På nätet ser vi allt fler och allt mer välgjorda sajter som rör sig i det ”autonoma” fältet. Med autonoma menas här att de hävdar sin autonomi gentemot det rådande systemet. Jag snubblar över dem då och då i mina strövtåg på nätet i bloggarbetet, och jag har samlat ihop en liten bukett för detta inlägg.
De representerar en ny sorts ”radikalism”. Obs! inte islamistisk som så ofta kallas radikaism idag, utan en radikalism riktad emot det svenska etablissemanget i vid mening. Och – kanske allra viktigast – allt vad vänster och liberalism heter är dem djupt föraktligt, ja rent motbjudande.
Min lilla bukett består av nio plantor – här i bokstavsordning: Det goda samhället, Fria Tider, Megafonerna, Motgift, Nordfront, Nya Dagbladet, Nya Tider, Nyheter Idag och Samtiden. Jag länkar inte, ni kan själva leta.
De blir som sagt allt mer slagkraftiga i redigering och form. Stilen varierar mellan typ kulturessäer och korta nyhetsklipp och notiser. Kvällstidningsskruvade rubriken lockar förstås läsare. Språket blir dock allt mindre fränt och personpåhoppen ligger många lågt med. De riktiga flåbusarna finns bara kvar i den nazistiska Nordfront.
Jag tror man nu kan tala om en helt ny flora av nyradikal etablissemangs- och vänsterkritik, främst på nätet, men i något fall även i pappersform. Man utnyttjar också presstödssystemet till max.
Följande punkter, ordagrant (något kortade) hämtade jag ur deras egenpresentationer och politiska målsättningar. Jag blandar, men har inte tagit bort något väsentligt. Inom parentes mina tillägg.
- en papperstidning (utan idéprogram med betalvägg på nätet och presstöd där bl a Jan Myrdal blivit ett affischnamn).
- främsta skribenter: Chang Frick, Peter Springare, Katarina Janouch och Markus Allard. (inget idéprogram).
- inget om politisk inriktning (men Karl XI, eventuellt Karl XII till häst på loggan).
- heltäckande medieprodukt på svenskvänlig grund, informera, inspirera, utbilda och underhålla, anordna olika former av sociala aktiviteter och hela tiden söka nya vägar att nå ut till fler svenskar.
- ser visselblåsare som vågar avslöja oegentligheter som hjältar, mot korruption eller andra stora problem, yttrandefrihet är rejält naggad i kanten, bekämpar anpassningen till PK-ismen.
- oberoende humanistisk och etnopluralistisk dagstidning med en antiglobalistisk hållning och internationellt synsätt, bevakar särskilt frågor om etniska och kulturella rättigheter, integritet och övervakning, miljö och hälsa, värdegrunden vilar på en organisk humanism i samklang med naturen, ser en morgondag som går bortom den nuvarande världsordningens destruktiva globalism exploaterande rovdrift och den nytotalitära politiska korrekthet som bara är symptom på ett andligt sjukt samhälle som infekterats av korrupta makthavare och patologiska idéer.
- en opinionsbildande sajt med olika röster som undersöker, avslöjar och borrar i de brännande samhällsfrågorna, här skapas samtidens självförståelse. (flera uttalade Sverigedemoktater i medarbetarlistan, men också från vänsterkanten)
- en fristående nyhetssajt med socialkonservativ tendens på ledarsidan, vill erbjuda nyheter, relevanta analyser och en konservativ idédiskussion, att vara aktör i svensk samhällsdebatt och nå en allt bredare publik (redaktören Sverigedemokrat).
- ansvarig utgivare och utgivningsbevis, uttalat nynazistisk.
Av detta kan man konstatera att ingen definierar sig på en vänster-höger-skala, ingen intar något som helst klassperspektiv eller nämner sociala frågor, ingen talar om ekonomi eller arbete, ingen placerar sig i någon klassisk filosofisk riktning eller tradition. De är är enbart löst tyckande ohistoriska idealister emot etablissemanget och antivänster! De är förstås en avspegling av fenomenet Breitbart i USA (alt right).
