Promenad i Uppsala 8 mars 2024 (Foto: KL)

Senare tiders utveckling och de svåra diskussionerna här på lindelof.nu om demokrati och yttrandefrihet har satt ordentlig fart på tankarna, vilket är bra. Svåra, nästan förbjudna frågor bubblar upp. Fungerar inte längre demokratin som mekanism för folkinflytande? Är press- och yttrandefrihet något mest för överhetens festtal? Måste yttrandefrihet urholkas för att passa den globaliserade ekonomin? Har demokratin blivit en kuliss? Att ställa dessa frågor är nästan kätterskt. Återkommer om debatten.

Nå, helt uppenbart är att det blivit lika intetsägande att kalla sig demokrat som det var på 80- och 90-talen att kalla sig socialist. Det betyder i praktiken ingenting, bara att man själv vill framstå som lite extra mänsklig och fin i kanten.

Demokrat eller socialist?

Jag tror jag måste börja i 70-talets vänstervåg för att få grepp om det här. På 1970-talet blev plötsligt alla människor vänster. ”Vänsten” skaffade sig så kallat tolkningsföreträde i offentligheten. Högern var ordentligt tillbakaträngd, de var off topic. Vänstermänniskorna kallade sig socialdemokrater, kommunister, maoister, trotskister, reformister, anarkister, ytterst få kallade sig stalinister. Och alla var de socialister. Många unga människor drogs med i denna politiska strömning, många utan att veta mycket om rötterna till alla dessa fraktioner. Det blev den tidens ungdomsrörelse.

En del läste på lite extra och blev övertygade inom sina olika fraktioner och fördömde principiellt alla andra i den osammanhängande socialistfamiljen. Det liknade allt mer en ”frikyrka” med många frälsta i olika riktningar. Sekterism var inte ovanligt. Så länge Vietnamkriget pågick höll det hela hjälpligt samman. Men efter Vietnamkrigets slut föll korthuset samman. Tolkningsföreträdet eller ”problemformuleringsprivilegiet” som författaren Lars Gustavsson kallade det övergick på 80-talet till den marknadsliberala borgerligheten genom den så kallade Timbrooffensiven.

En säregenhet med 60- och 70-talens vänsterrörelse, som till stor del befolkades av ideologiskt engagerade medelklassungdomar (”politiskt medvetna”), var att den knöt an till arbetarrörelsens idealistiska traditioner, mindre till dess materialism. Det blev till livsstil och en egen kultur (litteratur, musik–proggen, fria teatergrupper, bokförlag…). Genomgående var motstånd mot allt ”borgerligt, gammaldags och försoffat”, vilket med tiden blev allt mer diffust. Man var alltså strängt värderingsstyrd och saknade rötter i djupare folklager. Proletär- och arbetarromantik florerade ymnigt. Idealism och romantik alltså, vilket möjligen kan förklara den fortsatta utvecklingen.

På 1990-talet när vänsterungdomarna blivit vuxna med välbetalda jobb i framför allt medier och offentlig sektor växte man samman med det gamla borgerligt försoffade, fast med lite förändrad yta. Man bytte kjol, blus, hatt och kostym mot stickeluva, jeans och tröja. Några gjorde också politiska karriärer inom de etablerade riksdagspartierna. Man kunde ju organisera och diskutera politik.

EU och demokratin

Efter Berlinmurens fall, EU:s bildande, Natos expansion, Västvärldens finansialisering och tapp av sin industriella bas, arbetarklassens förvandling, Kinas ekonomiska under och Rysslands återinträde i världspolitiken blev läget ett helt annat.

Västvärlden har nu blivit missionärer i demokrati till resten av världen. Att detta faller in i gamla koloniala mönster med civilisationsspridning bekymrar ingen. Men jag frågar mig, kan verkligen demokrati (i vid mening) skiljas från förankring i folk och nationer?

Låt oss ta en titt på Europa. Denna världsdel består av 40 länder. 27 är med i EU: Belgien, Bulgarien, Cypern, Danmark, Estland, Finland, Frankrike, Grekland, Irland, Italien, Kroatien, Lettland, Litauen, Luxemburg, Malta, Nederländerna, Polen, Portugal, Rumänien, Slovakien, Slovenien, Spanien, Sverige, Tjeckien, Tyskland, Ungern och Österrike. 13 befinner sig utanför EU: Albanien, Belarus, Island, Kroatien, Makedonien, Moldavien, Montenegro, Norge, Ryssland, Schweiz, Serbien, Storbritannien, Turkiet och Ukraina.

Denna världsdel rymmer enorma politiska, kulturella, religiösa och historiska olikheter. Att en sådan ”union” kommer att ha svårt att hålla samman borde stå klart för alla. Det enda som till sist hjälpligt kan åberopas som enande är bekännelse till ”demokrati” (och minskat reellt folkinflytande).

Men varför går det inte att skapa Europas demokratiska förenta stater, när det gick att skapa Nordamerikas demokratiska förenta stater? En anledning är att USA byggdes av fattiga hårt arbetande invandrare besjälade av sitt ”manifest destiny” (av Gud utvalda att kolonisera Nordamerika), vilket möjliggjorde folkmordet på kontinentens urbefolkning. De stod ju i vägen för nybyggarnas exploatering av dess stora naturrikedomar. Europa var (och är) i en helt annan situation, med mycket djupare historiska rötter och med en kultur- och språkmix av helt annat slag.

