Den humanitära bombkampanjen i mars 1999

Stående fr v: Ulf Sandberg, Mats Parner, Krister Stål.
Sittande fr v: Monika Becker, Ingrid Erlingson, Karin Falk, Lasse Lindgren.

”Folkrättsfrågor med inriktning på kriget i Syrien” är temat för den studiecirkel som jag och sju andra garanterat oförvitliga medborgare i Karlstad startade någon gång i maj. Vi träffas i Studiefrämjandets lokaler på Verkstadsgatan en kväll var tredje vecka och diskuterar intensivt i två-tre timmar.

Fotografen, tillika biträdande kommentarsredaktör på bloggen, Lasse Lindgren

De texter vi läser är högst olikartade, men klokt nog har alla åtta varsitt ex av en grundbok. Den heter Lagen mot krig – Om FN-stadgans våldsförbud (Celander 2013) och är skriven av fyra jurister. Ganska snart visade det sig mindre lämpligt att begränsa våra diskussioner till Syrien, eftersom problem med folkrättsanknytning har funnits på en rad olika ställen under de senaste årtiondena och finns alltjämt. Därför kommer vi också att studera krigen och konflikterna i Jugoslavien, Afghanistan, Irak, Georgien, Ukraina, Tjetjenien, Libyen, Jemen, Venezuela och andra länder – i den mån vi inte redan gjort det.

Inför vårt senaste möte läste jag sid 291–323 i Erik Wijks bok Ont blod (Manifest 2001), där 1999 års Kosovo-krig står i fokus. Detta krig inleddes den 24/3 med att en europeisk huvudstad – Belgrad – för första gången sedan andra världskriget utsattes för massiva bombattacker. Aggressorn var NATO, och bombangreppen fortsatte oavbrutet i 78 dygn mot huvudsakligen civila mål. Kampanjen motiverades humanitärt. Man bombade i syfte att förhindra ett av serber initierat blodbad på albaner i Kosovo.

Om förspelet till bombanfallen skriver Wijk så här:

”…Den kosovoalbanska gerillan UCK inledde 1998 omfattande väpnade aktioner. Den serbiska säkerhetspolisen slog tillbaka. Civila offer skördades på båda hållen. Den etniska dagordningen behärskade scenen. Men det var ändå ett lågintensivt inbördeskrig om man nu kan använda ett så kliniskt uttryck för en blodig konflikt mellan riktiga människor.”

”Omfattningen var i alla fall inte större än vad som skett på och omkring Nordirland sedan 1968. Och långt mindre än konflikten mellan kurder och turkiska myndigheter i Turkiet.”

En av de händelser, möjligen den viktigaste, som kom att utlösa Natos bombningar var ”massakern i Racak”: fredagen den 15 januari 1999 hade man hittat ca 40 avlivade människor i byn Racak i Kosovo, varvid all indignation riktades mot Serbien och president Milosevic. Vem eller vilka som bringat de 40 om livet har aldrig blivit tillfredsställande utrett. Massakern i Racak KAN självfallet ha varit en historia av kuvösbarnstyp (Kuwait City) eller av Tonkinbukten-karaktär (Vietnam) men, som sagt, vi vet inte.

Krister Stål och Karin Falk

Efter några dagars allt intensivare bombningar tog Erik Wijk initiativ till ett upprop mot kriget. Det var kort och principiellt och underströk att FN och endast FN kan ge mandat för stridsåtgärder av det slag som vidtagits (men FN hade ställts åt sidan av Nato-kommandot med den starkares rätt). Måndagen den 29 mars offentliggjordes uppropstexten i Aftonbladet med sammanlagt 178 namnunderskrifter – tids nog blev det åtskilliga tusen.

Uppropet, skriver Wijk, hade sin egentliga styrka i det faktum att ”principfrågan sammanföll med det faktiska ställningstagande som situationen krävde”. Ja, även om man tog det kontroversiella greppet att totalt bortse från den internationella rätten och FN:s principer, så visade konkreta analyser av den aktuella situationen att precis allt förvärrades av bomberna. Man försökte släcka eld med bensin, och resultatet blev därefter.

Bombandet var med andra ord kontraproduktivt. Det ledde till att 4.000–10.000 människor dödades, de flesta civila, vidare till att ca 190.000 serber tvingades lämna Kosovo, till att 372 industriella centra förstördes, till arbetslöshet för hundratusenden, till etnisk rensning osv.

