De har ingenting lärt…

Sjunde maj redan. Tiden går och dagarna flyter ihop. Ingen stor skillnad mellan vardag och helgdag, då de flesta är hemma från jobbet. Hemifrån tränger sig minnen av valborgsmässoeldar och förstamajfirande på. Våren började övergå i försommar, och syrenerna doftade. Månaden maj var lite magisk.

I USA firas inte Första maj. I stället har vi en helgdag i början av hösten, som heter Labor Day. Något dussin revolutionära typer brukar förstås samlas någonstans i Mission District men inte i år med “social distancing” och förbud mot folksamlingar. Mitt senaste Första maj var i Sverige för knappt tio år sedan i en avindustrialiserad håla med runt tusen invånare.

Några SSU:are hade ordnat möte på torget. Ett tiotal hade slutit upp, någon i rullstol, någon med rullator. Ett traditionellt snarare än aktuellt socialdemokratiskt tal hölls, och vi tog oss till Folkets Hus för kaffe, prat och lite underhållning. Jag mindes 1960- och 70-talen, då demonstrationerna var stora folkfester. Det kändes lite sorgligt, som om tiden sprungit från en.

Angela Davis och Henry Winston 1972 (Bild CPUSA)

På ett förstamajmöte i USA var jag dock med. Det var 1973, och jag var utbytesstudent på UC San Diego. Kanske var det “The Black Student Union” som bjudit in en talare. Han var just svart och ingen mindre än Henry Winston (1911 – 1986) från USA:s kommunistiska parti (CPUSA). Lokalen var en barackliknande byggnad. En del av “campuset” hade tidigare varit militärbas. På sin höjd 50 personer kom för att lyssna. De flesta var svarta eller latinos (som det hette långt senare. På universitetet fanns en “mexikansk” studentförening, MEChA).

Winston var partiets ordförande, medan Arvo Kustaa Halberg, mera känd som Gus Hall, var dess generalsekreterare. Winston hade dömts för “revolutionary insurrection” 1948 men rymt och verkat underjordiskt under falskt namn i flera år, innan han överlämnade sig till myndigheterna. Han sattes i fängelse och blev blind med åren. Efter diverse påtryckningar hade han benådats av president Kennedy 1961. Därför leddes han nu fram till podiet av en medhjälpare.

Inbrottet i Watergate hade avslöjats redan sommaren innan. Men Nixon hade ändå blivit omvald med god marginal på hösten mot demokraternas George McGovern. Nu hade förhören dock börjat ta fart. Ett argument mot att avsätta Nixon var att då skulle ju den smått stollige fascistkramaren och vicepresidenten Spiro Agnew automatiskt bli president. Talaren framförde det djärva kravet att först måste Agnew avsättas, därefter Nixon. Jag tyckte att det lät verklighetsfrämmande, om än sympatiskt. Därför minns jag det. För hur skulle man avsätta en man som var mest känd för att hålla tal på rim?

Agnew var en mutkolv av hävd och ohejdad vana, visade det sig. Mutorna hade börjat droppa in på hans bankkonto, när han var guvernör i Maryland, och bara fortsatt. Redan före årets slut avgick han, dömd för skattefusk till 10.000 dollars böter och tre års oövervakad övervakning. Han kom på fötter igen efter att ha fått ett lån på 200.000 dollar från vännen Frank Sinatra. Blev affärsman på heltid och skrev kontrakt bland annat med Saddam Hussein om leverans av uniformer till Iraks arme.

Två år innan han dog år 1996 fick han nöjet att närvara vid Nixons begravning i Yorba Linda, bara några mil från hans eget krypin i Rancho Mirage i södra Kalifornien. Nu har han fått återupprättelse som “Nixons Nixon”, en högerpopulist före sin tid, inspiration för Reagan och Trump.

Vad jag minns bäst var dock något banalt som hände efter mötet. Några medelålders människor, uppenbarligen sympatisörer utifrån, hade stannat kvar, och de skilde sig påtagligt från alla smarta studenter och professorer på campus. Det var första gången jag mötte amerikaner som såg ut ungefär som grannarna hemma i byn: Kroppsarbetare utan extra hull. Någon hade varit på flykt under McCarthy-tiden. Alla var härdade av politiska trakasserier men lät optimistiska trots allt.

Var var jag nu? Jo, jag ville bara påminna om att i dagarna var det precis 50 år sedan “Kent State”. Måndagen den fjärde maj 1970 öppnade Ohios nationalgarde eld mot studenter på Kent State University och skadade 13 varav fyra dog och en förlamades för livet. Överlevare har intervjuats och minnesartiklar har publicerats. Några dagar tidigare, den sista april 1970 hade Nixon meddelat i ett TV-tal att USA börjat bomba Kambodja, och studenterna hade organiserat en stor protest på universitetsområdet. På dagen fem år senare befriades Saigon, och USA:s ambassadör flydde i helikopter med “flaggan i en plastpåse” som en viss svensk statsminister uttryckte saken.

