VID ETT TILLFÄLLE i romanen ”De fyras tecken” förklarar och demonstrerar Sir Arthur Conan Doyles oefterhärmliga detektiv Sherlock Holmes för Dr Watson sin metod för observation och slutledning. Konfronterad med en till synes oförklarlig omständighet är Dr Watson helt förvirrad. Han kan helt enkelt inte förstå hur händelsen i fråga gick till, med tanke på fakta som han förstår dem och naturlagarna. Holmes, lätt irriterad över sin plågade kamrats förvirring, delar återigen med honom den metodologiska nyckeln till att lösa alla sådana mysterier: ”När du har eliminerat det omöjliga, måste det som återstår, hur osannolikt det än är, vara sanningen.”
Och sanningen är, när vi väl har eliminerat alla omöjliga scenarier, det minst osannolika resultatet av kriget i Ukraina en rysk seger.
Observera att jag inte sa att ett sådant resultat skulle vara önskvärt. Rysslands oundvikliga seger är allt annat än önskvärd. Jag sa inte heller att den skulle vara total. Resultatet av detta krig kommer att landa långt bort ifrån Kremls ursprungliga förhoppningar och förväntningar. Inte heller, slutligen, sa jag att det skulle vara utan betydande kostnader. Varje möjlig rysk seger nu kommer att innebära en så enorm förlust i blod och rikedomar att den i bästa fall måste bedömas som Phyrrusseger.
Men det kommer att ändå bli en seger – och vi i väst borde ta tag i denna bistra sanning.
Låt oss börja med att eliminera det omöjliga. Det första orealistiska slutresultatet är en redusering av Ukraina till en vasallstat inom det ryska imperiet. Detta skulle motsvara den typ av resultat som Kreml ursprungligen föreställde sig: ett snabbt dekapiterande militärt anfall, inrättandet av en pro-Moskva-regim i Kiev och förmodligen det formella införlivandet av Ukraina i Ryska federationen eller dess informella inlemmande i en rysk inflytandesfär (som Vitryssland).
Rysslands ursprungliga mål med sin ”särskilda militära operation” var kanske detta, och det resultatet är nu uppenbarligen en omöjlighet. Ryssland hade inte förmåga att verkställa sin vision i februari, och de är avgjort mindre i stånd att verkställa den nu 100 dagar senare. Till och med ryssarna själva har medgett detta. Deras retorik och militära agerande tyder på att även de tror att ett sådant resultat är utom räckhåll.
Det andra omöjliga scenariot är det totala nederlaget för den ryska militären och återställandet av Ukraina till dess gränser före 2014. I detta scenario inleder den ukrainska militären, efter att ha slagit tillbaka den inledande ryska offensiven, en framgångsrik motoffensiv som till sist driver ut ryssarna inte bara från de territorier som de erövrade 2022, utan också från Donbass och Krim. Det politiska politiska resultatet skulle bli ett självständigt Ukraina helt återställt till sina internationellt erkända gränser med frihet att gå med i Nato och/eller associera sig med Europeiska unionen (EU) om de ansåg det lämpligt.
Även om detta förespråkas av många i och utanför Ukraina, är detta resultat helt enkelt omöjligt. Oavsett de brister som ryska styrkor uppvisade under krigets inledningsskede – när de först stoppades vid portarna till Kiev och sedan helt och hållet drevs bort från norra delen av landet – tyder den senaste utvecklingen på slagfältet på att de fått starkt fotfäste och kan inte tryckas ut från de territorier som erövrades 2014.
Det finns faktiskt ingen anledning att tro att de ens kommer att kunna drivas ut från mycket av det territorium som de har lagt beslag på längs Azovska sjökusten. Även om det utan tvekan kommer att ske förändringar på slagfältet av offensiver hit och motoffensiver dit, säger oss en jämförelse mellan de militära styrkorna knappsast någon total seger för Ukraina. Så, trots vissas tillkämpade vanföreställningar och andras idealistiska förhoppningar så är detta resultat helt enkelt omöjligt.
Det tredje och sista omöjliga scenariot är en begränsad ukrainsk seger som skulle återställa alla eller de flesta av de ryska vinsterna sedan den 24 februari 2022. I detta scenario – medan Donbass och Krim förblir i ryska händer – skulle allt territorium erövrat av Ryssland i den andra anfallsvågen befrias av ukrainska styrkor och återställas under ukrainsk kontroll.
Även om det en gång sågs som ett realistiskt resultat, borde det vid det här laget vara uppenbart att det är omöjligt. Precis som Ukraina saknar förmågan att befria hela sitt territorium före 2014, saknar det också förmågan att befria det nyligen erövrade territoriet i Donbass eller längs Azovskusten. Till skillnad från områdena i norra Ukraina är dessa territorier centrala för ryska intressen i Ukraina och som sådana kommer Ryssland helt enkelt inte att dra sig ur dem, eftersom det drog sig tillbaka från Kiev tidigare under kriget. Inte heller kommer de ukrainska styrkorna – på egen hand, det bör noteras, som lider av fruktansvärd utmattning längs stridsfronten och blir svagare för varje dag som går – vara starka nog att tvinga ryssarna att göra det. Nej, precis som de två föregående scenarierna är detta helt enkelt också en omöjlighet.
Och det ger oss bara ett tänkbart resultat: ett fragmenterat och delvis upplöst Ukraina, varken helt och hållet en del av västvärlden eller helt och hållet inom den ryska inflytelsesfären. Ett Ukraina splittrat genom att hela Donbass och kanske andra territorier kommer att lämnas utanför Kievs kontroll; delvis styckad genom att Krim kommer att förbli en del av Ryssland (åtminstone i ryska ögon); och inte helt och hållet en del av väst, eftersom det inte kommer att vara fritt fram att gå med i Nato eller ens ha ett meningsfullt partnerskap med EU. Enkelt uttryckt är detta resultat inte bara möjligt, det är inte ens osannolikt.
