Slavdrivare


Det är klart att man förfasas över alla blodiga bilder och vittnesmål av förkrossade israeler i Gazas nära gränsland. Grymheterna är som alltid gränslösa i denna sortens hämndaktioner. Hatet driver fram det otänkbara. Men varifrån kommer hatet?

Palestinierna bär på ett 75 år gammalt djupt rotat hat mot staten Israel och mot israeler (i värsta fall mot judar – det är ju också ett religionskrig) och hat leder som sagt alltid människor så småningom till det allra yttersta.

Var liknar dessa scener? När såg vi något liknande? Klart man kommer att tänka på IS filmade halshuggningar. Jag tänkte också på när bortträngda jordbruksarbetare i Zimbabwe återtog sin jord när kolonialisternas jordegendomar konfiskerades efter nästan ett sekel. Man klev helt enkelt in i husen och slog ihjäl de vita jordtjuvarna. Obeskrivligt grymt, men sådan blev de förtrycktas laglösa hämnd på sina forna plågoandar. ”Instant justice” kallas det också. Det är det vi nu ser – i modern välplanerad version – i Palestina.

I många vita europeers ögon framstår det endast som obegripligt och grymt, ja som en slags bekräftelse på att dessa människor är av en annan sort, en lägre stående sort, utklivna ur djungeln in i deras välskötta trädgård. Minns Josep Borells (EU:s utrikesrepresentant) tal om Europa och västvärlden som trädgården och resten av världen som djungeln (underförstått befolkad av vildar). Det rasistiska anslaget är påtagligt.

Därför förblindas nu västvärlden för allt annat än att se ”vildar som tränger sig in i deras trädgård och slår ihjäl, tar fångar och förstör”. Borta är 75 år av den egna trädgårdens fördrivning, mord och förtryck av palestinierna. Den israeliske mannen, som intervjuades i SVT–Rapport av Samir Abu Eid häromdagen efter Hamasattacken, gjorde sig till tolk för vad som nu sprider sig som en löpeld, det mest extrema; jämna Gaza med marken! Kill them all! Och på den vägen verkar det nu vara.

Måste man nu säga att man fördömer Hamas terrorvåld? Det är ju självklart för människor som levt ett liv i yttrandefrihet, rättssäkerhet och demokrati. Men gör vi det samtidigt som vi glömmer det nakna våld som under 200 år utövats i ”civilisationens” namn mot urbefolkningar i Afrika, Nordamerika, Sydamerika och Asien, så är inget vunnet.

I USA och Europa känner alla till kolonialismen, det står i alla skolböcker. Men vi ser det som ett passerat stadium långt bak i historien. Nu har vi blivit humana. Men bland de exploaterade folken glömmer man aldrig. Palestinierna kommer aldrig att glömma, de blir påminda varje dag vid checkpoints och höga skiljemurar, kolonialismen är ju bara 200 år gammal. Vår civilisation bär alltså på en stor skuld som aldrig får bagatelliseras eller ignoreras. För de koloniserade folken är vi förtryckarna så länge vi inte slutit en rättvis fred och försonas. Dit är det ännu långt.

Jag fördömer alltså först och främst Israels 75 år av fördrivning och förtryck av palestinier. Men som vanlig liten svensk människa fördömer jag förstås även allt hämdlystet motvåld. Men det går trots allt att förstå att motvåld till sist kommer, eftersom den olagliga ockupationen pågår och plågar och pågår… mot palestinierna generation efter generation.

Sitting Bull vägrade att acceptera de vitas krav på att indianerna skulle samlas i reservat.
© Library of Congress

Problemet är storpolitiskt. Där ska det stora ansvaret placeras. Palestina ligger mitt i ett oljerikt område i skärningspunkten mellan Västvärlden och den nu uppstigande samlingen av gamla kolonialländer dit också Ryssland sällat sig. Kampen mellan dessa maktblock blir allt mer intensiv nu när USA-världen håller på att förlora greppet även om Ukraina. Det nya palestinska kriget gör bara den storpolitiska scenen ännu mer komplicerad, svårbegriplig och nyckfull. Anarki håller på att uppstå. Ingen har längre kontroll över situationen, allra minst USA. Vad som ska komma ut av detta är omöjligt att förutse. En sak är nog ändå säker, det är att det kommer att bli värre innan det kan bli bättre.

Ditt och mitt eget moraliska dilemma uppstår när våra egna personligen oskyldiga civilisationsbröder och systrar drabbas. Ska vi protestera och tycka att detta övergår allt annat vi känner till? Ska vi anlägga hatets tunnelseende och bortse från sammanhanget? Ska vi ta avstånd från människor i vår omgivning som inte deltar i protesterna emot Hamas? Eller ska vi lugna ner situationen genom att tala med varandra? Ja, allt annat än detta sista strider mot allt förnuft. Det är i dagens läge upp till varje enskild människa att stå upp för förnuft och eftertanke och välja denna tredje väg.

Föregående artikelGaza – historiens största koncentrationsläger
Nästa artikelSKÄR HAMAS HUVUDEN AV KVINNOR OCH BARN?
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

1 KOMMENTAR

  1. Hamas bildades 1988 i Gaza vid tiden för den första intifadan med en stadga som är ökänd för sin vägran att acceptera den israeliska statens existens. Men mer än ett decennium tidigare möjliggjorde israeliska myndigheter aktivt Hamas uppgång.

    På den tiden var Israels främsta fiende den bortgångne Yassir Arafats Fatah-parti som utgjorde hjärtat i den palestinska befrielseorganisationen (PLO).

    PLO utförde mord och kidnappningar och betraktades som en terroristorganisation av Israel. PLO-arbetare i de ockuperade områdena utsattes för brutalt förtryck från den israeliska säkerhetsstaten.

    Samtidigt tilläts aktiviteter för islamister anslutna till Egyptens förbjudna Muslimska brödraskap i Gaza. Egypten förlorade kontrollen över Gaza till Israel efter det arabisk-israeliska kriget 1967, där Israel också intog Västbanken. Israelerna såg den rullstolsbundna shejken Ahmed Yassin som en användbar motvikt till Arafats PLO.

    Sheikh Yassin skapade ett brett nätverk av skolor, kliniker, ett bibliotek och dagis och bildade den islamistiska gruppen Mujama al-islamiya som officiellt erkändes av Israel som en välgörenhetsorganisation. Israel stödde också inrättandet av det islamska universitetet i Gaza som blev ett av målen i bombningarna 2008-2009.

    Efter upptäckten av dolda vapenlager 1984 dömdes Yassin till ett 12-årigt fängelsestraff. Han släpptes fri efter ett år men dödades i ett israeliskt luftangrepp 2004. Efter Hamas valseger år 2006 underkände Israel och västvärlden palestiniernas rätt till självbestämmande och hotade med att strypa bidragen om inte Hamas erkände Israels rätt att existera, tog avstånd från våld och lade ner vapnen. Efter valsegern tog Hamas över styret i Gaza, medan PLO ”tog över styret” på Västbanken och så ser det ut också i dag.

    Fredsprocessen mellan PLO och Israel, det så kallade Osloavtalet från år 1993, var väl ungefär lika seriöst menad som Minsk 1 och 2. Det enda positiva inslaget jag kan erinra mig i Palestinafrågan efter 75 år är en vänskapsmatch i fotboll mellan Kina och Palestina som spelades för några månader sedan. Avslutningsvis undrar jag hur pass skadad eller felprogrammerad man kan bli genom att titta på den här typen av människohantering under en livstid? Finns det någon forskning i ämnet?

Välkommen, du är nu inloggad! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.