Valaffisch med president Hugo Chávez hänger tillsammans med dockor utanför en docksamlares bostad i Venezuelas huvudstad Caracas. Foto: Ramon Espinosa/Scanpix.
Invändningar mot chavistvurmen
Venezuela besökte jag en gång för länge sedan. Som souvenir tog jag med mig en uppblåsbar Hugo Chavez-docka, försedd med en vikt i botten och texten El Intumbable, Den Oomkullrunkelige. Den ställde jag ovanpå kassaskåpet på mitt dåvarande myndighetsjobb och roade mig ibland med att boxa till den så att den föll omkull men tack vare bottenvikten genast ställde sig upp igen. I ljuset av vad som nu sker var det kanske inte världens mest sympatiska nöje.
Venezuela har som alla vet varit utsatt för amerikansk inblandning och sanktioner i många år. Förra helgens bortrövande av president Maduro är det senaste tilltaget. Mycket har sagts om vad den betyder för världsordningen. Något djuplodande att tillägga om det har jag inte. Däremot vill jag invända mot hur vissa aspekter av dramat framställs i västkritiska alternativmedia.
För det första, Maduros legitimitet är knappast självklar. I det senaste valet försvann de lokala röstresultaten i en påstådd hackerattack. Oppositionen menade sig ha vunnit och presenterade en del bevis för det. Mot bakgrund av katastrofal ekonomisk utveckling och nästan en fjärdedel av befolkningen i exil tror jag att det stämmer. Även om människor inte delar Nobelpristagarens iver att sälja ut landet, så kan de ju inte heller äta sig mätta på bara revolutionär kampretorik.
För det andra, de stora chavistdemonstrationer vi nu ser i Caracas behöver inte spegla opinionen. Beväpnade colectivos-grupper förklarar frånvaron av motdemonstranter. Men helt bakvänt framställs de här paramilitära stödtrupperna som bevis för hur demokratiskt Venezuela är eftersom man ”vågar beväpna folket”.
För det tredje köper jag inte de tvärsäkra avfärdandena av knarkanklagelserna mot Maduro. Bevisningen är okänd och kan vara substantiell. Till saken hör att amerikanska myndigheter för tio år sedan grep och dömde två nära anhöriga till Maduro för smuggelplaner.
För det fjärde införde USA ekonomiska sanktioner mot Venezuela 2017 men landets ekonomiska djupdykning hade börjat redan efter Chavez bortgång 2013.
Nu tänker väl någon att det här var ju bara ytterligare en snyting mot den där dockan. Kanske är det så. Mina synpunkter är resultatet av spridda och ofullständiga intryck. Att teckna en helhetsbild av dramat som nu utspelar sig i Venezuela eller USA:s tvåhundraåriga imperialism eller socialismens eventuella välsignelse i Latinamerika är bortom min förmåga. Inte heller vill jag ge mig på någon utvärdering av samhällsnyttan med agendadrivna alternativmedier.
Min enda blygsamma ambition med denna text är att upprätthålla mental hygien. Skulle jag ha fel i sak om något får man gärna förklara det för mig. I vilket fall som helst hoppas jag förstås att Venezuela likt Chavez-dockan snart kommer på fötter igen.
Orginalpubliceringen på Substack.
Bli prenumerant på Veckobrevet (varje måndag em)
Tobias L!
Låter rimligt vad du säger och stämmer med min uppfattning. Maduro har prioriterat makten istället för att hitta lösningar på landets problem. De som kritiserat tillståndet när det gäller vård, elektricitet m m har avskedats, makten var viktigast. Och bl a var det tydligen den opålitliga elen som både ställde till rösträkningen i valet och hindrade radarn från att upptäcka USA:s anfall.
Hittade på nätet en analys av orsaken till att Venezuela inte lyckades försvara sig (okänd författare)
CARACAS – Venezuelas säkerhetsinfrastruktur – som historiskt sett ansetts vara den mest kraftfulla luftförsvarsskölden i Sydamerika och som nästan helt bygger på rysk teknologi och kinesiska radarsystem – misslyckades med att hejda den massiva amerikanska operationen den 3 januari.