Över det här fenomenet kan man nu fundera. Dessa nio nya publikationers eldsjälar skulle säkert inte acceptera att bli ihopfösta som jag nu gör. Den ena ser säkert med förakt på andra, antingen som bildningssnobbar eller som obildade rännstensfenomen.
Men de har uppenbarligen något gemensamt. De är delar av en ny medial offentlighet som växer och som på sikt kommer att hota de stora, alltså ”etablissemangets” medier. För ”de stora” har problem på många områden. Dels går de dåligt ekonomiskt (ökad kommersiell konkurrens och sjunkande tittarsiffror och pappersupplagor), dels är de styrda av oskrivna normer, som gör dem förutsägbara, samstämda och tråkiga. Många viktiga samhällsområden blir ensidigt belysta på ett sätt som allt fler börjar genomskåda (EU, USA-krigen, sociala nedrustningen…).
Världen förändras mycket fort nu. Detta faktum är de i min alternativbukett medvetna om på ett helt annat sätt än ”de stora”. Därför vinner de hela tiden terräng i kampen om läsarna, precis på samma sätt som SD vinner terräng i kampen om väljarna.
Formandet av framtidens tankemönster kommer i allt mindre utsträckning ske i DN, SvD, Arbetarbladet eller i SVT:s nyhets- kultur- eller debattprogram. De kommer att formas av och i strid med alternativen. De är en realitet att räkna med idag.
Många av uppstickarna är dessutom mycket skickliga och har förmågan att behandla frågor på ett sätt som ”de stora” inte längre förmår. För dem är ett tidnings- eller filmreportage kostsamt och krävande med många personer inblandade, medan de lättfotade, kreativa och begåvade alternativen kan åstadkomma väldigt mycket i ett flygande fläng med bara en uppkopplad laptop och en mobiltelefon.
Ett exempel är ”medborgarjournalisten” Bechir Rabani. Tycka vad man vill om hans ståndpunkter, metoder och slutsatser idag, men det sprudlar av kreativitet och kraft om hans språk och arbete, och han vinner hela tiden nya anhängare. Han är ingen ointressant person. Han kommer att gå långt – om han överlever.
Han var t ex aktiv bland provokatörerna utanför Liseberg den 30 september för att kompromettera vänstern och ”ljugmedia”, som han för tillfället hatar. Han arbetar på ett tidstypiskt, närmast desperat sätt, med livet och friheten som insats. Imorgon kan allt vara för sent.
Tar man del av hans historia kan man kanske ana vad denne begåvade svenske kille (Palestinabakgrund) från förorten kanske fått sin drivkraft ifrån. Lasse Wilhelmsson har gjort en lång intervju med honom.
Det finns mer stillsamma med liknande idéer. Men alla dessa tillsammans håller idag på att fylla tomrummet som uppstått efter att våra etablerade medier och våra politiska partier – inklusive S och V (arbetarrörelsen) – blivit helt samstämda i sina medelklassideal. Förr fanns där en vänster, men den verkar nu ha gått i pension över hela linjen. De (vi) är ju snart över 70 hela bunten. Men som sagt, denna vänster är idag i huvudsak en del av det välbetalda etablissemanget.
Den här bloggen är ett blygsamt försök att ta sig in i det stora tomrummet. Men där ekar fortfarande ödsligt tomt. Det krävs betydligt mer och starkare krafter för att återuppta kritiken mot etablissemanget från ett riktigt vänsterperspektiv. I Norge förbereds just nu – med Pål Steigan i spetsen – en nätbaserad medieplattform med arbetsnamnet Mot Dag. Vem kan ställa sig i spetsen för något liknande här i Sverige? Jag bara väntar på att någon ska ta upp den kastade handsken…
Att människor ”till vänster” kommer från överklass eller välbeställd medelklass är i sig inget problem och har i och för sig inte varit något problem (Lenin var t o m av adlig släkt). Men när dessa ”klassförrädare” kritiseras av sin egen klass, släktingar, gamla klasskamrater, klassbröder i massmedia o s v, då kommer Sanningens Ögonblick. De som kritiserar har givetvis andra politiska uppfattningar, men det är inte poängen, utan det är att deras kritik formuleras på det överklass- eller välbeställt medelklasspråk som rakt in i hjärtat på den förtappade radikalen. Det hämmar honom eller henne från att bli tillräckligt ”vulgär”.