Men när jag nu slår på “Kent State” handlar det mesta om “Kent State Gun Girl”, en studentska som just efter ceremonin 2018, där hon fått sitt examensdiplom, provokativt struttar omkring på universitetet med ett halvautomatiskt AR10 gevär på ryggen. Hon är också abortmotståndare m m. Studenterna på Kent State är förbjudna att bära vapen, men eftersom hon nyss fått sin examen är hon inte längre student och har därmed, liksom övrig allmänhet rätt att gå omkring beväpnad överallt. Fast nu är det flera månader sedan en student blev ihjälskjuten på ett amerikanskt universitet. Tänk vad coronaviruset kan ställa till med!

Frågan är: Har USA:s regering lärt sig något av historien? Svaret tycks vara nej. Se bara på det senaste kuppförsöket mot Venezuela. En repris på grisbuktsfiaskot 17:e april 1961. Det bådar illa för imperiets framtid och kanske för resten av världen.

... är läst 1814 gånger!

  5 kommentarer for “De har ingenting lärt…

  1. Jan-Peter Stråhle skriver:

    Stort tack till Bengt S som frikostigt, underhållande och kunnigt ger oss aktuella och historiska bilder från det stora landet i väster.

    Jag minns mycket väl skotten vid Kent State University. Jag var femton år och engagerad i DFFG (de förenade FNL-grupperna), skulle snart låta Marx och Lenin förklara imperialismen, och bitarna började så småningom falla på plats.

    lindelöf.nu är ett vattenhål jag regelbundet besöker. Tyvärr har två duktiga skribenter pausat sitt skrivande här och jag vill passa på att göra min saknad känd. Kanske helt utan verkan, men bättre försöka än inget göra. Alltså: Mats Parner och Anders Persson! Kom tillbaka snart!

  2. Knut Lindelöf skriver:

    Jan-Peter S!
    Redan imorgon faktiskt återser vi Anders Persson i ett personligt inlägg m a a att det är 75 år sedan vapenvilan sänkte sig över Europa efter nästan sex år av totalt krig. Kanske kommer det mer, vi får se. Mats Parner kan du numera ganska regelbundet läsa i FiB/Kulturfront och på fib.se, där jag också har ett finger med i spelet. Men det är kul att det här finns intresserade läsare. “Vattenhål”, tack för det.

  3. Bengt Svensson skriver:

    Fotot av Angela Davis med Winston passar bra, eftersom hon hade varit student och lärare på UCSD i slutet av 60-talet och gett upphov till mycket rabalder. Några år senare doktorerade hon på Humboldt-universitetet i (Öst-) Berlin. Guvernören i Kalifornien vid denna tid hette Ronald Reagan.

    En annan kändis på universitetet var Hannes Alfvén (nobelpriset i fysik 1970), som tillbringade vinterhalvåret där i många år och resten av tiden på KTH, Stockholm.

  4. Bertil Carlman skriver:

    ”Har USA:s regering lärt sig något av historien? Svaret tycks vara nej.”

    Som gammal lärare intresserar denna fråga, och svar, mig mycket. På 1970-talet föreläste en gång pedagogikforskaren Bo Sundblad i ”min” skola. ”Nej, nej” sade han vid ett tillfälle, ”ni måste skilja på vad ni lärare lär ut, och vad barnen lär in”. Då hade jag ett par år tidigare haft en egendomlig upplevelse på den skola som jag fick tjänst på efter lärarhögskolan.

    Vid ett tillfälle satt jag och en annan nybakad lärare och pratade med en av skolans speciallärare, 60+. Han sade bland annat ”En sak har jag lärt mig grabbar, ju mindre kontakt man har med elevernas föräldrar, desto bättre är det”. Vid samtal med andra på skolan förstod jag att denne speciallärare på något vis oftast blev aggressiv när han pratade med föräldrar/målsmän/vårdnadshavare. Hans historia hade lärt honom något för oss två nybakade mycket egendomligt.

    Hur skulle en regering i en döende imperialistisk stat kunna dra så mycket annorlunda erfarenheter än den gör? Presidenten för detta döende imperium har lärt av sin tid som mycket aggressiv kapitalist, vars empatiska kvalitéer är av en mycket speciell sort. Historien har lärt ut enormt mycket, men vad har USA:s regering, presidenten Trump, djupa staten o s v lärt in? En sork kan inte lära sig att flyga.

    lindelof.nu har på olika vis sedan 1988 också ägnat sig åt att lära ut. Bland annat om den nationella frågan. Jag tror att jag, och många med mig, lärt in en hel del. En viktig lärare har Anders Persson varit, och till min glädje ser jag att han återkommit som medarbetare. Samtidigt kan jag bland kommentarskrivarna se att det emellanåt är svårt att lära in.

    Men bloggägaren Knut L. är gammal lärare och då vet han, att inlärning kan vara en seg process, men man får inte ge upp.

    F ö läs gärna Nya Lusboken av Bo Sundblad m.fl. Lus betyder LäsUtvecklingsSchema och vilar på gedigen vetenskaplig grund, till skillnad från så mycket annat i pedagogikens värld.

  5. Ulf Melander skriver:

    Första maj har blivit ett skämt, ett datum som har ockuperats av den akademiska vänstern i syfte att leka proletärer. De flesta arbetare nu för tiden giver fullständigt djävul i den en gång så viktiga dagen som var menad att ena de i princip rättslösa arbetarna. Det betyder INTE att dagens arbetare skiter i sin situation.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.