Den galna pedagogiksjukan

Lasse Ekstrand (Foto från hans facebooksida)

“I drygt ett år har Universitetskanslersämbetet, UKÄ, på uppdrag av regeringen kartlagt hur det högskolepedagogiska utvecklingsarbetet ser ut i Sverige.”

Det läser jag på mitt fackorgans, Universitetsläraren, hemsida. 

Jag noterar ordet “utvecklingsarbetet”. Positivt laddat. Antyder progression och framsteg. “På uppdrag av regeringen”. Där det knappast sitter några högskolepedagogiska stjärnämnen. Om man skall vara ärlig.

Eländet fortsätter. Denna inbitna övertro på att det blir bättre, utan att detta “det” närmare kvalificeras och kritiskt diskuteras, genom att universitetslärarna blir bättre pedagoger. Om de nu blir det av de uppifrån påbjudna kurserna, vilket är minst sagt tveksamt.

Jag vet tidigare kolleger som berättat för mig, i största hemlighet, om hur de sitter av obligatoriska högskolepedagogikkurser. Det handlar om villkoret för att få anställning, fast tjänst eller påspädning i lönekuvertet. Annars skulle de aldrig, bedyrar de, låta förnedra sig.

En gång för länge sedan begick jag en debattartikel i just Universitetsläraren där jag varnade för “den galna pedagogiksjukan”. Men tydligen fortsätter densamma att grassera. Botemedel saknas mot denna högskolorna förgiftande farsot.

Det är väl inte minst eleverna, förlåt: studenterna, som driver på. I ungdomlig, oerfaren villfarelse. Förlåt dem, ty de veta icke bättre! 

Jag brukade anföra till dem jag mötte i min gärning:
– Ni vill ha fler föreläsningar, säger ni. Varför inte klassiska tyska sådana, där föreläsaren högläser innantill ur ett manuskript?

Då tystnade de. Det var ju inte det de menade. Det hade de ingen aaning om, att DET utmärker en föreläsning värt namnet. Lättsmält och roligt skall det ju vara. “Kundanpassat”

Och okontroversiellt. Inget som provocerar eller stör. “Safe spaces” inrättas. “Trigger warnings” förutsetts föregå föreläsningar som rör vid “farliga” ämnen. 

Jag bortser ifrån att åtskilliga föreläsare är pedagogiskt undermåliga. Sådana var de redan på min studenttid i Upsala. En skrev till vår stora förnöjelse direkt på OH-glaset. En annan kom av sig mitt i en mening, tappade tråden. Hela tiden. Vi stönade. Kanske saknade han motivation. 

Inte är det den pedagogiska nivån som behöver höjas. Det är den intellektuella. Svenska akademiker är inte automatiskt några självständiga intellektuella. Tvärtom. Akademi och intellektualitet – inget självklart äktenskap. 

Pipor som makten blåser genom, som Jan Myrdal sagt. Vindflöjlar.

Men det är klart, den rådande värdegrundstiden behöver ingen den fria tankens intellektualitet. Tänka fritt är stort, tänka värdegrundande och korrekt större.

De av makten hyllade högskolepedagogiska kurserna är ingenting annat än tankedisciplineringskurser. Beklagligt nog vågar inte de som tvingas in på dem vägra spela med. 

Jag fick många mejl efter min artikel. Men ingen vågade framträda öppet. Den gången heller. 


Lasse Ekstrand (Docent som flera gånger tilldelats utmärkelsen Årets lärare)

... är läst 1090 gånger!

  6 kommentarer for “Den galna pedagogiksjukan

  1. Björn Nilsson skriver:

    Om man tänker sig att högskole-/universitetsutbildningen är en förberedelse för “livet därute”, där man lär stöta på en del koko människor, är det väl bara bra att man får erfarenheter av sådana koko-typer redan innan man får sitt diplom. Alltså bör det finnas en kvot av dö-tråkiga, helförvirrade, knäppa etc lärare att studera och förvåna sig över. Då stärks man som student genom en extra dos av förberedande livsvisdom!

