Den gåtfulle Erik Wijk

Bild: Urklipp från en bild ur Ordfronts bildarkiv på nätet

Bild: Urklipp från en bild ur Ordfronts bildarkiv på nätet

Jag har idel brister. En av de otaliga är mina pinsamt svaga insikter om krisen i Ukraina och min totala oförmåga att förstå vad som händer i östra delarna av landet, alltså i Donetsk och angränsande platser. Just nu bjuder det mig emot att säga någonting som helst i ämnet. Att Putin och hans Ryssland tydligt bröt mot en rad folkrättsliga principer genom att lägga vantarna på Krim är allt jag törs påstå med visshet. Brottsliga handlingar av det slaget brukar, som vi vet, Förenta Staterna närmast reflexmässigt ägna sig åt – men det ursäktar ju inte Putin et Co.

I hopp om att få bättre grepp om den ukrainska tragedin läste jag helt nyligen sid 105-130 i en essäsamling med den lätt överrumplande titeln Bunta ihop och slå ihjäl dom: nedslag från ett våldsamt sekelslut (Manifest, 1999) av Erik Wijk, född i april 1963. Jag har läst boken tidigare, men systematisk repetition är all kunskaps moder och fader. På de nämnda sidorna granskar Wijk utförligt den polskättade journalisten Mathias Bielawski och dennes ideologiska kosmos.

För svenskar, i all synnerhet för DN-abonnenter, är Mathias B mera känd under pseudonymen och artistnamnet Maciej Zaremba.

Jag råkade skriva att Erik Wijk granskar Zaremba, men i praktiken handlar det om annat: faktum är att Zaremba blir strimlad, skivad, filead och dissekerad in på bara skinnet, varefter hans kvarlevor, spetsade med vitlökssmör och vildhonung, serveras på nydiskade fat av genomskinlig keramik. Det rör sig följaktligen om ett lustmord och ett väl förberett sådant; Wijk hade, då han skrev sin text, gått igenom hela Maciej Z:s journalistiska produktion.

Erik W:s slutsats blir obeveklig: Zaremba är ingen demokrat, ”åtminstone inte i någon bemärkelse som har med folkstyrelse att göra”. En förment högre moral är Maciej Z:s kompass. Som tänkare är han en konservativ liberal socialist!

Att Wijk döpt Zaremba-essän till Kameleontens åtbörder – kameleontens själ är ingen tillfällighet.
Efter att ha lagt kameleontstudierna åt sidan fortsatte jag i de upptrampade zoologispåren och tog itu med den 315-sidiga Pudelns kärna: en bok om Ordfrontfejden (Nixon, 2006). Även i det fallet rörde det sig för min del om repetition. I pudelverket redovisas ett stycke nutidshistoria av det mer letargiska och beklämmande slaget med bidrag av sammanlagt 18 författare, varav 10 kvinnliga. Erik W:s 32 sidor på temat Den svenska Balkandebatten är en av höjdpunkterna, en av de många. Krigen på Balkan ägde rum, som alla minns, åren 1991-1995 (Bosnien, Kroatien, Slovenien, Serbien m fl.) och 1999 (Kosovo). Wijk skiljer för svensk del mellan två debattläger: ett pro-bosniskt och ett mer komplext läger. I det förstnämnda, som hade flest anhängare, återfanns bland andra Jesus Alcalá, Wilhelm Agrell, Anders Ehnmark, Peter Englund, Per Svensson och Maciej Zaremba, medan de komplexa representerades av Kjell Magnusson, Sören Sommelius och Erik W själv. I valet till EU-parlamentet, den 17 sept. 1995, kunde man – som de minnesgoda säkert erinrar sig – rösta på Sarajevo-listan, där pro-bosnierna med fog kände sig hemmastadda och mangrant figurerade på valsedlarna.

Wijks genomgång är exemplarisk. Som så ofta är hans inlägg balanserat, tvesynt och ansvarsfullt utformat; man får som läsare intrycket att författaren är en ovanligt ärlig själ. Liksom i Zaremba-texten har Erik W förberett sig minutiöst och läst varje rad som plitades ner här i landet om Balkankrigen. Dessutom reste han själv vida kring i det forna Jugoslavien.

NATO:s bombningar av Kosovo (som påbörjades i mars 1999) innebar, enligt Wijk, ”ett paradigmskifte”. Genom bomberna, som otvivelaktigt stred mot folkrätten och ställde FN offside, ökade risken för upptrappad krigföring och än värre konflikter.

Jag utesluter inte att den sanningen kan ha viss bäring på händelseutvecklingen i dagens Ukraina. Att närma sig Ukraina via Balkankrigen är kanske fruktbart. Likheter finns, och debattlägren är lika tröstlöst polariserade i dag som i går.

Med detta sagt övergår jag till Ordfrontfejden. ”Vafalls”, skriar den fåkunnige/fåkunniga. ”Om någon sådan fejd har jag definitivt aldrig hört talas!” Det är högst begripligt, och just nu förmår jag inte stort annat än att hänvisa de vetgiriga till den ambitiösa pudelutgåvan, den nyss aktualiserade. Jag garanterar att läsaren blir rikt belönad. Som sagt rör det sig om ett kapitel äktsvensk samtidshistoria, omistlig sådan om än måttligt upplyftande i skilda delar. I all korthet:

Ordfront Magasin var åren kring millennieskiftet en innehållsdiger vänstertidskrift av icke-sekteristiskt och klart odogmatiskt slag med en upplaga på cirka 35 000 ex/mån – en kvalitetsprodukt på stark frammarsch med rader av lysande skribenter från alla världens håll (Noam Chomsky, Arundhati Roy, Tariq Ali, John Pilger m fl.). I nr 7/8 2003 lät redaktionschefen, Björn Eklund, trycka en lång intervju med Jugoslavien-kännaren Diana Johnstone, en intervju där vissa synpunkter angående Balkankrigen avvek några tum från de i Sverige gängse vid den här tiden – exakt som det bör vara alltså. Men fyra månader efter publiceringstillfället hände något anmärkningsvärt. Det som inträffade var att Maciej Zaremba, i ett stort uppslaget DN-inlägg (3 november), anklagade Ordfront för att förneka folkmord, springa Slobodan Milosevics ärenden o s v. Beskyllningarna kryddades senare med tillvitelser helt utan verklighetsanknytning och med stora delar av (media)etablissemanget vid spakarna.

