Den gömda staden Upsala

immel och pannkaka. Så många år sedan jag slog mig ned på universitetsbiblioteket Carolina Rediviva i lärdomens stad. Först drabbas jag av något av en kulturchock. Det är så förändrat, “moderniserat” och uppsnofsat. Jag känner inte igen mig. Var har jag hamnat?

Det till och med luktar annorlunda. Den gamla, traditionstunga atmosfären tycks mig helt bortsuddad.

De studenter som häckar i biblioteket samtalar högt som på ett kafé. Gymnasieelevsvibbar. Förlåt en gammal stofil. Men VAR är, förresten, de gamla stofilerna som “ägde” Carolina? Böjda efter decennier över dammiga luntor. Introverta, icke-kommunicerbara. Utdöda?

På min tid uppmanades man söka spår i marken efter alla dessa stofiler som rörde sig enbart mellan hemmet och Carolina. Större var inte världen. Jo, kanske en konsert med OD någon gång i universitetsbyggnaden.

Till slut hittar jag den gamla, klassiska läsesalen. Om än kraftigt beskuren, minns den som mycket större och mer vördnadsbjudande. Där sätter jag mig längst bak vid bord 73. Forskarbord?
Som doktorand tilldelades jag nådigt ett sådant bord i samma sal. Men undvek det snart.

Prestationsångesten slog till. Det femhundraåriga universitetet riktade sin kritiska blick mot min smala rygg. Vem var jag att sitta där? Sandviksgrabben från en icke-akademisk bakgrund?

Jag flydde ned till källaren för att skriva. Där gick det bättre.

Från där jag nu sitter vid mitt bord 73, utsikt mot Engelska Parken som Upsalasonen Owe Thörnqvist besjöng. Liksom Dragarbrunn och Svartbäcken.

“Från Fjärdingen och Svartbäcken”, Strindbergs noveller om hans föga givande tid i Upsala. Denna håla på Uplandsslätten, som han fann den. Inskränkt.

Michel Focault tilläts inte lägga fram sin avhandling i Upsala. Den såg ju inte ut som en konventionell avhandling, enligt upsaliensisk standardmodell. Jag har skrivit det förr: Det räddade honom. Han tog sig till Paris. I Upsala hade han riskerat förkrympas. Vingklippas.

Apropå hur en avhandling skulle se ut. En anekdot:

Professorn: Glöm inte, kandidaten, att en avhandling står och faller med sina fotnoter.
Kandidaten: Får man stoppa in lite löpande text däremellan?

Upsala, universitetsstaden. Mytologiserad. Romantiserad. Punch och glada grabbar. Den eviga ungdomens stad. Men det fanns ett annat Upsala. Arbetarklassens. Slottsfabriken. Frams cyklar. Ett nöje för unga killar som tjänade dessa fabriker var att “knacka studenter”.

Antologin Den gömda staden – klassamhället Uppsala avsåg lyfta fram detta andra, icke-studentikosa Upsala. Presentera en proletär motbild. Hur många har överhuvudtaget hört talas om denna bok? (Den finns i mitt privata bibliotek.)

Himmel och pannkaka, vad allt känns förändrat!


Lasse Ekstrand är docent i företagsekonomi vid Uppsala Universitet, Skriftställare

  3 kommentarer for “Den gömda staden Upsala

  1. Leif Strandberg
    2019-11-12 kl. 10:41

    Lasse E!
    Tack för en fin berättelse om det akademiska Uppsala. Jag har själv aldrig studerat där, men som grabb från Tierp var jag ganska ofta i den anrika lärdomsstaden. Det du beskriver från insidan av Carolina Rediviva kunde jag dra in i näsborrarna redan utanför portarna – och både rygga inför och attraheras av dofterna. Men idag vandrar jag gärna i gränderna och noterar alla storheter som bott i här; Ingmar Bergman, Dag Hammarskjöld, Göran Palm – och Maja Gräddnos. En som ofta glöms bort bland alla Uppsala-kändisar är Bo Gustafsson. Läs gärna hans minnesanteckningar från tiden i Uppsala: ”Jag flög med ett rött hallon i näbben”, i Vetenskap och politik, Bo Gustafsson 1931-2000, en minnesskrift på 80-årsdagen av hans födelse, Magnusson, Nyberg, Karlsson (red), 2012, Uppsala universitet.

  2. 2019-11-12 kl. 12:30

    Tegelbruk fanns väl där också, annars hade ju inte min farfarsfar och farmorfar och hans far kunnat vara tegelbruksarbetare just i Uppsala.

  3. Rune Edberg
    2019-11-12 kl. 15:04

    Carolina har nyligen byggts om. Nu får man gå in utan att först lämna kläder och väskor i garderoben, bara en sån sak! Och det har skapats plats för att samtala och grupparbeta. Men det är trots detta rätt tomt i salarna, vilket säkert delvis beror på att det går att nå det källmaterial, som är digitaliserat, på distans. Men delvis fruktar jag att det återspeglar humanvetenskapernas svaga ställning i samhället. Det är inte precis någon trängsel på det andra humanistiska biblioteket i Uppsala (Karin Boye) heller!

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.