De svåra transkriberingarna

et började med att jag retade mig på tidningarnas stavning av Israels statschef Benjamin Netanyahu. Så hade  jag visserligen själv stavat honom på denna blogg men i takt med att jag mer och mer kommit att intressera mig för transkriberingar från ryskan, har jag blivit mer kritisk. Huvudregeln är ju att transkriberingen ska lägga sig så nära det “andra” språket som möjligt.

Jag blev en gång kritiserad för en transkribering av ett namn på en person eller en plats i Ryssland. Den sades vara “fel”. Den korrekta, som vederbörande fått från en bildad ryss, var lite annorlunda. Men ryssar är mest hemtama med transkribering till engelska, det språk som de för det mesta använder i umgänget med icke-rysktalande. Så transkriberingen var korrekt i ett engelskt sammanhang, men inte nödvändigtvis i ett svenskt.

Den israeliske statsministerns namn, transkriberat till Netanyahu, är avsedd för engelska språket. Bokstaven “y” har ofta annat ljudvärde i engelskan än i svenskan. Jämför engelskan “you” och svenskans “yster”. Den korrekta transkriberingen till svenska är därför Netanjahu, vilket man använder i bland annat Finland. Deras språk är annorlunda, men bokstäverna har samma ljudvärde. Också i Polen, Tyskland, Tjeckien med flera länder stavas hans namn Netanjahu.

TT:s språkguide
Efter kontakter med journalister blev jag rekommenderad TT:s språkavdelning, i synnerhet den ryska. Den gav intrycket att TT transkriberar ryska ord från deras engelska transkribering. Detta irriterade mig dels för att det binder upp oss till engelskan, dels eftersom jag med viss framgång, med Norstedts “Ryska Fickordbok” på nästan 1000 sidor (skaffa er stora fickor) kunnat transkribera från ryska till svenska.

Problemet med att utgå från den engelska transkriberingen visar sig vid de välkända politiska figurerna Nikita Chrusjtjov och Michail Gorbatjov. På engelska heter nämligen dessa herrar Khrushchev och Gorbatjev, “-ev” i stället för “-ov”.

Roland uttalade det fel, det var kanske därför som Muren öppnades av misstag.

När jag gick in på DN:s och SvD:s arkiv och sökte på olika stavningar på den äldre av de två sovjetledarna under 1900-talet fann jag att DN:s favoritstavning varit Chrustjev med 8119 träffar och SvD:s favorit varit Krusjtjev med 7048 träffar. Övriga stavningar låg betydligt under. Den korrekta gav 265 träffar i DN och 778 i SvD. Både DN och SvD ska dock ha beröm för att de under de senaste 20–25 åren använt de korrekta transkriberingarna Chrusjtjov och Gorbatjov.

De “oengelska” krumelurerna
Men varför föredrar engelsktalande “-ev” mot det korrekta “-ov”?

Jo, det beror på de engelskspråkigas aversion mot alla slags krumelurer och extratecken (prickar och ringar över bokstäver som å, ä, ö, è, é…). Det ryska “ë:et” med två prickar över, har helt sonika förenklats till “e”. Men det ryska ë uttalas inte som “e” utan som “jo”  eller mer helsvenskt “jå”.

TT:s språkguide, som verkar utgå från den engelska transkriberingen, vecklar därför in sig onödigt när de ska förklara varför den engelska “-ev” ska transkriberas till “-jo”. Man skriver: “Om tonvikten ligger på sista stavelsen blir uttalet och stavningen alltid -(j)ov.”

Nu är det så att i ryska språkets alla svårigheter är just betoningen ett av de största – det finns helt enkelt inga regler, man måste lära det för varje ord.

Trans – l i t t e r e r i n g
Vidare forskning visade på en annan källa till förvirring. Det finns nämligen något som heter “translitterering” vilket inte är detsamma som “transkribering”. På Kungliga Bibliotekets hemsida kunde jag lära mig att medan transkribera betyder att överföra så nära originalets uttal som möjligt, betyder  translitterera att överföra tecken för tecken. Transkribering kan mycket väl använda flera bokstäver i “hemmaspråket” för att representera en bokstav i det främmande språket, som med “gaffelbokstaven” i Chrusjtjovs namn, men i en translitterering använder man bara ett tecken för “gaffelbostaven”, ett “s” med cirkumflex “^” över. Mer detaljer här.

