De inställda samtalens samtid

”Kraft och styrka i perfekt samspel” Scen ur filmen ”Olympia: Fest der Schönheit”, som Leni Riefenstahl gjorde under olympianden 1936 i Berlin. (© picture-alliance / akg-images / akg-images)

Tredje rikets totalitära ledning hatade yttrandefrihet och medborgerliga rättigheter. Rättning i ledet! Ett offentligt samtal, upprätthållet av från staten oberoende medier, eliminerades genom att dessa medier förbjöds. 

Samtidigt närdes idén om att recensioner – litteraturkritik och konstkritik – också borde skrotas. 

Dylika var, enligt den yttersta ansvarige Goebbels kulturpolitik, ett judiskt-intellektuellt påfund, riktat till en borgerlig elit. Själv var han filosofie doktor från universitetet i Heidelberg.

Konstverk borde istället för att recenseras beskrivas, det vill säga inte kritiskt värderas och granskas. Känslan inför ett verk framhölls som det viktigaste, sinnenas beröring. ”En riktig tysk är ingen intellektuell.”

Framför mig ser jag Leni Riefenstahls bombastiska filmer från partidagarna i Nürnberg och Olympiaden i Berlin. Älskade av Hitler som beviljade hur mycket pengar som helst till finansiering. 

Och jag tänker på begreppet, tillika en mycket besökt vandringsutställning i 1930-talets Tyskland, Entartete Kunst. Efter att den totalitära makten fastslagit att utställningens exempel på modern ”konst” demonstrerade olämplighet och bristande sundhet. Därför skulle de visas i ett avskräckande syfte för folket.

Behandla dessa förvridenheter, allt detta fula, som riktig konst? Omöjligt. Konsten ska vara uppbygglig och igenkännbar. Inte skrämma eller provocera.

Stärka folkgemenskapen. Viktigast av allt: man måste kunna se vad det föreställer. 

Inga abstrakta dillerier från förvirrade konstnärshjärnor ska tillåtas falla under konstbegreppet. Hötorg framför surrealism.

De författare som regimen placerat på svarta listan, vars böcker kastades på bokbål, och de konstnärer makten definierade som samhällsfiender, flydde om de kunde och hann undan statens järnnäve.

De systemkritiska som trots allt stannade valde självcensurens tystnad och inre emigration, själens hemlöshet.

Ett, allt som tycktes väsensfrämmande och konstigt, exkluderande perspektiv lades på konsten. Den bedömdes uteslutande utifrån vad som kunde anses gynna det tusenåriga projektet och den sunda folkkroppen. 

Här var det inte fråga om något armlängds avstånd. Ingen autonom, fri konst, instrumentalitet och samhällsnytta styrande.

Häromdagen, uppslaget till att jag bara måste skriva denna text, erbjöds jag ta del av en så kallad peer review av en inskickad artikel till en tidskrift. 

Det som spontant slog mig var att de sakkunniga sköt in sig på akribin , det formella, hur det borde se ut enligt bestämda diskursiva regler, mindre på innehållet. 

Märk väl, ett mycket intressant sådant. Men underordnat formella krav. En manual, som ”alla” kan ställa sig bakom, dirigerar bedömningen av vetenskapliga verk.

Den från manualen avvikande får problem med bedömarna. 

Manualen – som förstås kan uppfattas bildligt, därför den något långsökta hänvisningen till Tredje riket inledningsvis – skall till varje pris skyddas.

Michel Foucault talade vid sin installationsföreläsning vid Collège de France om en diskursens ordning, en underförstådd social ordning som alla har att anpassa sig till och internalisera för att inte råka illa ut. 

Diskursen kan vara ett samhälle eller en akademisk institution. Han hade själv erfarenhet av det senare. 

När samma Foucault ville lägga fram sin Vansinnets historia som doktorsavhandling vid Uppsala universitet, fick han höra att det såg inte ut som en avhandling, enligt universitetets kriterier (diskursens ordning) för hur en dylik skall se ut.

Verket kunde därför inte godkännas som doktorsavhandling. Innehållet togs det inte ställning till. Det innehåll som kom att bli epokgörande för en mer kritisk syn på psykisk sjukdom. En akademisk avhandling, så småningom godkänd i Paris, för ovanlighetens skull med alltså praktisk betydelse.

Osökt minns jag en disputationsakt där handledaren först av alla begärde ordet, retoriskt långdraget hyllade alstret, höjde det till skyarna, underströk dess förtjänster. 

Opponentens reaktion när hyllningen var avklarad: Jaha, vad återstår för mig att göra nu då? Samtalet inställt.

Kanske där vi befinner oss nu, för att travestera PO Enquist, i de inställda samtalens samtid? Inget som sker av en tillfällighet eller slump.

Det är ett tidens illavarslande tecken att kultursidorna i main stream media alltmer liknar marknadsföring åt förlag och konstinstitutioner. (I några fall har kulturredaktörerna till och med tagits bort.) Och att de slås samman med Nöje. 

Som om det vore samma sak. Befrämjar inte tankearbete. Det offentliga samtalet beskärs, berövas en plattform.

Ett annat illavarslande tecken är att till kulturminister utse en person som inte känner till en av våra allra största – Bo Widerberg. Och verkar inte skämmas ett dugg för det.

PS. Dessa illavarslande tecken gör förstås lindelof.nu ännu viktigare, detta andningshål. Min text utgör också en kommentar till vad redaktören själv skrev här 25-05-03 med anledning av Joakim Medin.