Sommaren 1973 reste jag till Albanien med en gruppresa anordnad av Svensk-albanska föreningen som hade grundats år 1970 för att stärka förbindelserna och vänskapen mellan de svenska och albanska folken. Gun Kessle och Jan Myrdal hade givit ut boken Albansk utmaning om landets historia och Ordfront gav i samarbete med vänskapsföreningen ut häftet ALBANIEN som behandlade landets nyare historia. En viktig del av denna var att den albanska befrielserörelsen själv drev ut de tyska ockupanterna ur landet utan hjälp av andra länders trupper.
Vid vårt besök bodde vi större delen av tiden på ett hotell vid stranden av Adriatiska havet nära staden Durrës och gjorde utflykter med buss till andra delar av landet. Vi fick se den stora satsningen på jordbruket med byggnad av kanaler för bevattning och stora växthus för tomater. Vår buss mötte traktorer med släpkärror fyllda av ofta kvinnliga jordbruksarbetare. Vi besökte en fabrik för montering och reparation av kinesiska bandtraktorer som användes i jordbruket.
En textilfabrik med jättesalar fyllda med textilmaskiner var ett annat exempel på stöd utifrån liksom ett stort elkraftverk. Vid ett järnvägs- och brobygge fick vi se exempel på frivilligarbete av ungdomar. Vi besökte ett barnsjukhus, historiska muséer av vilka det ateistiska särskilt fångade mitt intresse.
Något vi också upplevde på kvällen i en stad där vi övernattade efter ett studiebesök var att på kvällarna gick ett lämmeltåg av familjer i samspråk fram och åter längs stranden nedanför vårt hotell. En avslappnad umgängesform vi inte kände igen från vårt hemland. Men det är bara att konstatera att för den som helt saknar kunskap i ett lands språk är det svårt att förstå hur livet gestaltar sig för dess invånare.
Vi hade i förväg upplysts om att albanerna inte ville uppmuntra västerländska modetrender som långt hår på män och utsvängda jeans. Några i gruppen fick också redan på flygplatsen besöka en frisör och byta till inhandlade albanska jeans. Vi fick ta seden dit vi hade kommit.
Väl hemma igen anordnade Strängnäsgruppen av Folket i Bild under hösten en Albanienafton där jag berättade och visade bilder från Albanien. Ett av FiB-gruppens många olika arrangemang under tio års verksamhet.
Albaniens befrielsekrig mot utländska ockupanter under andra världskriget, som mot slutet av kriget bestod av tyska trupper, leddes av Enver Hoxha och den 22 oktober 1944 utropades Albaniens demokratiska regering. Den 29 oktober 1944 var hela landet befriat.
Fram till mitten av 1950-talet rådde ett mycket gott förhållande mellan Albanien och Sovjetunionen, men efter Josef Stalins död inträdde en märkbar förändring och 1961 kom den öppna brytningen. På 1970-talet upprätthölls goda förbindelser främst med Kina, men dessa försämrades dramatiskt efter några år.
Fram till sin död år 1985 ledde Enver Hoxha, under allt mer diktatoriska former, landet. Det är inte lätt att säga när och varför hans ledning övergick till att ta formen av en sektledares alltmer irrationella beslut där flera av hans närmaste medarbetare fängslades eller drevs att ta sina egna liv. Peter Kadhammar ger i boken Vi som var så lyckliga – Liv och död i en kommunistisk diktatur en omfattande genomgång av vad som hände baserad på ett stort antal intervjuer med dem som var direkt involverade i händelserna och deras familjemedlemmar.
En mycket annorlunda skildring är Lea Ypi’s bok FRI – En uppväxt vid historiens slut* där vi får följa hennes liv från hennes första år. Hon är född år 1979 – när Enver Hoxha ännu hade sex år kvar att leva – och genom föräldrar och släktingar kan hon också ge ögonvittnesskildringar av Albaniens tidigare historia. Hon fick sedan själv uppleva de stora förändringarna i landet. Den 12 december 1990 förklarades Albanien officiellt vara en flerpartistat och ett val ordnades som vanns av den sittande regeringen, men efter nästa val kom oppositionen till makten år 1992.