Och när detta slutliga scenario inträffar, vem kommer att ha vunnit kriget i Ukraina?
Tja, det blir inte Ukraina. Även om ett sådant resultat kommer att tillfredsställa de grundläggande existentiella målen i Kiev, kommer det att vara långt ifrån de mer maximalistiska ambitionerna som uttrycktes både före och efter den 24 februari. Nej, när detta scenario oundvikligen inträffar kommer det helt klart att bli ett nederlag för Kiev.
På samma sätt kommer ett sådant resultat inte att tillfredsställa de maximalistiska ambitionerna hos dem i Moskva, som trodde att deras inledande offensiv skulle lösa Ukrainafrågan en gång för alla. Men, det kommer att tillfredsställa Kremls mest grundläggande geopolitiska önskemål: ett neutraliserat Ukraina bortom både Natos geopolitiska omfattning och EU:s geoekonomiska omloppsbanor. Det kommer också att ”återställa” Krim till sin rättmätiga plats i Ryssland. Och slutligen kommer det att visa att det är oklokt att blanda sig i Rysslands naturliga inflytandesfär. På dessa sätt, när det omöjliga har eliminerats, kommer resultatet helt klart att bli en seger för Moskva.
Allt detta tyder på att det i slutet av dagen kan vara nödvändigt att justera Holmes aforism lite. Åtminstone när det kommer till att tänka på alla möjliga utfallen av Ukrainakriget, kanske det borde läsa något mer i stil med: ”När du har eliminerat det omöjliga, måste det som återstår, hur osannolikt obehagligt det än är, vara sanningen.”
Andrew Latham är professor i internationella relationer vid Macalester College i Saint Paul, Minnesota, och en non resident fellow vid Defense Priorities i Washington, D.C.
Översättning: K Lindelöf med stöd av Google translate.
Knut L skrev: ”Den måste nog ses som en förberedelse för en kursändring av USA i Ukrainafrågan.” Förklara tankegången!
Har beslutsfattare med verkligt inflytande på Förenta staternas politik, genom en kedja av ombud, DIREKT sett till att artikeln publicerats?
Eller har Andrew Latham på ett icke planlagt sätt ryktesvägen påverkats av tankegångar som diskuteras bland verkligt inflytelserika beslutsfattare i Förenta staterna, vars försöksvisa tankar således INDIREKT kommer oss läsare till del?
Jag VET förstås inte om artikeln är en ”förberdelse för” en kursändring. Men THE HILL är en tidning som är språkrör för Washingtons toppolitiska kretsar. Hur Lathams artikel hamnat i offentligheten har jag förstås ingen aning om, men en chefredaktör har alla möjligheter att stoppa eller fixa fram en artikel med dylikt innehåll.
Det väsentliga med publiceringen av en sådan artikel är att den överhuvudtaget publiceras i ett sådant mainstream-nyhetsorgan. I den atmosfär som liknar mccarthyismen som råder har en annorlunda beskrivning av verkligheten på marken blivit legitim att framföra. Hittills har den bedömningen bara framförts i små antikrigs- eller antiimperialistiska sajter som tyvärr bara når en promille av USA:s folk. Den skiljer sig i grunden från de dagliga segerrapporter från Zelinsky som vanligtvis följs av bekräftelser från USA:s CIA-källor. Allt annat ses som desinformation och rysk propaganda. Slutsatsen är naturligtvis att USA/Nato bör minska de militära och ekonomiska förlusterna, och oavsett vad som är rätt eller fel, försöka hitta en väg ut ur ytterligare ett misslyckat krig. Professorn är säkert inte representativ ännu för en bred grupp av beslutsfattare. Men att en annorlunda lägesbeskrivning tillåts inom åsiktskorridoren är ett tecken på att någonting är på gång.
Bra artikel, Knut L, och väldigt bra att publicera den. Helt i linje med Pentagon-generalen som, i likhet med t ex tyska höga militärer, varnade för att ”stödet” till Ukraina skulle bli för dyrt för att USA i övrigt skulle kunna hålla en intakt anfallsmakt. Vi bör sluta tala om ”försvar” när det gäller USA:s krigsansträngningar eftersom det inte någonsin varit fråga om ett territoriellt ”försvar” utan bara om utvidgning och försvar av dessa imperialistiska ”framgångar”.
Frågan om den militära, på ekonomin grundade, förmågan för såväl Natoområdet som Ryssland (och snart troligen Kina) att agera lyfts upp och diskuteras i artikeln på ett sakligt och viktigt sätt. Frågan om historien bakom själva publiceringen förefaller i sammanhanget något mindre intressant. Men inte oviktig, så om det finns någon av bloggens läsare och deltagare som har konkreta sakupplysningar så kom gärna fram med dem!
Frågan om ”den måste nog ses som en förberedelse för en kursändring av USA i Ukrainafrågan” är en frågeställning som inte ens den gode Sherlock Holmes skulle reflektera över d v s att utesluta det möjliga! Är det inte möjligt att det i USA trots ökad (själv)censur är möjligt att uttrycka oortodoxa tankar utan att bli kallade Putinagenter? Henry Kissinger är ett exempel. Är det så illa ställt i Sverige att om någon väcker en oortodox tanke i traditionella media så betraktas det automatiskt sanktionerat från högsta ort? Och värst av allt är att så kanske det är, att Sveriges ängslan över att inte vara USA till lags så dominerar att det mesta sanktioneras uppifrån? I USA verkar fortfarande en viss diskussion möjlig, som tur är, bl a Chomsky påpekar t ex att de mer sunda och återhållsamma idag hittas hos Pentagon där proffsmilitärer bromsar de mest riskbenägna hökarna inom kongressen. I Sverige är en diskussion om risker märkligt frånvarande. Vilken diskussion har vi t.ex haft om att:
1. Vi skickar vapen till Ukraina (av Putin betraktat som en krigshandling) utan att vare sig ha ett dugligt försvar eller garantier om uppbackning (förrän i efterhand).