Är det inte Jan Myrdal som alltid kritiserat vänstern för att den varit ”för fin i kanten”?
Bra Knut!
Det är tyvärr alldeles för få med koppling till vänster och liberalism som vågar seriöst behandla de frågor Du tar upp.
För den som i likhet med mig följt arbetarrörelsen sedan 60-talet är det med sorg jag ser att ”vanligt folk” har försvunnit från arbetarrörelsen. Inte konstigt att en del av dem lockas till Sverigedemokraterna som en slags protest.
Torbjörn: Är det inte så att ”arbetarrörelsen” försvunnit från det vanliga folket? Om de lockats över till SD ”som en slags protest” måste man ju fråga sig vad de protesterar emot. Bertolds Brecht ”lösning” från 1953 faller mig i tankarna:
DIE LÖSUNG
Nach dem Aufstand des 17. Juni
Ließ der Sekretär des Schriftstellerverbands
In der Stalinallee Flugblätter verteilen
Auf denen zu lesen war, daß das Volk
Das Vertrauen der Regierung verscherzt habe
Und es nur durch verdoppelte Arbeit
zurückerobern könne. Wäre es da
Nicht doch einfacher, die Regierung
Löste das Volk auf und
Wählte ein anderes?
LÖSNINGEN
Efter upproret den 17 juni
lät sekreteraren för Författarförbundet
i Stalinallén dela ut flygblad
där man kunde läsa att folket
förlorat regeringens förtroende
och att man bara kunde återfå det
genom fördubblat arbete.
Vore det inte enklare om regeringen
upplöste folket
och lät välja ett nytt?
Vi lever i en brytningstid. Arbetarklassen och arbetarrörelsen bleknar bort i den nya teknikens spår. I vår del av världen ser det ut att gå fort, i andra långsammare. Kapitalismens utveckling är som alltid olikmässig. Vänsterns tankar om arbetarklassens ledande roll visar sig ha varit ett felslut av stora dimensioner. Verkligheten pissar på den röda fanan.
Högerextremismen ligger i startgroparna och väntar på nästa lågkonjunktur, och ingen organiserad motkraft syns vid horisonten.
Vad som kan springa fram ur den autonoma förvirringen vet ingen, men problemet är att det i framtiden troligen inte kommer att finnas någon tydlig klassbas för demokratiska krafter. Detta har potential att bli vänsterns största utmaning någonsin.
Hur kämpar man för rättvisa och demokrati utan en organiserad arbetarklass? Hur organiserar man en jättelik arme av arbetslösa, hur får man genomslag i den nya mediesituationen?
Vi befinner oss också i ett ideologiskt tomrum, där ingen vet hur en ny ekonomi, där bara datorer och robotar arbetar, skall se ut.
I TW:s kommentar finns det ett alvarligt fel. Vanligt folk har inte övergivit arbetarrörelsen. Det är de som en gång var arbetarrörelsen, som har övergivit vanligt folk och därför inte längre är någon arbetarrörelse. Se bara hur ”vår” krigsminister kämpar för att dra in Sverige i Nato. Det ligger definitivt inte i ”vanligt folks” intresse!
Visst är Sveriges framtid både bekymmersam och oklar. De alternativa nätsidor som Knut förtjänstfullt diskuterar, visar det. Den svenska arbetarklassen i klassisk bemärkelse är idag mycket mindre än för 50 år sedan. Idag utgör de flesta svenskar en medelklass med de värderingar det innebär. Mitt tips, vilket jag skrivit tidigare här på Knuts blogg, är att Sverige om 10-20 år i stort kommer att likna USA. Just nu förbereds inrättandet av ett låglöneproletariat (sänkta trösklar) på svensk arbetsmarknad för alla våra nyanlända. Segregationen fortsätter (jmf det genomsegregerade USA). Den vita egendomsägande och hårt arbetande svenska medel- och överklassen kommer att klara sig hyfsat bra, ungefär som the american middle class.
