Häromdagen mullrade det dovt över skogen och mot himlen avtecknade sig två avgasspår. Men i appen Flightradar24 i min telefon var det tomt. För i militära sammanhang är ju hemlighetsmakeri kutym, och likaså i internationellt samarbete och då inte minst i säkerhetssamarbete. Så blir det förstås även inom DCA-avtalet som på tisdagen godtogs av riksdagen.
Kanske även när det gäller kärnvapen.
När USA väl förklarar för vår Washington-utbildade försvarsminister att det vore bra att förhandslagra några sådana vid flygflottiljerna i Halmstad, Luleå, Ronneby, Såtenäs eller Uppsala – eftersom det blir mycket närmare till Kolahalvön då, eller vad de nu uppger för skäl – så kommer han och hans regeringskollegor inte bara att känna sig hedrade av förtroendet, utan kan nog även tänka sig hålla tyst om det.
Det bli lugnast så, opinionsmässigt. Amerikanska argument om operationell säkerhet kan säkert tjäna som svepskäl. Eller för all del som alldeles verkligt skäl.

Skulle vi först hinna byta till en regering som innehåller vänstersossar eller miljöpartister, eller rentav vänsterpartister, så tvivlar jag på att ens regeringen får veta om placeringen. Visst, enligt avtalet ska USA berätta vad de tar hit men nog klarar de av att ljuga om de vill. Vilka var det som fick Danmark att spionera på Sverige? Och ertappades med att ha avlyssnat Angela Merkels telefon?
Vilka sprängde de tysk-ryska gasledningarna?
Men Natos Nuclear Planning Group då, invänder någon, där tar ju alliansen ett gemensamt ansvar för kärnvapnen? Ja, USA låter gruppen vara med och bestämma om hundra av sina femtusen kärnvapen, alltså två procent. Övriga 98 procent har inte Nato med att göra. Låt mig påminna om att DCA är ett bilateralt avtal.
Skulle det mot förmodan ändå kunna uppstå en diskussion där vi invänder mot placeringen, så vet vi nu efter den senaste tidens debatt vad vi har att luta oss emot. Det är andra punkten i avtalets artikel 1: All verksamhet som omfattas av detta avtal ska bedrivas med full respekt för Sveriges suveränitet, lagstiftning och internationella rättsliga förpliktelser, inklusive vad gäller lagring av vissa typer av vapen på svenskt territorium.
Betyder det något?
Inga internationella förpliktelser eller lagar står i vägen för en kärnvapenplacering. Ska vi försöka hävda att den ändå strider mot vår suveränitet? ”Vi förstår inte riktigt vad ni menar”, säger amerikanerna då. ”Den där skrivningen handlar väl om att ni har undertecknat konventionen mot klusterammunition?”
Sedan gör de som de vill och några möjligheter att hindra dem finns enligt avtalet inte. Inte förrän om tio år då vi kan säga upp det – om vi törs.
För övrigt undrar jag om det som mullrade förbi häromdagen kan ha varit två av USA:s ”strategiska” bombplan. De brukar besöka Sverige i par. I förmiddags hörde jag dem igen, dovt mullrande förbi, det ena en minut eller så före det andra. Men då var det för molnigt för att se något.
Först publicerat på Tobias Ljungvalls Substack.
Hade DCA-avtalet varit åt det andra hållet, att det varit ryssarna som hade fått denna oanade möjlighet, så hade det minsann blivit liv i luckan.
Nu när vi är United States of America’s nyaste delstat så borde vi likaså ha representation och rösträtt i den amerikanska kongressen och senaten. Det var urdåligt förhandlat av regeringen.
Lustigt nog, om man kan sin historia, så var det ryssarna, med 30 galärer och 12.000 man, som på svensk begäran, kom till Stockholm och räddade Sverige från att bli ockuperat av Danmark, för ca 280 år sedan. Annars hade vi idag talat danska, åtminstone här i Stockholm.
I härnedan skrift kan den som vill lära mer om denna intressanta historia, som också lade grunderna för demokratin i Sverige, den berömda tryckfrihetsförordningen och dess offentlighetsprincip..
Saxat från skriften ”Dalupproret 1743” (sammanfattning från Sten Carlsson – (Jerker Rosen), Svensk historia, 4:e uppl 1979) sidan 9, 10, 69. Informationen är hämtad från Upplands-Bro Kulturhistoriska Förening.
”De ryska truppernas närvaro skildras sålunda: ’Danskarna företog så hotfulla rustningar, att regeringen – i stort sett samma herrar som yrkat på krig 1741 – såg sig nödsakad att begära rysk hjälp, främst till sjöss. Ryssland sände inga linjeskepp men väl 30 galärer och 12.000 man. (…) En tid senare återvände de ryska trupperna hem.”
”De ryska truppernas närvaro i Sverige efter Dalupproret återges på följande sätt: Ungefär samtidigt som Adolf Fredrik kom till Sverige anlände 10.000 man ryska trupper, som skulle försvara landet mot ett befarat danskt angrepp. Med viss svårighet hade man lyckats avvisa ett ryskt krav att trupperna skulle förläggas i Stockholm.”
”Dalkarlarna krävde att de ansvariga generalerna Lewenhaupt och Buddenbrock skulle avrättas och vägrade ställa upp med mannar till ett nytt krig. Man krävde fred med Ryssland.
I den akuta tronföljdsfrågan ville man ha den danske kronprinsen Fredrik och avvisade tanken på att välja den tyske furstbiskopen Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp, släkt med den ryska tsarfamiljen.
Sennefelt ger en fyllig bild av förspelet till marschen, med hårda motsättningar och slagsmål mellan allmoge och bondeståndets deputerade. Både hon och Åberg ger också suggestiva bilder av ett Stockholm, där det ledande skiktet blev allt nervösare ju närmare staden bondehären kom. När den nådde Norrtull ville militärledningen gå till attack, men den åldrige kung Fredrik sade nej.
Den 20 juni 1743 marscherade så dalkarlarna in i Stockholm och lät inkvartera sig på malmarna och i Gamla stan.
Av förväntade plundringar och allmänt kaos blev intet. Trots ett omfattande supande vidmakthölls disciplinen i bondeleden. Stockholms horor lär dock, precis som i samband med bondetåget 1913, ha upplevt en högkonjunktur.
Det som nu hände var att böndernas talesmän snopet kunde konstatera att de flesta av deras krav redan var uppfyllda. De två generalerna var redan dömda, och avrättades senare. Freden med Ryssland var i hamn. Fredsdokumenten hade av en överstelöjtnant von Lingen, efter en vådlig färd över Ålands hav med strapatser typ spännande ungdomsbok, överlämnats till kungen den 19 juni. Löften gavs att handelshindren med Norge skulle avskaffas.
Återstod tronföljdsfrågan. Efter lite grumsande gick bönderna med på Adolf Fredrik, som efter den oväntat milda freden med Ryssland inte upplevdes som något hot längre. Återtåget förbereddes. Lantmarskalken utlovade fri lejd ut ur staden för dalallmogen, men också proviant och en penningsumma för utgifter under hemmarschen.
Hela aktionen verkade på väg att upplösas i frid och fröjd och västgötaklimax. Så blev det inte. Medan förhandlingarna pågick hade regeringen kommenderat in militär från Ladugårdsgärde som förlades på södra sidan av Gustaf Adolfs torg och skar av staden på mitten. Samtidigt fängslades dalkarlar runt om i staden.
I några timmar stod tvåtusen soldater och tvåtusen dalkarlar mot varann där på torget, hoppackade som sillar. Soldaterna från Västmanlands och Upplands regementen vägrade ge eld och gjorde för fot gevär, Västgöta kavalleri och Älvsborgs regemente gjorde dock slag i saken.
Kanoner laddades med druvhagel och salvor avlossades rakt in i bondehopen. Manspillan blev stor. De som klarat sig och försökte fly mejades ned av kavalleristernas sablar.”