2. Vi ansöker om Nato-medlemskap (som påstås vara riskfyllt under ansökningsprocessen) utan att undersöka om alla Natoländer ger sitt stöd till ansökan.
Istället för en debatt om dessa risker arbetas hysterin upp till så sanslösa nivåer att en debatt gällande misstroendevotum mot ett enskilt statsråd förvandlas till en fråga om regeringens avgång och indirekt därmed ett hot mot vår säkerhet. Med samma logik, är det överhuvud taget möjligt att hålla riksdagsval i september med alla uppslitande debatter som det innebär? Måste vi inte visa vår enighet (inför Putin) genom att skjuta på vårt val till en obestämd framtid? Skall vi inte lyda Magdalena Andersson och öppna ögon och öron och stänga munnen. Jag har nog aldrig upplevt demokratin så hotad som nu.
”Resultatet av detta krig kommer att landa långt bort ifrån Kremls ursprungliga förhoppningar och förväntningar.” Hur vet man det? Spådom i kaffesump?
Här en kommentar från en av mina mest trogna men kritiska läsare, som lämnades på Facebook med anledning av ovanstående artikel i THE HILL. Återger den här för att den tydligt visar en helt annan bild som odlas även bland övertygade svenska Natoentusiaster. De tror säkert på vad de skriver.
”Jag vet inte vad författaren [Andrew Latham /red] grundar sina militärstrategiska slutsatser på, men han förefaller bortse från några enkelt konstaterbara fakta:
1. Ryssland kan inte ersätta avancerad förlorad tung materiel, då denna är beroende av komponenter från Väst. Som en följd har man nu tvingats skicka in T-62 stridsvagnar, som var omoderna redan på 80-talet. Ukraina har en i princip obegränsad möjlighet att ersätta förlorad materiel, och ofta med mer avancerad västlig materiel (nu senast Leopardstridsvagnar) än den föråldrade materiel man tidigare haft.
2. Putler kan inte ersätta förlorad militär personal utan att formellt förklara krig mot Ukraina, så att han kan dra igång en mobilisering. Detta kan och vill han inte av inrikespolitiska skäl. Ukraina å sin sida kommer att mobilisera en miljon man. Det krävs ett styrkeförhållande om minst 3:1 för att återta förlorad terräng, så det kommer man utan större problem att klara nu när Putler inte har mer än kanske drygt 100.000 man kvar.
3. Ovanpå detta har du de ekonomiska sanktionerna som, långsamt eller snabbt, stryper den ryska ekonomin. En redan liten rysk ekonomi (lika stor som de nordiska ländernas) har redan krympt väsentligt.
4. Ukraina slåss för sitt land. Utgången i de fallen blir alltid en och densamma. Resultatet ser vi redan nu. De ryska försöken till kniptångsmanöver för att knipsa av östra Ukraina blir allt mindre, nu har man inte ens lyckats knipsa av den allra östligaste spetsen av fritt ukrainsk territorium I Severodonetsk, se bild.
Frågan är inte om Ukraina kan återta allt förlorat territorium, utan om man är villig att betala priset i människoliv för att göra det.”
En liten fundering bara apropå din källa, Knut L. Från vad tar hen sina uppgifter? Från ”fake news” eller? Jag tycker att påståendena låter betänkligt likt det man kan höra eller läsa från Ukraina-uppbackarna i mainstreammedia och youtube.
Dagens journalistik omkring Ukraina lider ju av åtminstone 3 stora brister och därav den osannolikt bristfälliga rapporteringen från denna konflikt: 1) Fake news (med sitt ursprung i Ukraina och västliga underrättelsetjänster); 2) Utelämnanden (dvs att bara rapportera sådant som stöder ”den egna sidans” hållning och att inte ta in ”den andra sidans” synpunkter eller nyheter), som leder till obalans i nyhetsrapportering och att massmedia inte uppfyller vad som borde vara dess uppgift, nämligen att informera samhällsmedborgarna (vilket är av stor vikt i en demokrati); 3) Bristfällig eller obefintlig källkritik (synlig rakt igenom massmediafältet från tidningspress till TV och radio).
Tack Knut Lindelöf och ideologen.
Det är bra att lyssna på ”andra sidan” för att göra en hållbar analys.
Blir alltmer nyfiken på ”deras” argumentation då Ryssland segrat militärt.
Sören Lander är inte den ende här på bloggen som hånfullt skriver om ”mainstreammedia” (MSM), och nu passar jag på att skriva något jag haft ”på gång” länge. Innan jag stötte på frasen här var det i stort sett bara från SD-sympatisörer eller ännu värre högerextremister jag hörde begreppet MSM. Och nu hör jag kören: ”Vad då, vad är det där för ´guilt by association´?” Jag tycker dock att det är relevant att peka på likheten. SD-are och vissa vänstersympatisörer är tydligen överens om att MSM medvetet avstår från att lämna ut nyheter som talar mot ”gängse övertygelser”. I SD-arnas fall är det nyheter som bevisar de hemskheter som ”massinvandringen” gett upphov till, för vissa vänstersympatisörer är det nyheter som bevisar det väldiga nazistiska inflytandet i Ukraina eller annat som talar till Rysslands fördel.
Det här leder fram till en allvarlig fråga. Vad finns det för historiska exempel på när ”MSM” under en längre tid medvetet gett en bild av verkligheten som sedermera visat sig vara falsk?
Själv kommer jag inte på ett enda sådant exempel. En annan sak är den förljugna krigspropaganda som media i de krigförande länderna förde ut för 108 år sedan vid första världskrigets utbrott, men då bottnade det i ”patriotism” och naturligtvis militär censur. Och ett närmast dråpligt exempel från 1952 är nyheten i svenska media om det försvunna flygplanet som bedrivit ”navigationsövningar” över Östersjön. Ljug, ljug, i dag vet vi att de bedrivit signalspaning, i klartext spioneri, mot Sovjetunionen i samarbete med Nato. Men för den skull kan vi förstå att Sverige ansåg sig behöva en stark militärmakt mot en totalitärt styrd stormakt som i praktiken lagt under sig halva Europa.
