Nyligen visade SVT den skakande filmen Rosa Luxemburg, om den polsk-tyska revolutionärens verksamhet och våldsamma död. När jag såg den kändes det som att jag flyttades tillbaka 40 år i tiden, till den kommunistiska övertygelse jag hade då.
Nog om mig personligen. Det ohyggligt dramatiska skeende i europeisk historia som beskrivs genom hennes liv kommer vi aldrig ifrån. Och dramatiken kulminerande egentligen inte med mordet på henne och hennes vän och förtrogne Karl Liebknecht 1919. I det läget hade utsikterna för en demokratisk socialism redan förintats, delvis genom Lenins brutala maktövertagande i Ryssland, som kom att misskreditera socialismen för evigt. Men det avgörande nederlaget går att datera exakt, den 4 augusti 1914. Då hade Tysklands kejserliga regering förklarat Ryssland och Frankrike krig, och när frågan om att bevilja statliga krediter till kriget kom upp i riksdagen röstade en majoritet av socialdemokraterna för dessa. Alternativet hade varit att motsätta sig kriget och kontakta sina franska bröder under Jean Jaurés för att arbetarna skulle liera sig med varandra i stället för med den egna borgarklassen.
Ingen kan i dag veta hur historien skulle ha utvecklats, om den internationella socialdemokratin tagit detta steg då. Men vi vet säkert att konsekvenserna under inga omständigheter hade kunnat bli värre än det som faktiskt skedde och som utmynnade i fyra års monstruöst slaktande på de båda krigsfronterna. Majoriteten av de tyska socialdemokraterna begick ett historiskt svek. Det går inte att frikänna ledningen för de brittiska och franska socialdemokraterna heller. Redan dagen innan, när krigsförklaringen lades, hade de franska socialisterna kunnat kontakta de tyska bröderna om ett gemensamt agerande mot kriget. Något sådant initiativ kom aldrig, och ett par dagar senare mördades Jaurés av en högerextremist.
Vi ska vara ärliga och erkänna ett dilemma i sammanhanget: Folkmajoriteten i de berörda länderna, sannolikt inklusive en majoritet av arbetarklassen, var för kriget. Med facit i hand måste ändå socialdemokraternas totala kapitulation för den egna borgarklassen fördömas. Två personer som särskilt måste drabbas av denna historiens dom är Eduard Bernstein och Karl Kautsky, som båda anslöt sig till krigspropagandan. Detta berörs för övrigt i filmen. Det enda land där majoriteten av socialdemokraterna motsatte sig kriget var Ryssland. Vid denna avgörande tidpunkt i Europas historia, augusti 1914, var alltså de politiska krafter som knappt 10 år senare började betecknas ”kommunister” de enda som stod för en moraliskt riktig hållning. Detta är ovedersägligt!
Åter till Rosa Luxemburg. Morden på henne och Karl Liebknecht som ledare av Spartakiströrelsen begicks av frikårer, som tilläts verka fritt av en socialdemokratisk regering. Så vitt jag vet har det aldrig dementerats att regeringen gav ett ”tyst medgivande” till morden. Detta är också upprörande, eftersom den enda tänkbara ursäkten för detta – att spartakisterna avsåg att kuppa igenom en totalitär regim av leninistisk modell – är ett falskt påstående. Det finns klara tecken på att åtminstone Rosa personligen var skeptisk och kritisk mot utvecklingen i Ryssland under det dryga år som gick mellan Lenins maktövertagande och mordet på henne.
Om de socialdemokratiska ledningarna 1914 hade agerat annorlunda och motsatt sig kriget, vad hade hänt då? Sannolikt hade någon form av inbördeskrig utbrutit i Tyskland och Frankrike. Dessa hade troligen slutat med seger för den ”vita” sidan, eftersom de (lika väl som i Finland 1918) hade en folkmajoritet bakom sig. Men kriget mellan länderna hade måhända stoppats eller i varje fall blivit betydligt kortvarigare. Och det är möjligt att socialdemokraterna senare, med hänvisning till inbördeskrigen, hade kritiserats för sitt ställningstagande. I det läget hade ju historieskrivarna inte vetat vad vi vet i dag om de fasansfulla konsekvenserna av att socialdemokraterna stödde kriget!
Om socialdemokraterna efter kriget, 1918–19, hade medgett sitt fruktansvärda misstag 1914 – då hade de kunnat beordra frikårerna att sluta fred med spartakisterna och bestämt motsatt sig att dess ledare mördades. I ett sådant läge hade arbetarrörelsen i Tyskland varit mindre splittrad och måhända kunnat förhindra nazisternas senare maktövertagande.
Spekulationer, spekulationer. Men de tyska socialdemokraterna kommer aldrig ifrån att de hade två viktiga tillfällen, augusti 1914 och januari 1919, att handla på ett annat sätt som, kan vi med säkerhet säga i dag, hade fått mindre katastrofala konsekvenser än det handlande de valde!
Programmet sändes den 25 juni. Ligger kvar på SVT Play till den 25 juli.
Det är lätt att vara principfast i efterhand. När frågan om krigskrediterna kom upp i tyska riksdagen hade de tsarryska arméerna redan börjat rycka in i Ostpreussen. Alla socialdemokrater i Europa var ense om att Tsarryssland var en reaktionär förbannelse. Nu stod dess trupper på tysk mark. Då hade redan den österrikiska armén anfallit Serbien. Den internationella socialdemokratin borde ha reagerat tidigare, emot den österrikiska aggressionen, ty det var den som startade den kedjereaktion som ledde till eländet.
Ja, Anders Persson, jag påpekade också faran med att vara efterklok, människans kanske enklaste ”goda” egenskap. Att tsarregimen av hela arbetarrörelsen sågs som en reaktionär förbannelse var nog huvudorsaken till att åtminstone majoriteten av de ryska socialdemokraterna vägrade sluta upp bakom regimens krigspolitik. Det är beklämmande att såväl mensjevikerna som socialrevolutionärerna ändå slöt upp bakom tsaren. De tyska socialdemokraterna hade kunnat hävda med rätta att Ryssland inmarsch i Ostpreussen var en naturlig följd av den tyska krigsförklaringen. Men visst, den internationella socialdemokratin borde ha blixtinkallat ett möte omedelbart efter skotten i Sarajevo och definitivt efter den österrikiska krigsförklaringen en månad senare, för att göra vad de kunde för att bekämpa den nationella yra som spreds som en löpeld.