Ordfront påstods tillhöra ”brunvänstern” och hade följaktligen vänsterfascism och annat trivsamt på agendan …

Väldiga förvecklingar uppstod i leden, omöjliga att redovisa i ett sammanhang som det här, men enkelt uttryckt kan man säga att Ordfront, åren 2004-2005, tog sig själv av daga genom ett strikt ”magasinssjälvmord”, låt vara att tidskriften inte bokstavligen gick i graven. Den lär alltjämt existera i någon form men blir aldrig sig själv igen. Ja, det är troligare att Degerfors IF blir dubbla Champions League-mästare före år 2020 än att Ordfront Magasin återtar förlorad terräng.

Jag har läst många av Erik Wijks utgåvor. Allting har hänt (Ordfront, 2005) är en roande och oroande tankebok i det mindre formatet. Ont blod (Manifest, 2001) innehåller fängslande samtidsbekännelser inom både objektiva och subjektiva ämnessfärer med nerviga såväl ut- som inresor. Allt vi här drömma om (Atlas, 2009) – om fadern Olof Wijks makabra och tragiska öde – är kort och gott stor litteratur. Allvar, kringsyn, styvsinthet och ett direkt tilltal kännetecknar Eriks författarskap.

Men somligt begriper jag inte alls. Dit hör samt och synnerligast det faktum att Erik W har sällat sig till de skaror som hävdar att Sverigedemokraterna kvalar in som (ny)fascister. Det gör de ju inte. SD är ett demokratiskt parti med en väsentligen destruktiv och reaktionär agenda, som strängt taget kan lovordas bara i ett hänseende: den är inte fascistisk. Jag har varierat detta tema i oändlighet under det senaste halvåret. Två av mina vänner, Claes Wallenius och Mats Lundström, har också gjort det – på svd.se-nätet i förra veckan och i Upsala Nya Tidning (17 januari) – med bättre argument än mina.
Det gäller att vakta sina ord. Blir det en allmänt omfattad sanning att Sverigedemokraterna är fascister, med ty åtföljande stigmatisering av partiets anhängare, så löper vi risk att få ett än hårdare samhälls- och debattklimat. Erik Wijk och många andra stämplades – grundlöst – som vänsterfascister under Ordfrontfejden. Borde inte det stämma till viss eftertanke? Ändamålet helgar ju inga Zaremba-medel. Justare metoder finns.

Någon undrar säkert vad de ovanstående raderna har med Ukraina-krisen att göra. Det kan man fråga sig. Dock vet jag att allting i världen hänger samman. Det kan vara en god idé att leta reda på förbindelselänkarna. Erik W brukar ha järnkoll på sådana.

... är läst 998 gånger!

  40 kommentarer for “Den gåtfulle Erik Wijk

  1. Bo Persson skriver:

    Mats P!
    Inte behöver du veta så mycket om vad som händer i östra Ukraina för att kunna ta ställning i det här fallet. Eller för att kunna säga något alls i sammanhanget.

    Det räcker med att du vet att det är ryssarnas svar på den amerikanska krigsförklaringen. Alltså att de erbjudit Ukraina ett NATO-medlemskap.

    För visst är det väl ändå uppenbart att det som idag pågår i Ukraina ytterst bottnar i en konflikt mellan Ryssland och USA. Ryssarna vill behålla ett gammalt intresseområde och USA vill dra in detta område i sin intressesfär. Och att de stridande parterna i sammanhanget bara är de respektive verktygen på marken.

    Skyll alltså inte på att du vet för litet. Det måste vara något annat.

  2. Ulla-Britt Niklasson Göteborgska skriver:

    Erik Wijk undrade jag, vem är det? Är det galningen med Rondellhunden – nej han heter ju Lars! Googlade på namnet och fick veta att Åsa Linderborg och Erik Wijk samarbetade. Åsa Linderborg har varit min idol och nu blir naturligtvis Erik Wijk det också! Det är människor som dessa båda mänskligheten behöver idag när stövlarna dragits på igen!

    Apropå Ordfront och att tidningen begravts enligt ovan, så vore det väl lämpligt att Martin Schibbye och Reportrar utan gränser tog över den – idag saknas en röst från vänster!

    Nu har jag läst om hur “paret” 2005 JO-anmälde vapendirektörer och två generaldirektörer för terroristbrott och också ställde Göran Persson (förrädaren), Ulrika Messing och Gunnar Lund iför konstitutionsutskottet, (det var långt) vid anfallskriget mot Irak och den ännu pågående ockupationen! Man kan också läsa om hur USA-lakejen Bodström 2003 på uppdrag av USA utvisade två oskyldiga Svenskirakier till Irak!

    Var finns alla kritiska röster från vänster idag?

    Vad det gäller Ukraina-krisen så har Åsa Linderborg också rätt när hon skriver att det är dags att minnas och hedra det ryska folkets hjältemod när de vid belägringen av Leningrad körde ut packet den gången – idag är dom på G igen! Stövlarna har polerats upp och dragits på igen!

  3. Tommy Sjöberg skriver:

    Bo!
    Mats P. ger uttryck för en ganska vanligt förhållningssätt när det gäller Ukraina, en sak är man säker på, att Ryssland har begått folkrättsbrott i och med folkomröstningen var Krims befolkning känner sig tillhöra. Att gå till 15 år gamla böcker för att förstå Ukraina idag när det finns en massa bloggar som denna blogg tipsar om i högerspalten får mig att undra, vad är problemet? Vi får väl se om M.P. svarar, tidigare har han påstått att Lenin var en massmördare utan att ge något exempel när! var! hur!