Benkt L!
Jag förstår att du inte störs av den nästan totala mörkläggning som idag mainstream-media (ja, du får ursäkta att jag fortsätter använda det begreppet även om du via guilt by association tycks vilja brunmärka mig) praktiserar när det handlar om såväl bakomliggande orsaker till Ukrainakonflikten som vad som faktiskt – här och nu – sker på marken i Ukraina, men också de konsekvenser västs ekonomiska sanktioner får för världsekonomin. Det förs en diskussion inom mer oberoende kanaler på internet om vad de åtgärder USA och Storbritannien nu tänker ta till (mer avancerade robotsystem) och vad de kan få för effekter när det gäller det fortsatta kriget. Detta handlar om det faktiska kriget och därefter går jag till Svenska Dagbladet och Aftonbladet för att få en bild av hur dessa mainstreammedia återspeglar händelserna. !!! ??? Inte ett ord … inte en stavelse … Den ”berättelsen” existerar inte – lika lite som berättelsen om att Ukraina är på väg mot totalt sammanbrott i Donbass.
Vad gäller att mainstream-media inte under längre tid givit en medvetet falsk bild av verkligheten? Vietnamkriget är väl det typiska exempel man här kan ge för att illustrera detta. Och hur ser det ut i mer modern tid med angreppen mot Serbien, Libyen och Syrien? Jag har inte sett någon ”upplysning” i mainstream-media som berättar om vad som verkligen hände och varför det var så viktigt att angripa dessa länder. Har du?
Det som du beskriver som ”dråpligt exempel” från 1952 är väl en god illustration till den ”patriotiska krigspropaganda” som väst (och även Sverige) bedrivit i stort sett sedan det kalla kriget inleddes (vad gäller Sovjet som ”stark militärmakt” i skiftet mellan 40- och 50-tal är en sanning med stor reservation – såvida man inte föredrar att glömma bort de enorma mänskliga kostnaderna för Sovjet under andra världskriget). Och ser man på propagandan inför ev svensk Natoanslutning (såvitt inte Turkiet räddar oss) så lever samma ”patriotiska krigspropaganda” fortfarande kvar. Jag läste i Erlanders memoarer för ett tag sedan om det enorma tryck USA (och väst) utsatte Sverige för då. Tack och lov kunde Erlander ”slingra” Sverige ur att ansluta sig till Nato – något som tyvärr Sveriges första kvinnliga statsminister inte hade förmåga till (och det är en skam hon får bära med sig hädanefter).
Slutligen: Jag har för mig att det är Trump som lanserat begreppet ”fake news” (rätta mig gärna om jag har fel!). Är det inte sådan situationen varit för vänster och kommunister under ett stort antal år. Mainstream-media har presenterat sin bild som gått hem i stugorna i brist på alternativa medier. Kommunister har suttit med alternativa fakta på hand (se återigen Vietnamkriget) som talat mot den officiella bilden. Men i brist på medier som kan föra ut detta blir mainstream-mediernas bild oemotsagd.
Jag tycker dessutom att du borde ta dig en titt på en av de få Rysslandspositiva massmedier som tillåts existera på internet idag, nämligen Tass Russian News Agency. I jämförelse med den massmediala situationen i Sverige (och väst) är TRNA ett under av objektivitet (man försöker faktiskt informera om vad som händer – även om det är ur ett ryskt perspektiv).
Sören L!
Din långa kommentar om MSM:s ”mörkläggning” i Ukraina-frågan bygger på att alla de alternativa fakta som du tagit del av i källor som TRNA och andra uttrycker den ovedersägliga sanningen. Och du får ursäkta, men det ställer jag mig väldigt tvivlande till. Kanske kommer historien att visa att du har rätt, och det blir i så fall det första tydliga exemplet på MSM:s svek.
Du nämner Vietnamkriget, men det stämmer inte alls med min minnesbild. Högersympatisörer som stödde USA gnällde oavbrutet på ”vänstervridningen” i MSM (om det begreppet hade funnits då), och även på USA:s hemmaplan var inte nyhetsförmedlingen mer ensidig än att en mycket stark proteströrelse växte fram mot kriget. Samma sak hände i USA och Storbritannien under kriget i Irak. Serbien, Libyen, Syrien? Tja, särskilt i fallet Libyen kan jag hålla med om att den tragedin kommit väl mycket i skymundan för andra nyheter. Bevakningen av Natos bombningar i Serbien var tämligen ensidig, det kan jag också hålla med om, men efter tragedin i Srebrenica fyra år tidigare kan jag i viss mån förstå det. Den massakern förnekas väl än idag av många serber, särskilt i Bosnien (fast det var motbjudande att hundratals vanliga serber fick betala priset för omvärldens svek mot bosniakerna 1995). Syrien, till sist. Det är förvisso en mycket komplicerad fråga. I vissa vänsterkretsar har det kriget beskrivits som enbart ett USA-organiserat uppror mot en laglig och populär regering. Det är en oerhört ensidig beskrivning. Inbördeskriget orsakades till en icke oväsentlig del av ett folkligt missnöje med den despotiska Assad-regimen, men visst har USA:s, Rysslands, Turkiets och kurdernas tveeggade roller komplicerat bilden. Att ge en kortfattad och samtidigt uttömmande beskrivning av den frågan är närmast omöjligt – såväl för MSM som andra källor.
När nu Turkiet stärker sitt samarbete med det militärt segrande Ryssland, lutar det alltmer åt att Turkiet inte accepterar att Finland och Sverige allierar sig med Nato.
Globalpolitisk analys är spännande.
En sak till, Sören Lander.