Translitteringen, tecken-för-tecken, görs oberoende av språk och därför finns det internationella konventioner för hur man överför t ex arabisk och heberiska tecken till latinska tecken. Enligt dessa konventioner motsvarar ett av tecknen i den israeliske statsministerns namn bokstaven “y”. Men när vi ska transkribera, d v s publicera oss i texter, så blir det alltså “j” om man är finne, tjeck, polack, tysk eller annat folk. Eftersom svenskan har samma ljudvärde för “j-ljudet” som dessa språk är därför “j” den givna bokstaven.

Sedan jag talat med Anders Björnsson, Marina Stagh och Olle Josephsson blev jag medveten om att hela frågan är en djungel, eller moras. Det hela är mycket, mycket mer komplicerat (se Överkurs). Men om jag nu ger upp så knyter jag ändå min näve i en trotsande gest och hävdar att Israels premiärminister ska stavas Netanjahu och att ryska namn ska transkriberas från sitt eget alfabet, inte via en skenbar förenklad genväg via engelskan.

Överkurs
Uttalet och transkriberingen av det välkända ryska ordet för “nej”, med rysk stavning “HET”, brukar transkriberas “njet”. Det ryska “e:et”, utan prickar, kan nämligen uttalas som “e”, “ie” och “je”. Putins föregångare, suputen Boris Jeltsin, stavade sitt efternamn med “E” i början. Samma sak gäller för staden “Jekatrinburg“.

Men ordet HET ska egentligen inte transkriberas som “n+je+t”. Ty på Wikipedia fick jag lära mig att “e” är en så kallad “uppmjukande vokal”, vilket innebär att vissa konsonanter som står före “e:et” också uttalas mjukt. Detta resulterar i att personer som inte är vana att lyssna till uppmjukade konsonanter uppfattar detta som ett kort j-ljud efter konsonanten.

Transkriberingen “njet” är alltså inte summan av “n+je+t” utan “nj+e+t”. Och transkriberingen av  den stora ukrainska floden Dnjepr kan förklaras med “d+nj+e+p+r” inte “dn+je+p+r”.

Anders Björnssons exempel var den ryske författaren Andrej Belyj, som inte ska uttalas som man tror. Men det var så invecklat så det har jag glömt. Och Marina Stagh sökte få mig förstå varför den förre libyske ledaren Gaddaffi egentligen skulle heta Qadhdh?fi och Olle Josephsson styrde in mig på nätet där jag bland annat hittade en upplysande artikel för de som ville veta ännu mer.

  10 kommentarer for “De svåra transkriberingarna

  1. Bertil Carlman
    2019-09-14 kl. 9:33

    När jag var lärare lärde jag mig snabbt hur viktigt det var att uttala barnens namn rätt. Flicknamnet Ayesha kunde enligt en tyskfödd idrottslärare uttalas både Ajsha och Ajesha. Om jag nu minns detta rätt! En liten illvillig pojke med arabiskt namn hävdade att hans vikarie i slöjd mobbade honom genom att uttala hans namn fel. Efter en sittning med pojken, mamman, vikarien och mig lyckades vi dämpa anklagelserna. Jag påminde pojken om att jag uttalat hans namn fel några gånger i början av terminen. Pojken stavade sitt namn Maijd, och det skulle enligt honom och modern uttalas Messid. Lätt va?

  2. Peo Österholm
    2019-09-14 kl. 11:18

    Anders inlägg är mycket välkommet. Vi skall stava utländska namn på svenska som de låter. Ofta blir det den engelska versionen, inte minst av kinesiska och arabiska namn. En kines som heter Li skrivs ofta i svenska tidningar som Lee. Däremot, om det är en kines med amerikanskt medborgarskap måste man förstås tillåta att man skriver Lee.

    Sydkorea hade en gång en diktator som hette Park Chung Hi. Så skrevs hans namn om jag minns rätt i svenska tidningar. Idag skulle det antagligen blivit Park Chung Hee.

    Ett problem är arabiska namn. där syndas det grovt med engelska versioner som ofta blir väldigt konstiga. Ta kurdiska staden som även hos oss skrivs Sulaymaniyah, men massa onödiga vokaler. Sulemania borde vi skriva på svenska. Som det låter. Enkelt.
    Ett annat skick som jag ifrågasätter är att svenska tidningar älskar att skriva danska och norska namn innehållande Ö gör det på danskt vis, dvs ett O med streck. Om detta är normen borde väl ryska namn stavas med ryska bokstäver.