Demokrati förutsätter deltagande

Så länge demokrati byggdes i varje land för sig fanns ett självklart medborgarintresse för deltagande. De drevs fram av ”folkrörelser”. Republiker (Res publika – för folket) var en variant som ställdes mot feodala kejsar- och kungadömen. I vårt fall lyckades man kombinera det nya styret med ett avlövat kungadöme.

Demokratin i Sverige engagerade många fler människor före kommunreformerna 1952 och 1963. Antalet politiskt förtroendevalda sjönk dramatiskt från över 200.000 i början av 1950-talet till ca 35.900 idag, en minskning på med nära 80 procent. Vad har det betytt?

Demokratin ska alltså ge folkinflytande. Men man undrar om något folkinflytande värt namnet kan förekomma i en union av 27 stater – som i EU? Nej, är det självklara svaret. Då blir demokratin till en kuliss – lika engagerande som Sovjetunionens konstitution – bara fina ord.

Men statsvetare har förstås länge grubblat över var demokratin börjar och slutar, men inte presenterat något begripligt svar. Så fort man blir konkret blir det svårt. Den brittiska tidskriften The Economist sammanställer årligen ett ”demokratiindex” som med hjälp av ett antal kriterier ska mäta graden av demokrati i 167 länder. 2023 toppardes listan av Norge med 9,81 poäng (av 10.00 möjliga) med Afghanistan i botten på 0,26. Sverige ligger på plats 4 med 9,36 poäng och USA på plats 29 med 7,85 poäng. Kina, som är stor som en världsdel ligger på plats 148 med 2.12 poäng och Ryssland ligger på plats 144 med 2.22 poäng.

Men vad skiljer EU:s ”demokratiska” styrelseskick från andra välorganiserade statsskick som i Ryssland eller Kina? Frågan är om EU är mindre auktoritärt.

Frågan ger sig genast: Är det verkligen meningsfullt att jämföra länder på det här viset, Sverige och Kina t ex? Jag tvivlar starkt. Den här mätningen är nog mest tillkommen för att med förment vetenskaplighet fastslå att ”liberal demokrati” är det som Västvärlden bör exportera till resten av världen. Likheten med Sovjetunionens missionerande av sin ”kommunism” är svår att blunda för.

Demokratins grundidé är folkstyre – inom stater! Det är lagstadgade styrelseskick som ger enskilda medborgare formellt inflytande, men som kan utformas på många olika sätt. Det finns alltid formella spärrar för att motverka korruption, kupper och annat skumrask. En omistlig komponent i anständigt fungerande demokratier är medborgarnas förståelse för den historia, kultur, mentalitet och det system inom vilket styrelseskicket gäller. Blir området för stort och kulturellt alltför spretigt (språk, religion) tunnas engagemanget bland medborgarna ut så att staten kan styra fritt, varpå följer att ekonomiskt mäktiga kan köpa sig privilegier – korruption. Respekten för andra länders historia, kulturer, lagar och religioner ingår däremot också i mitt demokratibegrepp. Land ska med lag byggas.

EU är således ingen naturlig gemenskap mellan folk och kulturer, utan ett projekt för att riva gränser och skapa fri rörlighet av varor, kapital, tjänster och personer (arbetskraft) – d v s att skapa en större i alla avseenden ”fri marknad”. Med detta har varje enskilt lands demokrati övergått till ren formalitet. Alla vet detta, men lika fullt kallar man det för en demokratisk utveckling.

Yttrande- och tryckfriheten

Hur står det då till med yttrande- och tryckfriheten? Kritik har vid flera tillfällen framförts av Jan Arvid Götesson mot min syn på yttrandefrihet (och den liberala borgerliga demokratin). Vi är i princip överens om att fri debatt är viktigt. Han menar dock att min yttrande- och tryckfrihet skapar problem för mig och mina åsiktsfränder, att opinioner ute i världen som jag stödjer, som till exempel tyska medborgare som protesterar mot vapen till Ukraina, och annat material jag lägger ut på lindelof.nu är möjliga tack vare vår yttrandefrihet. Det är ju helt självklart. Men vad är då problemet?

Jo, (håll i er nu, för nu kommer det djupsinniga) eftersom ”en av de viktigaste fördelarna” för diktaturerna Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea i ”sin imperialistiska kamp” mot västdemokratierna är att om de haft yttrandefrihet skulle deras slagkraft i propagandakriget ha minskat.

Götesson menar att ”det nya östblocket har en fördel av att folk i västvärlden … kan välja och byta statsledningar”, att ”västländer [kan] få valda ledare som Viktor Orbán eller Robert Fico och att det ”kan bli oreda … som i Rumäniens, avbrutna presidentval eller i parlamenten i Frankrike och Tyskland” p g av deras yttrandefrihet. För i ”det nya östblocket kan folket inte påverka staternas styrelse.”

