Berlinmurens födelsedatum, 13 augusti 1961. Ett taggtrådskrönt byggnadsverk, absurt delandes huvudstaden Berlin på mitten, som hänsynslöst skar rakt igenom bostadskvarter och människors invanda liv.
Det statsbärande partiet i DDR, SED, benämnde officiellt muren ”den antifascistiska skyddsvallen”. Som om det realsocialistiska paradiset måste fredas från ett militärt markangrepp, eller stor migration, från Västberlin.
Strömmarna gick ju i det senare fallet åt andra hållet, människor som ofrivilligt hamnat på fel sida efter krigsslutet 1945 flydde hals över huvud. Och i en sådan omfattning att idén om en instängande mur föddes. Hur annars övertyga de frihetslängtande att stanna kvar?
I filmen Good Bye, Lenin! försöker de anhöriga inbilla en kvinnlig, lojal DDR-tjänare att människor i stor omfattning flyr från väst till öst. För vad, måste man fråga sig.
Brist på allt? Politiskt förtryck? Grå vardagstristess i illa underhållna, prefabricerade hyreslängor? Verklighetsfrämmande retorik? Obligatoriskt deltagande i 1 maj-tåg under röda fanor?
Tio års väntan på en lågoktanig Trabant? Ständig risk rapporteras till Stasi för ”antisocialism” av ”inofficiella medarbetare” som dolde sig i ens närhet, eventuellt en familjemedlem?
Greps man under flyktförsök straffades man hårt som ”republikflykting” – om man inte dessförinnan skjutits ihjäl. Fram till att DDR kläckte affärsidén att man kunde ta bra betalt för fångar som exporterades västerut till Förbundsrepubliken. En viktig inkomstkälla för den panka staten.
I filmen De andras liv – som rönt invändningar från gamla DDR:are mot att en Stasi-officer i Ulrich Mühes gestalt beter sig alltför vänligt – skildras minutiös avlyssning och utfärdade yrkesförbud för samhällskritiska konstnärer.
Nå, yrkesförbud kunde ju per definition inte finnas under socialismen. Hette det. Ideologi slår verklighet.
Interiörer från det rysliga Stasi-fängelset i Hohenschönhausen i Berlin bjuds det på i samma film. Jag deltog i en flera timmar lång guidad rundvandring där (guidens föräldrar suttit i fängelset), hade tillfälle se de kända systemkritikerna Jürgen Fuchs och Rudolf Bahros celler.
Tjocka ogenomskinliga fönster som inte tillät att du kunde se ut, klaustrofobisk känsla nära till hands i en sådan hermetiskt tillsluten cell. Den internerade hämtades till förhör vilken tid på dygnet som helst. Syftet var att fången skulle desorienteras, tappa det mentala fotfästet.
Jag har ofta nämnt DDR och Sverige i samma andetag, pekat på likheter. Överdrivet? Det gäller att se upp med totalitära tendenser, sådana som vi lätt kan observera i ”värdegrundens” och ”mångkulturens” likriktande Sverige.
Uppifrån påbjuds hur vi skall tänka, sanktioner påhängda. Det kan kosta på ordentligt att tänka fel, om man inte kniper och behåller det för sig själv.
Dissidenterna i DDR, inte särskilt många, har inte hedrats i efterhand i någon imponerade utsträckning. Jag brukar passera visdiktaren Wolf Biermanns alltmer förfallna hus i Östberlin och titta upp mot lägenhetens fönster.
Inget vittnar om att han, den oppositionelle och därför berövad sitt medborgarskap, en gång bodde där.
Piprösten Honecker deklarerade att muren skulle stå i hundra år. Och Tredje Riket skulle som bekant bestå i tusen år. Vi vet hur det gick i båda fallen.
Kepsen av denna 13 augusti för alla dem som sköts under ”republikflykt”, av de egna. Skammens mur är sedan decennier borta, men det nationella såret den rev upp är inte läkt. På långa vägar.
Fortfarande talas det om ”ossisar” och ”wessisar”. Som vore det två olika människoslag. Innanför samma landsgräns.