  4. Tord Björk skriver:

    1959 inledde Sverige en epok i svensk historia att vara stolt över. Då var Sverige först i världen med att i FN ta avstånd från ett annat västland för dess kolonialkrig. Det gällde kritik av Frankrike i frågan om Algerietkriget. Algeriet var på den tiden södra delarna av franska departementen, alltså del av det 1957 startade fredsprojektet EU.

    1992 avslutades denna epok och Sverige erkände att minoriteters rättigheter var ointressanta. En utrikespolitik grundad på att ett land ska ha kontroll över sitt territorium avskaffades till förmån för de tyska intressen som önskade främja aggressiv erkännandepolitik till förmån för splittring av Jugoslavien. I och med erkännandet offrades i praktiken Bosnien som hamnade i en omöjlig situation. Proserbiska grupper såg sina stora minoriteter i de gränser som gjorts inom en gemensam stat omvandlade till ickeerkända medborgare. De började söka kämpa för sin självständighet medan kroaterna drev på för sin. Slutet vet vi, etnisk rensning skedde med hjälp av operation Storm. En kroatisk armé välförsedd med mycket västeuropeisk utrustning och amerikanska militärrådgivare gick till terrorattack, exemplariskt massmord genomfördes, de som ställde sig i vägen, inklusive en dansk FN-soldat, sköts ihjäl och den största etniska rensningen under Jugoslaviens sönderfall blev ett faktum.

    2014 Kroatien är den stora förebilden för regeringspartiet och hela main-stream politiken i Ukraina. Sättet Kroatien snabbt samlade kroaterna med sin konstitution som garanterade rättigheterna för kroater (exakt formuleringen kan du väl ta reda på, det vore till stor nytta) och slog tillbaka mot proserbiska grupper och federala armén är den ena sidan av drömmen. Den andra är Operation Storm som uttryckligen hänvisas till; Donbass och Krim ska tas tillbaka inklusive Sevastopol.

    2015 Löfven och Wallström skriver gemensamt att ”de så kallade separatisterna” är något som Ryssland verkar genom, minoritetens öde är lika föraktfullt bortmonterad som den var 1992. Klarar du inte av att se sambanden så hamnar du tillsammans med den passiviserade idiotvänstern (i grekisk mening, de som ställer sig utanför det kollektiva handlandet för att kommentera). Sjöstedt och den formaljuridiska gottköpsvänstern imponerad av sin beläsenhet skriker ikapp med Löfvén, Wallström och Bildt: Det enda vi kan vara säkra på är att Krim är ett folkrättsbrott.

    Det är på inget sätt nytt med stormakter á la Ryssland och Tyskland och inte heller med ultranationalistiska galenpannor i småstater som Danmark eller Ukraina. Enligt en hel del mainstream historiker i Danmark och vanligt folk provocerade de danska nationalliberalerna fram kriget 1864 då tyska arméer intog Schleswig. Det löstes efter första världskriget med folkomröstningar, syd gick till Tyskland och nord till Danmark. Försöker du få i mig att den samlade kraften hos olika vänstergrupper inte vet om detta så tror jag dig inte. De som vet väljer därför att det karriärmässigt är bättre att vara idiot och titta på än att komma med relevanta fredsförslag som skulle gå emot USA och EU:s expansionsintressen. En folkomröstning på Krim under OSSE bevakning är förstås fullt möjlig istället för att gallskrika att Ryssland kränker folkrätten som om det är det enda som skett i Ukraina eller Europa de senaste 25 åren.

    Din fingertoppskänsla leder dig alltså rätt. Sveriges och EU:s politik i Jugoslavienkonflikten är identisk med den som Ukraina ser som föredöme för sin konflikt. När nu Sverige blivit det mest extrema västeuropeiska landet i stödet för demoniseringen av lokalbefolkningen i Donbass som Rysslands agenter i linje med politiska skiftet 1992 är tystnaden påtaglig.

    Själv är jag miljöaktivist i en rörelse utpekad av NATO:s chef som direkt styrd av Putin (i somras menade Fogh Rasmussen att miljörörelsens motstånd mot skiffergasutvinning var inte bara i Rysslands intresse utan direkt styrd av Putin enligt den hemliga säkerhetsrapporten han hade tillgänglig, men som han tyvärr inte kunde lämna ut.) Som bekant önskar IMF stödja skiffergasutvinning i Ukraina vilket också påbörjades när Slovyansk återerövrades från rebellerna, men sedan med nya världsmarknadspriser fick läggas ned. Monsanto ligger dock i startgroparna för att förvandla den svarta jorden till att krossa det västeuropeiska familjejordbruket.

    Vad den frasradikala vänstern sysslar med är mig en gåta, kul med lite etniska rensningar a la Kroatien?, 1,5 miljoner är ju flyttade på redan i Östra Ukraina, de flesta till Ryssland, de genom vilka Ryssland har agerat aggressivt i Ukraina enligt regeringen. Hur slapp får vänstern vara inför det som pågår, hur länge ska Bildt/Wallström/Löfven/Sjöstedt-politiken få härska fritt?

  5. Erik Wijk skriver:

    Ett hastigt svar på ovanstående text till Mats Parners maillista kopierar jag in här:

    Tack Mats,

    för din vänliga karakterisering av mina texter, roligt redan att bli ordentligt läst.

    Sen om vi har olika åsikter i en fråga där jag inte gjort någon stor empirisk undersökning eller grubblat fram massa slutsatser – jag vet inte om det räcker för att göra mig “gåtfull”!

    Vill bara här och nu lite snabbt skissa på förklaringar till att vi har helt olika syn på om det är rätt att kalla SD fascistiskt/nyfascistiskt eller ej.

    Det finns ju goda argument både för och emot. Och min synpunkt är provisorisk – så bör det ju vara om en är öppet intellektuell.

    Du är matematiker – kanske är jag relativt sett mer en aktivist.

    Risken att relativisera så starka begrepp som fascism är ett gott argument. Men kanske ser jag det delvis tvärtom. Att vardagliggöra fascismen kan vara ett sätt att både se den i tid och göra något åt den.