Du skriver att ”kommunister har suttit med alternativa fakta på hand”. Ja, så har det varit i 100 år. Kommunister har haft en egen historieskrivning av Moskvarättegångarna, finska vinterkriget, Pragkuppen, Ungernrevolten, Berlinmuren… uppräkningen kan göras lång. Men i alla dessa fall har deras historieskrivning varit lögnaktig, medan beskrivningen i det som ni idag kallar MSM har varit tämligen sanningsenlig.
Benkt L!
Du tar upp en hel del saker i din senaste kommentar. Jag håller med en del du säger men vänder mig emot några andra.
Först begreppet MSM, vilket jag mera ser som ett typiskt exempel på svensk offentlig anpasslighet. ett vanligt beteende, vilket kommer att bli allt svårare om vi, officiellt, håller fast vid linjen att söka medlemskap i Nato och samtidigt bibehålla våra goda relationer med Rojava-”staten” i norra Syrien.
Jag har sett åtskilliga snyftreportage från de ”hemska” ryska ”civilistattackerna” runtom i Ukraina. Det har ju säkert förekommit en hel del övergrepp under kriget och fler lär komma. Men inte någon gång har jag sett att någon SVT-reporter försökt gräva djupare och ifrågasätta uppgifter, vilka påstås lämnas av lokalbefolkningen. Samtidigt förekommer många inslag där Zelenskij får paradera i sin ”fältuniform” och bedyra ”hjältarnas” mod i kampen mot angriparna.
Och inte vid något tillfälle i MSM har det förekommit någon uppriktig analys och kritik av lämnade uppgifter från det officiella Ukraina. Är inte detta lite anmärkningsvärt?
Syrien kan förvisso tyckas vara ”en mycket komplicerad fråga”. Men är den det? Efter att ha läst Aron Lunds mycket detaljerade och ingående rapporter, SYRIEN BRINNER och DAMASKUS (båda finns i pocket) är det en sak som är uppenbar; den ”syriska oppositionen” har inget stöd att tala om och ingen enighet att arbeta utifrån. Vad som hänt under kriget, vilket knappast ens kan kallas för ”inbördeskrig”, är säkerligen förfärligt på alla sätt och vis och det finns givetvis motsättningar inom Syrien, vilka påverkas av främmande makt. Något som den store rorsmannen i Kina gjort den bästa analysen av. Men samtidigt står det klart att alawiterna har, som enda kraft, förmågan att hålla samman den av fransk kolonialism skapade staten. Detta trots att de bara representerar dryga 10 procent av befolkningen i landet och att shiamuslimerna är dominerande trosriktning med över hälften av befolkningen.
När det gäller Srebenica i dåvarande Jugoslavien är det säkert ytterligare exempel på krigets djävligheter, men du kan läsa Diana Johnstone för att få en bredare bild. Hon nämns bara med förakt i MSM, eftersom man där bestämt att all kritik mot USA-imperialismen måste tigas ihjäl. Och vad beträffar Libyen kan jag inte riktigt förstå din ståndpunkt. Det är det tydligaste exemplet vi har på att alla kritiker av USA ska utraderas från jordens yta och, om så behövs, med hjälp av spaning från svenska Gripenplan för att underlätta mördandet på marken. Snarorna om våra halsar dras åt ännu ett par snäpp och det enda du har att sätta mot det är att det är ”omöjligt att ge en kortfattad och samtidigt uttömmande beskrivning” av skeendet. Visst kan det vara så, men det är i vart fall inte någon ursäkt för att byta ståndpunkt och stödja den imperialism du tidigare har tagit bestämt avstånd från.
Eller hur?
Ditt påstående att ”kommunisterna” (med det antar jag att du menar de som hävdar att de åtalade var skyldiga) har en egen historieskrivning av Moskvarättegångarna som är ”lögnaktig” har absolut noll förankring i verkligheten.
Benkt L!
Det finns ett talesätt inom militären: Om karta och terräng inte stämmer överens – så är det terrängen som gäller! På samma sätt kan man göra med nyhetsrapporteringen från Ukraina. De alternativa nyhetsmedier jag funnit på Internet – och som jag litar på ganska mycket därför att deras uppgifter fram tills nu har bekräftats av händelseutvecklingen – har jag sökt upp därför att mainstream-media i väst nästan inte alls bevakar vad som verkligen händer. Istället är man upptagna med sensationsskriverier, att utpeka Putin som sjuk eller galen, att försöka dölja, täcka över eller ljuga om det verkliga händelseförloppet, som gradvis i små rännilar börjar ta sig fram i västmedia nu och där västmedia börjar spekulera i om det kanske är omöjligt för Ukraina att segra – enligt min mening hade Ukraina förlorat kriget från dess första dag – och om det kanske varit ganska oklokt av framförallt Europa med alla sanktioner.
Så – när våra vanliga massmedier sviker sin plikt som informationskällor så skapar man ett behov av alternativa källor som dels förser oss med mer sanningsenlig information, dels ger oss möjlighet att undersöka om informationen stämmer.
Du kan vara lugn! Jag följer också såväl spanskspråkig, svenskspråkig som engelskspråkiga mainstreammedia och kan se att vanligt informationsinhämtande lyser med sin frånvaro i stora delar (ett slags ”blackout” som verkar vara hämtat från totalitära staters blockering av alternativa nyheter). Jag föreställer mig att om man helt förlitar sig på våra vanliga massmedier så är man ganska förvirrad idag och har svårt att förstå att ena dagen vinner Ukraina kriget och nästa dag står man inför sitt sammanbrott.
De 3 journalistiska dödssynder som västmedierna hela tiden begår är följande:
a) Man kollar inte upp sina källor eller använder sig av de källor man tycker gynnar den egna saken.
b) Man försöker inte ge en någorlunda likvärdig bevakning av vad de båda sidorna för fram eftersom det skulle kunna väcka en massa frågor om orsaksbakgrund till konflikten.
c) Man frågar sig inte om det man för ut är falska eller planterade nyheter – därför att detta skulle kunna göra att man inte längre får tillgång till vissa gynnade informationskanaler.
