Den besynnerliga vilddjursflocken i Norrbotten

Francisco Sarrion talar till massorna i Uppsala

Sommaren 1966 for en grupp med revolutionära studenter från Svenska Clarté-förbundet österut till Folkrepubliken Kina och fick, genom en ödets nyck, uppleva Kulturrevolutionens inledande skeden på första parkett. Gästerna lät sig imponeras. Hemma i Sverige igen kom de att fungera som ordförande Mao Zedongs andliga spjutspetsar och oegennyttiga ambassadörer.

I midsommarhelgen påföljande år bildades KFML – Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna, varvid det kinesiska perspektivet blev än tydligare. Precis ett halvår senare, onsdagen den 20 december, misshandlades en rad fredliga Vietnam-demonstranter ganska illa av ordningspolisen i Stockholm. De hänsynslösa polismetoderna sände chockvågor genom vårt land, och den politiska temperaturen steg för varje minut som gick.

Ja, det rådde ”stor oordning under himlen”, som ordföranden själv brukade framhålla.

Det var i just det här läget som den yttersta vänstern drabbades av krampanfall, ett av de mer bisarra och spektakulära genom tiderna. Tisdagen den 9 april 1968 – för exakt 50 år sedan om ett par dygn – stegade nämligen rebellerna in på scenen under ett revolutionärt massmöte (om ca 250 församlade) i Uppsala. Om något, så var rebellerna galna redan i inledningsfasen och redovisade sina målsättningar på detta slagordsmässiga sätt:

”Ner med de falska auktoriteterna”; ”Krossa högeropportunisterna i KFML”; ”Likvidera Clarté”.

Rebellerna utgjorde en skara på i runda tal 300–400 personer med Stockholm/Uppsala och i viss mån Lund/Malmö som de viktigaste rekryteringscentralerna. Ytterligare något drygt hundratal logerade av och till i rörelsens periferi, mer inriktade på direktaktioner och häftiga upplevelser än på något annat.

Det nordliga rebell-kotteriet – Stockholm/Uppsala-falangen – vägleddes av den fasta övertygelsen att Kulturrevolutionen i Kina hade världsvid betydelse och global räckvidd. Därför gällde det att utkämpa revolutionära slag i Mälarregionens kultursfärer likaväl som i Beijings och Shanghais. ”Bonderörelsens nuvarande uppsving är en väldig tilldragelse!” deklarerade man trosvisst i tid och otid – dock utan att närmare specificera om citatet avsåg det svenska 1960-talet eller kinesiskt 1920-tal. I vilket fall åtnjöt rorsmannen bakom de profetiska bonde-orden stort och odelat förtroende:

”Det är vår allra främsta revolutionära och proletärt-internationalistiska plikt att bli ordförande Maos goda kämpar och bland massorna ständigt propagera hans oövervinneliga tänkande.”

Alla kommunistiska organisationer med rötter i de blågula jordarna underkändes utan vidare spisning av rebellernas ledningsstab. Själva det faktum att KKP, Kinas Kommunistiska Parti, verkade i (vad man betecknade som) högönsklig välmåga bedömdes som fullt tillräckligt. Kommunistiska partier vid sidan av det kinesiska behövdes inte. Helt följdriktigt ville rebellerna ”växa samman organiskt och kollektivt med det helgjutna KKP-fundamentet”. Ja, man ville i bildlig mening grunda kommunistiska urceller på ordförande Maos spänstiga lekamen. Torsdagen den 30 maj påbörjade man detta exklusiva cellbygge i Stockholm och Uppsala. Bara en knapp vecka dessförinnan hade kårhuset ockuperats.

I ledningen för de svenska rebelltrupperna framträdde en kolerisk spanjor vid namn Francisco Sarrion eller Fredrik Svensson i redigerad form. Denne man levde upp till ryktet som en svensk Mao under de svindlande veckor som nu följde, åtminstone i så måtto att han ansågs ofelbar av sin trofasta krets av lärjungar. Bland annat ledde Svensson en omtalad session i Leninsalen i Stockholm, en tillställning vid vilken alla konstverken i lokalen undantagslöst förstördes. De ansågs borgerliga. Landskapsmålningar, stilleben och porträtt av arbetarrörelsens legender skars sönder och/eller hivades ut genom fönstren.

Rebellcellerna förvandlades med blixtens hastighet till regelrätta kloster- och fängelseceller. Järnhård disciplin iakttogs. Man sov på kala golvet, sålde ut sina småborgerliga möbler, avbröt all kontakt med föräldrar, släkt och vänner, höll ceremoniella andakter med ordförandens ’lilla röda’ som katekes och man byggde systematiskt upp sin fysiska status. Långa simturer i Riddarfjärden, ”Stockholms Yang-tsi-kiang”, stod extra högt i kurs. All privategendom föraktades och förkastades; även barnen inordnades i gemenskapen och betraktades som allas egendom.

