eller hur, Bitte?

    Ett lands kultur flyter ju, förändras hela tiden. Och ibland kan det finnas behov av akut förnyelse, tänker jag här på långt avstånd från Sveriges blomstrande ängar. Hur många hollywoodfantasier ingår inte i den amerikanska kulturen? Även i USA är det “the elite” som hotar om man får tro radiopratarna. Men här genom att kräva laglig abort, reglerad skjutvapenförsäljning och höjd minimilön (“The federal minimum wage for covered nonexempt employees is $7.25 per hour”).

  9. Gunnar Eriksson skriver:

    Nej, för svensken/nysvenskar får inte ha en gemenskap av romantisk midsommar, skördeglädje på kolonilotter, kosläppglädje på våren och julafton med gran och tomte. Ty, globalisterna har en en annan agenda, att upplösa svenska språket och upplösa all tradition i som ett enbart penningens intresse. Svensk kultur är romantik till natur och en romantik till kärlek i sång och teater. Svenska lynnet är också uppror, när så är nödvändigt. Svenska lynnet är också att vara konservativ vad gäller demokratiska traditioner. Att varje person har rätten att att uttala sig i tal och skrift. Svensken är liberal vad gäller gäller migration, men har rätten att kvotera invandring i det att inte ekonomiskt bli överbelastad. Svenskheten är både socialt ansvarstagande, miljötänk och annat positivt. Varför ska svenska globalisterna i alla sina karriärer undergräva svensk nationalismen? Svensk nationalism oavsett om den är romantisk eller har sin bas i demokratin eller faktiskt i sin bas en ekonomisk cirkulativ livsbejakande egenskap. Jag hävdar att globalisternas ekonomiska struktur icke är hållbar, ty globalister bejakar inte varje nations överlevnad.

    Den nationella cirkulationsekonomin måste vara överordnad i varje nations överlevnad. Språket är en gemenskap och traditioner. Men jag hävdar att egen valuta och stark koncentration på egen cirkulationsekonomi är nationell gemenskap. Sedan får svenska globalister trolla med truten, vad gäller internationell gemenskap. Svenska globalister dränerar gärna vår skattebudget till andra länder, vilket jag finner vara ekonomiskt bedrägeri. Våra skattepengar ska i någon form återbördas till svenska skattebetalare.

    Vi betalar nu 40,5 miljarder i avgift till EU! Ett Swexit befriar svenska skattebetalare från denna börda. EGEN HÄRD ÄR GULD VÄRT! Varför ska svenska nationen Sverige vara världssamvete för andra nationer? I det att dränera svensk statsbudget? Antalet uteliggare ökar i Sverige, men ingen svensk politiker hör en svensk fattig människas bön. En paradox i det s k välfärdssverige.

  10. Bror Kajsajuntti skriver:

    Bara för att ansluta till det sista, skriver jag att vi i norr sjunger “enebärsnår, enebärsnår, enebärsnår”, alltså har sången utvecklats runt om i landet. Bitte nämner ingenstans SD. Även om jag menar att ord som solidaritet m m är en del av vårt kulturarv. Men visst kan vi fira midsommar på olika sätt och man behöver inte alltid en nubbe till sillen.

  11. Bengt Håkansson skriver:

    Kulturen utvecklas liksom samhället i övrigt och är på något sätt en spegling av klassförhållandena och klasskampen. Den gamla bondekulturen finns givetvis i botten, men arbetarrörelsens och övriga folkrörelsers framväxt under sent 1800-tal och 1900-talet satte i hög grad sin prägel på den svenska kulturen. Både folkbildningen och sociala traditioner utvecklades och även om frikyrkorna lokalt var starka kom de sekulära rörelserna att gå segrande ur striden. Det lade grunden för ett samhälle relativt fritt från religiösa fördomar och jämlikhet mellan könen. Bibliska bud om att kvinnor, tjänare och husdjur var männens egendom fick stryka på foten.

