De vakna och de döda

Mycket kan man bli i San Francisco men inte begravd. Staden saknar begravningsplatser bortsett från en för krigsveteraner på federal mark.

Från mitten av 1800-talet växte San Francisco snabbt, och begravningsplatser anlades en halvmil från centrum, halvvägs till det kyliga och dimmiga Stilla Havet, där ändå ingen ville bo. Men staden växte, och snart var begravningsplatserna omringade av mestadels enfamiljshus. Vid det laget hade de växt till ungefär motsvarande 70 stadskvarter. De var fyra till antalet, och ägdes av ”The Big Four”: Laurel Hill, Odd Fellows’, Masonic (frimurarna) och Calvary (Golgata, katolsk). Dessutom fanns det väldiga Golden Gate Cemetry med storartad havsutsikt.

Husägarna började lobba. De ville ha upp fastighetsvärdena. Vid sekelskiftet 1900 förbjöd stadsfullmäktige alla begravningar innanför stadsgränsen.

För begravningsplatserna betydde det uteblivna inkomster, och indraget underhåll. Ogräset spred sig, och gravstenar började falla omkull och mausoleer kollapsa. Buspojkar spelade fotboll med uppgrävda dödskallar, och hela skelett fick dekorera halloweenfester.

Under tiden hade man grundat staden Colma ett par mil söderut med det enda syftet att den skulle bli ett nekropolis för San Francisco.

Efter många års bråk beslöts på 1930-talet, att alla stadens begravda lik skulle grävas upp och begravas om på en av de 17 begravningsplatserna i Colma. Därefter skulle San Franciscos begravningsplatser bli vanliga stadskvarter. Hundratals dödgrävare anställdes, och de höll på i åratal natt och dag. En bit in på 1950-talet var jobbet klart. Någonstans mellan 130.000 och 200.000 lik hade då fraktats till Colma, där de flesta begravdes i massgravar. De gamla begravningsplatserna blev snabbt bebyggda, och fastighetspriserna sköt i höjden. Gravstenarna återanvändes till vågbrytare och diverse byggprojekt. En del användes till rännsten på de nya gatorna, och än idag kan man se namn och årtal om man stirrar i marken på sin morgonpromenad. Men när konstmuseet, Legion of Honor, skulle bygga om sin stora innergård, hittade de ett hundratal orörda kistor. Med jämna mellanrum gräver någon husägare upp ett lik, när han ska förstärka husgrunden eller bygga till ett garage. Så egentligen blev jobbet aldrig klart.

Men i Colma gick affärerna lysande för gravstenshuggare och försäljare och blomsterhandlare. I ett gathörn står det lilla stadshuset. Knappt 1.500 invånare styr över 1,5 till 2 miljoner döingar på 17 väl tilltagna begravningsplatser med bilvägar och parkering. Ett köpcentrum, en byggmarknad och ett antal begagnade bilförsäljare trängs också om saligheten.

Leons begravning
Vid det här laget har jag följt åtskillig släkt och bekanta till sista vilan; ibland i bilkortege bakom en likbil på den åttafiliga Interstate 80, som drar förbi Colma, men ibland lite mer hipp som happ. Nästan alltid är trafiken tät, och ibland fastnar man i långa köer. Det var därför vi tog lite mindre vägar och sidogator, när Leon skulle begravas. Vi irrade bort oss en del men kom fram till sist. En begravning pågick redan, så jag skyndade fram och glodde på kistan. En polerad sak med flådiga silverbeslag. Folk glodde på mig, och jag insåg att det var fel begravning. Efter lång väntan anlände likbilen och övriga motorvägsgänget.

De 17 begravningsplatserna är på det hela taget rätt segregerade på olika etniciteter och religioner. Leon skulle begravas på den serbiska kyrkogården. Ett begravningskapell står i mitten. Här finns enbart kistgravar.

