De som nu fyller tomrummet efter arbetarrörelsen …

Plåtslagaren, visdiktaren och konstnären Ruben Nilssons teckning, ett förarbete till den stora målningen Arbetarrörelsens historia (3x5m), som hänger i källarplanet i ABF-husets, Sveavägen i Stockholm.

På nätet ser vi allt fler och allt mer välgjorda sajter som rör sig i det ”autonoma” fältet. Med autonoma menas här att de hävdar sin autonomi gentemot det rådande systemet. Jag snubblar över dem då och då i mina strövtåg på nätet i bloggarbetet, och jag har samlat ihop en liten bukett för detta inlägg.

De representerar en ny sorts ”radikalism”. Obs! inte islamistisk som så ofta kallas radikaism idag, utan en radikalism riktad emot det svenska etablissemanget i vid mening. Och – kanske allra viktigast – allt vad vänster och liberalism heter är dem djupt föraktligt, ja rent motbjudande.

Min lilla bukett består av nio plantor – här i bokstavsordning: Det goda samhället, Fria Tider, Megafonerna, Motgift, Nordfront, Nya Dagbladet, Nya Tider, Nyheter Idag och Samtiden. Jag länkar inte, ni kan själva leta.

De blir som sagt allt mer slagkraftiga i redigering och form. Stilen varierar mellan typ kulturessäer och korta nyhetsklipp och notiser. Kvällstidningsskruvade rubriken lockar förstås läsare. Språket blir dock allt mindre fränt och personpåhoppen ligger många lågt med. De riktiga flåbusarna finns bara kvar i den nazistiska Nordfront.

Jag tror man nu kan tala om en helt ny flora av nyradikal etablissemangs- och vänsterkritik, främst på nätet, men i något fall även i pappersform. Man utnyttjar också presstödssystemet till max.

Följande punkter, ordagrant (något kortade) hämtade jag ur deras egenpresentationer och politiska målsättningar. Jag blandar, men har inte tagit bort något väsentligt. Inom parentes mina tillägg.

  • en papperstidning (utan idéprogram med betalvägg på nätet och presstöd där bl a Jan Myrdal blivit ett affischnamn).
  • främsta skribenter: Chang Frick, Peter Springare, Katarina Janouch och Markus Allard. (inget idéprogram).
  • inget om politisk inriktning (men Karl XI, eventuellt Karl XII till häst på loggan).
  • heltäckande medieprodukt på svenskvänlig grund, informera, inspirera, utbilda och underhålla, anordna olika former av sociala aktiviteter och hela tiden söka nya vägar att nå ut till fler svenskar.
  • ser visselblåsare som vågar avslöja oegentligheter som hjältar, mot korruption eller andra stora problem, yttrandefrihet är rejält naggad i kanten, bekämpar anpassningen till PK-ismen.
  • oberoende humanistisk och etnopluralistisk dagstidning med en antiglobalistisk hållning och internationellt synsätt, bevakar särskilt frågor om etniska och kulturella rättigheter, integritet och övervakning, miljö och hälsa, värdegrunden vilar på en organisk humanism i samklang med naturen, ser en morgondag som går bortom den nuvarande världsordningens destruktiva globalism exploaterande rovdrift och den nytotalitära politiska korrekthet som bara är symptom på ett andligt sjukt samhälle som infekterats av korrupta makthavare och patologiska idéer.
  • en opinionsbildande sajt med olika röster som undersöker, avslöjar och borrar i de brännande samhällsfrågorna, här skapas samtidens självförståelse. (flera uttalade Sverigedemoktater i medarbetarlistan, men också från vänsterkanten)
  • en fristående nyhetssajt med socialkonservativ tendens på ledarsidan, vill erbjuda nyheter, relevanta analyser och en konservativ idédiskussion, att vara aktör i svensk samhällsdebatt och nå en allt bredare publik (redaktören Sverigedemokrat).
  • ansvarig utgivare och utgivningsbevis, uttalat nynazistisk.