  3. Bengt Svensson
    2019-09-14 kl. 11:25

    Problemet verkar vara att engelska är det enda statusspråket i Sverige. Franska och danska filmer har fått sina titlar översatta till engelska av de svenska distributörerna. Nu väntar jag bara på att den amerikanska skräckfilmen/rövarhistorien “Midsommar” lanseras som “Midsummer” i Sverige.

  4. Jan Arvid Götesson
    2019-09-14 kl. 15:50

    Anders P!
    Men hur skall vi transkribera när nutida rysktalande inte uttalar “gaffelbokstaven” i Chrusjtjovs namn som sjtj, utan som ett långt tj-ljud?

  5. Anders Persson
    2019-09-14 kl. 20:52

    Transkriberingen av en bokstav bestäms självfallet inte av hur det används i ett speciellt ord.

  6. Jan Arvid Götesson
    2019-09-15 kl. 5:22

    Anders P!
    Ursäkta oklarheten. Att ”gaffelbokstaven” finns i Chrusjtjovs namn var bara ett exempel. Problemet är att nutida rysktalande i allmänhet uttalar ”gaffelbokstaven” som långt tj-ljud, utan t-förslag. (Enligt vad jag som icke-expert har uppfattat saken.)

    Huvudregeln är att transkriberingen ska lägga sig så nära det ”andra” språket som möjligt. Då blir det ju kanske fel att skriva -sjtj- på svenska. Då säger ju de svensktalande SCH plus T plus TJ-ljud, alltså en konsonantgrupp. Men enligt vad jag som icke-expert kan begripa säger moderna ryssar bokstaven som ett enda långt konsonantljud, inte som en grupp av konsonanter.

  7. Mats Larsson
    2019-09-15 kl. 10:44

    Jan Arvid G!
    Jag blev mycket förbryllad av din senaste kommentar. Har aldrig hört talas om att ryssarna skulle uttala “gaffelbokstaven” (sjtj) som ett långt tj-ljud. Kollade med min hustru, som har ryska som modersmål, och för henne är sjtj-uttalet självklart. Ett vardagsord som vi använder ofta hemma är rödbetssoppan borsjtj, ett ord hon aldrig skulle uttala som ett långt tj-ljud.

    Jag blir naturligtvis nyfiken på hur du har kunnat uppfatta detta. Du skriver själv att du är icke-expert, så jag kan direkt utesluta att du är slavist. Men det betyder att du hört ryssar prata och är tillräckligt kunnig i ryska språket för att veta när de använder ett ord som stavas sjtj. Vidare måste du kunnat uppfatta nyanser i ljudet. Om det verkligen är som du säger, borde slavister fångat upp detta och diskuterat det i något forum. Har du någon länk?

    Stjärnorna som Krusse bär på bilden är utmärkelsen “Socialistiska arbetets hjälte”. Han var en av sexton som prisbelönades 3 gånger. 5 var fysiker.

  8. Jan Arvid Götesson
    2019-09-15 kl. 22:42


    Mats L!
    Som ickeslavist är jag hänvisad till att citera standardverk.

    Ovan ett faksimile ur en bok av Alan H. Timberlake med rubriken Soft palatal fricatives. Citatet måste visas som faksimile, eftersom det tydligen inte går att återge alla specialtecken i kommentatorsfältet.

    Alan H.Timberlake är professor (emeritus?) i slaviska språk vid Columbia-universitetet, fil. dr. 1973 vid Harvards universitet. Hans forskningsområden är bland annat samtida och historisk slavisk och rysk lingvistik, och beskrivande rysk grammatik. Han har skrivit boken A Russian Reference Grammar, Cambridge University Press 2004. Relevanta sidor finns som facsimile på världsvida väven.

    En recensent i Journal of Slavic Linguistics skrev: ”Not since the 1947 publication of Vinogradov’s classic Russkij jazyk has there been such a monumental work describing the intricacies of the Russian language and its grammar written by a single author.”

    Timberlake skriver på sidan 65 det som vi kan se i faksimilet.

    Detta är hur jag som ickeslavist uppfattar vad professorn skriver:

    Ryssar brukade uttala gaffelbokstaven som VÄSLJUD plus T plus VÄSLJUD. (Vi bortser från huruvida väsljuden mest liknar standardsvenskt SJ eller TJ). Men de flesta rysktalande har börjat tala på moskovitiskt sätt. Ljudet T i mitten har försvagats, så nu säger de flesta ett mer eller mindre homogent, långt väsljud: BORSCHHH i stället för BORSJTJ. På 60-talet fann man att 80 procent av 40-talisterna sade BORSCHHH. Uttalet BORSJTJ sägs ofta vara Petersburgskt, men man fann att 90 procent av Petersburgare födda efter kriget också säger BORSCHHH.