    Hur många tyskar röstade på NSDAP i natioenella val som mest – en tredjedel ungefär. Tyckte var och en av dem att det borde införas en enpartidiktatur och att utpekade folkgrupper ska utrotas eller deporteras? Knappast. Tyckte ens majoriteten av denna tredjedel att så skulle ske? Vet inte, men tror inte det. De flesta människor i alla tider är hyggliga människor.

    Men när våldet väl bejakas så accelererar allt ohyggligt fort, med enorma konsekvenser.

    Hur många aktiva SD-funktionärer känner du till som blivit granskade i mer privata och dolda eller anonymiserade sammanhang och INTE visat sig vara rasister? Klart att det måste finnas ickerasister i dessa led, men jag känner inte till något sådant fall (för de blir naturligtvis inte redovisade i media). Men de som visat sig vara rasister när brallorna dragits ned är många många.

    Nolltoleransen är en sak. Verkligheten en annan.

    Likadant med mina vänner som inte ser nordiska ut – de vittnar om ett snabbt hårdnande klimat i vårt land, om rädsla, förtvivlan.

    Fascismen är ett vagt begrepp – vi kan hitta många olika kriterier och en del av dem stämmer in på SD (och än fler om vi tittar bakom den officiella retoriken), en del stämmer inte in alls.

    Matematiker eller aktivist – gemensamt har vi nog en sanningskärlek och det är otroligt centralt. Inga taktiska halvsanningar etc. Men när begreppet fascism är så vagt så väljer jag att hellre denna gång ropa på vargen än riskera att vargen äter oss utan varning.

    Som liten undrade jag hur nazismen var möjlig – varför sa ingen ifrån, i Tyskland eller i grannländerna? Det storpolitiska svaret är ett eller flera men det vardagsmänskliga svaret är också ett annat. De flesta anade inget. Om de vetat vad som komma skulle (våldets logik om inte annat) skulle de naturligtvis stoppat det redan när det mest handlade om tysk idyll och högkultur.

    Jag litar inte en dag på SD och dess företrädare. Jag hoppas verkligen att jag får lov att ändra mig. Men jag förstår fullständigt det argument Bachner svarade dig med, men som du tyckte var på yxskaftnivå. Vi vet inte säkert vad som skulle kunna ha hänt eller vad som kommer att hända – men varför chansa när så mycket står på spel?

    hälsar
    Den gåtfulle!

    PS. Jag tror att just jugoslavienkrigen gav mig en grundinsikt som går igen i denna fråga. Det var inte fråga om någon Ondska, eller något Ont folk (serber) utan om sociala och politiska omständigheter och en vardag där goda grannar plötsligt blev dödshot. Ytterst vardagligt, men med en otäck potential. Sådan är fascismen, den finns i vardagen, inom oss alla – om vi inte är på vår vakt, ständigt.

  6. Knut Lindelöf skriver:

    Erik!
    Mitt stora problem med den heta diskussionen om SD är fascistiskt är att vi kanske missar det verkligt fascistiska hotet (demokratins degeneration), som smyger sig på oss från ett helt annat och oväntat håll, som rent av döljer sig bakom de stora rökridåerna som SD-diskussionen river upp.

    Nu väntar jag ivrigt på att få läsa “Bara de riktiga orden”.

  7. Mats Larsson skriver:

    Tord Björk!
    Du skriver att 1.5 miljoner är flyttade på (varför passiv form), de flesta till Ryssland. Var har du hittat den siffran? Jag vet att en del i Donbass hoppats på att få flytta till Moskva, men när de insåg att de inte ens skulle hamna i närheten av Moskva, så blev det ingen flytt. Jag har hört siffran 1 miljon internflyktingar i Kiev från Donbass.

  8. Tord Björk skriver:

    Jag får ungefär ett tjog frågor om Ukraina dagligen, hinner svara på två kanske. Opinionen för en svensk fredspolitik i Tage Erlanders och Östen Undéns anda är närmast icke-existerande. Det finns ingen organisation som driver frågan, några individer här och där. Det finns inte ens en hemsida i frågan.

    Som miljöaktivist förundrar jag mig, i denna blogg inte minst över hur vänstern begår politiskt självmord och hatar varandra istället för att driva folkbildningsarbete och se till att folk som lever i propagandabubblor där de på allvar tror på mytbildning om att alla flyktingar sökt sig till Kievsidan från Donmbass och skrattretande struntuppgifter om att inga sökt sig till Ryssland för en av närmare 1 miljon tyckte det var jobbigt att inte hamna i Moskva. Hör du inte hur komiskt det låter.

    Det kan inte ta så lång tid att ta reda på fakta i målet, använda standardmetoder för källkritik, inse att du är grundlurad. För egen del tänker jag fokusera på folkbildningsarbete i frågan så att inte en person blir informerad utan tusentals, kanske lite traditionell fredspolitik också á la ja till fredsförhandlingar, nej till all form av rasism, imperialism och ultranationalism, inget nytt svenskt stöd till kroatisk politik med etnisk resning till följd osv, Läs Kan Öberg. Leve Gandhi.

  9. Tord Björk skriver:

    Man kan knappast lita på några siffror numera ens från FN då de hamnat mycket nära västs sätt att se på saker, men ibland nära byråkratiska statliga uppgifter: De siffror som man uppgav i augusti från Reuters enligt UNHCR 730 000 till Ryssland och 119 000 internt i Ukraina.