    Jag tror att nöjeslivet hade stor betydelse i denna utveckling. Under1900-talets första hälft fanns det en dansrotunda i varje samhälle, även i min hemby med 300 invånare. Folkets Hus fanns på alla lite större ställen och var centrum för ett bredare kulturliv. Nykterhetsrörelsen spelade också en viktig roll. Folk samlades, umgicks, dansade, hade kul och syndade på alla möjliga sätt enligt kyrkornas sätt att se på saken. Det är inte förvånande att religionen fick stryka på foten och att Sverige utvecklades till världens troligtvis mest sekulära land.

    68-rörelsen var väldigt inspirerad av den engelska och amerikanska pop-och rockmusiken och stämplade mycket av den då existerande svenska folkliga kulturen som bondsk och dålig. Det ledde i hög grad till att vänstern isolerade sig från vanligt folk. Själv levde jag ett dubbelliv på den tiden och umgicks både med arbetarna i hembyn och studenterna på gymnasiet och universitetet. Jag sågs nog som en ganska udda typ i båda lägren.

    Kulturella element sprids över världen och inlemmas på olika sätt i lokala kulturer. Så utvecklas och berikas våra samhällen. Kanske är det bara en myt att köttbullarna härstammar från Turkiet, men potatisen kommer definitivt från Amerika. Lingonen är däremot med säkerhet ursvenska. Men huvudsaken är väl att rätten numera är en uppskattad del av den svenska kulturen. Samma sak med musik och dans. Foxtrot och bugg blev det som dansades i folkparkerna och kom att uppfattas som svensk folklig kultur och vidareutvecklades här på olika sätt. Gott så!

    Dock måste vi vara medvetna om att Sverige är ett litet land. I den mån vi tycker det är värt att försvara den frihet vi genom århundradena har tillkämpat oss, så är det också viktigt att försvara vår kultur. Trycket från amerikansk kultur har länge varit stort och nu tillkommer inflytande från strikt religiösa och patriarkala kulturer från andra världsdelar. Det är inte bra att splittra resurserna allt för mycket och ge bidrag till kulturföreningar från all världens hörn. Om vi ska ta hänsyn till allas specialkrav kommer den gemensamma svenska kulturen sakta men säkert att försvinna. Samhället splittras i subkulturer som inte har någon känsla för varandra och inte kan kommunicera.

  12. Betril Carlman skriver:

    Vi har diskuterat det tidigare Bengt S. ”Plankning” förekommer överallt. Joe Hill var expert på att ta frälsningsarméns låtar och sätta arbetartext till. Jag tror mig förstå att detta är ett mycket gammalt drag (också) i den folkliga kulturen. Spelmän, kyrkomålare m fl drog runt i Europa och fick inspiration. Visst finns svensk kultur, men den lever inte i ett vacuum.

    I ett avsnitt av Kontrapunkt på TV nyligen spelades Benny Anderssons låt Chess ur musikalen Chess. Men det var en stråkorkester som spelade. Jag kände genast igen låten men blev som det ena tävlingslaget förvirrad av stråkorkestern. Inom musiken är Benny A en suverän arvtagare av svensk folkmusikalisk tradition; jag älskar dess vemod, och vill nog mena på, att detta vemod är ganska typiskt svenskt. Liksom det finns ett annat sorts vemod som är typiskt ”over there”; blusens vemod. (En av mina fastrar sade en gång när jag var ung jazzfan och spelade en låt med Billie Holiday ”Om jag kunde förstå varför så många karlar är förtjusta i denna röst!”)

    Då jag har två systrar i Kanada och en i Danmark har jag emellanåt anledning att diskutera kulturella skillnader. Och vi fyra är överens, de finns. Men det är naturligtvis också så att både Sverige och Danmark är homogenare än Kanada.

    Den 31 mars förra året skrev jag på denna blogg om vad FHM:s chef Johan Carlsson sade i ett agendaprogram. “Vänta med kritiken…” ”Argument som jag främst fäste mig vid var att folkhälsomyndigheten mycket noga övervägt hur förankrat förtroendet för myndigheter är i Sverige. Han påpekade att i länder som Danmark, Sverige och Norge är detta förtroende relativt högt. Han påpekade också att ett beslut som totalt begränsade folkets rörelsefrihet dels inte var bra för dess hälsa och dels i längden ändå inte kommer att hållas.” Vi har här en kulturlikhet mellan de tre nordiska länderna. Men jag vet också, bl a genom samtal med min i Danmark boende syster, att danskar är mer misstänksamma mot sina myndigheter. Det framgick också klart när Öresundsbron byggdes att svenskar mer än danskar litade på ”vad basen sagt”. De båda ländernas LO gjorde nämligen undersökningar på detta.