Ungefär så tror jag att Sverige kommer att se ut om 10-20 år. Och det kunde ha varit mycket värre. Den gränslösa svenska välfärdsstaten kommer sannolikt att vara en parantes. Det var en fantastisk tid, men som Ulf Kristersson sa på kongressen: – Den svenska modellen måste förändras för att möta de nya utmaningar som vårt land står inför.
Bra att Bo Z för in frågeställningen, vem utgör den svenska arbetarklassen? Går det begreppet att använda som tidigare?
Tveksamt, själv använder jag hellre begreppet det lönearbetade folket, som utgör merparten av landets invånare.
Man säljer sin arbetskraft. Andra köper arbetskraft ock försörjer på det sättet. Men även gamla gruvisar äger ibland aktier i ex. SEB. Hela det grundläggande pensionssystemet bygger på det bedrägliga spekulerandet på börsen.
Det politiska systemet och dess aktörer söker få väljarnas stöd för framför allt, som Bo Z säger den växande medelklassens behov av olika utspel och för den gruppens behov. Det enda egentliga tidigare arbetarpartiet har inte längre en sådan social bas, varken bland väljare eller medlemmar (partiet har tappat den basen, inte minst bland LO medlemmar).
Andra frågor. Hur definiera underklass.? Överklass? Trasproletariat?
Marx räknade inte bara med att kapitalismen skulle erövra hela världen, utan också med att det i dess spår och även att det i global mening skulle växa fram en facklig och politisk lönarbetarklass precis som det gjort i nordvästra Europa (Englansd, Tyskland, Skandinavien). ”Proletärer i alla länder förenen eder”, som det brukade heta.
Men ingenting tyder på att en sådan utveckling är på gång och det samtidigt som den välorganiserade lönarbetarklassen i nordvästra Europa snart bara är ett minne blott.
Kapitalismen verkar alltså inte vara så speciell som Marx föreställde sig. Det finns fler slagfält än det mellan arbete och kapital.
Och vilket är idag det mest centrala? Ja, som jag själv ser det är det slaget om statssuveräniteten. Men finns det i ”buketten” på den här tråden någon som är det minsta intresserad av det.
Bo P!
Precisera frågeställningen. Statssuveräniteten, vad mer exakt menar du?
Bo Persson.
Utveckla gärna hur du menar.
Verkar det inte mest som att statssuveräniteten är satt på avveckling den också?
En framtid med väldigt liten kvarvarande arbetarklass riskerar att minska profitkvoten till ohållbar nivå, samtidigt som efterfrågan minskar dramatiskt. Det skulle kunna innebära dels en lågkonjunktur av episka mått, samt ännu starkare kartellbildning, med några få kvarvarande världsomspännande företag som i princip sätter priserna som dom vill. Hela branscher skulle också kunna läggas ner, eller också får vi en kombination av dom båda. Potentialen för social oro eller t.o.m. krig i spåren av detta kan nog knappast underskattas.
Naturligtvis är det troligt att någon eller några stater blir dom nav kring vilket denna ekonomiska makt utgår och att det där kan uppstå konflikter med andra staters nationella suveränitet, vilket i sin tur då sporrar extrema nationalistiska rörelser.
Mitt förra inlägg var ju dystert så det både räcker och blir över. Dags alltså att också påpeka vilken enorm positiv potential en framtid med i princip helautomatisk tillverkning har.