    I februari 2015 anger man 980 000 internflyktingar i Ukraina, om där ingår internflyktingar inom Donbass framgår ej, och 600 000 utomlands, varav de flesta utomlands. Nu uppger man alltså motsatta förhållandet gentemot tidigare. Större delen av de som flytt utomlands gör det till Ryssland, där finns ett stort antal släktingar till många, andra siffror anger betydligt fler i Ryssland, många flyr militärtjänsten i smyg. Länk UNHCR

    Vad som är orsaken till UNHCR:s vändning på siffrorna vet jag inte, i både Ryssland och Ukraina kan överrapportering ske för att lokala myndigheter eller andra ska kunna skaffa sig resurser, Det kan ha fattats beslut om att inte godkänna rysk statistik även om Ukraina inte kontrollerar gränsen mellan Donbass och Ryssland. Under alla omständigheter hundratusentals flyr till Ryssland. I republikerna bor 5 miljoner så det är en stor andel som flytt. Hinner inte luska mer i detta nu, det går nog lätt att få tag på mer uppgifter

  10. Mats Larsson skriver:

    Tord B!
    Du behöver inte gräva mer, de flesta var “inte flyttade på” till Ryssland, utan siffrorna i länkarna anger tvärtom. Fler intern- än externflyktingar alltså. Sedan skrev jag inte “en” utan “en del”.

  11. Bo Persson skriver:

    Tommy!
    Ja, hela tiden detta folkrättsältande i Ukrainasammanhanget. Har FiB-juristerna fått hela vänstern att sluta tänka?

    Folkrätten är ju en kvasirätt. Alltså en rätt inte till gagnet utan bara till namnet. Var finns dess högsta domstol till exempel? Ja, inte ens skymten av ett domstolsväsende är ju kopplat till den. Och någon sanktionsordning finns ju inte heller.

    Därmed inte sagt att Ukraina inte har rätt att söka anslutning till vilka allianser man vill. Men varför ältas också detta hela tiden? Det är ju att NATO har öppnat för ett ukrainskt medlemskap som i sammanhanget är krigsförklaringen.

    I folkrättens abstrakta idévärld finns förvisso inga röda linjer men i den konkreta geopolitiska verkligheten finns de.

  12. Björn Eklund skriver:

    Det gläder mig att Mats Parner åter uppmärksammar Ordfront-konflikten. Inte bara för att jag själv var inblandad i den, utan också för att den som jag ser det inte bara är av historiskt intresse. Samhällsklimatet är i stort detsamma idag som 2003-2004 då konflikten utspelade sig. Det är samma ohederliga och enkelspåriga massmedier nu som då, samma hets mot de som avviker från USA:s/Natos/EU:s linje i internationella frågor.

    Om något skulle jag säga att klimatet är värre nu, oppositionen svagare, bland annat för att något liknande den tidens Ordfront inte existerar idag. Inte heller existerar det någon motsvarighet till det enorma publicistiska, organisatoriska och intellektuella arbete som Erik Wijk gjorde under Kosovo- och Irakkrigen. Det finns några enstaka individer som Stefan Lindgren som gör viktigt folkbildningsarbete men de är helt marginaliserade i debatten. Det var de inte i samma grad tidigare.

    Men vad gäller Ukrainakonflikten, så hade jag förväntat mig mera av Mats Parner. Han är angående den säker på att Ryssland har brutit “mot en rad folkrättsliga principer”. Om den andra sidans, vår sidas, eventuella brottslighet har han – precis som Löfven, Wallroth, Bildt och Sjöstedt – ingenting att säga.

    Å ena sidan alltså ett folkrättsbrott så grovt att hela Västvärlden ska straffa Ryssland med sanktioner – trots att inget blod har spillts och trots att det är uppenbart att en stor majoritet av Krimborna, även enligt ukrainska opinionsmätningar, faktiskt vill tillhöra Ryssland.

    Å andra sidan en regim som kom till makten genom en våldsam statskupp, där stormtrupperna utgjordes av nynazistisk milis, som tvingade den demokratiskt valde presidenten att fly för sitt liv. Denna uppenbart illegitima regim har nästan oavbrutet sedan maj 2014 bedrivit ett bokstavligt terrorkrig i form av urskillningslösa bombningar av bl.a. storstäderna Lugansk och Donetsk. Tusentals civila människor har dött av detta våld, många hundratusen eller kanske rentav miljoner människor har tvingats fly (etniskt rensats).

    Men vi pratar alltså bara om Rysslands folkrättsbrott.

    Själv hämtar jag sedan ett år tillbaka min dagliga information om Ukrainafrågan från internationella alternativmedier, som Consortium News, Information Clearing House, Russia Insider, The Saker m.fl. Det är sannerligen en helt annan värld som här öppnar sig. Här kan man vidga sina vyer om bl.a. Krimfrågan.

    Läs t.ex. detta inlägg om Korsun-massakern, som var viktig för att elda upp separiststämningarna på halvön, men som mig veterligt inte lyfts fram i västlig press.

    Eller konfronteras med tanken att riskerna för ett nytt kärnvapenkrig idag är större än på kanske 50 år genom att läsa vad William Polk, som var med och desarmerade den kubanska missilkrisen 1962, skrev för några dagar sedan.

    Är det ett opinionsmässigt bottenläge vi befinner oss i? Kan det bara gå uppåt nu?

  13. Mats Larsson skriver:

    Bo!
    Budapestmemorandum 1994 innebar att världens tredje kärnvapenmakt, Ukraina, avvecklade sina kärnvapen mot att övriga signatories, Ryssland, USA och UK, respekterade Ukrainas nationella oberoende inom befintliga gränser.

    Annekteringen av Krim var ett uppenbart brott mot Budapestmemorandum. Låt oss säga att vi trots detta lägger hela skulden på EU/NATO/USA för annekteringen av Krim, som ju ändå tillhört Ryssland sedan sent 1700-tal fram till 1954. Dessutom var det en folkomröstning på Krim som pekade på att folkviljan förordade Ryssland.

    Med samma resonemang skulle Polens annektering av Lvivs oblast (län) vara helt acceptabel. Lviv tillhörde ju Polen mycket längre än Krim tillhörde Ryssland. Lviv kom att tillhöra Ukraina som ett resultat av Molotov-Ribbentrop-pakten 1939. En snabb folkomröstning och se där, polska trupper (i omärkta gröna uniformer inköpta på överskottslager i Ryssland) besätter Lvivs län, som därmed kommer hem till riket.

    Usjhorod och Zakarpatska oblast (län) anslöts ju så sent som 1945 till Ukraina och har en betydande ungersk minoritet. Ungern har dessutom drabbats hårt av världskrigen, så Zakarpatska oblast återgår till Ungern.