Av detta kan man konstatera att ingen definierar sig på en vänster-höger-skala, ingen intar något som helst klassperspektiv eller nämner sociala frågor, ingen talar om ekonomi eller arbete, ingen placerar sig i någon klassisk filosofisk riktning eller tradition. De är är enbart löst tyckande ohistoriska idealister emot etablissemanget och antivänster! De är förstås en avspegling av fenomenet Breitbart i USA (alt right).

Över det här fenomenet kan man nu fundera. Dessa nio nya publikationers eldsjälar skulle säkert inte acceptera att bli ihopfösta som jag nu gör. Den ena ser säkert med förakt på andra, antingen som bildningssnobbar eller som obildade rännstensfenomen.

Men de har uppenbarligen något gemensamt. De är delar av en ny medial offentlighet som växer och som på sikt kommer att hota de stora, alltså ”etablissemangets” medier. För ”de stora” har problem på många områden. Dels går de dåligt ekonomiskt (ökad kommersiell konkurrens och sjunkande tittarsiffror och pappersupplagor), dels är de styrda av oskrivna normer, som gör dem förutsägbara, samstämda och tråkiga. Många viktiga samhällsområden blir ensidigt belysta på ett sätt som allt fler börjar genomskåda (EU, USA-krigen, sociala nedrustningen…).

Världen förändras mycket fort nu. Detta faktum är de i min alternativbukett medvetna om på ett helt annat sätt än ”de stora”. Därför vinner de hela tiden terräng i kampen om läsarna, precis på samma sätt som SD vinner terräng i kampen om väljarna.

Formandet av framtidens tankemönster kommer i allt mindre utsträckning ske i DN, SvD, Arbetarbladet eller i SVT:s nyhets- kultur- eller debattprogram. De kommer att formas av och i strid med alternativen. De är en realitet att räkna med idag.

Många av uppstickarna är dessutom mycket skickliga och har förmågan att behandla frågor på ett sätt som ”de stora” inte längre förmår. För dem är ett tidnings- eller filmreportage kostsamt och krävande med många personer inblandade, medan de lättfotade, kreativa och begåvade alternativen kan åstadkomma väldigt mycket i ett flygande fläng med bara en uppkopplad laptop och en mobiltelefon.

Ett exempel är ”medborgarjournalisten” Bechir Rabani. Tycka vad man vill om hans ståndpunkter, metoder och slutsatser idag, men det sprudlar av kreativitet och kraft om hans språk och arbete, och han vinner hela tiden nya anhängare. Han är ingen ointressant person. Han kommer att gå långt – om han överlever.

Han var t ex aktiv bland provokatörerna utanför Liseberg den 30 september för att kompromettera vänstern och ”ljugmedia”, som han för tillfället hatar. Han arbetar på ett tidstypiskt, närmast desperat sätt, med livet och friheten som insats. Imorgon kan allt vara för sent.

Tar man del av hans historia kan man kanske ana vad denne begåvade svenske kille (Palestinabakgrund) från förorten kanske fått sin drivkraft ifrån. Lasse Wilhelmsson har gjort en lång intervju med honom.

Det finns mer stillsamma med liknande idéer. Men alla dessa tillsammans håller idag på att fylla tomrummet som uppstått efter att våra etablerade medier och våra politiska partier – inklusive S och V (arbetarrörelsen) – blivit helt samstämda i sina medelklassideal. Förr fanns där en vänster, men den verkar nu ha gått i pension över hela linjen. De (vi) är ju snart över 70 hela bunten. Men som sagt, denna vänster är idag i huvudsak en del av det välbetalda etablissemanget.

Den här bloggen är ett blygsamt försök att ta sig in i det stora tomrummet. Men där ekar fortfarande ödsligt tomt. Det krävs betydligt mer och starkare krafter för att återuppta kritiken mot etablissemanget från ett riktigt vänsterperspektiv. I Norge förbereds just nu – med Pål Steigan i spetsen – en nätbaserad medieplattform med arbetsnamnet Mot Dag. Vem kan ställa sig i spetsen för något liknande här i Sverige? Jag bara väntar på att någon ska ta upp den kastade handsken…

En annan teckning av Ruben Nilsson som illustrerar scenväxlingen mot idag.