Arbetet som begrepp uppfanns vid den neolitiska revolutionen och det var kanske den hittills största förändringen i vår arts liv. Det har ställt till med oändligt lidande, men också skapat dom tekniska möjligheterna för nästa stora steg i människans utveckling. Nu står vi inför en kanske lika stor förändring, som, om vi överlever födslovåndorna, kan innebära arbetets avskaffande. Inget arbete, ingen privat vinst, ingen materiell grund för klassuppdelning och ett överflöd av prylar som i princip bara kan delas ut till som behöver dom.
Kanske är det först nu som drömmen om det klasslösa samhället börjar bli meningsfull att diskutera. Hopp och förtvivlan i lagoma doser alltså. Hur skall det gå?
Ni som känner att ni har gnuggbara geniknölar, start gnugging!
Hans A!
Två exempel:
Vi är med i EU, en organisation som till sin konstruktion är gräns- och statsupplösande.
Vår krigsmakt är inte längre till för att försvara våra gränser, utan uppgiften är idag att delta i främmande makts – läs USA/Nato:s – krigsäventyr runt om i världen.
Liten korrektion. Potentialen för social oro eller t o m krig i spåren av detta kan nog knappast underskattas. Överskattas skall det vara.
Kolan blir bara segare med åren…
Anders Åberg!
Visst är EU statsupplösande. Men var i världen hittar du en motsvarighet till EU-konstruktionen?
Däremot är i princip alla världens stater med i FN, vars stadga är en regelsamling för hur suveräna stater skall umgås med varandra.
Att sedan i första hand USA regelbundet ger tusan i dessa regler och att Sverige numera är dem behjälpliga i detta jobb är en annan sak.
Men menar du, när du skriver att statssuveräniteten idag verkar vara på avskrivning, att vi gör rätt i det och att det är bra att vi är med i EU?
Bo Persson!
”att vi gör rätt i det och att det är bra att vi är med i EU”.
Det brukar aldrig vara bra för en debatt att hitta på saker som andra skulle ha skrivit. Jag har INTE påstått att det är bra att vi är med i EU och jag tycker det inte heller.
Att EU är statsupplösande kan man misstänka beror på att dom stora mäktiga företagen blir mer och mer multinationella och vill få bort handelshinder och minska nationella opinioners inflytande.
Samarbetsorganisationer och frihandelsområden finns över hela världen och antagligen har dom liknande drivkrafter som EU.
Staters grad av suveränitet ser inte ut att befinna sig i en tydligt linjär utveckling.
Statsupplösningen framkallar nationalistiska motreaktioner på många håll, men huvudtrenden ser ändå ut att vara ökat samarbete och minskande nationella särdrag. IT-utvecklingen driver också på detta.
MEN Bo P, du utvecklade inte ditt resonemang, det är fortfarande ganska oklart vad du egentligen menar.
Bo P!
Sverige har i praktiken demonterat sin nationella suveränitet och grundorsaken är medlemskapet i EU. Upphävandet av värnplikten och den fatala inkompetensen i olika regeringskonstellationer när det gäller bedömningar av olika säkerhetspolitiska aspekter har drivit oss rakt in i det som i praktiken är ett Nato-medlemsskap. Parallellt med ett decennium av besparingar och nedskärningar i försvaret dessutom.
När hördes någon ansvarig minister kommentera utvecklingen i Syrien? Eller det amerikanska dubbelspelet där man låtit ISIS lugnt och stilla med amerikanska flygtransporter förflyttats från Raqqa till Deir Ezzor vid Eufrat och där angripit såväl syriska som ryska trupper.
Det finns information som antyder att de svenska trupper som tar order från och ingår i den brittiska mini-NATO varianten ska placeras i området sida vid sida med norsk redan befintlig trupp.
Ett sådant beslut tas av Natobefäl och svenska försvaret. Regeringen har ingen möjlighet att gå emot ett sådant beslut.
Anders Åberg!
Om man inte ser någon skillnad mellan en överstatlig organisation som EU och ett vanligt mellanstatligt frihandelsavtal, så kan jag nog aldrig få dig att förstå vad jag menar. Men jag är förstås glad att Hans Andersson uppenbarligen gjort det.
Bo P!