    Gränsen mellan Ukraina och Vitryssland drogs på sovjettiden ganska godtyckligt. Under Bush kallade Condoleezza Rice Vitryssland för en av sex “outposts of tyranny”. Dessutom är Vitryssland delvis inringat av NATO. Se där, några snabba frågor till gummorna i gränsbyarna och sedan flyttar Minsk gränsen mellan Ukraina och Vitryssland 20 mil söderut.

    Oavsett Budapestmemorandum, FN:s folkrätt, geopolitk etc., så tror jag att Putin gjorde ett monumentalt strategiskt misstag när han annekterade Krim och släppte till vapen och frivilliga i Donbass. Han har för lång tid framåt splittrat Ukraina på ett sätt som går helt emot Stalins filosofi och som inte kommer att skapa någon säkerhet för Ryssland, snarare tvärtom, som fått en dödsfiende alldeles inpå knuten och två tveksamma bundsförvanter i den euroasiatiska unionen. Basen i Sevastopol hade ju Ryssland i alla fall under decennier framåt. Försvagad ekonomi, tilltagande isolering, och ett folkligt stöd till Putin som hålls igång av en propaganda på Brezjnev-nivå.
    (Min svärmor, som bor hemma hos mig och själv upplevde kriget som barn, och vars far stupade i Röda Arméns försvar av Sovjetunionen mot Hitlertyskland, tittar inte längre på rysk TV trots att vi har den i kabelnätet.)

    Men vi får se. Jag är inbjuden att skriva en artikel i en av Rysslands ledande vetenskapliga tidskrifter baserad på tidigare hemligt arkivmaterial i Stockholm. Antagligen kommer jag senare att åka till Ryssland för att presentera materialet, och då kommer jag naturligtvis att träffa gamla vänner och få deras syn på saken.

  14. Anders Persson skriver:

    I dagens UNT ledare heter det bl a att ”segern för Majdanrevolutionen tillförde ytterligare ett motiv [för Ryssland], nämligen rädslan för att Ukraina skulle framstå som ett mönster för en framtida liknande politisk utveckling i Ryssland.”

    Det skulle snarare vara ett avskräckande ”mönster”. Har inte Ukraina varit ett korruptionsnäste ända sedan 1992? Tror någon på fullt allvar att EU skulle ta emot Ukraina som medlem när man knappast klarar av det betydligt mindre (ekonomsikt och korruptionsmässigt) Grekland?

    ”Genom att försöka ta över delar av landet hoppades man – och hoppas säkerligen alltjämt – att kunna göra Ukraina omöjligt att styra.”

    Har det varit möjligt att styra sedan 1992?

    UNT kritiserar sedan Ryssland för att ledningen inte ”tycks ha reflekterat över kostnaderna för att införliva Krim och andra områden med Ryssland. Styrkan hos demokratirörelsen i Ukraina underskattades helt.”

    Var kan vi se ett uns av demokrati i Ukraina?

    Jag tror inte UNT:s ledarskribenter är så korkade som de framstår i sina skriverier. De jobbar uppenbarligen under tryck från sina ägare.

  15. Bo Persson skriver:

    Mats L!
    Din senaste kommentar är riktad till mig men jag kan inte se att du polemiserar mot något jag sagt. Alltså: När USA/NATO öppnar för ett ukrainskt NATO-medlemskap så ser Ryssland det som en krigsförklaring. Och svarar med sitt krig. Och antingen så backar nu USA/NATO – det vill säga tar tillbaka sitt NATO-erbjudande – eller så rullar kriget vidare.

  16. Tord Björk skriver:

    Jag har roligt just nu. Sprider uppmaningen att skriva på en namninsamling mot regeringens Ukrainapolitik på alla möjliga håll.

    Centerpartiet Classic är en vital facebookgrupp i Carl Berglunds anda, alltså kunde man tänka sig att de är emot militära äventyrare eftersom Carl Berglund var emot Bondetåget. De tänker som gamla Centerpartister i många frågor och är emot NATO.

    Men när frågan om att föra en traditionell svensk fredspolitik i Ukrainakonflikten kommer upp blir relationerna förstås att här kommer Putinisterna och allt det där osakliga. En person försöker slå an en saklig ton med möts då exakt av den typ av komisk överförstoring av ett argument som om en folkomröstning på Krim under övervakning av OSSE skulle leda till flyttning av vitryska gräsnsen och annat trams. Så här låter det i kommentarsfälten när formalisterna håller på med FIB-juristerna som ivriga anhängare får man förmoda:

    NN
    Inget är svart eller vitt. Men för mig är den självklara utgångspunkten att invånarna själva ska få bestämma över sin framtid utan internationell inblandning. Och detta gäller även för invånarna i östra Ukraina.

    PP
    Det där är väl inte så lätt… om du tänker dig att 51% av befolkningen i området du bor i skulle vilja folkomrösta om att istället tillhöra Norge, Finland eller Danmark, vad skulle landet Sverige göra då? Och vad skulle du tycka att Sverige skulle göra om du tillhör de 49% som fortfarande vill tillhöra Sverige?

    QQ
    Ja, vi söker till Finland… Kanon!

    Tord Björk
    Schleswig röstade 1920 med lyckat resultat. Norra delen tillföll Danmark, södra ville fortsätta tillhöra Tyskland, minoriteterna på bägge sidan den nya gränsen blev ganska små. På Åland blev det också folkomröstning med en något motsatt effekt, nästan alla ville tillhöra Sverige men internationella samfundet tvingade på dem Finland. Stränga regler för minoriteters rättigheter blev det så att den enda enspråkiga myndigheten i Finland är den på Åland där bara svenska krävs, i övriga Finland krävs åtminstone formellt både svenska och finska. Just minoriteternas rättigheter har varit ett stort stridsäpple i Ukraina för ungrare och rysktalande. Idealistiska föreställningar om att ingen folkomröstning kan genomföras för då måste folkomröstningar genomföras överallt tillhör den publikfriande plakatpolitikens värld, folkomröstningarna i Norden tillhör fredsskapandets värld. Fredsskapande är bra, beprövade metoder också.

