De rör sig som ett sillstim

witt-gardell-knaus

Fr v: Jonas Gardell, Ebba Witt-Brattström och Karl-Ove Knausgård
(Montage: K Lindelöf)

Jag har inte läst den långa boksviten Min Kamp av Karl-Ove Knausgård, det är för mycket för mig. Men det har både min dotter och min fru gjort. De blev djupt indragna och av deras samtal framgår att det är bra litteratur och djupt fängslande berättelser av ovanligt slag.

Där lär finnas en kort passus om den unge lärarvikarien Knausgård (18 år), som blev uppvaktad av nyfikna 13-åriga eleven Andrea, vilket satte igång den unge vikariens fantasier.

Av Ebba Witt-Brattström får jag nu också veta (DN 11 maj) att Knausgård debuterade 1998 med romanen Ute i världen som handlade om läraren Henrik Vankels erotiska dragning till trettonåringen Mirjam. Hon berättar vidare att den nu halvt bortglömde, men på 80-talet upphöjde poeten Stig Larsson framträtt i en SR-podd och berättat (möjligen i provocerande syfte) om sin dragning till 13-åringa flickor med apelsinstora bröst. Saken är därmed klar, ”kulturmannen” tillfredsställer sina sexuella behov som pedofil.

Vidare blir vi undervisade om att ”kulturmannen” för tillfredsställelse av sina intellektuella behov söker sig till andra män, ett så kallat ”homosocialt begär”, ett begrepp lanserat av forskaren Claus Elholm Andersen, som i sin tur hämtat det från den kände queerpionjären Eve Kosofsky Sedgwicks, som skapade termen för att beteckna en ”innerlig relation mellan män”. Närmast sakralt blir det när hon slår fast att Elholm Andersens beskrivning av den manliga parrelationen ”haussats alltsedan Aristoteles etik- och dygdlära.” Och vidare … ”Under förromantiken tar Friedrich Schlegel steget vidare och talar svärmiskt om det intima i vänskapen som det verkligt upphöjda, vilket öppnar för människans inre konstverk”.

Visst finns manschauvinism, bastumentalitet, pittmätare, patriarkala föreställningar och våld mot kvinnor i skrämmande omfattning. Men, jag blir mest full i skratt av Witt-Brattströms utläggningar. En bildad kvinna – professor i nordisk litteratur till och med – talar närmast i tungor för att lägga allt ”manligt” platt till marken. Men ondskan är inte manlig, den är mänsklig.

Jag ställer detta mot egna erfarenheter och påstår att min bild av världen har i huvudsak formats av kvinnor; två äldre systrar och en mycket närvarande mor. Manliga förebilder fanns också, men det var inte de som formaterade på djupet. Fadersrollen var något ganska genomskinligt i min borgerliga uppväxtvärld, en frånvarande ekonomisk faktor utan större praktiskt familjeinflytande, men som fick hållas. Jag kom väl överens även med dessa, men tryggheten fanns hos kvinnorna. Inte så att de tog hand om mig som en liten kattunge, nej inte alls. De fostrade mig med kvinnlig stränghet och tydlig övermakt. Men rädd var jag aldrig, möjligen lite kuschad, men fick nödvändigt skydd och tröst. Men utanför familjen var mina närmaste kvinnor oanvändbara i alla sammanhang. Där fick jag söka mina egna vägar.

Nå, min barndoms kvinnor representerade inte bara makten (över mig), utan också kunskap och erfarenhet som man kunde lära av. Jag lärde mig inte minst att käfta emot, att kunna vara oense, utan att riskera den i grunden goda relationen. Ibland fick jag till och med stryk av min närmaste storasyster, som lät de små knytnävarna gå som trumpinnar över min rygg, då jag retat henne för något.

Jag visste förstås att jag var pojke och kände mig med åren en smula utanför. När puberteten så småningom började infinna sig framträdde skillnaden mellan mina systrar och flickor att eventuellt bli kär i. Men mitt inlärda sätt mot flickor (kvinnor) var redan befäst. Tjejer (som man då sa) måste behandlas med respekt, och kontakt måste skapas genom att vara jämställd, kamratlig och verbal. Alla andra sätt – som jag ofta såg andra killar praktisera – var mig totalt främmande.

När jag kände den där speciella dragningen – hjärtat dunkade – var det mycket svårt att närma mig fysiskt. Jag visste ju inte om det jag kände var eller kunde bli besvarat, så jag utgick alltid från att så inte var fallet. Jag blev därför mest kompis med flickor. Men det var jag bra på. Jag blev till och med en sån där kille som flickor gärna pratade förtroligt med, vilket jag gillade.

Men även jag ville mycket gärna komma nära, hålla i och känna värmen hos någon flicka, men vågade inte kliva över den gränsen. Jag hade ingen charmörrepertoar.