Götesson menar att jag genom detta ”nedvärderar demokratins betydelse på det världspolitiska planet”.

Hans slutsats blir att Västvärldens yttrandefrihet blivit – genom bl a lindelof.nu – ett vapen i händerna på ”det nya östblocket” (Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea) och att jag ”nedvärderar demokratins betydelse på det världspolitiska planet”. Och att denna min ”överslätande inställning” till diktaturer leder mig till ”märkliga underdrifter” som formuleringen ”al-Assads stränga styre”, som alltså skvallrar om att jag tycker al-Assad ”står på rätt sida i historien” eftersom han var allierad med Vladimir Putin. ”Östblocket åker snålskjuts på västvärldens yttrandefrihet”, och det faktum att ”borgerlig formell demokrati ger ett mått av folkligt inflytande, är ett vapen och en fördel för de östliga diktaturerna.” Det är också förklaringen till att min ”typ av östblocksstödjande vänster har en sådan förminskande svartsyn på yttrandefrihetens och demokratins tillstånd och utveckling i västvärlden.” Hänger ni med?

Kort uttryckt förstår jag hans resonemang på följande sätt: Västvärldens yttrande-, tryckfrihet och demokrati försvagar dem själva i kampen mot autokraterna i det nya östblocket, som i sin tur vinner fördelar genom detta.

Jag menar förstås att denna kritik är helsnurrig. Om det låge något förnuft i detta ledde det till att vi borde avskaffade både yttrandefriheten och demokratin – i försvarssyfte. Kanske är det just det som håller på att ske.

Jag har skrivit det förut, men upprepar ändå. Vår yttrande- och tryckfrihet bygger på svensk grundlag. Det är primärt den jag försvarar. Utan åsikts- och informationsfrihet (offentlighetspricipen) finns ingen demokrati (folkinflytande). Mycket svårare än så är det faktiskt inte. Informationsflöden över alla gränser idag via nätet har delvis skapat nya förhållanden som man måste hantera, men det ska inte ske med porös åsiktslagstiftning (mot utlandsspioneri, förbud mot antisemitism, demokratikriterier m m). Vi ska föregå med gott exempel i världen.

För att kort återgå till frågorna i början, på vilka jag förstås inte har några enkla svar; demokratin i väst och i Sverige är i djupt förfall, när västländers oändliga krig beskrivs som ett försvar för demokrati säger jag bestämt att sådana västländer inte är demokratier, det har ju ingenting längre med folkinflytande att göra. Så jag tvivlar faktiskt på att vår ”liberala demokrati” är överlägset andra styrelseskick på jorden. Jag är nämligen för folkinflytande. Är jag då demokrat?

Vi jobbar i en flehundraårig tradition. (Bildmontage: Redax)
Föregående artikelFör sent ska syndarna vakna?
Nästa artikelSyriens kollaps och en ny regional maktordning i Mellanöstern
Knut Lindelöf
Redaktör för lindelof.nu, skribent och författare. Pensionerad mellanstadielärare och skolledare. Bosatt i Uppsala.

24 KOMMENTARER

  1. Knut L!
    Du gör ett korrekt referat av saker jag skrivit. Sedan skriver du att du ”menar förstås att denna kritik är helsnurrig”. Men du skriver inget om VARFÖR kritiken vore helsnurrig. Jag vänder mig inte mot ordet ”helsnurrig”, utan mot din brist på motivering.

    Du svarar enbart med orden ”Om det låge något förnuft i detta ledde det till att vi borde avskaffade både yttrandefriheten och demokratin – i försvarssyfte.” Att västländer inte har gjort det under de 15–20 år som det nya kalla kriget pågått har inget att göra med min hypotes att det nya östblocket har de av mig påpekade fördelarna i den imperialistiska rivaliteten. Västvärlden trodde på ”historiens slut”; den nya situationen är oväntad, och västvärldens medborgare varken vill eller kan avskaffa demokratin eller yttrandefriheten.

    I din diskussion om demokrati undviker du att där faktiskt finns ett knivskarpt kriterium på demokrati: får medborgarna utan hinder kandidera till de verkställande och lagstiftande positionerna, får medborgare fritt yttra sig i politiska frågor, och får sedan medborgare rösta i hemliga val? JA eller NEJ?

    Sedan tillkommer andra frågor, som pengars betydelse i valkampanjer, att man inte kan bli vald utan exponering i massmedia, med mera. Men det knivskarpa kriteriet om formell, borgerlig demokrati finns kvar i botten.

    De enda tre sätten för din åsiktsriktning att runda problemet är att 1) förminska kriteriets betydelse och värde, 2) ljuga om existensen om formell borgerlig demokrati i suveräna stater som Ryska federationen, 3) mumla om att andra suveräna stater som Folkrepubliken Kina har sina egna traditioner, som är något annat än demokrati och yttrandefrihet ”av vårt slag”, och att det inte ankommer på oss att exportera demokrati och yttrandefrihet till andra suveräna stater.

    Att inga stater har rätt att påtvinga andra stater något är i och för sig rätt. Men genom FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, Internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter med flera texter har världens stater faktiskt skrivit under på att införa yttrandefrihet och borgerlig formell demokrati och rättsstat.