Trakasserier, personliga vendettor, hela serier av politiska ”rättegångar” och allmän moralupplösning följde sedan under högsommaren och svampsäsongen. Vid 1968 års utgång fanns inga rebeller längre – i varje fall inte i organiserad form eller som kollektiv företeelse. Av de arma konvertiterna hamnade en försvarlig mängd på kropps- eller mentalsjukhus, andra bosatte sig utomlands, t ex på Färöarna av alla ställen, medan en tredje kategori sökte upp antikvariaten och köpte loss den borgerliga litteratur man tidigare avyttrat. Sakta men säkert började den ena efter den andra att nyktra till.

Dokumentära skildringar i bokform av rebellernas aktiviteter och idévärldar utkom ganska omgående med Armas Lappalainen (1969), Torbjörn Säfve (1971) och Köpenhamns-kommunisten Gotfred Appel (1971) som författare. Men även Liza Marklunds totalt femte deckare med journalistvirtuosen Annika Bengtzon i rollen som positiv hjältinna behandlar rebellerna – och det på ett ytterligt okonventionellt sätt. Hennes 417-sidiga bok heter Den röda vargen (Pirat 2003), året är 1969 och platsen Luleå uppe i Norrbotten.

De cirka 500 lutbaljor som intas i berättelsen är ett kapitel för sig. Marklunds/Bengtzons kaffe smakar alltid lika illa i bok efter bok; det är antingen blaskigt, vidrigt, förhatligt, avskyvärt, iskallt, pissljummet eller dödligt hett (men får ändå en andra chans hela tiden).

Långt mera problematiskt är dock att Marklund inte har någon kunskap om den avgrundsvänster hon skildrar med sådan inlevelse. På hela nio ställen i röda varg-boken låter hon sina rollgestalter ansluta sig till något som hon kallar Mao-grupperna i 1969 års kylslagna Luleå. Men vid den tidpunkten fanns sannerligen inga Mao-grupper i vare sig bestämd eller obestämd pluralform att välja bland på gruvort och ställe. Allt som existerade var det ännu blott tvååriga KFML. Sinnevärldens rebeller hade ju kastat in sina badhanddukar redan under hösten 1968, och de göteborgska (r)-styrkorna var än så länge inte påtänkta – och borde enligt min uppfattning aldrig ha påtänkts.

Liza M:s årtalsmissar är emellertid inte någon kärnpunkt. Hennes avgörande misstag är ett annat och består i att hon utrustar sina övervintrade Luleå-rebeller med gedigen ”terrorpotential”.

Det gör hon genom att introducera en hemlig terrorgrupp – kallad Vilddjuren – mitt i de norrbottniska obygderna. Denna maoistiska vilddjursskock uppges ha sina politiska rötter hos Uppsalas rebeller och ägnar sig med liv och lust åt allehanda våldsdåd, provokationer samt åt ren destruktion; t ex spränger en av ligamedlemmarna ett splitter nytt Draken-plan i luften vid F 21:s flygflottilj (1969-11-18), så att en av de värnpliktiga mister livet. Terrorgruppens portalfigur blir sedermera yrkesmördare på heltid i baskiska ETA, medan hans trolovade, ”Den röda vargen”, sluter upp i SAP och befordras till minister i kungariket Sveriges socialdemokratiska regering…

Mycket kan sägas om rebellrörelsen, och åtskilligt har sagts i detta inlägg, men anhängarna var aldrig terrorister i egentlig mening, och de hade inte kunnat utvecklas till något sådant. Den grundläggande orsaken är trivial: de ville bli sin ordförandes ”goda kämpar och bland massorna oavbrutet propagera hans oövervinneliga tänkande”. Det betyder att de, som det hette, ville ”tjäna folket” mer än allt och villkorslöst liera sig med de breda folklagren. Detta slags målsättningar utesluter all verklig terrorism. Rebellerna vände sig inåt och ägnade sig åt ideologiska reningsbad, t o m i bokstavlig mening, och de uppträdde i flera avseenden som en dåtida Knutby-sekt, allt i syfte att visa sig massorna värdiga.

De var kanske på god väg att förgöra varandra – däremot inte att bära hand på andra.

I religiöst färgade utbrytar- och extremiströrelser är man effektivt avskuren från verkligheten och har förlorat sinnet för proportioner. De invigda tror sig vara ett med Sanningen. Deras febriga men oftast grundfalska världsbild skruvar ideligen upp den emotionella atmosfären, nu som då. Konsekvenserna blir många gånger förödande.


Här en SVT-dokumentär från 2005.