Glöm heller inte att information INTE är lika med kunskap! Det finns otroligt mycket information på nätet idag, men endast en liten del är vad man kan kalla kunskap. För att någorlunda kunna manövrera i vår moderna värld måste man med ett nästan paranoiskt nit hela tiden ställer sig frågor om vem som är källa och vad som är syftet med viss information (ungefär som man gör när man utsätts för reklam i TV eller på Internet – jag tror knappast att någon ser den reklam vi utsätts för som oifrågasättbar kunskap).
Har man som västmedierna makt att vräka ut sin egen vinklade information (läs reklam = propaganda = partsinlaga) på nätet och i massmedia så skapar man en förvriden bild av skeendet – och löper i slutändan risk att lura sig själva (som man verkar ha gjort med såväl kriget på marken i Ukraina som sanktionerna mot Ryssland).
Vad gäller kommunisterna och ”alternativa fakta”. Jovisst är det så som du säger att realsocialismen var duktig på att marknadsföra sina ”alternativa fakta” i sin egen makthemisfär. Men samma sak gäller för västsidan – och vi har sannolikt fått reda på bara en liten del av detta (såvida inte USA som världsmakt faller samman och det blir möjligt att öppna deras arkiv, så som skedde med Sovjet och DDR). De ”alternativa fakta” jag menar kommunisterna haft svårt att föra fram är de som talar om mycket av det som just västmakterna har varit skyldiga till. Vad gäller Vietnamkriget, så pågick det i ett stort antal år och inte förrän i skiftet 60-70-tal blev det möjligt att börja lyfta fram en alternativ historieskrivning av såväl uppkomst som aktuellt skeende.
Är det jag som provocerar Zackrisson och Lander till deras groteska överdrifter? I Zackrissons fall är det omdömet snarast för milt. När han skriver att man i MSM generellt bestämt att all kritik mot USA-imperialismen måste tigas ihjäl är det inte bara en överdrift utan rent nonsens. Därför ids jag inte kommentera hans inlägg i övrigt förutom den märkliga anklagelsen att jag skulle ”stödja” USA-imperialismen. Ja, jag är ense med USA i synen på kriget i Ukraina precis som jag på 80-talet var ense med dem i synen på kriget i Afghanistan. Det skäms jag inte för, lika lite som när jag på 60- och 70.talet var ense med Sovjetunionen och Kina i synen på kriget i Vietnam.
Lander för sin del räknar upp tre dödssynder som västmedier begår – inte ibland, inte ofta utan ”hela tiden”. Han skrev faktiskt så. Behöver sådana överdrifter ens kommenteras?
Benkt L!
Du har ju själv tillgång till västmedia så du kan själv kontrollera om ”karta och terräng stämmer överens”. Och de ”dödssynder” jag nämner fungerar som ett sätt att inte behöva ”rita om sin egen karta”. Har du tillgång till andra fakta (som inte redan i övermåttan förts fram i västmedia) och som på något sätt ifrågasätter mitt sätt att se på saken så är du välkommen att presentera dem.
Sören Landers två senaste kommentarer har väl mycket Chronschough över sig för att riktigt kunna tas på allvar.
Min egen viktigaste informationskälla, eller källor, är personliga kontakter. Min fru har daglig kontakt med Ukraina, ett land hon har rest runt i till varje tänkbart hörn. Vi håller också regelbunden kontakt med ryssar som bor i Ryssland, även om vi klippt av en del kontakter. Jag har också avstått från att ta en del kontakter för att inte äventyra säkerheten, FSB bevakar ju de ryska medborgarna.
Jag kom just tillbaka från en konferens i Finland. Finnarnas vrede över Putins svek går inte att ta miste på. Finnarna har under decennier, sedan freden 1944, byggt upp bra relationer med Ryssland (Sovjetunionen). Ingen tillfällighet att toppmötet Putin/Trump gick av stapeln i Helsingfors. Nu går inte längre tåget mellan Helsingfors och St Petersburg (fantastikt, restaurangvagn med vita dukar och riktig mat), och bussen lär ta många timmar att komma över gränsen.
På sikt kommer Rysslands isolering att leda landet in i en negativ spiral. Rysslands högteknologiprojekt Skolkovo har haft nytta av ett samarbetsavtal med MIT. Det avtalet är nu historia. Ryssland har inte längre observationsstatus vid CERN. Svenska universitet har sagt upp alla samarbeten med ryska universitet, och detsamma gäller för många andra länder. Idrott och kultur följer samma mönster. För fem år sedan kunde jag och min fru se en rysk pjäs på en teater i Stockholm och efter föreställningen gå upp på scen och lämna blommor och hälsa på vår kvinnliga ryska favoritskådespelare. Det kommer vi aldrig mer att få uppleva.
Kina kommer inte att kunna kompensera Rysslands vetenskapliga isolering och jag tvivlar starkt på att de ens vill. Putin saknar i vetenskapliga sammanhang helt den kompassriktning som utmärkte Peter den store, Katarina den stora, Lenin och Stalin (biologin undantagen), ja t o m Nikita Seregejevitj skulle kunna läggas till listan.
Nu har Putin gjort ett nytt utspel, som kan tolkas som att kriget med Ukraina kommer att bli långvarigt och kanske kommer att utvidgas.
Den engelska texten översätter till Peter the Great, men Putin säger faktiskt Peter den förste. I kombination med Putins text om Ukraina från den 12 juli, 20201, visar detta att kriget har mindre med Nato att göra och betydligt mer med Putins egen historieuppfattning. Detta diskuteras utmärkt av Benny Andersson på Clarté-bloggen den 5 mars, 2022.
Benkt L!