Nu hittar du på igen, jag har INTE skrivit att EU är samma sak som ett frihandelsavtal. Jag skrev att drivkrafterna bakom dom båda antagligen är liknande.
Hur långt man tänker driva dessa samarbetsorganisationer och frihandelsavtal vet jag inte, men det är väl troligt att dom multinationella företagen försöker pressa fram ytterligare begränsningar av den nationella suveräniteten.
Hans A.
Den kaotiska situationen i Irak, där svenska soldater är med på den amerikanska sidan, har ju de senaste dagarna blivit ännu mer kaotisk. Här två aktuella artiklar, som kan läsas på alliansfriheten.se
1. Jonas Gummesson , Svenska Dagbladet: Svenska elitsoldaterna kan komma i skottlinje.
2. Joakim Medin, ETC: Svenska soldater på plats i Kirkuk.
Anders Åberg!
Men striden är ju, som redan de gamla grekerna konstaterade, alltings fader och historien kan beskrivas som en outtömlig mängd av slagfält, som avlöser varandra. Alltså inte något slags maskin, som bara rullar vidare i den meningen att det ena ger det andra d v s inte mekanik utan dialektik.
Och det slagfält som här intresserar mig beskrivs väl bäst som ett slags kluster av tre olika strider.
Dels har vi frågan om vi skall vara kvar i EU eller om vi skall sätta punkt för det medlemskapet.
Sedan har vi frågan om vi skall fortsätta att vara USA/Nato behjälpliga i deras angreppskrig runtom i världen eller om vi skall avbryta det samarbetet.
Och slutligen har vi frågan om vi skall återupprätta den s k Bernadottedoktrinen eller om vi inte skall göra det. Alltså den doktrin som för bara några decennier sedan sammanfattades i formeln ”Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig”, men som idag inte längre gäller.
Bo P!
Nej, men vem har påstått att utvecklingen sker maskinellt? Dom frågor du tar upp är naturligtvis oerhört viktiga för Sveriges framtid, men hur mycket strid det blir om dom kan man verkligen fråga sig.
Allihop handlar ju om den pågående högervridningen som hittills har stött på väldigt lite motstånd.
Jag var på demonstrationen mot Aurora 17 och den var väldigt bra, med ett fantastiskt bra tal av Robert Mathiasson från KP. Men 3500 personer hotar inte krigshetsarna.
Det är i nuläget svårt att vara optimistisk om möjligheten att stoppa högervridningen, men historien är full av överraskningar och ännu är inte arbetarklassen helt död, så kanske kan folkligt missnöje i kombination med överhetens tilltagande arrogans tända nya brasor.
Hans A!
Diskussionen kring de svenska soldaterna i Irak fortsätter. På alliansfriheten.se kan också de som inte prenumererar på Svenska Dagbladet följa den. Klicka på Jonas Gummesson: ”Agerar den svenska elitstyrkan bakom riksdagens rygg?”
Bo P!
De tre grundläggande sakerna som du redovisade är avörande för vår nations nationella oberoende och suveränitet. Kraftsamling kring detta uppgiften.
Dilemmat är vår närvaro med de 70 soldaterna i Irak, nyligen med tillskott av mer militär personal dessutom. Krig mellan Irak och det utropade kurdiska staten verkar dock ha rört om i grytorna även i det svenska försvarsdepartementet och bland den högre militära hierarkin. Att fortsätta utbilda peshmergasoldater och samtidigt ingå i amerikanarnas militära stödinsats till irakiska armen är nu ifrågasatt och någon form av förändring kommer. Tyskland har samma problem att ta sällning till och samtidigt för oss alla att i det här lägget driva alla parollerna där vi kan och leva upp till parollerna alliansfrihet i fredstid och neutralitet i krigstid.
All svensk militär ut ur Irak!
Anders Åberg!
Visst kan man vara pessimistisk, men det får inte förlama oss. Och även om den ekonomiska determinismen är särskilt förlamande, så bekämpas detta ovetenskapliga struntprat å andra sidan bäst genom att vi inte skyr de politiska bataljerna.