De olympiska sommarspelen i Berlin 1936

Från invigningsceremonin…

Solen skymdes av dim- och stackmoln, när rikskansler Adolf Hitler inför 110 000 vittnen och brusande Wagner-musik släntrade tvärs över Olympia-stadion och togs emot av en knappt femårig jäntunge på ena långsidan. ”Heil, mein Führer!” utbrast den lilla och räckte fram en blombukett till sin ledare. Den mustaschprydde replikerade med en välrepeterad klapp på kinden – flickans kind. I nästa nu hissades alla de 53 nationsflaggorna, fatet med elden antändes, de mäktiga olympiaklockorna genljöd och den hänförda publiken sjöng Deutschland, Deutschland über alles och fortsatte sedan av bara farten med Horst Wessel-hymnen.

Ja, åskådarna fyllde sina lungor med äkta Berlinerluft och gladdes åt att de olympiska sommarspelen, de elfte moderna, långt om länge tagit sin början. Nästan 5000 idrottsmän- och kvinnor finslipade de sista träningsdetaljerna och skrev ner dagens datum i sina journaler: 1 augusti 1936 – en lördag.

Hela evenemanget blev en närmast exempellös framgång på såväl det sportsliga som organisatoriska planet. Effektiv centralstyrning, tysk grundlighet, enorma resurser och en gästfrihet utan like borgade för succén och bidrog till Tredje rikets växande popularitet i vissa, men ständigt allt vidare, cirklar. Att sedan själva idrotten, som det heter, kom att ”blandas samman med politik” fattade man inte vidden av – i vissa men vida kretsar.

OS-byn påminde om Edens lustgård och lovsjöngs i alla tonarter.

Ormar och kräldjur lyste visserligen med sin frånvaro, men i gengäld hade man planterat in tusentals harar, kaniner, ekorrar och andra fartlekare i omgivningen och kompletterat med hela 200 storkar till allmän vederkvickelse. Alla djur stod dock inte lika högt i kurs. Till exempel hade misstänkta kläckningsplatser för mygg omsorgsfullt förstörts av Wehrmacht före spelens början. I själva mönsterstaden – OS-byn – uppfördes 140 stora hus, samtliga namngivna efter tyska städer, plus 38 matsalar, vartill kom affärer, postkontor, sjukhus, biografer och en rad träningsinrättningar för de aktiva. På livsmedelssidan fanns intet övrigt att önska. Utfodringen var riklig och näringsriktig och alla nationer hade specialdesignade matsedlar: blodiga biffar för amerikanerna, marmelad till Chiles indianer, kreolsk stuvning eller plank-stek till deltagarna ifrån Argentina o s v. Fransmän och italienare drack vin, belgarna öl och de blågula mjölk.

Idén med en avskild plats för de tävlande – en OS-by – hade lanserats redan vid de olympiska spelen i Los Angeles 1932 och utvecklades nu vidare i Berlin. Som byggherre, inspiratör och alltiallo fungerade det organisatoriska snillet Wolfgang Fürstner, Wehrmacht-kapten till professionen och en av de sista judarna på aktiv stat i Tredje riket. En månad före spelens början fick kaptenen silkessnöret och fråntogs befälet. Den 18 augusti – exakt två dygn efter att elden hade släckts inne på stadion – släckte Fürstner även sitt eget liv. En tragedi i det tysta.

Nya medievinklar…

Ny teknik och många rekord
1936 års olympiska spel innebar en omvälvning också för medieindustrin. Reichsrundfunk sände dygnet runt och slog alla tänkbara rekord. ”Vi lämnar Berlin fyllda av beundran för den tyska radions prestationer såväl tekniskt som administrativt”, hette det i tacktelegrammet till propagandaminister Goebbels från gästande radiomän. Även TV-sändningar förekom. Inte mindre än 162 228 entusiaster lät sig intagas av de flimrande och fladdrande bilderna i de 21 ”televisionstälten” över hela Berlin; liknande tält fanns också i städerna Potsdam samt Leipzig. Den medvetna satsningen på ny teknik låg helt i linje med nazi-statens strävan efter åsiktsmonopol på livets alla områden.

“Jesse” Owens i startögonblicket

Som en ostyrig vindil bland livlösa höstlöv svepte Grover Cleveland Owens från Ohio State University fram över kolstybben och erövrade fyra guldmedaljer och samtligas hjärtan – utom rikskansler Adolfs och de städse obotfärdigas. På kuppen blev han ”Jesse” (av GC=’dji si’) med nästan hela världen och ett lika levande som nattsvart bevis för att den ”ariska rasen” hade åtskilligt att lära i ädel tävlan man mot man. När fenomenet Jesse sprängde målsnöret väntade konkurrenterna alltjämt på startskottet. Owens prestationer var makalösa och några av världsrekorden stod sig i decennier. Hans 8,13 meter i längdhopp (från 1935) slogs först 1960.

Nationstävlingen vanns av tyskarna före USA med Sverige på sjätte plats en poäng före Finland.

