Än i dag minns jag i detalj alla personalkonferenser jag deltog i under mina år som lärare. Vi brukade samlas i skolans bibliotek, och rektor inledde alltid seanserna med en samvetsfråga: ”Mår ni bra, allihop?” Detta ”allihop” upphörde inte att fascinera mig. Hon – vår rektor – föreställde sig tydligen att i all den utsträckning som vi mådde något, så var det i klump.
Skoj var det långtifrån alltid. En gång inledde rektor konferensen med följande brandtal:
”Lärjungar, adepter och till och med disciplar är vad de stackars arma studenterna i 1800-talets pluggskolor fick heta, men ingen skulle ju drömma om att säga så längre. Och nu i tusenårsskiftet sjunger även eleverna på sista versen – inte bara i Adolf Fredriks musikskola utan i hela landet. Ja, i Skolverkets senaste dekret tar man högtidligt farväl av alla ’elever’ och föreslår i stället termen ’medarbetare’.”
”Att skolan nu töms på elever och fylls av medarbetare känns väl som en utmaning?” fortsatte rektor och log förbindligt. ”Tycker ni inte det, allihop?”
En viss förstämning spred sig i biblioteket. Vid pass 80 utbrända lärare surrade lika taktfast som 80 000 innebrända arbetsbin och de sarkastiska replikerna ven som karbinsalvor. Pedagoger utan elevklientel är ju lika patetiska som murare utan smet och bagare utan bruk, framhöll någon i den allmänna upphetsningen. De har ju inte längre något kapital – än mindre något humankapital – att bilda, knåda och bearbeta.
”Var i Nya Testamentet kan man läsa om Jesus Kristus och hans tolv medarbetare?” insköt lektor Andersson och log maliciöst.
”Hur ska vi hantera de medarbetare som uteblir från lektionerna av det ena eller andra skälet?” frågade docent Pettersson och bläddrade i sin lärarkalender. ”Ska de bokföras som frånvarande – eller ska vi kräva att de infinner sig till medarbetarsamtal?”
”Det beror helt och hållet på vilket arbetssätt du betjänar dig av i undervisningen” förklarade rektor. ”Använder du den traditionella förmedlingspedagogiken, ska alla de närvarande registreras som frånvarande och de frånvarande som närvarande, detta eftersom de frånvarande lär sig betydligt mer än de närvarande med den sortens pedagogik. Men om din undervisning är gruppdynamisk eller problembaserad, så ska ALLA räknas som närvarande – i all synnerhet de frånvarande.”
”Men det förfarandet gränsar ju till bedrägeri!” menade preceptor Lundström förtrytsamt.
Vad som hände efter det inpasset vet jag tyvärr inte. Då hade jag redan tagit min Mats ur skolan och gått hem.
Parners kria är det bästa jag läst på länge! Skrattade högt och kände igen mig i varje stavelse.
Idag på nyårsafton 2019 läste jag denna text som dök upp. Det enda jag reagerar på är ordet ”förbindligt”, som jag inte läst på många år. Det var ett högfrekvent ord, när jag läste Eyvind Johnson. Vad gäller Jan Myrdal, så har jag märkt en del högfrekventa ord varav jag minns ordet ”överdeterminerat”, som jag var tvungen att slå upp i ordlistan. Jag är ingen ordgranskare, men märker ord som är återkommande.