    Men saker förändras naturligtvis. I det på BBC utsända programmet QI, med Stephen Fry som programledare, fick jag t ex för några år sedan lära mig att det vi nu i ”Väst”(?) tar för givet, att pojkbebisar kläs i ljusblått och flickbebisar i rosa, för något antal år sedan(?) var tvärt om.

    Slutligen.

    Det var för min smak lite väl tjockt med svenskeri i Bitte Assarmos artikel. Men än sen då? Jag håller helt med Leif S. ”Men ett folk som känner sin kultur och är stolt över den är ett folk med självförtroende. Utan självförtroende kan du inte bejaka andras kultur och finna glädje i att den berikar.” En himla bra sammanfattning! Och om den ingår i ”Sverigevännernas stolligheter”, så får jag nog erkänna att jag är en stolle, ja en stolt gammal stolle!

  13. Kenneth Lundgren skriver:

    Så mycket svenskare tradition än Kalle Anka på Julafton finnes ej
    men lite svensk kulturell variation, vi får med grevinnan och hennes lakej

    Det är knappt man hinner med sillen och skinkan till den iskalla supen
    innan Wiener Philharmoniker kommer till en medan man är mycket svenskt uppslupen

    Vi firar traditionsenligt en fornnordisk jul andra kristna länder bara Kristi mässa
    lekande, Filipin men också annat kul sen sover far med luvan snett på sin hjässa

    Vi älskar skinkan trots Bibeln den förbjuder och fastlagsbullen även om vi inte idkar fasta
    i radio och teve mycket anglosaxiskt ljuder och i folkvimlet finns mången frisyr även rasta

  14. Gunnar Andersson skriver:

    Här kommer en onelajner, till vissas förtret;

    det svenskaste svenska är att snacka ner det svenska.

  15. Bengt Håkansson skriver:

    Kultur är mycket mer än nöjen och festligheter. Även sociala normer och beteenden hör till kulturen. Sverige har i århundraden varit ett välorganiserat land vilket bidragit till att vi klarat oss relativt väl genom historien. Vi har haft en pålitlig infrastruktur med fungerande kommunikationer som påverkat samhälle och näringsliv på ett positivt sätt. Ett tydligt tecken på degenereringen är att posten nu övergår till varannandagsutdelning efter att ha tillämpat övernattsbefordran under decennier.

    I Sverige har vi en lång tradition av att lita på varandra och göra rätt för oss. Fusk och ruffel har varit ovanligt och inte setts med blida ögon av folk i allmänhet. Kronofogdemyndigheten är en myndighet som är unik för Sverige, som gör det lätt att kräva in pengar och som avskräcker från fusk. I Sydsverige har danskar dåligt rykte i detta avseende. För några år sedan råkade jag prata med en Helsingborgare i byggbranschen som gjort en del jobb i Danmark, men slutat med det. Svenskar betalar sina räkningar, sa han, men danskar väntar till en vecka efter att fakturan förfallit. Då ringer de och börjar pruta. En vän som hade ett litet företag i Spanien påstod att där var det bara kontantaffärer som fungerade. Ingen betalade några fakturor.

    Än mera litar vi på varandra i privatlivet. Jag har haft EU-migranter som inneboende som förvånats över hur folk litar på varandra i Sverige. Den som får hjälp med något vill gärna återgälda detta på något sätt. Raka motsatsen har jag sett i urbaniserade områden i Afrika. Där har jag upplevt att allt som är löst försvinner och att nära vänner lurar och stjäl från varandra utan minsta skamkänsla. Den som där bygger ett hus bygger först en tre meter hög mur runt tomten med kraftig plåtdörr och taggtråd eller krossat glas på toppen. Blir det pengar över bygger man sedan någon form av hus innanför muren.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.