Våra svenska brottare med Knut Fridell, Ivar Johansson, Rudolf Svedberg och Axel Cadier höll sig både i skinnet och på mattan och erövrade nio medaljer, varav fyra guld. Torsten Ullman (över-)träffade allt och alla med sin fripistol och satte nytt olympiskt rekord. Däremot gick det åt skogen för de moderna femkamparna och än sämre för de blågula fotbollsheroerna, som enbart vann herostratisk ryktbarhet i den klassiska förlustmatchen mot Japan (efter ledning med 2–0 i pausen). En förtvivlad Sven Jerring refererade:

“Farbror Sven”

Det är den konstigaste match jag sett. Japaner, japaner. Försvarande japaner. Från sig vilt slående japaner och lika vilt angripande svenskar. Japaner som hoppar, japaner som slänger sig, japaner som fläker sig, japaner som gör allt för att bärga en seger åt Nippon.

Rörelse för bojkott av spelen
Att tacka ja till OS-festen var på intet sätt självklart för alla. Nazisternas raspolitik, allmänna brutalitet och antidemokratiska framtoning väckte ont blod och starka röster höjdes för en världsomspännande bojkott av spelen – som för övrigt tilldelats Berlin under Weimar-republikens dagar. I Frankrike, England och USA fanns militanta bojkottrörelser med avsevärt stöd i den folkliga opinionen, och skaror av enskilda idrottsmän- och kvinnor – också ifrån Sverige – vägrade att delta i protest mot den hitlerska politiken. Men som oftast blev av hönan inte mer än en fjäder: Fotbollsförbunden i Belgien och Tjeckoslovakien avstod från att skicka sina lag, och Palestina uteblev helt och hållet; i övrigt infann sig alla presumtiva deltagare.

Seriösa försök gjordes att arrangera parallella spel, alternativolympiader om man så vill, på olika håll i världen.

En rent judisk olympiad anordnades i Tel Aviv redan 1935. Vidare genomfördes en Arbetarnas Världs-idrottskarneval i New York med god publiktillströmning och förträffliga resultat. Karnevalen ägde rum den 15 och 16 augusti och sammanföll med Berlin-olympiadens två sista dagar. Dessutom planerades en särskild Folkolympiad i Barcelona i slutet av juli -36. Till följd av inbördeskriget i Spanien gick dessa planer om intet.

Journalister, mediefolk och andra besökare har genom åren kritiserats, och kritiserats mycket skarpt, för sin politiska naivitet och sin oförmåga att genomskåda vad som faktiskt skedde bakom kulisserna i Berlin. Men arrangörerna var inga duvungar; potentiella åklagare hade det mer än bekymmersamt.

Kroppslig skönhet. Leni Riefenstahl i sitt esse med kameran.

Tillfälligt stopp för nazipropaganda
Det är till exempel ett faktum att nazisternas antisemitiska fälttåg avblåstes nästan fullständigt under spelen. Judekarikatyrer bannlystes i alla offentliga sammanhang; anstötliga eller kränkande symboler försvann plötsligt ur gatubilden; den skamlösa partitidningen Der Stürmer, Julius Streichers ögonsten, förbjöds temporärt; verk av judiska konstnärer återfick tillfälligt sina platser på museerna o s v. Några få judar ingick rent av i tyskarnas OS-lag. En Helene Mayer blev silvermedaljör i damernas individuella florettfäktning, och en Rudi Ball spelade hockey för das Reich i Garmisch-Partenkirchen (februari -36).

Genom dessa taktiska reträtter blev Hitlers propagandatriumf för drygt 80 år sedan i själva verket än större än den annars skulle ha blivit.

Ett VM-slutspel i fotboll torde numera vara en ännu större begivenhet än en sommarolympiad. Nästa år står Ryssland som arrangör för slutexamen och finalrunda mellan de 32 bästa nationerna i fotbollsvärlden, eventuellt med Sverige som ett av de 32 länderna. Jag påstår naturligtvis inte att Ryssland av årgång 2018 kan jämföras med 1936 års Tyskland, låt vara att avlägsna likheter finns. Däremot påstår jag att man säkert gör klokt i att uppmärksamma annat än det strikt fotbollsmässiga, när matcherna i österled flöjtas igång om ett år.

Dela detta inlägg...
  •  
  •  
  •  
  •  

  7 kommentarer for “De olympiska sommarspelen i Berlin 1936

  1. Peter Richardsson
    2017-04-22 kl. 9:19

    Lade ni märke till författarens stilistiskt skickliga “paralips” i slutmeningarna? Läs mer om detta retoriska knep i Göran Häggs Praktisk retorik (1998), sid 42, 80 och 200.

  2. Mats Parner
    2017-04-23 kl. 10:43

    Jag noterar att Peter Richardsson i sin kommentar inte vänder sig till mig utan till en införstådd läsekrets: “Lade ni märke till…”.

    Ja, ni uppmärksammade väl hans/hennes löjliga kläder eller obegripliga dialekt? Mobbning kallas sådant. Tillvägagångssättet är djupt föraktligt.