Intressant det du säger att du är och var överens med USA när det gäller ”kriget i Afghanistan” på 1980-talet och ”kriget i Ukraina” nu. Jag frågar dig då om detta gällde och har gällt hela tiden, d v s även under tillståndet av inbördeskrig under flera år innan och hur USA då och senare bidrog till inbördeskrigens resultat, d v s allt med talibaner och Al-Qaida i Afghanistan samt de nazistanstrukna ”frivilliga” styrkorna i Ukraina. En annan i sammanhanget mycket viktig fråga är hur du ser på förhandlingsinviterna innan krigen blev ”varma”? Vad utgör hot om världsomfattande stridigheter och vad utgör stöd för fred och säkerhet i hela världen?
Såvitt jag minns var studier och därav ökade kunskaper om världspolitiken en av grundvalarna för folkliga allianser till stöd för såväl 1960- och 1970-talens Indokinakrig som det var till stöd för Afghanistan under 1980-talet. Du talar nu om ”groteska överdrifter” som ett ”milt” omdöme om vad jag redovisar. Jo, det fanns en och annan av debattörerna här på bloggen som pratade på samma sätt och när han sedan lovade att ge svar på vad han menade blev han tystare än de bekanta sju dövstumsinstituten. Är det samma sak med dig? Sören Lander har preciserat vad även jag menar i ”3 journalistiska dödssynder” i inlägget just före ditt ovan.
Sören L!
Jag nöjer mig med att länka till en enda färsk artikel, som jag tycker är en tillräckligt tydlig dementi av ditt påstående att SvD och andra ”MSM” ”hela tiden” gör de tre källkritiska brott som du räknar upp. Annars läser jag oavbrutet artiklar i dagspressen, som klart och tydligt och ofta med kritisk distans anger vilka källor de bygger artikeln på. Jag tror med andra ord inte ett skvatt på dina och Zackrissons monstruösa konspirationsteorier att ”MSM” hela tiden medvetet förvränger verkligheten.
Men inte tror jag blint på allt jag läser, hör och ser i de stora medierna, jag har lärt mig kritisk granskning.
Bengt L!
Jag sade faktiskt upp min helgprenumeration på SvD några veckor in på konflikten då jag alltför mycket stördes av de 3 ”dödssynder” som alltför ofta visade sig där. Jag kan tyvärr inte öppna din artikel nu, men om den artikeln håller samma kvalitet som jag stördes över tidigare (jag känner till skribentens tidigare skriverier) så tror jag knappast att du lyckas motbevisa vad jag skrivit. Jag höll tidigare SvD för en i stort sett seriös dagstidning, men tyvärr – enögdheten var för stor. … Jag informerade också tidningen om varför jag sade upp prenumerationen.
Benkt L!
Som jag och flera skrivit här på bloggen så har våra argument ingenting med ”tro” att göra. Givetvis står det dig fritt att ”tro” eller inte ”tro” på vad som helst. Ingen tvingar dig till ”tro”, vare sig i kyrkan eller på bloggen. Och du visar med all tydlighet att du inte ”tror” på vad jag och Sören L skriver. Nu är det ”konspirationsteorier” du avfärdar, t o m ”monstruösa” sådana. Tidigare var dom ”milt…groteska”, som ”överdrifter”. Jag bad dig att precisera i vad det ”groteska” bestod och nu får du även göra det med ”monstruösa konspirationsteorier”. Jag kan lugna dig på en punkt. Jag tror inte för ett ögonblick att det fattats några gemensamma ”beslut” kring hur propagandan från MSM (främsta kanal SVT och Sveriges Radio) ska bedrivas för att åstadkomma störst möjliga folkliga avsky mot Ryssland och allt ryskt.
Någon gång på 1970-talet spreds myten att FiB/K beslutat att all kritik mot Kina skulle vara borta ur tidningen. Det var väl ingen (nåja, en och annan kanske ”trodde” så) som uppfattade det som en faktabaserad utsaga. Mer som en sorts ”figurative speach”, som engelsmännen pricksäkert brukar säga. Även här skulle jag vilja säga som till ”en och annan” att det är bra att faktaredovisa och precisera. Men det förutsätter förstås en viss ansträngning, ovederhäftigheter kan ju vem som helst rapa upp!
Mats L!
Intressant kommentar du kommer med till vad jag skrivit. Skulle du kunna precisera vad det Chronschough-aktiga är?! Att använda en sådan etikettering om en annan person är knappast något som lyfter samtalsnivån på det här forumet.
Annars tolkar jag främst din kommentar som ett undvikande att prata om den betydligt allvarligare frågan om hur våra massmedier sköter sitt ansvar att informera medborgarna (oavsett vad massmedia har för politisk färg). Det är detta min beteckning ”tre dödssynder” handlar om.
Jag har läst flera av dina tidigare inlägg och kunnat notera att du ofta anför att du har kontakter med ukrainare och ryssar – som att detta faktum på något sätt skulle ”friskriva” dig från att ta ställning till dina källor och hur pass trovärdiga dessa är (det är ju inte automatiskt så att bara för att man bor på en speciell plats man därför har en tydligare bild av vad som sker eller att man skulle vara något automatiskt sanningsvittne – om inte annat så är vår nyhetsrapportering med huvudsakliga källor i endast Ukraina ett varnande exempel).
Mot bakgrund av detta skulle det vara intressant att höra mer om vad du anser om att Ukraina i västmedia (och fr a baserat på ukrainska källor) fram tills helt nyligen höll på att vinna kriget – för att nu under den senaste veckan stå inför ett oundvikligt militärt sammanbrott i östra Ukraina (och denna nyhet verkar såväl ryss- som västvänliga massmedia vara överens om).