Militärexperter analyserar idag de tekniska, mänskliga och geopolitiska faktorer som gjorde det möjligt för mer än 150 flykfarkoster att penetrera luftrummet över Caracas.
Arsenalen på pappret
Fram till oktober 2025 hävdade Nicolás Maduros regering att de förfogade över ett oövervinneligt försvar i flera lager. Inventariet inkluderade världskända system:
* Pantsir och Buk-M2: För att bekämpa missiler och flygplan på kort och medellångt avstånd.
* Igla-S: Högeffektiva bärbara missiler (lagret uppskattades till 5 000 enheter).
* S-300-system: Kärnan i långdistansförsvaret.
Trots denna kapacitet påpekar militärhistorikern Markus Reisner att systemen rent tekniskt borde ha bjudit på ett betydligt större motstånd. Misslyckandet berodde inte enbart på angriparens styrka, utan på en kombination av faktorer som neutraliserade teknologin innan den hann reagera.
Kritiska faktorer bakom kollapsen
Enligt experter som rådfrågats av medier som DW och The Telegraph föll det venezuelanska systemet offer för en strategi av ”hybridkrigföring”:
* Elektronisk krigföring och cyberattacker: Operationen inleddes med en cyberattack som lamslog elförsörjningen i Caracas, vilket ”blindade” radarstationer och ledningscentraler. Utan ström eller krypterad kommunikation blev responsen obefintlig.
* Femte generationens teknologi: Användningen av jaktplanen F-35 och F-22 var avgörande. Analytikern Jurij Fjodorov förklarar att dessa plan är extremt svåra att upptäcka, även för ryska S-400-system, vilket gjorde det möjligt för USA att skapa säkra flygkorridorer över hamnen i La Guaira och Fuerte Tiuna.
* Den geografiska faktorn: Till skillnad från de ryska slätterna som systemen designades för, tillät den bergiga terrängen kring Caracas att missiler och helikoptrar kunde flyga på låg höjd och därmed gömma sig för kvarvarande radar.
Slitage och brist på stöd från allierade
En nyckelpunkt i den objektiva analysen är arsenalens underhållsstatus. Rapporter indikerar att år av bristfälligt underhåll och avsaknad av reservdelar hade gjort stora delar av försvaret obrukbart.
Till detta kommer ett skifte på den geopolitiska spelplanen. Trots att Maduro begärde förstärkningar i form av missiler och drönare från Moskva och Peking i oktober förra året – efter att ha upptäckt den amerikanska militära uppladdningen i Karibien – kom aldrig det förväntade stödet. Analytiker menar att Rysslands intresse av att militärt stötta Venezuela har minskat avsevärt under det senaste året, vilket lämnade landet med teknologi som inte moderniserats i tid.
Den mänskliga faktorn
Slutligen pekar experten Jurij Fjodorov på en bristande stridsberedskap. Medan USA genomförde en två timmar lång operation baserad på realtidsspaning och ”insidertjänster” från underrättelsetjänsterna CIA och DIA, verkar de venezuelanska styrkorna ha blivit tagna på sängen av anfallets omfattning och snabbhet.
Satellitbilder på förstörda fordon i Fuerte Tiuna och på flygbasen La Carlota står idag som vittnesbörd över ett system som, trots sin teoretiska densitet, neutraliserades genom en kombination av teknologisk överlägsenhet och den diplomatiska och militära isoleringen från landets traditionella allierade.
Sven A!
Tack! Jag hade tagit intryck av dina inspel här på lindelof.nu.
Angående vad som gick fel för venezolanernas luftförsvar tror jag inte på strömavbrott för här ser man att det lyser överallt. Jag misstänker därför att den anonyma analysen du snubblat över är en av alla dessa trista fejkprodukter som tyvärr verkar få allt större spridning.