Wolf Biermann må ha varit dissident, men han förespråkade ett Stortyskland som omfattade både Nederländerna och Danmark, enligt vad Jan Myrdal skrev, utan namns nämnande:
”Tysklands utveckling till nationalstat hade stäckts av Trettioåriga kriget. Sverige hade fört sitt krig mot tysk enhet på franska subsidier. Historiskt sett var vi medskyldiga till det tyska eländet. De tyska demokraterna under första delen av adertonhundratalet såg det som självklart att inte bara de svenska områdena i Tyskland utan även Danmark, Holland och tyska Schweiz – liksom Tyskösterrike – skulle ingå i det demokratiska och förenade Stortyskland. Den traditionen är inte död. I det dåvarande DDR träffade Gun Kessle och jag år 1964 SED-dissidenter som klockan tre på morgonen – i livet bortom konjaken – upprepade dessa krav; en sådan utveckling vore förutsättningen för ett i längden fredligt Europa.” (Jan Myrdal: Det Nya Stor-Tyskland, sidan 164)
Jag minns Gunnar Ohrlanders alias doktor Gormanders krönikor i Tidsignal 1967-1968. I en av dessa hade han en politiskt korrekt (Moskva) frågesport: Nämn tre fel på Berlinmuren? Och svaren: Den är för kort, för låg och den byggdes för sent. Satir i Lenny Bruces anda, alltså.
Nuförtiden umgås vi med ett par där den ene är uppväxt i Östberlin och den andra i Västberlin. Det är väldigt intressant och ofta skojigt att höra deras gnabbande: Va, hade ni läskedrycker?
Det var inte helt svart eller vitt, ens mellan öst och väst.
Och Trabi-kitsch är väldigt hett idag i Berlin.
Wolf Bierman var aldrig populär hos det tyska etablissemanget, varken i öst eller väst men återtogs förstås tacksamt till BRD, när han blev utsparkad efter 20 år i DDR. På Wikipedia ser jag inget om ”Drei Kugeln auf Rudi Dutschke” med dess referenser till ”Edelnazikanzler” Kiesinger. Hans stöd för Natos krig mot Serbien och Irak och för Israel har sedan säkert inte heller gjort honom populär bland hans tidiga beundrare.
Kommentar till Götesson, Strandberg och Svensson
Besynnerliga inlägg, det luktar guilt by association. Och den starka reaktionen påminner om hur toppfigurer inom die Linke, tidigare höga män inom DDR-staten, bland dem Gregor Gysi, alltid reser rygg inför Biermann. Han är en påminnelse om att inte alla fogade sig i deras totalitära system öster om muren. Därför måste han hånas och avfärdas.
Wolf Biermanns ställningstaganden i olika internationella konflkter tar jag inte ställning till, det är inte intressant i detta sammanhang. (Om han försvarar Israel är det inte så konstigt, Biermanns far mördades i Auschwiz.) Jag skrev om muren och kom in på hur DDR behandlade systemkritiker, som de som kallade sig vänster i Sverige inte verkade intresserade av att stödja, Myrdal en av dem, kanske trodde de att de i så fall skulle gå reaktionens och imperialisternas ärenden. Kanske var det i somliga fall ”fel” färg på dissidenterna och därför kunde de ignoreras?
Att stänga ute Biermann från DDR – i detta ser jag en parallell till det som i dag benämnes ”deplattformering”. Man tystar de avvikande rösterna, förbjuder dem.
Det finns starka skäl att med kunskap om det ”realsocialistiska” DDR hålla ett öga på utvecklingen i Sverige.
Lasse Ekstrand skrev att kommentatorer skreve inlägg som luktade guilt by association. Det gjorde jag inte. I artikeln omnämndes Wolf Biermann i positiva ordlag: dissident som borde ha hedrats; en oppositionell som berövats sitt medborgarskap. Jag framlade en tidigare opublicerad uppgift om en Wolf Biermanns åsikt som jag tycker är fel och farlig, utan annan tanke än att mer fakta alltid är bra. Jag associerade inte Wolf Biermann med något eller någon. I citatet däremot förbinder Jan Myrdal Wolf Biermann med en tanketradition.
Lasse Ekstrand gjorde en guilt by association när han skrev om kommentarerna att ”den starka reaktionen påminner om hur toppfigurer inom die Linke, tidigare höga män inom DDR-staten, bland dem Gregor Gysi, alltid reser rygg inför Biermann. Han är en påminnelse om att inte alla fogade sig i deras totalitära system öster om muren. Därför måste han hånas och avfärdas.”
