Den 10 april hörde jag i Uppsala ett föredrag av Henrik Arnstad om denna sin nya bok. Han gick igenom vad forskare, politiker och filosofer sagt om fascismen och hur man ska se på och definiera den idag. Bland annat sågade han Stalins och 3:e internationalens 30-talsdefinition, som såg fascismen som kapitalismens sista vapen för att inte förlora makten. Arnstad landar i en definition som han menar är den för dagen mest relevanta; Extremnationalism, återupprättandet av den sargade nationen, maskulinitet och ytterligar något kriterium. På en fråga om Gyllene gryning i Grekland och Jobbik i Ungern svarade han att dessa länder knappast kommer att släppa fram fascister, men antydde istället att Norge idag är ett av Europas mest fascisthotade länder – med sitt Fremskrittsparti som har över 20% av rösterna och möjligen på väg in i regeringen. När en annan i publiken ville tacka vår höge skapare för att vi nu har EU som ett bålverk mot dagens marscherande europeiska fascister blev svaret oklart och undvikande. Där var det upplagt för problematisering och kontring tyckte jag, men inget sådant hördes av.
I Norge har reaktionerna varit starka. Karl-Ove Knausgård har skrivit i Klassekampen 2013-04 27 och menar att Fremskrittspartiet inte har något med fascism att göra. På bloggen Sammenbrudd eller Kommunisme 5.0 ger Pål Steigan sin syn på historikern Arnstads historielöshet och utlovar ytterligare minst två utredande artiklar om fascismen.
Samtidigt som de flesta brukar kunna enas om en slags minsta gemensamma nämnare för vad som kännetecknat fascism tidigare, är dess praktik motsägelsefull och allt annat än entydig i sina olika uttryck. Den har anpassat sig till omgivningen, ständigt bedyrat sin egen oskuld och gärna gjort sig och de sina till martyrer. Det vi ofta slarvigt kallar fascism låter sig knappast infångas i någon enkel definition. Den tar sig helt enkelt de yttre uttryck som tiden kräver av dem. Där har möjligen Arnstad sin största blotta.
Fascismen har en kort historia, inte ens 100 år. Och efter andra världskriget kan ingen längre traska in i de andliga och kroppsliga kostymer som Mussolini och Hitler draperade sig i. Uniformer kommer vi knappast att få se t ex. Man måste anknyta till dagens diskurs och flyta fram i dagens medieström. Därför kan vi vänta oss fascistiska framstötar i de mest oväntade sammanhang. För fascismen ligger där på lut hela tiden. Den är ju en politisk möjlighet och en språngbräda till makten för dem som kan finna luckan.
Om man ska försöka förstå sig på detta kameleontiska odjur måste man alltså se det politiskt. Vad jag då ser som typiskt fascistiskt är det som Gramsci redan på 20-talet tog upp; kampen mot en arbetarrörelse på frammarsch. Den var kraftfull i Italien efter första världskriget. I dess medvetna klasskamp för att ingen enda enskild människa skulle kunna trampas ner och tvingas till kryperi i omänskliga arbets- och levnadsförhållanden såg överheten (inklusive medelklassen) ett diaboliskt hot – den överhet som även de var drabbad av djup ekonomisk kris. Till råga på allt var den tidigare starka arbetarrörelsen då splittrad och lite på nedgång. Då var det guldläge för Mussolini att samla sina splittrade styrkor för att ”rädda det som räddas kunde av en nation i förfall”. Den fick de former som den tiden gav.
Ett minne från 80-talet dyker plötsligt upp. Det var i den mest glödgade kampen för kunskap i skolan i pausen på en debatt med våra motståndare bland de så kallade reformpedagogerna. Ana-Maria Narti (Fp-riksdagsman och rumänsk flykting) och jag försöker samla oss till nästa rond som snart skall börja. Stel och med skräckslagen blick säger hon till mig ”De är livsfarliga dessa människor. Jag känner igen dem från mitt hemland under Ceau?escus tid. De är fascister, de är antiintellektuella och känslokalla. De kommer att dränera skolan på allt sitt bildningsinnehåll.” Det var hennes sanna erfarenhet. Dessa ord berörde mig djupt. Jag började förstå att fascismen inte har något lätt urskiljbart ansikte. Den känns bäst igen genom djup erfarenhet av antiintellektuellt förtryck och det våld som alltid följer. Där man bränner böcker …
Nå, idag har vi liknande situationer – som i 20-talets Italien – i många europeiska länder; Grekland, Ungern, Italien, Spanien är de värst drabbade. Men Frankrike, England, Tyskland, Damark, Norge, Finland, Sverige m fl. har också enorm arbetslöshet, ingen tillväxt, skuldkris, finanskris, eurokris och miljölkris, medan allt mer abnorma klassklyftor skriker ut sitt sjuka budskap: Samhället är misskött av sina ”demokratiska” makthavare. Ingen ser någon framtid. Visionerna är obefintliga. Arbetarrörelsen är desillusionerad och splittrad. Under sådana förhållanden kan nya Mussolinis eller Hitlers (plural) födas lite varstans. Det vi nu ser är bara början. De kommer att kunna vara vita, svarta, militarister, pacifister, demokrater, socialister, judar, muslimer, katoliker, bögar, feminister … Det enda som är säkert är att yttrandfriheten kommer inte att vara vatten värd och att anknytning till och förankring i en apolitisk och missnöjd medelklass är helt avgörande.