  2. Jan Arvid G!
    Ditt knivskarpa kriterium på demokrati är i sitt praktiska utfall rent lurendrejeri. Hur kan vi veta det? Jo för att vi enkelt kan se att det inte alls leder till folkstyre eller folkmakt som ordet betyder.

    Det finns massor av hinder för en medborgare att kunna kandidera till allmänna val. Låt oss ta några synnerligen aktuella exempel. Alla riksdagspartier stoppar dom som på allvar kritiserar Israels folkmord. Alla större medier stoppar de som på allvar kritiserar USA:s makt och inflytande över vårt land och inga större medier eller partier i riksdagen tillåter en saklig diskussion om orsakerna till kriget i Ukraina.

    Skulle jag eller t ex Knut L med våra åsikter i dessa frågor kunna kandidera till val ”utan hinder”? Får Jag eller Knut L ”fritt yttra sig i politiska frågor”?

    Den politiska och ekonomiska s k eliten har skulpterat demokratin till sin egen demokrati. Så har det sett ut ända sedan det antika Grekland och Romarriket.

    Demokratin har i första hand etablerats i kolonialismens och imperialismens länder i väst. Samma länder har plågat resten av världen med oändliga krig och hänsynslös plundring. I dessa länder har den mest brutala och blodtörstiga härskarklassen världen har skådat tagit makten över såväl ekonomi, militär, media och politik. Denna härskarklass har sett till att det föreligger tillräckliga hinder för vanligt folk att lägga sig i politiken och även att diskussioner i media som på något avgörande sätt kunna hota deras makt inte tillåts.

    Det knivskarpa kriteriet om formell, borgerlig demokrati som du framhåller saknar betydelse när den praktiska verklighet som överheten skapat gör reellt folkligt inflytande omöjligt.

    Nu har överhetens blodtörst, hänsynslöshet och oändliga hunger efter makt ställt världen på tröskeln till det tredje världskriget och det helt utan demokratisk diskussion. Om vi inte avslöjar ”demokraterna” nu så är det antagligen för sent.

    Atomvintern är sannolikt ett mer demokratiskt fenomen än den västliga varianten på demokrati.

  3. Anders Å!
    Du skrev: ”Demokratin har i första hand etablerats i kolonialismens och imperialismens länder i väst.” Menar du att den ”brutala och blodtörstiga härskarklassen” i Västerlandet har etablerat den formella borgerliga demokratin som en list för att kunna ”plåga resten av världen med oändliga krig och hänsynslös plundring”? Har den stora massan av folken i dessa länder ingen del i den formella borgerliga demokratins uppkonst?

    Du skriver om ”den västliga varianten på demokrati”. Vilka olika varianter av demokrati finns och har funnits? Vänligen svara ej med beskrivningar om hypotetiska varianter av demokrati, om du svarar.

  4. Knut L!
    Du citerar mig på ett lite missvisande sätt. Du skrev i ditt referat: ”diktaturerna Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea i ’sin imperialistiska kamp’ mot västdemokratierna”. Det framstår i ditt referat som om jag hade skrivit om goda och onda stater, och att ”imperialism” blott bestode i att diktaturer angrepe demokratier. Men jag har skrivit om imperialistisk rivalitet mellan stormakter, och att västliga statsledningar begått och begår ett stort antal brott med millioner offer.

  5. Jan Arvid G!
    Formell demokrati är förvisso ett otillräckligt rekvisit för reell demokrati, men låt mig lämna frågan om vad demokrati är och för stunden acceptera ditt resonemang om den genom sin formella demokrati försvagade västimperialism. Vilken slutsats bör antiimperialister i väst dra av detta?

  6. Jan Arvid G!
    Ja, inte var det slavarna som byggde demokratin i Aten och Rom. Härskarna i väst har sannolikt sett demokrati som ett användbart sätt att administrera sina egna länder.

    Kombinationen demokrati på hemmaplan och barbari i kolonierna visar på den grundläggande rasism som hela tiden har genomsyrat kolonialismens och imperialismens länder. Dom egna vita folken har setts som utvalda av gud, överlägsna raser eller som i dagens USA ett exceptionellt folk som kan ta sig friheten att dominera alla andra stater. Från den horisonten verkar det rimligt att ge dom egna folken en smula inflytande.

    Graden av demokrati i väst har som jag påpekade varierat. I efterkrigstidens Europa, med överhetens skräck för kommunismen samtidigt med en stark arbetarrörelse skapades ett tillfälligt läge av dubbelmakt, som resulterade i väl det som hittills har kommit närmast verklig demokrati. Detta är numera historia och arbetarrörelsen har av framför allt det socialdemokratiska partiet formats till en oförarglig del av företagens administration.

    MEN, inte ens efterkrigstidens förbättrade demokrati i väst rubbade kolonialherrarnas och imperialisternas välde på något avgörande sätt. Dom tvingades till reträtt i Vietnam och många forna kolonier blev formellt självständiga efter kriget, men krigen fortsatte och imperialismen slutade inte plundra.