Jag heter inte Götesson. Jag är Götesson; Göte var min far. Tilltal som ”Strandberg”, ”Svensson” och ”ni” är vad överhet sade till underställda, och officerare till meniga. Därför kallar jag aldrig någon ”Lindelöf”, ”Ekstrand” eller ”Persson”.
Till dig som heter Jan Arvid och är mycket språkkunnig. I senare delen av ditt sista inlägg skriver du ”Jag heter inte Götesson, jag är Götesson; Göte var min far.”
Min fars namn var Carl Emanuel Carlman. När han skrev blev det Manne Carlman, alltså ett trippelmaskulinum. Han var länsarkitekt i Halland. Då han alltså var en ganska hög statstjänsteman tilltalades han oftast med ”arkitekten” eller ”Carlman”. Men jag som inte är speciellt ”hög” får också ofta tilltalet Carlman, även av de som står mig ganska nära, och även nu som pensionär. På skolorna jag arbetade blev jag mycket ofta tilltalad med efternamnet, medan mina kollegor inte blev det. Jag resonerade med vaktmästaren och två på expeditionen om detta på min näst sista skola, men de kunde inte ge någon förklaring till varför just jag tilltalades Carlman medan både Jonsson och Norlin tilltalades Ulf och Arne. De tre jag samtalade med menade klart att det inte hade med hur ”gemen” jag var att göra.
Bertil C och jag har kommit bort från artikelns ämne, men om namn och tilltal kan man nog säga att sederna varit olika i olika bygder och att de ändrats, ofta på så kort tid som några årtionden. Alla har en familjebakgrund och egna uppfattningar.
Jag vet inte huruvida en svensk namn- och tilltalshistoria skrivits. En ordentlig en, en som går på djupet med frågor som att -dotter försvann i två steg. Som ett första steg kunde en dotter till Karl Pettersson skrivas som Anna Karlsson i stället för Anna Karlsdotter. Varför inte direkt till Petterson, om folk ville ha bort det som var gammalt och fornt?
”Villen I Mor ha kaffe?” i stället för ”Vill du ha kaffe mor?” har funnits som tilltal. Om någon känner till en redig bok om tilltalshistoria, meddela det här.
Bertil Carlman har en viss tradition i sin familj och i sin livshistoria. Jag har blivit sådan att jag undviker att tilltala och omtala med så kallade efternamn, särskilt de på -sson (-sdotter) eftersom uppfattningen funnits i min familj och hembygd att ett ”-sson” skall säga vad fadern heter.
På tal om namn skall, menar jag, a-genitiven återinföras i skrift. Spillror av detta forntidsarv finns fortfarande i södra Sverige. Om fyra personer heter ”Bertil, Janne, Ulla, Magnus”, heter det inte ”Bertils bil, Jannes bil, Ullas bil, Magnus bil” utan ”Bertila bil, Janna bil, Ulle bil, Magnusa bil”. Någon som hört mormor säga det?
A-genitiv är vanligt i norra Roslagen, t ex ”Jakobsa flicka”.
Ok, cement/betong är kanske CO2-neutral i själva kalkbränningen. Men själva upphettningen är alltså (liksom batteritillverkning för bilar) en stor energislukare med stora CO2-nettoutsläpp ofta med fossila bränslen. Är detta rätt uppfattat?
Bengt S!
Om vi skall vara noggranna så bodde Wolf Biermann 23 år i DDR och han var en av få som flydde från
Väst-Tyskland till DDR.
Karl Wolf Biermann, född 15 november 1936 i Hamburg, är en tysk vissångare och författare. Biermann flyttade 1953, som 17-åring, till Östtyskland och publicerade från år 1960 sånger och dikter. 1965 fick han ett totalt publicerings- och uppträdandeförbud i Östtyskland. År 1976 blev han fråntagen sitt östtyska medborgarskap under en turné i Västtyskland, vilket orsakade stora protester.
Hösten 1976 befann jag mig i Rostock på studieresa och som amatörsångare-och gitarrist kände jag till W B. Den anti-fascistiska skyddsvallen klarade inte av en vispoet som gycklade makten. När jag kom hem från studieresan så läste jag att makthavarna tagit ifrån W B sitt medborgarskap när han befann sig i Västtyskland inbjuden av tyska Metallarbetarförbundet. W B bodde första tiden hos
Günter Wallraff och flyttade sedan till Hamburg där han har sina rötter.