Presidentparet Stubb hälsar på hos KAJ i Vörå.
”För mig känns det alltid bra att komma till Österbotten, vilket väderstreck man än kommer ifrån. Då åkrarna, skogarna och älvsträndernas ängar småningom sätter sig i en vågrät linje vilar ögat, lugnar sig sinnet och också tankarna får en fast form – man känner att världen är stabil och att också jag har en beständig plats i den”
Antti Tuuri – författare till flera böcker om landskapet bl a den av Nordiska rådet 1985 prisbelönade En dag i Österbotten.
Detta stora landskap består av tre regioner nämligen Österbotten, Södra Österbotten och Mellersta Österbotten. Det Österbotten som artikelförfattaren är mest bekant med omfattar kuststräckan från Kristinestad i söder till Larsmo i norr. Landskapets centralort är Vasa med sina 57.000 invånare. Kuststräckan består av 18 kommuner. Flera av kommunerna är mycket små med svenska mått mätt. Maxmo och Kaskö har bara drygt 1.000 invånare. Som en kuriositet kan nämnas att Korsnäs är ”världens” mest svenskspråkiga kommun, där andelen svenskspråkiga överstiger 97 procent. I Kyroregionen några mil norrut från Korsnäs är det emellertid tvärtom. I kommunerna Laihia, Lill – respektive Storkyro är finskspråkigheten total. Tvåspråkigheten är ett märkligt fenomen för en rikssvensk. Över tid märker man dock att finskan vinner terräng.
Men nu håller fenomenet KAJ på att erövra världen och de kommer från Vörå norr om Vasa. En liten kommun med 3.000 invånare. Med en kärleksfull (själv-)ironi lyfter de fram de stereotypiska fenomen och vardagliga självklarheter på ett sätt som skapar hög igenkänningsfaktor. Man ser sig själv, grannen, arbetskamraten, ibland hela byn i deras texter – alltid med glimten i ögat, aldrig elakt. Texten till ”Bara bada bastu” är kul… men lika viktigt är deras utstrålning – den genuina glädjen, äktheten och framför allt deras ödmjukhet. I en värld fylld av halvnaket, egocentrisk framtoning och armbågande artisteri känns helylle så befriande. KAJ:s ständiga vänlighet, respektfullhet och glädje smittar av sig – man kan inte annat än bli glad av dem. Världen vore utan tvekan en mycket bättre plats med fler KAJ.
Det råder ingen tvekan om att KAJ är ett medialt fenomen. Deras mellolåt har streamats av hundratusentals, de toppar flera Spotifylistor och är favoriter på alla bettingsidor inför finalen i Basel – trots att de sjunger på en dialekt som knappast någon ute i Europa förstår. Sociala medier svämmar över av bastudansande kändisar och fans, remixade versioner av låten och lyckönskningar till trion. Att de, som i princip okända i Sverige och från sista plats på bettinglistorna, sakta men säkert kröp upp till toppen och kammade hem segern med rekordhöga poäng i Melodifestivalen med Bara bada bastu är en bragd i sig. Men ännu större är kanske det faktum att de lyckats vinna även sina finskspråkiga landsmäns hjärtan. Efter åratal av språkspänningar i Finland finns en gemensam nämnare där både finsk- och svensktalande kan förenas i glädje – och det är precis vad vi behöver just nu. Samtidigt har KAJ också byggt en bro mellan Finland och Sverige. Aldrig har väl finnar sjungit och trallat det svenska bidraget som nu. Och aldrig har väl så många finländare sagt att de i år
verkligen önskar att Sverige vinner. Finlands 12 poäng kommer garanterat att gå till Sverige. Det har nu ändrats.
Från en liten ort med 3.000 invånare har ett gäng kommit som nu slår världen med häpnad: De sjunger om ett litet rum i trä som kan värmas upp långt över vanlig rumstemperatur. De sjunger dessutom på en nära nog obegriplig dialekt.
Det är tre män som hållit ihop sedan de var småpojkar, men mer professionellt har de uppträtt på scen sedan gruppen bildades i Vörå 2009. De kallar sig KAJ på samma sätt som ABBA valde sitt namn: det är deras förnamns första bokstav som används.
Nu sprider sig ”Bara bada bastu” från Finland, till Sverige ut i Europa och vidare. Det finns klipp som visar småpojkar i Uganda dansande till musiken.
Vad förklarar denna succé? Musiken? Knappast. Den är medryckande men väl enkel. Jag tror det är den glädje och just den snällhet som de utstrålar. Den avslöjas också när de intervjuas och alltid svarar försiktigt och blygsamt.
Vad betyder ”Jåo Nåo E Ja Jåo Yolo Ja Nåo?” KAJ förklarar: ”Ja, nog är jag hipp och ung jag än”. De pratar Vörå-dialekt, men när de är i Sverige har de en lite mer utslätad finlandssvensk dialekt, för att lättare bli förstådda.
Man kan bara vara tacksam att något så genuint, humoristiskt och vänligt (snällt) tillåts existera – och breda ut sig.
KAJ har redan vunnit Europas hjärtan i en orolig tid släpps godmodigheten loss och musikaliteten spinner som värsta spinnrocken! Jag kommer några mil från Vörå en stad i mellersta Österbotten – Karleby – och några mil från Kaustinen och som också är känd för sina årliga spelmansstämmor dit folkmassor kommer från hela spelmanskulturen i Norden. Det har växt fram en självmedveten dialektal ”artistkultur” ja nästan – kult – och i byarna i Österbotten och där dialekterna erövrat unga människor som i Maxmo m fl orter, och nu i Vörå, och som i början av det nya seklet, och ungdomen räds inte dialekterna, och som var vanligare på 1960 talet (fult med dialekt) och med den stora utflyttningen till Sverige från kustfinland till ”paradiset” Sverige, och som jag själv flyttade till 1960 med familjen. När jag kom på besök till Österbotten pratade jag ”fint” och redan efter ett år i Sverige, dialekten helt utplånad. Heja KAJ!