    Som jag har upprepat ett antal gånger nu så har demokratierna i väst fört oss till tröskeln av det tredje världskriget. Dom bär 100 procent av ansvaret för den katastrofala utvecklingen. Det är deras ändlösa krig, provokationer, arrogans, girighet och maktbegär som nu riskerar att ta död på oss allihop. Demokratierna i väst är det värsta som någonsin skapats av djurarten Homo Sapiens. Dom auktoritära staterna i syd och öst är överlägset mycket bättre på nästan alla plan.

    Idealet är naturligtvis verklig demokrati, befriad från idiotiska idéer om utvalda folk och överlägsna raser. Om vi överlever väst-demokratiernas angrepp på mänskligheten, så kanske det blir möjligt en dag, vem vet?

  7. Demokrati eller möjligen organiserat samarbete är som begrepp inte helt nytt i ett historiskt perspektiv.

    Så klart innehåller ordet demokrati flera varianter inte minst i modern tid och då utifrån en liberal tappning, vidare till arbetarrörelsens genombrott där kravet på jämlikhet som utgår från alla människors lika värde.

    En berättigad fråga är då hur uppnås detta mål i ett samverkande socialistiskt perspektiv. Uppenbart inte helt enkelt att frambringa en sådan enighet. Frågor som ständigt har givit upphov till splittring inom leden där målen är dom samma, men vägen dit har varit och är olika.

    Trots allt; ett relativt lyckat projekt i min mening är den folkrörelsedemokrati som verkade i en tid då arbetarrörelsens största gren i Sverige, nämligen socialdemokraterna med sin politik dominerade vårt samhällsbygge, fram till cirka 1980. Förvisso var inte allt i alla delar perfekt men trots detta byggdes landet starkt i flera avseenden för stora flertalet av medborgarna. Så var det tänkt och menat att bra skulle bli mycket bättre, men folket ville annat och andra intresses lade ut kompassriktningen och genom förtäckta ordalag ändrades målbilden. Inte minst lanserades begreppet valfrihet och privata intressen som lockande alternativ i förhållande till gemensamt uppbyggda nätverk. Vad som betecknades som framgång blev synonymt med ekonomiska intressen där även offentlig finansierad verksamhet var och är föremål för den fria marknaden möjlighet att göra ekonomisk vinst.

    Att förena båda dessa privata intressen med en jämlik målbild där alla skall med, är en uppgift nog så svår och ställer stora krav på människans förmåga till empati, riktad till dom som av någon anledning hamnat på samhällets skuggsida.

    Hur framtiden skall organiseras i den nya omvärldsbilden är en fråga som saknar bra gemensamma svar att enas om, där maktintressen av skilda slag utanför politiken – det vill säga vårt folkstyre – tar allt större utrymme och sätter sin prägel på, av stor betydelse gemensamma framtidsfrågor. Till detta kommer beroendet av en alltmera utvecklad intelligent AI-teknik.

    Onekligen, sammantaget är det frågor som utmanar vårt folkstyre.

  8. Olle P!
    Lite ”brainstorming”. Om vi antar att politik för att lyckas kräver en materiell grund, så kan vi se att marknadsekonomin och liberalismen har en sådan grund i det privata ägandet. Den grunden lades sannolikt vid den neolitiska revolutionen. Först då blev egendom och klassuppdelning intressant.

    Du tar upp AI-tekniken. Om vi gör det rent teoretiska tankeexperimentet att all produktion styrs av AI-teknik. Ända från gruvan till affärshyllan. Trenden pekar onekligen ditåt och troligen kommer det att vara tekniskt möjligt om inte allt för lång tid. Då hittar vi ingen som behöver lön i produktionskedjan. Nästan alla är då arbetslösa. Ingen har någon köpkraft och ingen kan betala skatt.

    Allt vi behöver kan produceras gratis, men under marknadsekonomiska omständigheter finns ingen som är intresserad av att producera. Den materiella grunden för marknadsekonomi har försvunnit. Marknaden har inte dödats av strejkande och protesterande arbetare utan av den teknik den själv har utvecklat.

    Allt som kan hända under den resan kan vi inte förutse, men om vi överlever kommer vårt ekonomiska och därmed även vårt politiska system att behöva anpassas till dom nya materiella förutsättningarna.

    En spännande tanke är att vi då på det ideologiska planet har en stor cirkelrörelse och vi befinner oss återigen i en verklighet där varken ägande eller klassuppdelning har någon grund i verkliga förhållanden. Kanske är det så illa att verklig långsiktigt hållbar demokrati inte kan uppnås innan dess.

  9. Anders Å!
    AI producerar inget gratis. Det behöver energi, en hel massa.

    Notis i tidningen: En förarlös taxi körde runt en rondell 37 gånger innan företaget lyckades få den åt annat håll.

    På tal om cirkelrörelse alltså.

  10. Bengt Svensson!
    Kostnaden för energi är som allt annat kostnaden för den mänskliga arbetskraft som krävs för produktionen. Om AI i framtiden klarar av i stort sett allt vi behöver så kan naturligtvis även energi produceras på samma sätt.

    Högst sannolikt är energi betydligt lättare att producera automatiskt än väldigt många andra saker. Jag gissar att det redan idag går att sköta stora kraftverk med ett mycket litet antal anställda.