Det blev en orolig tid. Flera albaner valde att på överbelastade fartyg bege sig till Italien. Investeringsfonder uppbyggda som ”pyramidspel” utarmade många och ett uppror utbröt som resulterade i total anarki. Så här skriver Lea Ypi mot slutet av sin bok om sina tankar efter ett samtal med sina föräldrar:
” … Det var som att vara tillbaka i 1990. Samma kaos, samma känsla av osäkerhet, samma kollapsade stat, samma ekonomiska katastrof. Men med en skillnad. 1990 var hoppet det enda vi hade. 1997 hade vi förlorat det också. Framtiden såg dyster ut. Och ändå var jag tvungen att agera som om det fortfarande fanns en framtid, och fatta beslut om vilken roll jag skulle spela i denna framtid. Jag var tvungen att bestämma mig för vad jag ville bli som vuxen och välja vad jag skulle läsa på universitetet. Jag upplevde detta som ett närmast omöjligt val. … ”
Lea Ypi lämnade Albanien 1997 för högskolestudier i filosofi och är nu professor i politisk teori vid London School of Economics and Political Science. Läs Lea Ypi’s intressanta bok för att få veta vilka slutsatser hon slutligen dragit av alla sina erfarenheter.
* Le Ypis bok recenserades här av Leif Strandberg.
Jodå där var jag också 1974, tror jag, eller 1973. Jag har inte samma ordning som Henrik Linde på kronologin. Vad jag minns var albanernas kollektiva liv som det tedde sig utåt. Inåt vet jag inte hur det var. Skriver under på Henrik Lindes beskrivning. Jag var på en fabrik som gjorde skor av plast. Idag hade det inte varit konstigt. Då tyckte jag det var konstigt. Vi var också på en badresa i samband med resan till Durres. Varmt och hett, fint vatten. Maten var för grovarbetare, god mycket grönsaker och sagolik efterrätt med persikor och bakverk. Mycket finns att säga. Det var förresten mycket festande som det brukar med unga, nyfikna på varandra. Synd att Hoxha och partiet förstörde landet och allt gick under i en politisk krasch.
Jag var också i Albanien sommaren 1973. Jag kommer inte ihåg exakt datum men det var nog i början av juli. Det var tidvis väldigt varmt, t o m 40+ någon dag.
Jag känner igen de flesta av de besöksmål du beskrev men jag ägde ingen kamera 1973, så jag dokumenterade inget. Det stod ENVER på flera sluttningar, det såg man redan på inflygningen mot Tirana. Det var en personkult som var främmande för oss svenskar hur revolutionära vi än var. Jag minns att maten var ganska god med soppa som förrätt varje kväll. Det var mycket grönsaker bl a stekt gurka som jag aldrig sett vare sig förr eller senare. Albanerna var inte så lätta att få kontakt med p g a språket men de verkade ändå vänligt inställda till turismen. Jag minns att jag simmade ut till en badflotte där det satt 3 albanska pojkar som började prata med mig på franska. Eftersom jag läst franska på gymnasiet några år så kunde vi faktisk kommunicera lite grand. De berättade att de skulle åka till Frankrike för att utbilda sig till veterinärer och därför pluggat franska. När jag och en av mina reskamrater var ute och gick en kväll så såg vi en äldre man på långt håll som ledde en cykel komma emot oss. Trots att det var många albaner som han passerade så stoppade han oss och frågade på knagglig tyska om vi ville hjälpa honom att få på cykelkedjan, vilket vi också gjorde. Jag vet inte varför han valde oss, men det kanske var, för att få öva på sin tyska som han troligtvis lärt sig under kriget.
Det fanns en butik på hotellområdet där man bara kunde handla för utländsk valuta. Där kunde man också köpa glass. Det var glass med riktig vanilj i, där man kunde utskilja bruna rivna vaniljstänger och den var verkligen god.
Richard Swarts, Östeuropakorrespondent för SvD, skriver i sin bok Room Service från 1996 hur den goda vaniljglassen försvann när kommunismen kollapsade i Albanien. En kväll var jag lite dålig i magen och hoppade över middagen. Men jag blev ändå lite hungrig och gick till en brödbutik för att köpa en bit bröd. Det fanns bara två sorters bröd, ett ljust och ett mörk, båda var saftiga och goda. Brödbutiken var full med folk och en del stod och köade utanför butiken. Men när jag kom så kände jag mig som Moses som delade Röda havet. Det blev omedelbart en väg för mig fram till disken och det kändes pinsamt att vara så priviligierad och slippa köa därför jag var turist. Jag köpte snabbt en bit mörkt bröd och gick därifrån.
Tack Henrik Linde för att du väcker många minnen till liv, för denna resa var faktisk min första utanför Sveriges gränser.