Det verkligt upprörande i dagens situation, menar jag, är att väst fortsätter att ösa vapen över Ukraina; vapen som vi f ö inte vet var merparten hamnar – det finns uppenbarligen en oro även hos Interpol att vapnen ska fortsätta vidare in i kriminella kretsar och sedan användas i helt andra sammanhang. Och dessa vapen skickas för att landet förhoppningsvis ska orka fortsätta en kamp som redan från början var förlorad (och där det dessutom finns en historia som börjar redan före den 24 februari 2022 ej att förglömma).
Jag håller knappast med dig om att Ryssland i slutändan är den stora förloraren vetenskapligt (och ekonomiskt). Tyvärr är situationen nog sådan att ett nytt kallt krig inletts och i detta kommer västvärlden att ställas mot stora delar av den övriga världen (i första hand Kina och Ryssland, kanske även Indien och stora delar av den tredje världen) och det är inte självklart att västvärlden (trots sin ekonomiska och tekniska överlägsenhet) kommer att vinna den striden.
Det finns ett gammalt talesätt som säger ”genom sig själv känner man andra”. Sören Lander hävdar bl a att ”MSM” bara förlitar sig på källor som stöder ”den egna saken” (därmed insinuerande att ”MSM” skulle vara direkt styrda av de egna regeringarna). Han hävdar t o m att så är det ”hela tiden”, och det är detta jag kallar för en grotesk överdrift. Men är det inte så att Lander beskriver sig själv – och kanske även Zackrisson, Holmström, Näsman m fl debattörer här på lindelof.nu? Är det inte ni som enbart grundar er på källor som bekräftar er egen uppfattning? Det tycker jag är ganska uppenbart.
Sören L!
Din föreläsning specifikt riktad mot en flitig skribent på denna webbsida, dessutom en skribent som har något viktigt att säga, tyckte jag bar alla tecken på Chrounschoughs utslag av ”besserwisser”.
Rysslands eventuella framgångar i Sievjerodonetsk är inte särskilt imponerande. Jag har aldrig hört talas om staden och har aldrig hört någon, före kriget, nämna den som strategiskt viktig. Om den staden ska användas som intäkt för att Ryssland vunnit kriget så har vi ett fall av ”Mäster Skräddare”.
Jag använder naturligtvis MSM och alternativa medier, precis som alla andra läsare. Jag lyssnar noggrant till Putins tal, Kritiska passager går jag igenom på ryska med min fru. Jag har här på lindelof.nu en så noggrann översättning till svenska som jag tror är möjlig av Putins uttalande om den ukrainska statsledningen med hjälp av standardverket Norstedts ryska ordbok. Jag följde tidigare dagligen de ryska nyhetssändningarna i Pervyj Kanal, men min kabelleverantör stängde den kanalen någon vecka efter att kriget började. Andrey Piontkovsky är ytterligare en intressant informationskälla, men jag ser honom inte refererad av vare sig MSM eller alternativa medier.
Jag redovisar också information jag får genom ett personligt kontaktnät. Det kan givetvis inte vara heltäckande, men ger information jag inte hittar någon annanstans. Hur läsare av lindelof.nu uppfattar detta vet jag inte, det är upp till var och en.
Min bedömning av Rysslands framtida vetenskapliga ställning baserar jag på att jag besökt de flesta av landets mest framträdande forskningsinstitutioner. Jag vet inte vad du baserar din uppfattning på. Har du varit i Ryssland? Vad har du för kontakter i landet?
Mats L!
Så – hur kommer det sig då att du hamnar så uppenbarligen ”vid sidan om” vad som i dagens läge tycks vara en ganska gemensam uppfattning i såväl väst som öst om hur kriget går? Vad är det för ”verklighet” som undgår andras, men inte dina ögon (genom informationskällor som tycks vara unika och inte heller refereras i vare sig MSM eller alternativa medier)? Se exempelvis dagens inlägg från Knut Lindelöf: ”Kriget är snart slut. Men varför rapporterar inte våra stora medier om detta?”.
Nu är jag inte så säker dock på att kriget är slut ännu (trots att det borde vara det). Västs hybris är nog fortfarande så stor så att man är villig att låta ytterligare ett okänt antal ukrainska soldater dö i ett ”proxykrig” som redan från början handlade om inflytelsesfärer i världen.
Vad gäller Rysslands framtida vetenskapliga ställning tror jag knappast att vare sig du eller jag kan uttala oss om hur den kommer att bli (oavsett att du besökt de flesta av landets framträdande forskningsinstitutioner). Och jag kan givetvis ha en uppfattning även om jag inte besökt Ryssland (men däremot har ett stort intresse för det landet och dess historia).
För att nu tillåta mig att vara (i din mening) ”Chrounschoughsk”: Har du någon gång tänkt över det faktum att du sitter med din information (oavsett hur du fått tillgång till den) – men att det är DU som drar slutsatserna av den? Att du sitter med ”information” innebär heller inte automatiskt att det är ”kunskap” du sitter inne med.
Här kommer en filmisk kommentar vad som hänt mellan Ukraina och Sovjet, Shchors. Utspelas 1919.
Filmen Shchors
Tal: ryska
Text: engelska
Som komplement till Shchors, som utspelar sig 1919, vill jag länka ”Ukraine in Flames” från 1943, med engelsk text.
Länken kommer från Tommy S, som vänligen skickade den till min privata e-post. Ukrainas historia är extremt komplex, och jag tycker att de två filmerna på olika sätt illustrerar denna komplexitet. Krigen, 1914–18, 1918–20, hungersnöden 1932/33, och kriget 1941–45 har gjort Ukraina till det europeiska land som hårdast drabbades under 1900-talet.
Avslutar med en kuriositet. I namnet Shchors krävs fyra latinska bokstäver för att transkribera en kyrillisk bokstav, den man kan kalla ”skaketet med hake”, ett sammansatt sj-ljud. Det är samma bokstav som finns i mitten av Krusses namn, och som gör att han stavas så olika på svenska och engelska (transkriberingarna är olika).
Jag läste just att bloggen går in i sommarstiltje, så jag passar också att hälsa alla en fin sommar!