    Richardsson är naturligtvis välkommen att resonera i sak i stället för att fnissa och teaterviska. I sak förhåller det sig så att både Ryssland (år 2018) och Qatar (2022) har mutat sig till värdskapet för slutspelen i VM-fotbollen och att bägge dessa länder därför borde ha utrangerats som värdnationer på ett tidigt stadium.

    Vladimir V Putin fanns, till skillnad från andra kampanjande länders högdjur, inte på plats i Zürich, när FIFA (det internationella fotbollsförbundet) tog sitt korrupta Rysslands- och Qatar-beslut. Det behövde han inte, eftersom han ju redan visste hur omröstningen skulle utfalla. Men lyckligtvis (sic) uppehöll sig Putin på annat ställe i Schweiz – och kunde därmed närvara vid det glada och TV-sända firandet, då värdskapet offentliggjordes. Man får inte vara dum…

    Det finns, som jag tillät mig att skriva, utsökta skäl att hålla koll på annat än det rent fotbollsmässiga, när slutspelet drar igång i Ryssland nästa år.

  3. Bo Persson
    2017-04-23 kl. 18:04

    Men det var ju ändå till slut Stalin som krossade Hitler, även om den vanliga uppfattningen i våra länder är att det var England och USA som svarade för den bragden.

    Hur har det kunnat bli så? Jo, förstås av samma orsak som att EU – Natos expansion österut – idag framställs som en rysk expansion västerut. Det är alltid Ryssland som är fienden.

  4. Peter Richardsson
    2017-04-23 kl. 18:26

    Det hade varit renhårigare om du i din artikel sagt rent ut att vi bör bojkotta VM i fotboll i Ryssland av de och de skälen. Då hade det kunnat bli en fruktbar debatt. Men ditt användande av det retoriska knepet “paralips” är just “mobbning” eftersom det ställer motparten och dennes eventuella försvarare helt chanslösa. Att du nu jämför min kritik med att jag skulle kritiserat någons klädsel eller dialekt visar att du antingen inte förstått min kritik, eller vill blanda bort korten.

  5. Mats Parner
    2017-04-24 kl. 10:54

    Jag har inte ett ögonblick förordat att fotbolls-VM i Ryssland ska bojkottas. Kval till slutspelet pågår över hela världen och antalet deltagande länder är större än någonsin tidigare. Någon bojkott har aldrig varit aktuell.

    Vad jag har sagt är att Ryssland – och givetvis Qatar 2022 – tilldelats värdskapet på felaktiga grunder. Det har i bägge dessa fall handlat om mutor.

    Jag är överens med Bo Persson om att Röda Armén i Sovjet drog tyngsta lasset i krossandet av nazismen. Vad detta har med den pågående diskussionen att göra är dock fullständigt obegripligt. Än mindre har jag gjort mig till tolk för åsikten att det alltid är ”Ryssland som är fienden”. Jag tror att USA är ett vida större hot. Men av detta följer inte att jag betraktar Vladimir Putins reellt existerande, och i stora stycken felnavigerade, Ryssland som Guds gåva till mänskligheten.

  6. Hans Andersson
    2017-04-24 kl. 14:00

    Påståendet att Putin och Ryssland mutade sig till fotbolls-VM 2018 saknar evidens. Blir förvånad att du påstår detta.

    Inga fakta talar i den riktningen och beslutet var korrekt och utan några som helst manipulationer från rysk sida.

    Först i samband med Maidan och den medvetet skapade krisen i Ukraina dök de första påståendena upp om ryska mutor. Kan det möjligtvis finnas ett samband?

    Den kände amerikanske superåklagaren Michael Garcia hade en central roll när ryktesspridningen och anklagelserna drog igång. Garcia fick i uppdrag att utreda påståendena, men Fifas Hans Joachim Eckard avfärdade rapporten.

    Eckard har – enligt min bedömning – rätt i sin tolkning av Garcias rapport, som hade samma uppdrag som WADA senare, att på alla sätt och vis försöka peka ut den ryska idrotten som korrumperad och styrd av statlig reglerad dopning.

    Garcia har för övrigt ingått en period i George W Bushs administration och agerat åklagare för den amerikanska staten vid en rad kända allvarliga brott som attentatet mot de amerikanska ambassaderna i Kenya och Tanzania 1998.

  7. Bo Persson
    2017-04-25 kl. 10:10

    Du missförstår mig. Det jag ville säga var att man måste hålla isär det som är politiskt korrekt och det som är historiskt korrekt. Det som i en viss situation är politiskt korrekt är inte nödvändigtvis också historiskt korrekt.

    Hos oss är det idag politiskt korrekt att koppla ihop Putin och Hitler, men i den historiska dimensionen är det i sammanhanget kopplingen Putin/Stalin som gäller. Precis som Stalin på sin tid stod inför uppgiften att stoppa Hitler, står Putin idag inför uppgiften att stoppa Nato/EU.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att förhindra skräppost. Läs mer om hur dina kommentarsuppgifter behandlas.