De svenska mediereaktionerna blev starka efter att de 178 protesterat mot bombkriget i Aftonbladet den 29 mars. ”Tyranniets gråterskor, De tanklösa och de hjärtlösa, Att offra albaner på FN:s altare, De intellektuellas haveri” är några exempel på lika talande som typiska rubriker i de största tidningarna. ”Heja NATO! Bomba sönder Serbien”, dundrade kolumnisten Annette Kullenberg i AB. Uppslutningen bakom krigsförespråkarna var av det solida slaget. Dock fanns hedervärda undantag – också bland de ledande politikerna. Förre statsministern Ingvar Carlsson publicerade sig både i New York Times och i The Guardian och underströk att kriget var ett klart brott mot den internationella rättens fundament. Också Carl Bildt, av alla, slöt upp i protestkören. Tidigt dömde han i Göteborgs-Posten ut bombandet som en katastrofal strategi.

Ändå var den svenska pressen hårt censurerad under Kosovo-kriget, påpekar Wijk, och exemplifierar med Dagens Nyheters kultursidor. Där skrev dåvarande chefen Ingrid Elam efter sex veckors krigande en sympatisk artikel, i vilken hon gav uppropet högt betyg och efterlyste ”en mer konkret och allsidig debatt”. Men det var ord utan all substans: inte någon av de hundratals fredsaktivister som skrivit på uppropet fick möjligheten att utveckla sina ståndpunkter i DN. ”Att många försök gjordes fick jag veta direkt från ett otal skribenter jag kom i kontakt med.”

Att det folkrättsstridiga och antihumanitära Kosovo-kriget i realiteten var ett legitimt och humanitärt krig är en föreställning, som levt och lever vidare i dagens Sverige. Ett slående exempel upptäckte jag i Värmlands Folkblad den 19 augusti i år. Den dagen uppmärksammades William Jefferson Bill Clinton på sin 71-årsdag med följande ogenerade rader:

”…År 1998 fick Clinton dessvärre ägna sin mesta tid åt försvar mot beskyllningar för otrohet, sexuella trakasserier och ekonomiska oegentligheter / … /. Men på senvintern lyckades han ta tillbaka delar av det förlorade politiska initiativet. Det framgick inte minst på våren 1999, när USA tillsammans med de övriga NATO-länderna genom drygt två månaders intensiva bombningar visade Milosevic och dennes hejdukar att det finns en gräns för vad en nation kan tillåtas göra inne på sitt eget territorium.”

Ulf Sandberg

Jag utesluter inte att Kosovo-kriget innebar ett slags vändpunkt såväl för Sveriges del som för världen i dess helhet. Kanske var det så att tiden ömsade skinn i mars 1999. Med stöd av Wijks framställning i Ont blod antydde jag den möjligheten under vårt senaste möte i studiecirkeln. Men ärligt talat vet jag inte. Däremot anser jag mig veta att bombkrigen i Afghanistan (2001ff), i Irak (2003ff), i Libyen (2011) och i Syrien (2011ff) på åtskilliga vis påminner om Kosovo (1999), vidare att Nato i samband med sitt 50-årsfirande antog ett nytt och väsentligt offensivare koncept än tidigare, att FN:s roll successivt har underminerats – och att både vänsteranhängare och miljövänner med hull och hår anammat idéerna om humanitära interventioner och ett särskilt skyddsansvar (R2P) nu i modern tid.

Humanitära interventioner strider i och för sig inte mot folkrätten, inte så länge de är i verklig mening just humanitära. I undantagsfall kan sådana interventioner vara motiverade, kanske i Rwanda (1994) möjligen också i Pol Pots ”Demokratiska Kampuchea” (1975–78). Troligen finns andra och eventuellt bättre exempel. I gengäld kan Folkrätten strida mot Folkrätten. Med den formuleringen menar jag att allt som glimmar inte nödvändigtvis är guld, att med andra ord varje juridiskt system, även folkrätten, är behäftat med både tveksamheter och oegentligheter. Hur dåligt juridiken fungerar i idrottsvärlden har vi alldeles i dagarna fått se ett beklagansvärt exempel på (den felaktigt dömda Therese Johaug!) – och den som undrar hur folkrätten uppfattar den enskildes rätt att bjuda motstånd vid en ockupation får överrumplande och delvis nedslående svar av Erik Wijk – ständigt denne Wijk… – på sid 161–165 i en bok som heter just Det är rätt att göra motstånd (Karneval 2006).

