De främmande djävlarna

De europeiska stormakterna ruvar på att ta kontroll över Kina men stöter på vissa problem. Bild av J. S. Pughe, Puck 1901.

ÅR 1977 KOM Tore Zetterholms roman De främmande djävlarna som berättar om de kaotiska åren i Kina kring år 1900 när de europeiska kolonialmakternas förödmjukande behandling av landet ledde till en öppen revolt som har kallats Boxarupproret. De europeiska aktiviteterna hade försiggått på många olika plan. Man hade tilltvingat sig landområden och rätt till ekonomisk verksamhet inom Kina. Nu kom också de kristna missionärerna med målsättningen att omvända kineserna till den kristna tron.

Tore Zetterholms bok om boxarupproret i Kina. Norstedts 1976.

Tore Zetterholm berättar initierat om den grupp svenskar som arbetade som missionärer i Kina. De kom från enkla förhållanden i Sverige och brann för uppgiften att sprida sin tro i Kina. Det var en svår uppgift och under Boxarupproret skulle många av dem mista livet. Men här skall jag först och främst berätta vad Zetterholm skriver om den politiska utvecklingen i Kina under Boxarupproret och för- och efterspelet till det hela.

Så här beskriver Tore Zetterholm den politiska situationen i Kina efter år 1880:

Utrikespolitiskt var situationen efter Opiekriget den att stormakterna trängdes som rovgiriga snyltgäster för att stycka och sluka Kinas väldiga lekamen som redan blödde ur många sår. I det skändliga fredsavtalet stadgades att Kina på förödmjukande och ruinerande villkor skulle ge främmande makter handelsrättigheter och koncessioner. Vidare att landet skulle öppnas inte bara för den folkförödande handeln med opium utan också för katolsk och protestantisk mission.

Överallt trängde följaktningen dessa fördömda missionärer in, skenbart för att göra väl och lindra nöden bland de svältande, men med barbarers brist på respekt för gammal tradition. Missionärer inte bara för sin gud utan också för sin västerländska teknik, sina handelsfaktorier, sin överlägsenhet på slagfältet. Det påstods att flera av dem tjänstgjort som tolkar både åt engelska stridskrafter och åt opiesmugglare.

Missionärerna besöker kejsardömets inre provinser och snart ses handelsmännen följa efter. Det är på detta sätt som många värdefulla marknader har öppnats för utländska produkter.

Boken De Svenska Martyrerna i Kina år 1900 berättar om dem som arbetade för Amerikanska Allians Missionen, Svenska Mongol Missionen, Skand. Allians Missionens Mongolmission, Helgelseförbundets Mission och Kina Inlands Missionen.

Och så här var läget år 1882:

Änkekejsarinnan Tzu Hsi håller alltjämt hårt i maktens tyglar under sin systersons minderårighet…

Visst kan Tzu Hsi med sitt klara förstånd inse att Kina behöver främlingarnas militära kunnande och deras mediciner. Men inga förnuftsskäl kan avhålla henne från att känna en stark glädje när hon i början av nyssnämnda år får en rapport om att Vita Lotusens sällskap rensat hela provinsen Honan från den kristna ohyran. Den mest aktive av Vita Lotusens ledare, när det gällde att driva ut missionärerna från Honan, var ”Röda lyktan” Chu Hung-teng. Vars mångtydiga namn därigenom för första gången blev känt utanför hans hemprovins.

Mot slutet av 1880-talet höll den Vita Lotusen ett hemligt möte i staden Hung-Tung i södra Shansi:

I mötet deltog också Chu Hung-teng. Han var klädd i en stor röd vinterhatt och röda byxor, på blusen bar han sällskapets tecken broderade i svart. Denna skräckinjagande dräkt skulle i fortsättningen bli Chus uniform var gång han framträdde inför de sammansvurna. Öppet vågade han ännu inte bära den.