Kremeringar är en annan historia. För en del år sedan såg jag ett vackert skrin på en gammal väns bokhylla. Det hade inte stått där tidigare, så jag undrade. Det innehöll askan av hennes före detta make, som dött i cancer. Deras gemensamma dotter ärvde, så hon hade fått askan och ställt den i bokhyllan. Efter något år försvann den. Jag hade ingen lust att fråga. De hade skiljts i djup ovänskap.

Leon blev 94 år gammal. Förutom änkan och dottern hade ett tjugotal sörjande infunnit sig. En präst läste, och vi defilerade förbi och lade en skopa mull var på kistan. Dödgrävarna steg fram och vinschade ner kistan med en portabel, rätt finurlig anordning. Efter en del hälsningar och prat drog vi vidare till restaurang Peking inne i stan inte långt från där Leon bott. Allteftersom vi krängde i oss maten och vinet, steg stämningen från kistbottnen och upp mot skyn så att säga. Mot slutet såg inte ens änkan särskilt ledsen ut. Damer omfamnades och ryggar dunkades innan vi skiljdes åt, och det kändes som att ”det här måste vi snart göra om”.

Min svärfar hade gift om sig med Leons svägerska som varit änka. Därför kände jag honom från ett antal släktträffar. Han var en lågmäld, försynt och humoristisk man. Sin gravplats hade hade han köpt flera år tidigare och pekat ut för mig. ”Där ska jag ligga” hade han meddelat med ett skratt.

Packa kistorna tätt
Den serbiska kyrkogården gränsar i norr till den kinesiska, i söder till hundkyrkogården och i väster till en livligt trafikerad landsväg. Det är bara mot kullarna i öster, som den fortfarande har lite mark att expandera på. Det gäller alltså att packa kistorna tätt. Så här går det till:

Man gräver något som väl mest liknar en skyttegrav, ca 2,5 meter djup och lika bred. Sedan gjuter man golv och väggar av betong. Därefter delas den in i ca 50 bås, likaledes skilda åt med betongväggar, lite som källarförråd. Varje bås är precis så brett att en kista får plats, ja faktiskt två ovanpå varandra. Den första sätts förstås på betongbottnen djupt ner och försluts med ett betongblock, som vilar på fyra hakar i båsets hörn. Därunder ligger alltså för överskådlig framtid Leon i säkert förvar och väntar på domedagen. På betonglocket som täcker hans kista kommer i sinom tid kistan med hans änka placeras och täckas av ännu ett betonglock, varefter den sista knappa metern fylls med jord. Ovanpå det hela en gravvård i vanlig ordning. Av skäl som jag inte lyckats utröna är själva öppningen ner till förvaringen lite för kort, så att kistan måste gå ner i diagonalt läge till att börja med. Nedfärden blir därför ganska gropig, men någon kraschlandning har jag ännu inte varit med om.

Enklare är att bygga gravar på höjden, vilket också görs. Byggnaden påminner om ett sådant där övernattningshotell, som de har i Japan, där varje gäst får krypa in i ett minimalt bås. Tre våningar har det, och två gäster/kistor kan skjutas in i varje bås.

Till sist några ord om Leons liv
Hans föräldrar flydde från Armenien 1916 och hamnade så småningom i Harbin, Kina, där han föddes 1924. Det var väsentligen en rysk stad, grundad i samband med det stora sibiriska järnvägsbygget, som fortsatte in i Kina. Efter ryska revolutionen och inbördeskriget hade dessutom 100.000 vitgardister med familjer flytt dit. Det var så min svärfar hamnade där. 25.000 judar bodde där också, många av dem flyktingar undan tsarrysk antisemitism.

Leon gick i rysk skola, vilket blev hans förstaspråk. Efter andra världskriget återvände familjen till Armenien. Leon gifte sig och fick en dotter. Frun hade släkt i USA, som hjälpte dem hit en bit in på 1950-talet. Här bodde han alltså större delen av sitt liv.