    Det finns en hel del rolig debatt framöver, skriv på namninsamlingen, det har trillat in över 200 sedan vi startade mitt på dagen idag, vi har ingen organisation som stödjer, en brokig skara individer från olika delar av landet.

  17. Mats Larsson skriver:

    BoP!
    Du har naturligtvis rätt, det var egentligen bara första stycket som gällde din kommentar. Ukrainare återkommer oftare till
    Budapestmemorandum än FN när man pratar med dem.

    Du skriver “Och svarar med sitt [Rysslands] krig”, vilket är väldigt tydligt uttryckt. Det ställer väl på sin spets den diskussion du och Tommy fört lite tidigare i tråden gällande FiB/K:s tystnad om Ukraina i sin pappersversion.

  18. Tommy Sjöberg skriver:

    Tord!
    Tack för ett bra försök via namninsamling, som jag också har skrivit på, att visa på fegheten hos regeringens hållning i Ukrainakonflikten.

    Om vi gör tankeexperimentet att det eskalerar till ett tredje världskrig så skulle alla dom som inte vågar nämna Ukraina, FiB/K, Martin&Johan, m.fl framstå lika vilsna som SKP:s tidning Ny Dag skrev dagarna innan 2:a världskrigets utbrott att det största hotet var inte Hitler utan Frankrike och Storbritanniens imperialism, pinsamt.

  19. Knut Lindelöf skriver:

    Tommy!
    Vad menar du med att peka ut FiB/K och Martin&Johan som vilsna och fega? Över huvud taget förstår jag inte diskussionen om att FiB/K sviker i Ukrainafrågan. En tidning måste ha bra material att publicera. Formella politiska deklarationer och uttalanden tjänar inte mycket till.

  20. Tommy Sjöberg skriver:

    Erik!
    Hur mycket energi har du lagt ner på att bekämpa dom verkliga fascisterna i Kiev?

    Björn!
    Får passa på att tacka för ett bra arbete som utgivare på Karnevals förlag t.ex mig veterligen den enda boken om dagens Ukraina. Ljugoslavienstriden på Ordfront var för mig inte helt överraskande då jag var närvarande vid starten av Göteborgsavdelningen 1996.

    En annan sak som gjorde mig besviken var att Hermeles förslag i radioprogrammet OBS! Han ville stoppa utgivningen av Jean Bricmonts bok “Humanitär imperialism” som skedde utan några invändningar från tryckfrihetsvänner.

    Men det var nog ett desperat försök från deltagarna i Sarajevolistan att bli avklädda.

  21. Anders Persson skriver:

    Tommy!
    Vad jag skriver nu kommer kanske en del av er att hoppa i taket av. Men utifrån hur de västerländska demokratierna har skött sig på sistone har jag börjat få en viss förståelse för Stalintidens Sovjetunion. Var pakten med Hitlertyskland så tokig? Och hade gamla SKP så totalt fel 1939-40?

    1. Om kommunisterna i augusti 1939, efter ”paktens” ingående ser Storbritannien och Frankrike som huvudfienderna, är ju detta sant utifrån ett sovjetiskt perspektiv. Men eftersom det för varje kommunist var livsviktigt att Sovjetunionen bestod, så är uttalandet inte helt tokigt.

    2. Det var Storbritannien och Frankrike som förklarade Tyskland krig, men sedan knappast gjorde något för att hjälpa Polen. Var krigsförklaringen mer motiverad av imperialistiska intressen än av att hjälpa en småstat?

    3. Under finska vinterkriget hade Storbritannien och Frankrike långtgående planer på att invadera norra Sverige under förevändning att hjälpa Finland. Men det var ju de svenska gruvorna som lockade. Hade inte Tyskland invaderat Norge hade Storbritannien och Frankrike gjort allvar av planera i april 1940.

    Inte bara ur ett Sovjetkommunistiskt perspektiv, utan lika mycket ett svenskt framstod Storbritannien och Frankrike kring 1940 som farligare makter än Tyskland. Ty Tyskland anföll oss aldrig, men det hade britter och fransmän långt gångna planer på. Och då hade Sverige blivit ett slagfält.

    Så, nu är det fritt fram att lyncha mig!

  22. Mats Larsson skriver:

    Anders P!
    Den enda invändningen gäller meningen “Ty Tyskland anföll oss aldrig, men det hade britter och fransmän långt gångna planer på”. Tyskland måste väl rimligen haft mer genomarbetade planer kring 1942/43 på att vid behov anfalla Sverige än vad Storbrittanine/Frankrike hann utarbeta 1939/40?

  23. Bo Persson skriver:

    Knut!
    Det är klart att om man inte har något att säga så är det bättre att tiga än att skriva något som man seden måste ta tillbaka. Som FiB/K råkade ut för alldeles nyss. Jag tänker alltså på Joakim Medins Syrienreportage i nr 11/14. Som ordföranden sedan i nr 12/14 fick göra självkritik för.

    Men om man inte ens vill ha en diskussion i Ukrainafrågan, vad gör vi då? Jag sände för tio dagar sedan ett inlägg i frågan till fib.se, som jag tidigare hade haft i Piteå-Tidningen. Men har trots att jag sedan stött på inte fått någon reaktion alls. Inlägget har inte publicerats och fib.se har inte hört av sig med ett enda ord.

    Nu vet jag inte vem som ytterst bestämmer över fib.se men om FiB/K-ledningen inte vill ha någon diskussion på fib.se om vem som i Ukrainasammanhanget är den expansionistiska/aggressiva parten, ryssarna eller NATO, så borde man väl ändå kunna kräva att de motiverar detta och hur får man fram det budskapet till ledningen.

  24. Anders Persson skriver:

    Mats!
    Det finns alltid planer. Vår svenska militärledning skulle misshushålla med våra skattemedel om de inte idag (liksom de senaste 100 åren) haft utarbetade planer på hur de skulle invadera Norge, ockupera Åland, blockera Öresund eller något liknande i vår geografiska omgivning.