    Som icke-expert kan jag blott anföra att en vederhäftig expert som Timberlake skriver att gaffelbokstaven uttalas som ett mer eller mindre homogen långt väsljud utan T i mitten, alltså BORSCHH. Alla källor jag sett säger att uttalet som beskrivits som engelska SH följt av engelska CH har trängts ut ur modern standardryska.

    Jag tror att en källa till oklarhet kan vara att väsljuden i transkription beskrivs med digrafer från andra skriftspråk, som svenska SJ och TJ (utan t-förslag), och engelska SH. Digrafen TJ kan ju tolkas som i Tjechov och Tjeka (med hörbart T) eller som i tjuv. utan hörbart T Kanske det uppfattades som att jag påstod att maträtten uttlalas ungefär BORTCSH?

    Det jag har funnit vid mitt icke sakkunniga letande är att gaffelbokstaven i nyare fonologiska översikter beskrivs med det som International Phonetic Association kallar Voiceless alveolo-palatal fricative, IPA Number 182, Unicode 0255, följt av triangulärt kolon som markerar att ljudet är långt.

    International Phonetic Handbook uppger att det tecknet (IPA Number 182, Unicode 0255) också är tillämpbart för det svenska fonemet i ordet ”kjol”.

    Timberlake beskriver tydligen det här moderna, långa, homogena väsljudet mer som ett ”tunt” standardsvenskt SJ-ljud. Andra källor beskriver det som närmare ett standardsvenskt TJ-ljud.

    Oavsett hur man beskriver väsljudet förefaller det som att auktoriteter säger att det inte finns ett stopljud, ett T, i mitten av ljudet som skrivs SJTJ i Chrusjtjov i majoritetens nutida ryska. Men transkriberingen SJTJ ger intrycket att man skall säga ett ljud som SH CH i engelska cruSH CHina (krossa kina).

  9. Mats Larsson
    2019-09-16 kl. 11:00

    Jan Arvid G!
    Intressant kommentar, bra att Knut lättade på teckenbegränsningen. Alan Timberlake pekar på att Moskva-dialekten har fått utbredning i Ryssland, och att det påverkat sjtj-ljudet. Så mycket vet jag, att även jag med min enkla restaurang-ryska kan uppfatta en utpräglad Moskva-dialekt (vi umgås ju regelbundet med gamla Moskva-bor). Min fru kallar den “rysk ryska”, och en gammal vän i Vitryssland, som pluggade i Moskva en gång i tiden, är skicklig på att härma Moskva-dialekten.

    En fråga för att försöka bringa ordning i ljud-mosaiken: svenska Wikipedia har i sin Chrusjtjov-artikel en uttalslänk (https://sv.wikipedia.org/wiki/Nikita_Chrusjtjov).

    Hela namnet uttalas långsamt, och såvitt jag kan höra använder min fru samma uttal som den manlige rösten. Jag uppfattar det som sjtj (utan t-förslag). Håller du med?

  10. Jan Arvid Götesson
    2019-09-16 kl. 23:21

    Mats L!
    Ljudfilen med Chrusjtjov uppfattar jag som att utvecklingen som Timberlake beskriver har gått hela vägen i standardryska – att det har blivit ett långt frikativt ljud utan antydan till T i mitten, och att artikulationsstället inte ändras mycket mot slutet av uttalet. Men jag kan ha fel.

    Jag skrev kommentaren eftersom AP skrev att ”transkribera betyder att överföra så nära originalets uttal som möjligt?”. Vad jag förstår visar det hävdvunna svenska SJTJ inte hur majoriteten talar. SJTJ ger intrycket att det är en grupp av minst två olika konsonantljud.

    Men ryska språkläror skriver också att gaffelbokstaven av en minoritet uttalas som att man säger föregående bokstav i alfabetet (kammen med tre tänder) följt av ”hötjugan” som kommer före ”kammen”, allt med mjukt uttal. Transkriberingen SJTJ beskriver tydligen ett äldre uttal, som blivit ett minoritetsuttal. Inget bra sätt finns att skriva långt frikativt ljud på svenska, så SJTJ måste väl behållas. Tack för upplysande samtal!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.