I mina svartaste stunder ser jag framför mig att vår folkskola (grundskolan) tippar över i något helt nytt. Denna nya skola (från dagis t o m gymnasiet) sållar agnar från vetet helt automatiskt. Frivilligheten har blivit bärande princip för varje barn. Den som inte vill ska inte tvingas in i kunskapens rike. ”Skolpolitiken” blir en ”skolrätt” (för den som vill alltså). Men omsorgskravet består och övergår till främsta mål.
Visserligen blev det ingen ny skollag för att partierna inte kunde komma överens i till exempel denna skolans kärnfråga. Men länge har jag hört politiker tala om att skolplikten måste bort. Värnplikten är ju i praktiken borta, men på pappret finns den kvar. Allt verkar alltså möjligt.
Så här kan det låta när den moderna överheten diskuterar skolan:
”Tonåringar som växer är av naturen trötta på morgnarna (vetenskapligt bevisat). Ändå tvingas de upp för att sitta i skolbänken redan vid 8-tiden. De är inte heller hungriga på morgonen för att de är så trötta, varpå de inte får i sig någon stärkande frukost. Därför saknas den nödvändiga energin för att orka delta i ofta tråkiga lektioner före lunch (allt alltså vetenskapligt bevisat). Eftersom skollunchen är oinspirerande och ofta inte liknar den mat tonåringar älskar, får de för lite näring i sig även då, varpå de inte heller orkar med eftermiddagens många gånger ännu tråkigare lektioner. Alltså, skolan förmår inte anpassa sig till tonåringars naturliga fysiologiska rytm. Är det konstigt att det krisar på många högstadieskolor? Slutsats: Barn och ungdomar bör inte flockvis bibringas kunskap. Det är inte bra för deras individuella mognad och utveckling. Kunskap och kulturarv kan inte tvingas fram på detta vis. Det ska växa fram i takt med naturlig mognad och efter eget intresse. Och kommer inte detta, så ska skolan avvakta. Lärande måste vara lustfyllt. Vi håller äntligen på att lära oss att barn är individer med olika naturliga förutsättningar, begåvning och intressen. Efter detta måste den nya skolan formas.”
Ja, så här tänker många av skolans storpotäter. Denna tendens har även successivt förstärkts under många år – mot bättre vetande.
Redan 1985 introducerades Lev Vygotskij i Sverige av psykologen Bo Johansson (se nedan). 1997 konstaterade docent Lennart Grosin i en bilaga till Barnkommitténs huvudbetänkande (sid 115) att det i grunden finns ”två utvecklingspolitiska antaganden om barns utvecklings- och mognadsprocess. Det ena är att mognad framför allt är en biologiskt grundad process … [Man ska] avvakta att barnet i sinom tid tar nästa steg i utvecklingen”. [Det andra] ”går ut på att det finns en direkt relation mellan den pedagogiska praktiken och de vuxnas förväntningar på barnet och deras mognadsprocess. Den pedagogiska verksamheten är med andra ord en nödvändig förutsättning för mognaden.”
Det första antagandet dominerar nu helt, utom på små isolerade öar i det svenska skolhavet. Det finns alltså exempel på anständigt fungerande skolor med goda resultat, trots svåra arbetsvillkor i områden med hög andel invandrare, stor arbetslöshet, och dålig grund i svenska språket. De lyckas för att de konsekvent tillämpar det andra utvecklingspolitiska antagandet.
FiB har lyckats leta upp ett av de mycket sällsynta goda exemplen, Hjällboskolan i norra Göteborg. Det var inte helt lätt, för de gör inget väsen av sig. Varför gör de inte det? Svaret är att deras pedagogik bygger mycket på tankar och idéer som kan förknippas med en ”gammaldags reaktionär skolsyn”, som storpotäterna för många år sedan myllat djupt ner i komposten. Att det fortfarande bubblar upp lite gamla dofter här och där från enstaka skolforskare är möjligen lite besvärande, men kan enkelt avfärdas med att man inte kan återgå till något så reaktionärt som disciplin, kunskapskontroller, prov, betyg, strukturerade lektioner, läroböcker (inte så mycket datorer och Internet), premier till elever för goda prestationer mm. En hel generation skolmänniskor har gjort karriär på att riva ner allt som kan förknippas med detta. Därför kan bara små försynta dofter av denna ”kulturhistoriska utvecklingsteori” – alltså inspirerad av den ryske 20-talspsykologen Lev Vygotskij – släppas fram i ljuset.
I nästa nummer ska ni få stifta bekantskap med det lysande undantaget.
Publicerat i FiB/Kulturfront nr 5-2006