    Av samma skäl hade nog Tyskland sedan 1871 planer på hur de skulle anfalla grannarna, bl.a. Sverige. Efter 9 april 1940 lär den nazityska favoritrutten ha varit från norska Östlandet över Karlstad mot Stockholm och Göteborg mot Jonköping samt från Trondheim mot Sundsvall. Men vad jag vet så mobiliserade de inte längs gränsen.

    Men Storbritannien och Frankrike var vårvintern 1940 beredda att med kort varsel invadera norra Sverige via Narvik, både i februari och sedan i april. Skeppen låg så gott som klara att avsegla. Så långt tror jag aldrig tyskarna kom i konkreta invasionsförberedelser.

    Man kan spekulera i vad som hänt om västmakterna faktiskt lyckats bita sig fast i Trondheim och Narvik. Det tar trots allt några dagar att nå gruvorna i Lappland. Under den tiden skulle Naziryskland säkert ha erbjudit Sverige sin ”hjälp”, både för att övertyga svenskarna att inte spränga gruvorna, men också för att möta västmakterna på ”neutral” mark.

    Det senare lär ha varit ett mycket populärt scenario i Frankrike, dvs att förlägga de avgörande drabbningarna i kriget långt borta från sig själva. I det uppkomna läget hade kanske också Sovjetunionen erbjudit sig att, med fri lejd genom norra Finland, och i förbund med Nazityskland, komma svenskarna till undsättning!

  25. Trots det svåra läget för den seriösa utrikesjournalistiken i dagens massmedielandskap har det på sistone framträtt flera unga, duktiga och modiga journalister. Jag tänker bland annat på Martin Schibbye, Johan Persson och, nu senast, Joakim Medin. Frilansreportrar som gett sig ut i världen för att berätta för oss hemmasittande läsare om olika krigs- och krisområden och som också fått betala ett högt pris för detta sitt yrkesval. Men vad gör då “vänsterkommentariatet”? Jo, angriper dessa journalister på det mest taskiga sätt. Tommy Sjöberg ger sig på Martin och Johan och beskyller dem för feghet och vilsenhet. Och Bo Persson dömer ut Joakim och hans fina reportage från Kobane i Folket i Bild/Kulturfront. Jag anmäler här avvikande mening och hoppas att FiB/K skall orka hålla huvudet högt och försvara den goda journalistiken mot sådana här osakliga och befängda påhopp.

  26. Tommy Sjöberg skriver:

    Knut!
    För det första att du endast vänder dig mot mitt inlägg om Ukraina gör mig misstänksam. Försöker du rädda Mats P. och FiB/K:s vänner på denna blogg, som är ännu hårdare i sin kritik. Jag är ju en inte helt godkänd Fibbare utan endast lösnummerköpare, men jag tror att jag äger alla nummer utan 1:a provnumret.

    Jag är inte medlem för det bjuder mig emot att vara med i döda kollektiv som mest håller på att bygga Potemkinkulisser.

    För det andra har jag besökt Martin&Johans blogg och där hittade jag ingenting om Ukraina, så jag har ställt två relevanta frågor om Ryssland och Ukraina utan att få något svar.

    Du har själv myntat uttrycket att vid fronten måste man välja sida, exakt vad jag tycker i frågan.
    För det tredje är ditt påstående om att det saknas bra material att publicera, är det FiB/K:s linje
    eller är det din egna förklaring. Den framstår märkligt då bland dina bloggvänner finns tillräckligt med material för att fylla ett helt specialnummer om Ukraina och att lägga ut alla grodor som hoppar ur munnen på Elin Jönsson och Maria Persson-Löfgren skulle nog fylla dom sidor som eventuellt blir över. Då skulle FiB/K framstå som den motkraft som Annelie Jordal sa i Aftonbladet.

    Slutligen får jag väl skylla på att jag förläst mig på Strindberg, Georg Orwell “det svåraste som finns är att upptäcka det som är mitt framför näsan”, Ivar Lo-Johansson som vågade kritisera sina egna, statarna, Noam Chomsky som tycker att man skall kunna se sig själv i spegeln utan att skämmas och Jan Myrdal som ständigt vågar gå mot strömmen.

    D.S Har du läst Erik Wijks “Bunta ihop och slå ihjäl dom” kapitlet om FiB/K?

  27. Knut Lindelöf skriver:

    Tommy!
    Du är en hetsporre som har dina gruntankar fastnaglade i att FiB/K är en medelklassig finkulturprodukt – en Potempkinkuliss. Därför ställer du dig utanför och hackar med Strinberg, Ivar Lo, Chomsky och Myrdal mot FiB/K. Men tagga ner och hjälp till att skapa den breda fronten som behövs med hjälp av bl a dina erfarenheter, som du ofta så väl förmedlar.

    Visst vore det bra om Ukrainafrågan kunde synas mer i tidningen. Men den kommer bara en gång i månaden och pressläggningstiden är lång, medan Ukrainafrågan rör sig snabbt som Northug på upploppet i Falun. Det är inte så lätt att hänga på i alla lägen. Och mitt intryck är inte alls att Johan och Martin skulle vilja undvika Ukraina. Förstår inte var du fått det ifrån.

  28. Tommy Sjöberg skriver:

    Margareta!
    Jag har inte kritiserat Martin&Johans utrikesreportage och deras modiga försök att ta sig in i krigszoner, utan konstaterar bara att dom liksom många andra totalt negligerar Ukraina på sin blogg.
    Det riskerar man inte fängelse för.

    Tycker du att det är OK att FiB/K i sina två första nummer 2015 inte har en enda artikel specifikt
    om Ukraina? Var är den anti-imperialistiska analysen?

  29. Knut Lindelöf skriver:

    Bo!
    Hur man kommunicerar med FiB/K-ledningen är väl ganska enkelt. Här finns alla uppgifter. Kanske även någon läser detta, vad vet jag.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.