Att jag är kritisk mot USA:s utrikespolitiska framfart betyder inte att jag ser med välvilja på Vladimir V Putins Ryssland – tvärtom. Inom dagens svenska extremvänster finns ideologer, som nyligen manade det franska folket att rösta på Le Pen i stället för Macron i presidentvalet. Det skulle nämligen leda till ett försvagat EU, till starkare band mellan Frankrike och Ryssland och därigenom till växande problem för USA. Molotov-Ribbentrop-pakten (aug. 1939) framhölls i det sammanhanget som ett för väljarna i Frankrike taktiskt framgångsrecept att noga begrunda.

Värsta sortens fartblindhet är vad som kännetecknar bisarra spekulationer av den här typen.

Men åter till utgångspunkten! Vad finns väl egentligen att lära av 1999 års fredsbomber över Balkan? Troligen mycket. Kanske bland annat att det inte var upprördheten som tvingade fram bombningarna, utan bombningarna som tvingade fram upprördheten på krigsförespråkarnas sida. Det är åtminstone vad Carsten Palmaer trodde, när det begav sig.

Ulf Sandberg, Mats Parner och Monika Becker

  13 kommentarer for “Den humanitära bombkampanjen i mars 1999

  1. Bo Persson skriver:

    Vad hotar freden? NATO:s expansion eller Rysslands icke-folkrättsliga svar på denna. Jag anser att det är NATO:s expansion.

  2. Anders Persson skriver:

    Det verkar vara så att när någon människa säger eller skriver något klokt om världspolitiken, som Mats P gjort ovan, så verkar dessa människor ofta känna ett behov av att göra klart att de inte influerats av Putin och Ryssland.

    Vilket fint betyg åt Putin och Ryssland!

    Vad gäller Molotov-Ribbentroppakten (för femtielfte gången) så förtjänar det påpekas att den sommaren 1941 byttes ut emot Molotov-Eden pakten eller till och med Stalin-Churchillpakten.

    Storbritannien hade vid den tiden begått tiofalt mer skändligheter emot mänskligheten än vad Hitlertyskland hunnit med. Så varför var det ena fel och det andra rätt – moraliskt?

    Mycket riktigt fanns det de som 1941 ställde den frågan, besvarade den negativt och förespråkade revolution i England för att störta Churchillregimen. George Orwell var väl den mest kände.

  3. Erik Göthe skriver:

    Trevligt att Lagen mot krig blivit studiecirkelmaterial. Jag vill tipsa om att krigsljugat för att få till angreppet mot Serbien inte inskränkte sig till påståenden om Racak (om det skrev jag till FiB/K, det infördes dock först efter att kriget börjat), i Tyskland framställdes den goda anledningen till kriget som att den gällde en helt annan by. Om detta ljug gjordes en ytterst vältalig dokumentär som efter kriget visades i den tyska kanalen ARD och väckte stort rabalder – men bara i Tyskland. Av en händelse kan FiB-juristernas hemsida tffr.org visa den med svensk text. Es begann mit einer Lüge.

  4. Håkan Danielsson skriver:

    Vilken inspiration till väl förberedda och underbyggda gruppsamtal om principer, vars innehåll och tillämpning alltför sällan vägleder den offentliga opinionsbildningen. Men varför “smutsa” framställningen med irrelevanta (egentolkare, sannolikt felaktiga?) påståenden om att det “Inom dagens svenska extremvänster finns ideologer, som nyligen manade det franska folket att rösta på Le Pen i stället för Macron i presidentvalet.” Vem då?

    Men tack för inspirationen – jakten på presumtiva studiecirkelsmedlemmar är inledd…

  5. Arne Nilsson skriver:

    Anders P!

    Molotov-Ribbentroppakten var moraliskt förkastlig då den gav klartecken åt Nazi-Tyskland och Sovjetunionen att anfalla, ockupera och stycka Polen. Pakten gav Sovjetunionen rätt att ockupera och införliva de baltiska staterna och att angripa Finland. Politisk och militärt var pakten förkastlig eftersom den inte drog in Tyskland i ett tvåfrontskrig hösten 1939. Pakten gav även Nazi-Tyskland nästan två år till att förbereda anfallet på Sovjetunionen. Under den tiden lade Nazi-Tyskland under sig väst-Europa med dess industrier. Samtidigt fick dess krigsmakt tid att öva sin förmåga både har och där.

    Stalin-Churchillpakten var både moralist och politisk berättigad eftersom den syftade till krossa Nazi-Tyskland.