Att betrakta flickor (kvinnor) som enbart sexobjekt är synnerligen motbjudande. När jag i vuxen ålder läste Jan Myrdals Maj, en kärlek, minns jag särskilt en passage där han berättar att han aldrig kunnat tända på någon han inte ”kan tala med”. Jag kände då igen mig, och tror inte ens vi är särskilt ensamma om denna aningen mer komplexa syn på kärleken, som alltså också är intellektuell. Förnuft och känsla sitter ju ihop. Att inbilla sig något annat leder alltid förr eller senare till urspårning.

Som lärare för 11-13åringar måste frågan om sex och kärleksrelationer alltid avhandlas i klassrummet. En av mina käpphästar, som jag alltid predikade vid dessa tillfällen, var just att man visserligen inte ska vara rädd för varken det ena eller det andra, men man ska vara mycket noga att inte skilja dem åt. Och! att man alltid måste vara överens med den man är kär i om vad man ska göra med sin gemensamma kärlek. Så fort någon känner sig tvingad till något eller sviken, så skadas kärleken.

Det här är emellertid inte vad barn lär sig i medievärlden. Där är sex fristående och i det närmaste en rent teknisk fråga. Vem man har sex med är inte det viktiga, huvudsaken är att det är bra sex. Det här är alltså helt på tvärs med mina erfarenheter, och jag tror även för många andra pojkar och män.

Därför ryggar jag för Ebba Witt-Brattströms grova generaliseringar, som om mansvåld, objektifiering av flickor (kvinnor), pedofili eller andra relationella perversioner är vad män (i allmänhet) mest av allt drömmer om.

Karl-Ove Knausgård tog angreppet på sig till intäkt för en våldsam motattack på hela den svenska kulturelitens (cykloperna) enögdhet och nyansfattigdom (DN den 19/5). Han skriver:

Cykloperna kan inte hantera det ambivalenta. Det som inte är antingen ont eller gott förstår de inte, och det gör dem arga. Därför tycker de inte om litteratur. De säger att de tycker om litteratur, men den litteratur de tycker om är bara den som överensstämmer med deras bild av det goda och det onda, och det är inte litteratur utan bara något som liknar den. Litteraturen är till sitt väsen ambivalent, men det vet inte cykloperna.

I detta ligger mycket sanning. Skygglappar och flockmentalitet frodas som aldrig förr. De intellektuella rör sig som ett sillstim. Vänder en i täten vänder alla blixtsnabbt åt samma håll.

Ett exempel från mitt fält – skolan (landets största kulturinstitution) – är det så kallade Barnuppropet som 2008 försökte återställa den förödande pedagogiska oordningen från 70-talet. En nesligen detroniserad Skolverkschef och hans två närmaste vapendragare mobiliserade blixtsnabbt ett 60-tal professorer och 11 000 underskrifter för att få behålla tolkningsföreträdet på skolområdet. Det fungerade ganska väl, många skrämdes till tystnad.

Knausgård uttrycker detta metaforiskt och mycket träffande så här:

Cykloperna blir arga och kastar stora stenar efter de som säger något de inte gillar eller inte förstår. Detta skrämmer andra cykloper, för de vet att om de säger något som andra inte gillar eller inte förstår, så kommer de arga cykloperna att börja kasta sten på dem också. Cykloperna är därför antingen arga eller tysta.

Författarna till exempel, är också rädda …

… begäret (en mans dragning till en ung flicka – KL) förvirrar dem, för att detta begär inte är så som det bör vara. Då blir de arga, och börjar kasta sten. Och de få författare i cyklopernas land som vet vad litteratur är blir rädda: de törs inte försvara litteraturen för då kommer de själva bli pedofiler, latenta homosexuella, kvinnoförtryckare, eller, med andra ord, dåliga människor. Därför är nästan alla författare i cyklopernas land tysta.

Över hela denna långa artikel, som behandlar så mycket, svävar Knausgårds förklaringar till vad författarens och litteraturens roll bör vara. Den ska vara en motkraft mot det glättat förenklande, moraliska och ideologiska och ta upp allt som finns i verkligheten, särskilt det som är svårt att tala om till vardags. Kort sagt; fördjupning för ökade insikter om det mänskliga livet. Så fattar jag det, och finner det gott.

Han avverkar flera av kulturelitens svåraste låsningar. Bland annat SD, nationalismen, samt litteraturens och den goda smakens grindvakter. Och så frågar han:

”Vad händer med ett samhälle som slutar förhålla sig till det som finns, men som det inte vill ha? Ett samhälle som inte ser sanningen i ögonen, utan tittar bort? Som sätter ”bör” över ”är”?

Kultursidorna i cyklopernas tidningar är litteraturfientliga, för att moralen står över litteraturen, och ideologin står över moralen. Litteraturen är inte fri i cyklopernas land. Den är tvärtom bunden till händer och fötter. Jag känner inte till något land i världen, förutom de totalitära, där författarna är så osynliga i den offentliga debatten. Man ser aldrig en författare stå för något eget i cyklopernas land. Man ser aldrig en författare riskera något i offentligheten.”