  11. Jan-Peter S!
    Slutsatser för antiimperialister i väst vore att verka för följande politik, i viktighetsordning:

    1. Militarisera våra egna suveräna stater. ”Militarisering” är icke samma sak som ”militarism”; Sverige var militariserat 1965. Rusta upp kraftigt, med fler och utspridda europeiska kärnvapen på alla slags vapenbärare.

    2. Skapa kompletterande regionala försvarsallianser, för att förekomma splittring inom Organisation du traité de l’Atlantique nord. En försvarsallians kallad Organisation du traité européen (OTE) skulle kunna bildas, med en kärna av stabila europeiska suveräna stater som inte visar tendenser att svika Ukraina, som Polen, Litauen, Lettland, Estland, Finland, Sverige med flera.

    3. Formulera en tydlig antiimperialistisk solidaritet, som (så långt som möjligt utan att bryta med Förenta staterna) gör upp med Förenta staternas imperialistiska brott, och med andra väststaters brott och felsteg, och garantera att olaglig västlig maktprojektion icke upprepas. Inga fler västliga äventyr alltså, bara solidaritet med angripna stater. I Sverige kan vi lära av det antiimperialistiska fredspartiet sverigedemokraterna, som 1) i riksdagen röstade Nej till att Sverige skulle föra krig mot Afghanistan och Libyen, 2) har verkat mer och tidigare än andra partier för ökade svenska försvarsutgifter, och för bättre användning av försvarspengarna, till exempel genom att yrka på att Sveriges FN-deltagande i Mali skulle belasta biståndsbudgeten, inte försvarsbudgeten, och 3) har verkat för antiimperialistisk vapensolidaritet med det angripna Ukraina. I samband med det sistnämnda måste antiimperialister hålla i tankarna att situationen i Ukraina i betydande mån beror på imperialistisk rivalitet mellan de västliga och östliga stormaktslägren. Men det var ju sant även i Afghanistan; att Förenta staterna spelade ett spel mot Socialistiska rådsrepublikernas union var inget skäl att icke stödja Afghanistans patrioter, när Socialistiska rådsrepublikernas union invaderade landet.

    4. Försvara och förbättra demokratin och yttrandefriheten i väst, trots att de utnyttjas av det imperialistiska östblocket som ett vapen mot väst, vilket du, for arguments sake, godtog som utgångspunkt för vårt samtal. Till syvende og sidst är ju demokratin och yttrandefriheten de västliga samhällsformernas existensberättigande, och kommer att bliva enbart styrkekällor i den internationella rivaliteten, om väststaterna finge bättre ordning på sin politik och insåge, att mjukt och fredligt inflytande vore framgångsrikare än västligt maktspråk och våld.

    5. ”Sluta prata strunt”. Västliga suveräna stater försvagande av att yttrandefriheten leder till inre strider om falska frågor om diskriminering och identitet. Antiimperialister behöver sprida den sanna bilden av väst: i väst finns icke samhällelig främlingsfientlighet, islamofobi, russofobi, homofobi, transfobi, könsojämlikhet med mera, bara individer som beter sig illa mot invandrare, homosexuella, ryssar, kvinnor med flera. Europas muslimer behandlas välvilligt och givmilt, och russofobi har aldrig funnits, utom att folk reagerar på ryska brott som anfallskriget mot Ukraina. Självfallet skall envar taga lärdom av att diskriminering av till exempel homosexuella och mörkhyade personer har funnits och behövde övervinnas, men allt värdegrundssjälvplågeri som väst ägnar sig åt borde avslutas med en konsensus om att all diskriminering är övervunnen, och så talar vi inte mer om den saken.

  12. Jan Arvid Götesson tar upp en viktig punkt i sitt senaste inlägg. Det är punkt 5 ”Sluta prata strunt”.

    Frågan nu är hur kan vi få Jan Arvid Götesson att lyssna på Jan Arvid Götesson?

  13. Anders Å!
    En vän till mig, som inte vill skriva i lindelof.nu på grund av publikationens låga kvalitet, gratulerade mig till min senaste kria, med orden ”du förargade nog många”. Ja, jag en svag människa; jag faller kanske för frestelsen, att göra det till ett självändamål, att förarga dig och andra debattörer. Jag försvarar mig med, att åsikterna och analyserna jag publicerar är uppriktiga, inte uppfunna för att förarga.

    För övrigt avslöjar du en av de obehagliga sakerna med att medarbeta i lindelof.nu: man stöter på medlemmar av det ”vi”, som i Socialistiska Folkrepubliken Sverige skulle fråga sig ”hur kan vi få” tyst på oliktänkande.

  14. Men snälla Jan Arvid G, vad är detta för struntprat? Jag trodde inte du gillade struntprat, du sa ju det själv.

    ”Vi” är ett vanligt ord i svenska språket. Det brukar användas om folk man känner samhörighet med på något sätt. Nu lyckas du i din lika desperata som faktabefriade iver att misstänkliggöra alla som inte tycker som du, att göra det synnerligen oförargliga ordet ”vi” till ett uttryck för politiska diktatoriska strävanden. Ett verkligt lågvattenmärke i mina ögon.