På detta möte hemma hos vagnmakaren Li Lai-chung formulerade Chu för första gången den paroll som tio år senare skulle så hopp och förskräckelse över hela riket:

Chu Hung-tengs paroll: Störta kejsaren! Förinta främlingarna! Fan Ching! Mieh Yang!
– När tror vår Store Lärare och Äldre Broder att det är tid för oss att handla? frågade en ung slaktare från staden.
– Kanske om fem år, kanske om tio, svarade Chu. Kanske först om tolv, under det heliga året då den store Jadekejsaren har utlovat sin återkomst till jorden.

Åren 1892 och 1893 hemsöktes stora delar av Kina än en gång av torka, missväxt och hungersnöd.

Utan skuld till hungerkatastrofen var heller inte västerlänningarna. I nära ett halvt sekel hade engelsmännen uppmuntrat kinesernas opiemissbruk och tvingat på dem giftet med våld och krig. För att inte ruineras totalt av den engelsk-indiska importen hade till slut kineserna själva legaliserat opiet och använt enorma arealer av den bästa åkerjorden till att odla opievallmo. Jord som kunde ha gett bröd åt miljontals svältande under de svåra åren.

År 1897 bildades den rörelse som skulle komma att kallas Boxarna:

I etthundraåttio dagar hade Ching Ting-Pin vistats i ett taoisttempel uppe bland bergen i västra Hohan.

Fram mot sommaren var utbildningen avslutad, och adepterna upptogs som medlemmar av det nya sällskapet Plommonblommornas Knytnävar, även kallat Den Rättfärdiga Harmonins Knytnävar eller kort och gott Boxarna. De nyintagna tillhörde alla det första av de åtta ”husen”, det som hade Chu Hung-teng som sin ledare.
[…]
När den tyske missionären pater Heule kom hem till stationen i den lilla byn Yenchow i provinsen Shantung en regnig novemberkväll 1897 satt ett avhugget människohuvud spetsat på en staketspjäla. Det var hans vän och arbetskamrat sedan många år, pastor Joachim Nies.

Några minuter senare satt även pater Heules huvud uppträtt på en staketspjäla, så att de båda bildade en makaber portal till den missionsstation där de arbetat hängivet i fyra år.

Mordet på de bägge tyskarna fick Tyskland att ingripa militärt:

Mordet på de båda missionärena väckte en våldsam indignation i Tyskland.
[]
Kaiserns moraliska position var så oantastlig att han omedelbart kunde beordra amiral von Bülow att avgå mot Kiaochow med fyra kryssare.

”Tusentals tyska kristna kommer att andas lättare när de får veta att den tyske kejsarens skepp är nära; hundratals tyska affärsmän kommer att glädjas över att Tyska riket äntligen fått fast fotfäste i Asien; hundratals tusen kineser kommer att darra när de känner den tyska järnnäven i nacken; och hela tyska nationen kommer att tacka sin regering för dess manliga uppträdande.”

Några månader senare gav kineserna vika, och Tyskland fick hyra örlogsbasen Tsingtao vid Kiachow-bukten på nittionio år, inklusive en femtio kilometer bred skyddszon däromkring.

Nu blev situationen i Kina alltmer kaotisk:

Under seklets tre sista år hemsöktes Kina av en rad naturkatastrofer som tvingade även de mest ogudaktiga till eftertanke. Torkan var nästan lika svår som under Den Stora Svälten i slutet på 70-talet.
[…]
När regnet äntligen kom, bröt Kinas sorg, Gula Floden, igenom sina vallar och dränkte hundratusentals människor och husdjur i provinsen Shantung.
[…]
Hemsökelsen var den avgörande orsaken till att de hemliga sällskapen blossade upp som en feber dessa sjuka år.

Våren 1900 inleddes vad som kom att kallas boxarupproret:

Ingen var mer lämpad än Yü Hsien att verkställa den politik som kejsarinnan och furst Tuan enats om: att förfölja främlingar och kristna kineser med hjälp av boxarna, och att skoningslöst slå ner de rebeller som kunde vara farliga för Draktronen.
[…]
I slutet av mars 1900 tillträdde denne fanatiske manchu och främlingshatare sitt ämbete som guvernör i provinsen Shansi. För svenskarna i vår berättelse var detta peripetien, den balanspunkt i tragedien där handlingen väger över och stupar mot undergång.