Det här är självklart en betydande överdrift. Nog har vi fria och okuvliga röster bland våra författare. Men den stora strömmen flyter med kraft efter riktningsgivarnas kalla pekfingrar. Moral, ideologi och förutsägbarhet går före oväntade perspektiv och undersökning av faktiska förhållanden. Knausgård med sin tvesyn (norsk och svensk) är absolut något väsentligt i vår svenska kulturtäppa på spåren.

Knausgård har förstås fått mothugg, konstigt vore det annars. Åsa Linderborg håller delvis med, men kritiserar hans förhållande till feminismen (AB 22/5). I en artikel (Expressen 20/5) försöker Jonas Gardell skämta bort Knausgård med ett utrop som vi kan se honom framföra från scenen med 1000 jublande och skrattande åskådare:
– Ånej, inte ännu en sårad vit heterosexuell man!
Och så skriver han det dummaste jag läst på mycket länge:

Problemet med de heterosexuella vita männen är att de aldrig fått lära sig att ta smällar. Att ta skit. Därför tjuter de högt när de blir slagna. Och kräver utrymme. Massor av utrymme. Spaltmeter med utrymme för sin kränkthet och sin sorg.”

Hur kan en man, som gjort till sin livsuppgift att predika öppenhet och försvar av rätten att vara den man är, formulera något så urbota. Så dum är han inte, men så dumt skriver han ibland. Inte ens en antydan om att ”de heterosexuella vita männen” knappast är stöpta i en och samma form. Men som sagt, det skulle säkert också gå hem på flabbscenen?

Ebba Witt-Brattström är i sin artikel obehagligt generaliserande och driver sina feministiska teser med kraft och konsekvens, men på bekostnad av alla nyanser. Flankstödet från Jonas Gardell utgår från hans teser om de homosexuellas särart och utsatthet som den allt överskuggande samhällsfrågan. Båda uppträder minst lika respektlöst, generaliserande och moraliserande som äldre tiders allsmäktiga präster och patriarker. Det viktigaste är den andliga makten och att fortsätta vara herrar på kulturtäppan.

... är läst 322 gånger!

  5 kommentarer for “De rör sig som ett sillstim

  1. Bror Kajsajuntti skriver:

    Jag fäste mig vid detta igenkännande:

    “Jag blev därför mest kompis med flickor. Men det var jag bra på. Jag blev till och med en sån där kille som flickor gärna pratade förtroligt med, vilket jag gillade.”

    I övrigt ligger det mycket i det du skriver.

  2. Christer Strandberg skriver:

    Bra text, Knut ! Bra sammanfattning av debatten och jag är enig med dig ang. Gardell och Witt-Brattström.

  3. Anders Persson skriver:

    Till skillnad från Knut hade jag inga systrar, bara en (lille)bror. Eftersom man inte kan etablera kärleksrelationer med alla kvinnor som man tycker om, eller som tycker om en själv, upptäckte jag i min ungdom något som jag vill kalla “systerrelation” i vilken jag själv kom att fungera som “brorsa”. Jag har haft mina otaliga “systrar” att tacka för mycket!

    Har ingen kulturell djuping skrivit om detta?

  4. Knut Lindelöf skriver:

    Jan Guillou tar idag i Aftonbladet parti för Ebba Witt-Brattström i striden med Karl-Ove Knausgård. Det bevisar visserligen att Knausgårds överdrivit när han beskyllt svenska författare för att vara antingen enögda eller skrämda till tystnad. En gubbe mot strömmen (i den absoluta toppen) har vi åtminstone.

    Nå, jag håller emellertid inte med vännen Jan Guillou den här gången. Han ser Witt-Brattströms artikel som en medveten satir, vilket jag anser vara en medveten misstolkning. Jag ser hennes artikel som ett ganska obehagligt vulgärfeministiskt påhopp på män allmänhet.

    Men kanske är det så att … eftersom Guillou räknar sig själv (med viss rätt) till de stora (bland litteratörer) blir det lite känsligt att kopplas ihop med en flock skrämda harpaltar till publicister.

    Men eftersom jag är en amatörskribent långt ute i marginalen – men också med tillgång till och rätt till den svenska yttrandefriheten – är chansen mycket ringa att den store Jan Guillou ens ska få reda på vad jag skriver i denna sak. Han har förstås viktigare saker att ta itu med.

    Utan Jan Guillou hade svensk offentlighet varit mycket dummare, så är det. Men, som feminismens banerförare är han trots allt inte vassaste kniven i lådan.

  5. Bo Persson skriver:

    Men vad är det egentligen de bråkar om? Är det inte rena rama sandlådan? Tacka vet jag Strindbergsfejden!

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.