  7 kommentarer for “Den besynnerliga vilddjursflocken i Norrbotten

  1. Leif Stålhammer
    2018-03-26 kl. 9:43

    Tack för att Du hjälper oss minnas. Varför har Du dröjt så länge med detta spännande material? Vad beträffar sprängning av stridsflygplan å Kallax hörde jag inget därom, trots att jag i tiden flög ganska flitigt från och till denna min, vid den tiden, hemmabas. Men det kanske är så att man behöver visst avstånd för att förstå saker och ting.

    PS. Men medge att det är spännande att åse historiens kringelikrokar.

  2. Jan-Peter Stråhle
    2018-03-26 kl. 14:01

    Mats Parners bilder av turbulensen inom den “yttersta vänstern” och KFMLs tillblivelse under slutet av 60-talet är intressant och sammanfaller till stor del med mina egna erfarenheter. Men det vore intressant att förstå hur intrycken – som sammanställts, analyserats och här beskrivits av Mats – kommit till honom; var han en del av “rörelsen”, är detta en rapport inifrån, eller består den av sammanställningar av andras redogörelser och vilka är i så fall dessa? Jag var själv 13 år det omsusade året 1968 och min person och världsuppfattning formades i grunden under detta och de närmast kommande åren. Detta sagt för att förklara min nyfikenhet och uppmaningen till Mats att utveckla bakgrundsteckningen, om han har lust och möjlighet vill säga.

  3. Anders Persson
    2018-03-26 kl. 14:07

    Parners artikel finns sedan en tid på “Marxistarkivet” tillsammans med massa andra artiklar av honom som ni alltså kan läsa redan nu här samt om Jan Myrdal, Herman Lindqvist m fl.

  4. Leif Strandberg
    2018-03-26 kl. 16:25

    Den varma rebellvåren 1968 bodde jag i Gävle, gick på Vasaskolans gymnasium och var aktiv i FNL-gruppen och Vänsterns Ungdomsförbund (VUF). Under försommaren kom två stycken rebeller från Uppsala för att ”rensa upp bland revisionister och falska profeter” (särskilt Jan Lodin i VPK skulle få sig en näsbränna). De passade även på att hälsa på Gävle-rebellen Anders som läste kvantfysik i Uppsala och färdades genom staden på sin trehjuliga specialcykel (han hade en CP-skada). När jag frågade honom om vad han skulle göra under sommarlovet svarade han: “Tjäna folket.” Detta skulle ske genom att besöka bygg-futtar och andra arbetsplatser och läsa ur Maos lilla röda.

    Jag tror inte det blev så mycket av just de besöken – det tog ju sådan tid att granska alla översättningsfel som renegaten Nils Holmberg gjort sig skyldig till i just Maos lilla röda.

    Visst tål det att skrattas åt – men jag tänker ofta på Anders osannolika ambition att ”tjäna folket” – en sådan ambition är inte fy skam.

  5. Mats Parner
    2018-03-27 kl. 14:54

    Jan-Peter Stråhle och Anders Persson!
    Det jag vet om rebellrörelsen är i allt väsentligt sådant som jag har läst mig till. Jag var själv aldrig rebell, däremot medlem under några år i KFML, som, åtminstone på ett ytligt plan, hade en del gemensamt med rebellerna.

    Under min tid på I4 i Linköping – 1968 – lärde jag dessutom känna en grabb, som höll till i rebellrörelsens periferi och vällustigt avslöjade vad som hände inne i själva centrum. Det var lärorikt.

    Peter Övig Knudsens fascinerande böcker om Blekingegade-ligan (Karneval 2009) är bredvidläsningslitteratur av hög klass. De handlar inte specifikt om rebellerna men har ändå uppenbar rebell-touche.

    Anders Persson har rätt i att jag i ett tidigare skede, före 2010, publicerade texter på Marxistarkiv i tron att det var ett oberoende marxistiskt arkiv. Tids nog insåg jag att Leo Trotskij och hans idévärld åtnjöt en särställning av ett slag, som inte riktigt föll mig på arkiv-läppen. Då tog jag min Mats ur arkiv-skolan.

  6. Anders Persson
    2018-03-27 kl. 16:46

    Knudsens böcker om Blekinggade-ligan är verkligen bredvidläsningslitteratur av hög klass. Man kan dock läsa dem på två sätt: för att förfasa sig över en massa vänsterextremistiska galningar – eller – som en väldokumenterad skildring av en grupp anti-imperialister som med stor skicklighet och eftertanke kämpade för vad de ansåg rätt. Jag tror att det var det senare som motiverade Karneval att ge ut dem.

  7. Mats Parner
    2018-03-28 kl. 13:11

    Anders Persson!
    Knudsens böcker om Blekingegade-ligan kan naturligtvis läsas på fler sätt än två. Själv har jag inte ett ögonblick läst skildringarna i syfte att “förfasa” mig över “vänsterextremistiska galningar” – men jag har inte heller imponerats av gängmedlemmarnas “skicklighet och eftertanke”.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.