Dock har jag läst en annan delvis överensstämmande redogörelse som säger att amerikanerna störde ut luftvärnsradarn som därmed måste skruva upp sina egna radarsignaler till en nivå där de lätt kunde lokaliseras och slås ut, vilket underlättades just precis av den kuperade kustlinjen. Här är den.
Pete Hegseth uttryckte sig sedan spydigt om att det ryska luftvärnet ”inte funkat så bra”, vilket väl får ses som en bekräftelse. Mot bakgrund av detta och uppgifterna om ett åttiotal döda (varav 32 kubaner) så tror jag också att man kan avfärda spekulationerna om en hemlig överenskommelse där man skulle ha ”offrat” Maduro.
Din uppgift om strömavbrott som faktor i valresultatens försvinnande 2024 var ny för mig. Menar du att ett slumpmässigt eller arrangerat strömavbrott faktiskt kan förklara resultatens försvinnande? Alltså att man inte bara hittade på en påstådd hackerattack för att valresultaten innebar en förlust för Maduro?
Tobias L!
Uttryckte mig lite slarvigt, fritt ur minnet så hände följande (hinner inte gå tillbaka till mina källor): Strömavbrott påstods fördröja räkningen av rösterna under valet men rösterna försvann inte. Venezuelas valsystem är ju ett idiotsäkert system som har både pappersröster och digitala röster.
Man har således målat in sig i ett hörn och ”valfusk” verkar bara vara möjligt genom att hemlighålla underlaget. Varje röstlokal sammanställer ett röstprotokoll, underskrivet (med Id-kort) av de lokala funktionärerna som oftast består av både chavister och opposition. Röstsedeln får även en QR-kod. Oppositionen påstod att de fotograferat ca 80 procent av röstsedlarna för övrigt. Så om man nu vill kontrollera en röstlokals röster så får man via QR-koden upp alla de som skrivit under och kan stämma av med dessa om allt stämmer.
Hade allt offentligjorts (som 2015?) kunde dessutom varje vallokalfunktionär online ha kontrollerat om det redovisade resultatet stämde med sin vallokal. Säkert skedde det med de röstprotokoll som oppositionen publicerade online.
CNE, valmyndigheten skyllde först som sagt på elavbrott, (kanske när de blev klara över resultatet under natten) och meddelade sedan att Maduro segrat innan tillräckligt många röster räknats. Valövervakare (t ex Carter Center), oppositionen och grannländerna krävde öppen granskning. Bl a den kandidat som kommunistpartiet valt att presentera sig protesterade och fängslades och blev inte frisläppt förrän ett par dagar sedan efter ett år i fängelse. CNE (valmyndigheten) skickade då röstprotokollen till Högsta Domstolen som inte är den normala instansen. En medlem i CNE valde efteråt att gå ut med information om oegentligheter och gick därefter i landsflykt.
Högsta Domstolen skall enligt lag inte bestå av partianknutna domare men både ordföranden och vice ordföranden tillhör chavismens veteraner. Pappersrösterna räknades av personal från HD med ansiktsmask (enligt de bilder som publicerades) vilket många undrade över och HD bekräftade inte oväntat Maduros seger.
Elavbrott används för att förklara det mesta. Ibland sägs det att Washington skickar magnetimpulser som slår ut elverken. Men redan Chavez varnade för att något måste göras åt underhållet. Lokala fackliga representanter (chavister) påpekade samma sak men avskedades. Pengar till underhåll saknades antagligen bl a p g a det otroliga svindel som skedde inom valutatransaktioner som gjorde att t ex Alejandro Andrade, tidigare venezuelansk finansminister under Hugo Chávez dömdes i USA till 10 års fängelse för medverkan i en omfattande korruptions- och penningtvättskonspiration. Domen byggde på hans erkännande att han tagit emot över 1 miljard USD i mutor i utbyte mot valutatransaktioner och andra förmåner. Han var inte den enda. Trump hade nyligen ett möte med de amerikanska oljebolagen där han mer eller mindre krävde att de skulle investera i Venezuela. Bara Chevron, som aldrig lämnade Venezuela, var positiva. Övriga menade på att riskerna var för stora av flera skäl men nämnde även problem med elförsörjningen.