    Om syftet var att höja kvalitén på denna – enligt dig lågkvalitativa publikation – så lyckades du faktiskt åstadkomma raka motsatsen och man kan med goda skäl fråga sig vem eller vilka det är som i själva verket skapar denna ”låga kvalitet”.

  15. Jag reagerade på några speciella ord som ”Publikationens låga kvalitet” med adress till innehållet på lindelof.nu.

    Vad är då målet med lindelof.nu – utifrån min tolkning – om inte att dryfta spörsmål och angelägna frågor som berör samhällets utveckling fram och åter för att binda ihop denna i ett angeläget historiskt perspektiv. Ett betydelsefullt arv ”vi” alla bär med oss mot framtiden.

    Och inte minst utifrån att ”kanalen” är öppen för meningsutbyten på ett respektfullt manér där skribenter efter bästa förmåga uttrycker skilda åsikter med en human grundton.

    Det skrivs och talas ofta i samhällsdebatten om den viktigaste pelaren i ett samhällsbygget, nämligen yttrandefrihet.

    Jag menar då att i det skrivna språket uttrycks också mellan raderna sociala värderingar och därvidlag vill jag mena att i det avseendet visar många inlägg mycken klokskap i vid mening, samt inte sällan intressanta personliga livserfarenheter av skilda slag. Det kan gälla allt från barnet i skolan till samhället i ett utvecklingsskede fram till när dom äldre blickar tillbaka och reflekterar på tider som varit.

  16. Jan Arvid G!
    Jag tror du övertolkar Anders Å:s en aning oartiga uppmaning. Men, bortsett från det blev jag uppriktigt nyfiken på din väns preferenser. Om inte detta forum håller tillräckligt hög nivå i de ämnen som dryftas så undrar jag vilka svenska publikationer som är att föredra. Vilka håller enligt din vän (och kanske dig själv) en god standard i frågor om skola, yttrandefrihet, Ukraina, svensk utrikespolitik etc?

  17. Matts V och Olle P!
    Jag kan bara svara för mig själv i frågan om lindelof.nu:s kvalitet. Publikationens främsta kvalitet är, att den är ett (så vitt jag vet) unikt forum varest diametralt motsatta åsikter om världsläget möts. Därför stöder jag lindelof.nu ekonomiskt. Kanske att debattmotståndare har rätt i vissa stora frågor?

    Däremot, håller publikationen låg kvalitet i det avseendet att mycket som framförs i sakfrågor är osakligt, och mycket är propagandistiskt; hypoteser görs till sanningar genom grupptänkande. Detta dömer lindelof.nu till isolering. Den potentiella läsaren måste först kämpa sig igenom, att mycket av innehållet går emot läsarens förutfattade meningar. Detta är oundvikligt, eftersom sådant innehåll är meningen med lindelof.nu. Men läsaren måste också kämpa sig igen propaganda och tokigheter, och ger kanske upp.

  18. Jan Arvid G!
    Men är det inte härligt att läsa ”propaganda och tokigheter” och sedan ha möjligheten att omedelbart sätta sig och skriva något som ifrågasätter propagandan eller tokigheterna? Vi är omgivna av media som mer sysslar med ”agendasättande journalistik” (DN:s mål sedan 2013) än att ge en allsidig och objektiv bild av verkligheten men utan möjlighet att bemöta. Och så mycket man lär sig själv i en debatt och så mycket ens egna idéer blir klarare när man debatterar med någon som oftast har minst lika stora kunskaper och erfarenhet som en själv.

    Och den ökade motivationen man får att ta reda på mer för att inte öppet skylta med sin okunnighet. Tror det är så nära demokratins essens man kan komma, i samma tradition som de gamla grekerna där de satt och debatterade på sin plattform Akropolis. Nu sker det alltmer sällan öga mot öga vilket är en nackdel. Internet får ersätta de demokratiska plattformar vi en gång hade i form av en t ex cafèkultur eller lagarbete.

    Adam Michnik och KOR i Polen tror jag det var som försökte initiera plattformar med det uttalade målet att INTE gripa makten. Polska kommunistpartiet blev lamslagna, för hur bekämpar man en rörelse som inte söker makt. Men KOR:s idé var att finns det en mängd demokratiska plattformar i ett samhälle så behöver man inte sträva efter makten, makthavarna tvingas anpassa sig ändå eftersom ingen diktatur överlever utan ett visst stöd. Åtminstone är det så jag minns KOR:s idé.

  19. Vad gäller kvaliteten här på sidan så är det sant att det ibland förekommer brist på saklig diskussion och t o m ren faktaresistens. En del hemfaller dessutom till att kalla andras inlägg för tokigheter, propaganda och fnoskigheter, tråkigt nog ofta utan att vara förmögna att ge oss hållbara belägg för dessa påståenden. Ibland råkar vi dessutom ut för mainstream medias pubertala metod att kalla meningsmotståndare för Putinapologeter och annat ovederhäftigt strunt.

    Stora medias nya norm, projektion, förekommer också, med det menar jag ofoget att anklaga sina debattmotståndare för sina egna dumheter och tillkortakommanden.