  25 kommentarer for “De som nu fyller tomrummet efter arbetarrörelsen …

  1. Anders Persson
    2017-10-15 kl. 10:17

    Att människor ”till vänster” kommer från överklass eller välbeställd medelklass är i sig inget problem och har i och för sig inte varit något problem (Lenin var t o m av adlig släkt). Men när dessa ”klassförrädare” kritiseras av sin egen klass, släktingar, gamla klasskamrater, klassbröder i massmedia o s v, då kommer Sanningens Ögonblick. De som kritiserar har givetvis andra politiska uppfattningar, men det är inte poängen, utan det är att deras kritik formuleras på det överklass- eller välbeställt medelklasspråk som rakt in i hjärtat på den förtappade radikalen. Det hämmar honom eller henne från att bli tillräckligt ”vulgär”.

    Är det inte Jan Myrdal som alltid kritiserat vänstern för att den varit ”för fin i kanten”?

  2. Torbjörn Wikland
    2017-10-15 kl. 14:03

    Bra Knut!
    Det är tyvärr alldeles för få med koppling till vänster och liberalism som vågar seriöst behandla de frågor Du tar upp.
    För den som i likhet med mig följt arbetarrörelsen sedan 60-talet är det med sorg jag ser att ”vanligt folk” har försvunnit från arbetarrörelsen. Inte konstigt att en del av dem lockas till Sverigedemokraterna som en slags protest.

  3. Anders Persson
    2017-10-15 kl. 17:48

    Torbjörn: Är det inte så att ”arbetarrörelsen” försvunnit från det vanliga folket? Om de lockats över till SD ”som en slags protest” måste man ju fråga sig vad de protesterar emot. Bertolds Brecht ”lösning” från 1953 faller mig i tankarna:

    DIE LÖSUNG
    Nach dem Aufstand des 17. Juni
    Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
    In der Stalinallee Flugblätter verteilen
    Auf denen zu lesen war, daß das Volk
    Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
    Und es nur durch verdoppelte Arbeit
    zurückerobern könne. Wäre es da
    Nicht doch einfacher, die Regierung
    Löste das Volk auf und
    Wählte ein anderes?

    LÖSNINGEN
    Efter upproret den 17 juni
    lät sekreteraren för Författarförbundet
    i Stalinallén dela ut flygblad
    där man kunde läsa att folket
    förlorat regeringens förtroende
    och att man bara kunde återfå det
    genom fördubblat arbete.
    Vore det inte enklare om regeringen
    upplöste folket
    och lät välja ett nytt?

  4. Anders Åberg
    2017-10-15 kl. 19:48

    Vi lever i en brytningstid. Arbetarklassen och arbetarrörelsen bleknar bort i den nya teknikens spår. I vår del av världen ser det ut att gå fort, i andra långsammare. Kapitalismens utveckling är som alltid olikmässig. Vänsterns tankar om arbetarklassens ledande roll visar sig ha varit ett felslut av stora dimensioner. Verkligheten pissar på den röda fanan.

    Högerextremismen ligger i startgroparna och väntar på nästa lågkonjunktur, och ingen organiserad motkraft syns vid horisonten.
    Vad som kan springa fram ur den autonoma förvirringen vet ingen, men problemet är att det i framtiden troligen inte kommer att finnas någon tydlig klassbas för demokratiska krafter. Detta har potential att bli vänsterns största utmaning någonsin.

    Hur kämpar man för rättvisa och demokrati utan en organiserad arbetarklass? Hur organiserar man en jättelik arme av arbetslösa, hur får man genomslag i den nya mediesituationen?

    Vi befinner oss också i ett ideologiskt tomrum, där ingen vet hur en ny ekonomi, där bara datorer och robotar arbetar, skall se ut.

  5. Bertil Carlman
    2017-10-15 kl. 20:53

    I TW:s kommentar finns det ett alvarligt fel. Vanligt folk har inte övergivit arbetarrörelsen. Det är de som en gång var arbetarrörelsen, som har övergivit vanligt folk och därför inte längre är någon arbetarrörelse. Se bara hur ”vår” krigsminister kämpar för att dra in Sverige i Nato. Det ligger definitivt inte i ”vanligt folks” intresse!