  2. Crister Olsson skriver:

    Lasse Ekstrand!
    Tycker du har flera poänger i ditt inlägg. Min erfarenhet av universitetens pedagogiska kurser var att de grundades på litteratur som saknade vetenskapliga belägg. Kritik av den utmynnade i personangrepp. Avsikten med att ge sken av en slags vetenskaplig pedagogik är förmodligen ett sätt att skaffa sig kontroll över lärare/forskare. Undervisningsskicklighet ska värderas lika högt som forskningsmeriter, åtminstone i vissa fall. Det betyder att en ”besvärlig” eller ”fel” person som söker en tjänst lätt kan avfärdas med att hen saknar god pedagogisk förmåga oavsett goda forskarmeriter. Eftersom det inte finns något bra sätt att mäta pedagogisk skicklighet så kan man lätt och godtyckligt bli avfärdad.

  3. Lasse Ekstrand skriver:

    Crister, nyss kom på mejl nedanstående från en universitetsanställd som vill vara anonym och som bekräftar det du skriver: “Kan inte låta bli berätta om en pedagogisk kurs där vi var tre ekonomer med. Skälet till att vi gick den var en utlovad löneförhöjning. Efter första kurstillfället blev vi alla tre kallade till prefekten. Skälet var att vi enligt läraren saboterade undervisningen. Det vi hade gjort var att vi bad henne sätta kursen i ett vetenskapligt perspektiv. Det kunde hon förstås inte. Och då gjorde hon misstaget att börja jiddra istället för att säga som det var. Då gick vi igång och gjorde det väldigt svårt för henne.”

  4. Bertil Carlman skriver:

    ”Som vill vara anonym”. Ganska typiskt för medelklassen, eller för svenskar? Som facklig förtroendeman, skyddsombud, blev mig denna attityd så småningom så ”trist” att jag avsade mig mitt uppdrag. Det var ett uttalande från min sista rektor; ”Det är vad du tycker Bertil” som blev droppen. Hon hade dessutom rätt. Hur skulle hon kunna tro att det jag framförde var de fackliga medlemmarnas uppfattning när de vid diskussion i sakfrågan teg. En gång tog hon till och med väldigt illa vid sig, varvid några kolleger försvarade henne mot mig! Sådana där ”anonyma” berättelser ger jag inte mycket för. För mig är det i huvudsak att klassa som gnäll utan större värde.

  5. Crister Olsson skriver:

    Bertil Carlman!
    Att inte våga säga något är ett symptom i samhället idag. Det finns en rädsla för konsekvenser och det gäller nog de flesta. Det kan vara arbetet eller karriären som hotas eller risken att bli utsatt för personliga angrepp utan relevans för sakfrågan som kan vara återhållande. Alla ser ju hur visselblåsare jagas med blåslampa idag och då är det inte så konstigt att man inte vill sticka ut hakan med att sätta ut sitt namn.

  6. Bertil Carlman skriver:

    ”Att inte våga säga något är ett symptom i samhället idag. Det finns en rädsla för konsekvenser och det gäller nog de flesta.” Det vet jag väl, mycket väl. Men jag vet också, genom egen erfarenhet, att detta argument lögnaktigt och fegt utnyttjas. I stället för att erkänna ”Jag orkar inte” eller ”Jag törs inte” kan det se snyggare ut att säga ”Jag är rädd för konsekvenserna”. Men vi måste våga. Om vi inte vågar måste vi faktiskt skylla oss själva. Varken Sverige eller något annat land kommer att bli bättre för folkflertalet om inte en vanstyrande överhet möts av ett folkligt motstånd, en folklig motattack. Och medelklassen, som de flesta av denna bloggs läsare antagligen tillhör, har mer att förlora i sin eventuella kamp mot överheten, bättre betalt, mindre risker i arbetet, ofta en sparad slant, sommarställe etc.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.