    En del fokuserar sin kraft på språkliga petitesser och undviker oftast att ge sig in i diskussioner om tillgängliga faktas betydelse i viktiga frågor. Märkligt nog tycks det vara samma personer som sedan klagar på låg kvalitet på sidan, vilket väl stämmer ganska bra in på definitionen av just projektion.

  20. Anders Å!
    Du talar om mig. Låt oss då taga ett konkret färskt exempel, nämligen min kritik av Tobias L:s och Knut L:s publicering ”Ta han först”. ”Tokigheter, propaganda och fnoskigheter” är en korrekt parafrasering av min kritik av den publiceringen, och av TL:s kommentarer. Jag erkänner! Men kan du peka på något i min kritik som var fel i den diskussionen? Var god avgiv inga svepande omdömen, utan citera ordagrant saker som jag skrivit, och förklara varför de vore fel.

  21. Jan Arvid G!
    Du skriver där att Tobias L ”behöver backa från sin utsaga att det knappast kan vara något annat än den svenska frasen ’Ta han först’”. Tobias L har inte alls hävdat detta, istället säger han ”en sjukvårdare verkade säga ’Ta han först'”.

    Själv tycker jag också att det låter så, men likt Tobias kan jag inte säga det säkert.

    Att OPPKOMM behöver synas i sömmarna om vad dom ägnar sig åt i den amerikanska propagandamaskinen, där dom numera ingår, förefaller högst rimligt. Att kalla det för ”Tokigheter, propaganda och fnoskigheter” är däremot helt orimligt.

    Att du gör en sådan affär av detta tycks mig också klart mer fnoskigt än det Tobias L verkligen skriver.

  22. Anders Å!
    Jämför dessa citat:

    Anders Å skrev: ”Du [alltså Jan A G] skriver där att Tobias L ’behöver backa från sin utsaga att det knappast kan vara något annat än den svenska frasen ”Ta han först”’. Tobias L har inte alls hävdat detta, istället säger han ’en sjukvårdare verkade säga ”Ta han först”’.

    Anders Å fortsatte: ”Själv tycker jag [Anders Å] också att det låter så, men likt Tobias kan jag inte säga det säkert.”

    Tobias L skrev: ”Jag hör fortfarande ’ta han först’ mycket tydligt.” Och senare i diskussionen skrev TL: ”Nå, jag vidhåller ändå att jag har rätt. Uppenbarligen krävs viss känslighet för att uppfatta frasen men något annat [än ’Ta han först’] kan det som sagt knappast vara.”

    Tobias L skrev också att det är uteslutet att det är något annat än ukrainska ”vilket det med 99,9 procents säkerhet inte är” enligt TL, och ”pålagd svensk röst som säger ’ta han först’”.

    Det är nu bevisat, att du inte bryr dig om den fysiska verkligheten, vad som står skrivet med svart på vitt i lindelof.nu. Mitt referat, att TL hade en ”utsaga att det knappast kan vara något annat än den svenska frasen ’Ta han först’” är 100-procentigt troget mot originaltexterna. Din utsaga ”Tobias L har inte alls hävdat detta” är lögn.

  23. Jan Arvid G!
    OK, du har rätt. Jag missade det lilla ”tidigare kommentarer” som står sist i konversationen och läste bara den senare delen av kommentarsfältet. Det var den som kom upp när jag klickade på en av kommentarerna till artikeln. Har gjort det misstaget tidigare också. Det är aningen ovanligt att kommentarsfält delas på det viset.

    Tobias L säger det du hävdar, samtidigt som han också ger uttryck för osäkerhet om det och vill höra andras åsikter.

    Dock är det fortfarande orimligt att kalla tanken att OPKOMM skulle ha kunnat fixa Poltavabluffen för ”fnoskigt”. Din tvärsäkra hållning att ”Där finns ingen svensk som säger ’Ta han först'”, är däremot fnoskig. Du lika lite som jag eller Tobias L kan veta något med säkerhet i en sådan här fråga. Det kan fortfarande mycket väl vara ”Ta han först” som hörs.

  24. För den som är intresserad av hur demokratin ser ut NU i Sverige med Tidöpartierna vid makten. I Aftonbladet 14-15 December 2024 skriver journalisten Jan Scherman en mycket informativ artikel med rubriken ”SD styr Sverige som en Sovjetisk politbyrå”. Nu har regeringen ställt riksdag och regering utanför demokratisk kontroll genom att bilda ett SAMORDNINGSKANSLI som tar beslut utan hänsyn till riksdag, regering eller utredningar.

    En angiverilag där rektorer är anmälningsskyldiga. SVT, SR och UR skall skäras ned med 1 miljard. Granskningsnämnden ges extra resurser för att granska påstådd vänstervridning i programutbudet.

    Om ”samordningen” kritiserar Bo Rothstein m fl. Det är ett unikt avtal i svensk politik. SD sitter inte i regeringen men styr via ”samordningen”.

    Jag köper bara Aftonbladet på lördagar men ovanstående artikel var värt 36 kronor.

Välkommen! Håll god ton. Inga personangrepp!

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.