  6. Mats Larsson skriver:

    Apropå vad Mats Parner skriver om Putin och Ryssland: FiB/K:s ordförande Pelle Sunvisson har initierat en fredsövning på Åland ungefär samtidigt i tiden som Aurora och Zapad 17. Finlands förre Moskva-ambassadör Hannu Himanen är mycket kritisk:

    “Det är mycket märkvärdigt att just Åland blir skådeplats för ett svensk-ryskt läger av det här slaget. Jag kan inte uttala mig om de svenska aktivisterna är att beteckna som proryska. Men det är ytterst naivt att tänka sig att man skulle kunna främja freden genom att ordna ett läger med svenskar och ryssar på Åland. Jag ser det här som en rysk operation och som ett försök att påverka den allmänna opinionen i såväl Sverige som Finland.”

    Man frågar sig varför inte Finland bidrar med deltagare i fredsövningen (om jag förstått rätt).

    Mats Parner!
    Therese Johaug blev inte felaktigt dömd. Jag har läst domen, hon dömdes helt enligt regelverket (World Anti-Doping Code). Däremot kan man mycket väl kritisera koden. Själv har jag svårare för när en helt oskyldig idrottare döms på grund av skakiga vetenskapliga testmetoder, än när en faktiskt skyldig idrottare döms för ett extremt klantigt misstag.

  7. Mats Parner skriver:

    Mats Larsson!

    Tack för intressanta synpunkter! I “Johaug-saken” återkommer jag ganska snart, om jag tolkat red. Lindelöfs elektroniska meddelanden korrekt. Jag är väl medveten om att hon, Johaug, “dömdes helt enligt regelverket” men är kritisk till detta verk. Med glädje ser jag fram emot att få på pälsen av en som verkligen behärskar ämnet! Det är förstås inte uteslutet att jag har fel. Någon gång ska ju vara den första…

  8. Mats Larsson skriver:

    Mats P!
    Ser fram emot din kommande kommentar om Johaug, men vänder mig mot formuleringen “behärskar ämnet”. Min uppfattning är att ingen behärskar ämnet – det är helt enkelt för komplext. För att t ex bedöma Claudia Pechstein-fallet krävs ingående kunskaper om ärftliga blodsjukdomar. Jag har inte en susning!

  9. Anders Persson skriver:

    “Jag ser det här som en rysk operation och som ett försök att påverka den allmänna opinionen i såväl Sverige som Finland”, säger Hannu Himanen i Hufvudstadsbladet enligt länken som Mats Larsson tillhandahöll.

    Aj, aj, så förkastligt: att några svenskar och ryssar från ett tältläger på Åland skulle söka förvända synen på den svenska och finska opinionen. Nej, skulle Ryssland följa de spelregler för att påverka opinionen, som verkar gälla för närvarande, så borde ryske försvarsministern vända sig direkt till sin kollega Peter Hultqvist med något hotfullt ultimatum!

  10. Jan Fredriksson skriver:

    Jag håller med Håkan Danielsson.
    Jag tycker att Mats Parner skall skriva vilka han menar manade det franska folket att rösta på Le Pen.

  11. Bo Persson skriver:

    Arne Nilsson!
    Storpolitiken analyseras nog bäst utan några moralistiska pekpinnar. Att stoppa det expansionistiska Tyskland då, kunde lika litet bli någon tebjudning som det idag kommer att bli att stoppa det expansionistiska Nato.

  12. Mats Parner skriver:

    Håkan Danielsson och Jan Fredriksson!
    Anders Romelsjö hoppade för några månader sedan in i ett meningsutbyte, som jag hade på Facebook med någon – har glömt vem – och menade då i klartext att man i det franska presidentvalet gjorde klokast i att rösta på Le Pen i stället för Macron. På det sättet skulle nämligen EU försvagas, relationen mellan Frankrike och Ryssland stärkas och USA lida, ett åtminstone tillfälligt, nederlag. Anders R hänvisade dessutom i precis denna kontext till Molotov-Ribbentrop-pakten (rysk-tyska pakten av den 23 aug. 1939) och betygsatte den som taktiskt föredömlig.

    Såvitt jag vet har också Stefan Lindgren uttryckt sig i samma termer som Anders Romelsjö.

  13. Bo Persson skriver:

    Mats Parner!
    Det är förstås inget fel att studera folkrätten. Men då skall man komma ihåg, att Rysslands aktuella folkrättsbrott används som argument för att det idag inte är Natoexpansionismen, som är det stora fredshotet. Och det är ju lika dåligt tänkt som det var att hävda, att Rysslands angrepp på Finland 1939-40 var ett bevis på att det inte var det expansionistiska Tyskland, som då var det stora hotet.

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.