  6. Roland Sten
    2017-10-15 kl. 23:14

    Knut, arbetare är vi allihopa ?!

    En del såsom politiker slipper helt?! Andra som näringslivets toppar går arbetslösa?!

    Till slut men inte minst vår lilla blogg grupp, alltid fullt upp?! De flesta av oss går i pension om cirka 30 år?? Egentligen börjar väl problemen först då??

    Alla är vi arbetare och gör inget förrän lönen kommer! Då gäller fredag hela veckan?!

    Nej nu måste jag till mitt riktiga jobb?! Hoppas ni inte blir alltför upprörda över att jag raljerade?? Jag har faktiskt ingen aning om någonting, när det gäller de här frågorna? Allt känns som ett enda stort tomrum?!?

  7. Bo Zackrisson
    2017-10-16 kl. 15:37

    Visst är Sveriges framtid både bekymmersam och oklar. De alternativa nätsidor som Knut förtjänstfullt diskuterar, visar det. Den svenska arbetarklassen i klassisk bemärkelse är idag mycket mindre än för 50 år sedan. Idag utgör de flesta svenskar en medelklass med de värderingar det innebär. Mitt tips, vilket jag skrivit tidigare här på Knuts blogg, är att Sverige om 10-20 år i stort kommer att likna USA. Just nu förbereds inrättandet av ett låglöneproletariat (sänkta trösklar) på svensk arbetsmarknad för alla våra nyanlända. Segregationen fortsätter (jmf det genomsegregerade USA). Den vita egendomsägande och hårt arbetande svenska medel- och överklassen kommer att klara sig hyfsat bra, ungefär som the american middle class.

    Ungefär så tror jag att Sverige kommer att se ut om 10-20 år. Och det kunde ha varit mycket värre. Den gränslösa svenska välfärdsstaten kommer sannolikt att vara en parantes. Det var en fantastisk tid, men som Ulf Kristersson sa på kongressen: – Den svenska modellen måste förändras för att möta de nya utmaningar som vårt land står inför.

  8. Hans Andersson
    2017-10-16 kl. 20:00

    Bra att Bo Z för in frågeställningen, vem utgör den svenska arbetarklassen? Går det begreppet att använda som tidigare?
    Tveksamt, själv använder jag hellre begreppet det lönearbetade folket, som utgör merparten av landets invånare.

    Man säljer sin arbetskraft. Andra köper arbetskraft ock försörjer på det sättet. Men även gamla gruvisar äger ibland aktier i ex. SEB. Hela det grundläggande pensionssystemet bygger på det bedrägliga spekulerandet på börsen.

    Det politiska systemet och dess aktörer söker få väljarnas stöd för framför allt, som Bo Z säger den växande medelklassens behov av olika utspel och för den gruppens behov. Det enda egentliga tidigare arbetarpartiet har inte längre en sådan social bas, varken bland väljare eller medlemmar (partiet har tappat den basen, inte minst bland LO medlemmar).

    Andra frågor. Hur definiera underklass.? Överklass? Trasproletariat?

  9. Bo Persson
    2017-10-17 kl. 12:12

    Marx räknade inte bara med att kapitalismen skulle erövra hela världen, utan också med att det i dess spår och även att det i global mening skulle växa fram en facklig och politisk lönarbetarklass precis som det gjort i nordvästra Europa (Englansd, Tyskland, Skandinavien). ”Proletärer i alla länder förenen eder”, som det brukade heta.

    Men ingenting tyder på att en sådan utveckling är på gång och det samtidigt som den välorganiserade lönarbetarklassen i nordvästra Europa snart bara är ett minne blott.

    Kapitalismen verkar alltså inte vara så speciell som Marx föreställde sig. Det finns fler slagfält än det mellan arbete och kapital.

    Och vilket är idag det mest centrala? Ja, som jag själv ser det är det slaget om statssuveräniteten. Men finns det i ”buketten” på den här tråden någon som är det minsta intresserad av det.

  10. Hans Andersson
    2017-10-17 kl. 15:34

    Bo P!
    Precisera frågeställningen. Statssuveräniteten, vad mer exakt menar du?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *