Jag brukar inte vara särskilt förtjust i seriealbum. Men beskrivningen av De bästa av fiender, utgiven av Placebo Press år 2014 lockade mig så jag slog till. Boken har undertiteln ”En historia om relationen mellan USA och Mellanöstern” och första delen behandlar tiden 1783–1953. Boken är resultat av ett samarbete mellan professor Jean-Piere Filiu vid Institut d’études politique i Paris och tecknaren David B. Känd fransk serieskapare.
Halvvägs in i boken känns det som om jag kanske ändå har hamnat fel. Det är lite väl mycket kroksablar, flintlåsgevär och skeppskanoner bland teckningarna. Men så uppbringades också de första fartygen från det nybildade Förenta Staterna redan år 1785 av de nordafrikanska barbareskstaterna med säte i Rabat, Alger, Tunis och Tripoli. En konflikt som kom att bestå ända till år 1830 när Frankrike erövrade Alger och den perioden av sjöröveri var över.
Den amerikanske officeren och militärteoretikern Alfred Mahan myntar år 1902 begreppet ”Mellanöstern” när han slår fast att den som kontrollerar ”Mellanöstern” även kontrollerar världen. Men USA förhåller sig ändå länge passivt till konflikterna i området och först år 1939 avgår den första tankern med olja från Saudiarabien med destination USA. Den 14 februari 1945 träffas så president Franklin D. Roosevelt och Saudiarabiens ledare kung Ibn Saud i ett toppmöte. Man förhandlar fram ett samarbetsavtal och den första amerikanska militärbasen byggs i Dhahran.
Nu börjar mitt intresse för boken växa och i sista kapitlet med rubriken ”Statskupp” tänder det riktigt till. Nu kombineras bilder och text till en initierad och medryckande helhet. Här beskrivs i detalj hur Irans premiärminister Mohammed Mossadegh den 19 augusti 1953 avlägsnas i en statskupp iscensatt av CIA. Mossadegh hade nämligen när han tillträdde som premiärminister den 28 april 1951 deklarerat att han skulle nationalisera Anglo-Iranian Oil Company. Ett oljebolag med stora brittiska intressen.
Den brittiska underrättelsetjänsten gör i oktober 1952 ett misslyckat försök att störta Mossadegh. Men då tar den i januari 1953 nytillträdde president Eisenhower över initiativet. Bokens skildring av händelseförloppet blir nu som en lärobok i konsten och metoderna att genomföra en statskupp.
När jag lagt ifrån mig boken föll sig en fråga naturlig för mig. När kommer en lika välunderbyggd, faktarik och engagerande skildring av hur förutsättningarna skapades och de praktiska stegen togs för statskuppen i Ukraina den 22 februari 2014?
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Alfred Mahan, Anglo-Iranian Oil Company, David B, Eisenhower, Franklin D. Roosevelt, Ibn Saud, Jean-Piere Filiu, Mellanöstern, Mohammed Mossadegh
Henrik!
Beskrivningen av den 22 februari 2014 som en statskupp lär du i alla fall inte hitta i Vitryssland. Lukasjenko avskydde ju dessutom Janukovytj.
Jag var i Vitryssland just under de aktuella dagarna, och att Vitryssland och Ryssland hade olika syn på vad som hände i Kiev var ganska tydligt.
Slående också vilken bra relation Lukasjenko och Porosjenko verkar ha.
Jag gläds med Mats Larsson att Vitryssland inte drabbats av den ”perfekta stormen över Kreml” som UNT:s ledare igår var så stolt över. Men vore jag ML skulle jag ägna en tanke åt varför.
Vitryssland var ju till för inte så länge sedan ”the bad guy” i västpropagandan och inget har inom landet inträffat som skulle motivera en sinnesförändring i Väst – jo, att Vitryssland inte verkar sluta upp bakom Ryssland i Ukrainakrisen.
Att Vitryssland inte gör det anser jag personligen vara en smutsfläck på regimens redan tvivelaktiga rykte. Men som cynisk historiker vet jag att om huvudmotsättningen går mellan Putin och resten av världen så gäller det att ena så många som möjligt, även despoter, oligarker, fascister, rasister och nazister. Se på den negativa svenska attityden mot SD (som är vacklande emot Putin) emot den positiva emot ukrainska nazisterna (som här helt emot Putin)..
Men av enhetsfrontstaktiken följer att när huvudmotsättningen lösts, kommer någon ny huvudmotsättning att gälla. Och var hamnar Vitryssland då?
Mats L!
Det är utmärkt att den i väst mindre väl sedde Lukasjenko står värd för fredssamtal i Minsk. Men vad som är lag och rätt bestäms inte av personliga sympatier och antipatier.
Det är ett faktum att Ukrainas valde president drevs iväg med vapenhot medan förhållandena vid omröstningarna i sejmen var så absurda att jag inte kunde välja något annat än ironi för att beskriva dem i mitt inlägg ”Hjälpsamma herrn”. Vad mer krävs för att något skall förtjäna benämningen statskupp?
Henrik!
OK, låt oss kalla det statskupp. Och hur ser man på Janukovytj i Ryssland idag? Följande länk ger en bra uppfattning (efter 1.56 min.).
M a o driftkuku i ett satiriskt ryskt TV-program som är näst intill en identisk kopia av nyhetsinslagen i Rysslands Pervyj Kanal (Första kanalen). (Ja, gårdagskvällens nyhetssändning i Pervyj Kanal innehöll ett inslag som var så bissart att det lätt hade platsat som satir.)
Anders!
Det är väl sjävklart att jag funderat på Vitrysslands strategi. För det första kan man konstatera att Lukasjenko stärkt sin inhemska ställning. Självklart ligger det realpolitiska överväganden bakom Lukasjenkos agerande. Vitryssland nämndes ju under Bush-åren i samma andentag som Iran och Nordkorea. Samtidigt så kan han inte styras vare sig från EU eller USA. Men jag tror att det också finns andra komponenter som jag ska återkomma till.
Vitryssland har redan spelat en viktig medlande roll i konflikten mellan Ukraina och Ryssland. Sydöstra Ukraina har redan kostat Ryssland en hel del, mer antagligen än vad Putin räknat med. Det största problemet för honom är att han saknar en exit strategy. Donbass kommer inte att bli en del av Ryssland, samtidigt som folkrepublikerna kommer att implodera den dagen vapenleveranserna från Ryssland upphör. Separatisterna gör vissa framstötar i Charkov, men mest i form av explosioner här och där. Mariupol verkar lojalt med Kiev, så den vägen mot Krim verkar stängd. I Dnepropetrovsk styr oligarken Kolomorski, så där har separatisterna än så länge inget att hämta.
En möjlighet vore att Kiev accepterar annekteringen av Krim i utbyte mot att Ryssland avvecklar allt engagemang i Donbass, som är av synnerligen begränsat strategiskt värde för Ryssland. Antagligen inte politiskt möjligt just nu, men kanske senare. Vad tror du själv, Anders?
F. William Engdahl bidrar på Voltairenet med en rejäl pusselbit om hur statskuppen i Ukraina följs upp.