Ytterligare ett problem med underhållet både av olje och elanläggningarna var att redan Chavez avskedade kvalificerad personal och ersatte dem med chavister. Jag har full förståelse för Chavez åtgärder sett från ett colombianskt perspektiv. Det är inte lätt att vinna ett val och sen få problem att genomföra sin politik p g a konservativa krafter inom myndigheter, domstolar, militär och företagsledare. Alltså byter man ut alla mot lojala anhängare. Priset man får betala blir då istället att politisk lojalitet blir viktigare än praktiska lösningar samt att man förlorar alla de ”checks and balances” som de flesta demokratier förutsätts ha.
Tittade igår på en lång intressant intervju som gjordes med Maduro 3 dagar innan hans kidnappning. Tydligen saknade han inte sjukdomsinsikt när det gäller den totala snedvridning som sker när ett land bara lever på att pumpa olja ur några hål i marken. Kan ses här, tyvärr hitills bara på spanska: Intervju Maduro.
Gällande frågan om det fanns en förhandsuppgörelse mellan Trump och Maduro så får väl utvecklingen visa det. Håller med dig om att strömavbrott är tveksamt som skäl, alla större byggnader har reservaggregat som går igång så varför i så fall inte radarn?
Måste korrigera igen, mitt minne svek. Vid det omstridda presidentvalet i Venezuela den 28 juli 2024 skyllde valmyndigheten CNE (Consejo Nacional Electoral) inte främst på elavbrott, utan de hävdade att de utsatts för en omfattande it-attack (cyberattack).
Myndigheten hävdade att en cyberattack, som de påstod härstammade från Nordmakedonien, hade saktat ner överföringen av röstdata från vallokalerna till det centrala systemet. Elavbrotten kom dagen efter.
Sven A!
Mycket intressant. Oppositionen sades ha räknat 73,1 procent av rösterna, angav ett valdeltagande på 60 procent (myndigheterna sa knappt 58) och hävdade att deras kandidat fått 68,74 procent av rösterna medan Maduro fått 30,46 procent. En gissning från mig är att de oräknade 26,9 procenten av rösterna var från fattiga och chavisttrogna platser där oppositionen saknade förankring och därmed möjlighet att just samla in lokala resultat. Tänker man sig att alla de rösterna var för Chavez – vilket nog kan ligga sanningen nära – så blir resultatet enligt min uträkning ändå en knapp oppositionsseger med 50,05-49,17 procent.
Förmodligen vann oppositionen men med liten marginal, tänker jag. Med hänsyn till valdeltagandet på 58-60 procent var det i så fall inte mer än cirka trettio procent av väljarkåren som hade röstat på oppositionen. Och många av dem kanske bara missnöjesröstade utan egentlig entusiasm för Machado-lägret. Ur chavisternas perspektiv handlade det om huruvida man skulle låta detta omintetgöra tjugofem år av chavism. De hade kanske inte jättesvårt att intala sig att det rätta var att fuska sig kvar vid makten.
Jag räknade nog en smula fel på hur många procent oppositionen lyckats hitta åt sig själv. 50,25 ska det vara, inte 50,05. Anmärkningsvärt att det räcker så precis.
Jag kollade på resultatet i det föregående presidentvalet, 2018. Då var valdeltagandet mycket lågt, 45,73 procent, och Maduro ska ha fått 67,85 procent. Det betyder att 31,03 procent av väljarkåren gick och röstade på honom den gången. Stämmer mina spekulation här ovan – om att alla de röster som oppositionen inte räknade var för Maduro – fick han alltså ungefär lika många röster båda gångerna. Men 2024 lyckades oppositionen mobilisera missnöjesröster så att det förmodligen räckte till en knapp seger.
Tobias L!