ToreZetterholm gör följande analys av händelserna: 

Vad som gjorde situationen i Kina så komplicerad var att den bildade en triangel. Det var inte två fronter som stod mot varann och bekämpade varann. I stället befann sig ideligen två av triangelns sidor i konflikt med den tredje men i ständigt olika konstellationer.

Ibland var de kristna på revolutionens sida mot kejsarinnan och manchuerna.
[…]
Ibland bildade härskarklassen och folket en gemensam front mot västerlänningarna och de kristna.
[…]
Ibland tog de kristna förtryckarnas parti mot upprorsmakarna. Det var vad som hände under Taiping-upprorets blodiga slutakt, då västmakterna hjälpte kejsaren att besegra och halshugga rebellerna. En liknande allians förekom även under boxarupproret, när kejsarinnan utnyttjade de kristnas och Västerlandets indignation över boxarnas övergrepp till att slå ner Chu Hung-teng och hans revolutionära fraktion.
[…]
Ju mer jag grubblar över Boxarupprorets triangel, dess mer tycks den växa och bli till en sinnebild för liknande konstellationer genom världshistorien. Har inte de kristna i alla tider befunnit sig i denna triangel, ömsom i förbund med de fattiga och egendomslösa, inspirerande dem till uppror med sitt rättfärdighetspatos och sin dröm om gudsriket på jorden, ömsom och kanske oftare på överhetens och härskarklassens sida mot upproriska bönder och strejkande arbetare.
[…]
Troligen var det för att jag själv och en stor del av min generation levat i denna ödesdigra triangel som jag kom att fascineras av Boxarupprorets problematik och dramatik.

Juni månad år 1900 tränger boxarna in i Peking:

Den sjuttonde dagen I den femte månaden – eller med västerländsk tideräkning den trettonde juni – trängde boxarna i tusental in i Peking, uppmuntrade av kejsarinnan och de reaktionära i Stora Rådet. Den mest främlingsfientlige av dem alla, furst Tuan, hade just blivit kallad till chef för den mäktiga utrikesbyrån.

Terrorn i staden blev ögonblicklig och skoningslös. Redan första dagen satte boxarna eld på de kristnas hem, butiker och kapell. De som inte hann ta sin tillflykt till de utländska legationerna, torterades och mördades, männen halshöggs, kvinnor och barn dränktes in med bensin och nyttjades som levande facklor. Den fjortonde juni sattes den katolska katedralen i brand. Ett stort antal kristna som sökt sig dit omkom i lågorna, de som försökte undkomma tvingades tillbaka in i elden med svärd och spjut.

Den tyske kejsarens roll i juli – september år 1900:

Den som satte sin prägel på den västerländska politiken mot Kina var den tyske Kaisern. Tidigt hade denne utsett sig själv till kristenhetens riddare, och efter mordet på den tyske ambassadören von Ketteler föreslog han att Peking skulle jämnas med jorden. I sitt avskedstal till de tyska soldaterna hojtade han:
– Begagnen edra vapen sålunda att ingen kines under de närmaste åren vågar se åt en tysk. Öppnen nu en gång för alla väg för kulturen!

Under rubriken ”Nu återstår bara att berätta” sammanfattar Tore Zetterholm situationen

att det besegrade Kina tvingades betala dyrt för boxarupprorets konvulsioner. Av den astronomiska summan på 400 miljoner taeler (det skulle idag motsvara cirka 50 miljarder svenska kronor) lade ryssar och tyskar beslag på ungefär 100 miljoner taeler var för sina krigskostnader. Och ändå hade inte ryssarna under boxarupproret förlorat någon enda missionär eller civilperson och tyskarna endast en. De svenska offren var femtiosex, kvinnor och barn inräknade; skadeståndet till Det förenade kungariket Sverige-Norge blev 62 tusen taeler.

att den tunga krigsskulden som skulle betalas på trettionio år, trots allt inte var det värsta för kineserna, utan det faktum att främlingarna behöll greppet om och kontrollen över den kinesiska ekonomin långt in på det nya seklet. För många år framåt förblev därför Kina ekonomiskt och militärt ett vanmäktigt u-land.

att röster började höjas även i Västerlandet för att boxarna inte borde betraktas enbart som främlingshatande galningar. Redan i augusti år 1900 skrev Mark Twain:

”Mina sympatier är hos kineserna. Jag hoppas de driver ut alla främlingar och det för all framtid.”

... är läst 660 gånger!

  3 kommentarer for “De främmande djävlarna

  1. Leif Strandberg skriver:

    Och 50 år efter Boxarupproret står Mao Zedong på Himmelska fridens port och tillkännager: ”Kina har vaknat.”

    Tack Henrik för en viktig återläsning av Zetterholm.

  2. Hans M Gabrielson skriver:

    Hösten 2011 bevistade jag ett av de där små franska elituniversiteten, Bordeaux École de Management (BEM). Bland de ca 300 utlandsstudenterna från världens alla hörn (Syrien, Singapore, Marocko, Algeriet, Canada, Tyskland, Norge osv.) blev jag vän med Zhang och Chen från Folkrepubliken Kina. Den ene lång som en stång, den andra rätt kort. Båda smala som piprensare. Mycket skärpta och målmedvetna, Övre medelklassbakgrund, tror jag. Över ett glas vin resonerade vi kring ”The Century of Humiliation”. Ett ämne de kunde utan och innan.

    När jag nämnde Zhou En-Lais stora roll under Xian-incidenten 1936, förhandlingarna med US general Joe Stillwell (som avskydde Jiang Kai-Shek) 1943 om flygunderstöd och vapenleveranser. Samt hans stora insats att få ordning på skeendet under Kulturrevolutionen 1966 och framåt. För att inte tala om förhandlingarna med Kissinger 1971 och De Gaulle 1963. Då utbrast Zhang: ”You are the only Westerner we met who has an understanding of Chinese History!”. Det kändes lite skämmigt, obehagligt. Är vi i Väst verkligen så illa informerade?

    Hur som helst, dessa två 20-åringar hade en klar vision; ”China is going to regain her rightful place in the world. There has been mishaps, mistakes and sometimes scheer stupidity, But, within a decade or two PRC will attain that position – without going colonial as some others do!”. Ja, de två piprensarna visste vad de ville. Utfallet hittills är blandat – Väst vill se en regimförändring i Bejing via diverse sanktioner och militära påtryckningar. PRC svarar nu med att stimulera sin interna ekonomi (pensioner och minimilöner efter decennier av misskötsel) och att stärka försvaret. Utkomsten av allt detta är osäker, dock sätter jag en liten slant på PRC – åtminstone ”In the Long Run.” Dock är det på väg bli ett övervaknings- och kontrollsamhälle. Men vi i Väst är ej så värst långt efter med ”Gated communicies” för rika och ”Walled communities” för underklassen. Samt övervakningskameror i vart gathörn. Jaha, vem övervakar övervakarna…?

  3. Ulf Nilsson skriver:

    Tack Henrik för dessa värdefulla citat inte minst idag när USA m fl västmakter söker trycka ner Kina på olika sätt. Under 40 år som reseledare för svenska grupper till Kina har jag försökt berätta om dessa ”100 svarta år” av förnedring och förtryck. Bl a när vi besöker Sommarpalatset i Beijings nordvästra utkanter. Det brändes ner av brittisk-franska trupper under andra opiumkriget 1856-60, byggdes upp för de pengar som skulle gått till en ny, modern flotta, allt för att glädja änkekejsarinnan! Sen vandaliserades det av västerländska trupper under Boxarupproret 1900 men återuppbyggdes än en gång.

    Visst finns det mycket av övervakning i Kina, men det gäller städerna i första hand. Samma utveckling ser vi i Västvärlden. Detta bör uppmärksammas, som Vilhelm Moberg skrev apropå Rättsrötan: ”Att övervaka överheten”.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.