Svårt att få ihop allt på millimetern. Jag frågade venezolaner där jag bor om hur många de trodde hade röstat på Maduro bland sina landsmän i staden. Ingen och om de gjort det så har de hållit tyst med det, blev svaret jag fick. Å andra sidan pratade jag med en venezolanska jag känner vars far hade röstat i valet trots att han varit död sedan länge. Familjen fick tackkort för att de röstat.
Och även om flera miljoner venezuelaner i utlandet borde vara berättigade att rösta, var det bara cirka 69.000 som faktiskt fick rösta från utlandet i det senaste presidentvalet 2024, det motsvarar ungefär 1 procent eller mindre av de potentiellt röstberättigade i diasporan.
Jag tror att missnöjet med Maduro var starkt redan tidigt efter hans tillträde som också var början på de svåra åren efter raset på oljemarknaden.
T ex i parlamentsvalet i december 2015 fick oppositionen (MUD) 112 av 167 mandat, alltså en 2/3-supermajoritet i Nationalförsamlingen.
Med en sådan supermajoritet gav Venezuelas konstitution oppositionen mycket långtgående befogenheter, bl a:
anta s k organiska lagar,
avsätta domare i Högsta domstolen (TSJ),
initiera konstitutionella processer,
rikta misstroende (censura) mot vicepresidenten, vilket formellt kan tvinga denne att avgå.
Men Högsta domstolen (TSJ), som kontrollerades av regeringen, underkände valet av tre oppositionsledamöter från delstaten Amazonas som anklagades för valfusk.
Därmed reducerades oppositionens mandat från 112 till 109, vilket tog bort 2/3-majoriteten.
När Nationalförsamlingen ändå svor in dessa ledamöter förklarade TSJ parlamentet i ”desacato” (domstolstrots).
Från och med detta ogiltigförklarade TSJ i praktiken alla beslut som Nationalförsamlingen fattade. Istället bildades en konstituerande nationalförsamling som alltså skulle ta fram en ny konstitution vilket så vitt jag vet man hittills inte lyckats med efter 10 år. Den valda nationalförsamlingen (Guaidó blev talman ”presidente”) fick alltså sitta och rulla tummarna i 5 år. Sedan följde ju åren av ren svält för en del, en kollapsad hälsosektor och minilöner på 3-5 USD per månad. I och för sig delade Maduro ut presenter ibland, en bonus här, en skinka inför jul där men hade det inte varit för matpaketen CLAP så hade situationen varit riktigt allvarlig. Problemet var att de lokala chavisterna i kvarteren delade ut matpaketen. Så det gällde att vara en god chavist och komma när regeringen kallade, annars ingen mat. Det var ungefär då min port, gata och stranden i närheten fylldes med venezolanska familjer. Minst 70.000 kom bara till min stad som försörjde sig på allt de kunde, tiggde, svartjobb mm. Mordstatistiken sköt på nytt i höjden.
Jag har svårt att tänka mig att Maduro fick särskilt mycket stöd under de förhållandena. Men problemet var inte bara Maduro utan den sjuka modell som ekonomin byggde på. Under Chavez tid syntes inte problemen p g a de höga oljepriserna som gjorde att man kunde dela ut gåvor och gratis service både till höger och vänster. Venezolaner som besökte mig under Chavez tid var chockade över att jag inte hade råd att ha AC i varje rum som var igång 24 timmar p g a elpriserna, el var ju gratis i Venezuela.
Maduro menar nu att man äntligen har fått en diversifierad ekonomi som producerar det mesta. Kanske tack vare Trump och hans sanktioner. Det var aldrig sunt att ett helt land levde på vad de kunde pumpa upp ur några hål i marken.
Mitt problem är att jag inte heller håller med något av det den venezolanska oppositionen står för. Jag tror de flesta röstade mot Maduro men egentligen inte för oppositionen. Ett annat problem är att jag tvivlar på att Venezuela har styrka att försvara sitt nationella oberoende efter åtminstone 10 katastrofår men med en viss återhämtning från låg nivå de senaste 2 åren.