Nu ska jag läsa Henrik Arnstads bok, för det har jag ännu inte gjort.
Bloggportalen: Intressant
Andra bloggar om: Henrik Arnstad, Karl-Ove Knaugård, Pål Steigan, fascism, Mussolini, Hitler
Det är ett mycket viktigt inlägg. Det finns skarp kritik mot Arnstads bok, och hans felaktiga tolkning av betydelsen av ”nationalism” i t.ex. i inlägget ”För en demokratisk nationalism” (3/5) och av kärnan i fascismen i ”Fascister bär inte knätofs” (5/4) på bloggen Anders Romelsjö på jinge.se (https://jinge.se).
[…] Lodenius Pål Steigan 10/5 Knut Lindelöf 13/5 SvD 26/4DN Debatt Nils Funcke 23/4DN 22/4SvD 24/4Ab 24/4 DN rescension av Arnstads bok av Olle […]
[…] av Arnstads bok av Olle SvenningDN 4/4 SvD bokrescension Aftonbladet rescension av Arnstads bok Knut Lindelöf 13/5 Annarkia 22/11 VarghjärtaDN Unga Sverigedemokrater vill ha Almqvist kvar DN Debatt 15/11 DN:s […]
Knut, mycket bra och tänkvärt. Har inte läst Arnstads bok, som du tänker göra. Tro inte på Malraux-citatet på slutet. Det är tydligen falskt. Behöver inte vara förfalskat av Arnstad. Han kan ha tagit det från en andrakälla. Många recensenter har påpekat att han är slarvig.
George Orwell gjorde på sin tid en liknande genomgång och kom fram till att så som begreppet användes fanns ingen annan gemensam nämnare än ”bully”. D v s översittare. Alla använde det som samlingsbegrepp för det de tyckte illa om – ungefär som din goda vän Ana Maria Narti …
Frågan är vad det är för nytta med ett begrepp som inte har någon vettig definition. Borde det kanske skrotas?
Eller skulle det ställa för stora krav på folks intellektuella förmåga om man bad dem betänka att det kanske finns många slags osympatiska politiska uttryck?
Mycket bra fråga, Jan, och jag har noterat samma sak som du (och tydligen även George Orwell, vilket ju inte var alldeles oväntat med hans skarpa iakttagelseförmåga) och företrädesvis hos en del vänsterfolk.
Såg just ett exempel på liknande användning av ett annat begrepp. Svt gör just nu reklam för kommande helkväll om Wagner (krockar med eurovisionfinalen på lördag) och då kallar man honom antisemit.
Wagner var rasist och judehatare. Inte särskilt ovanligt på 1800-talet, men om han såg sig som antisemit vet inte jag. Eller kanske är det bara ytterligare exempel på en typ av skällsord för något någon man ogillar?
Själva begreppet ”antisemitism” myntades ju först 1879, fyra år före Wagners död, så det kan knappast haft någon avgörande inverkan på Wagners tänkande, även om mannen som lanserade begreppet, Vilhelm Marr, lär ha sänt något exemplar av sin stridsskrift till Wagner.
Vad trygg man känner sig när det finns människor med en ”skarp iakttagelseförmåga”, typ Georg, Jan och Dennis. Ska vi stoppa in Wagner och göra det till en kvartett? Nä, det blir för komplicerat.
DZ (alias Dennis Zackrisson)!
I Nationalencyklopedin står att läsa under uppslagsordet ”antisemitism” att det är ett begrepp som sedan den senare delen av 1800-talet använts för att beteckna ”fientlighet mot judar och judendom över huvud”. Detta är den vedertagna betydelsen, den betydelse de allra flesta människor lägger i ordet ”antisemitism”. Varför hävdar du då att Wagner var rasist och judehatare — men inte antisemit? Vad är det för mening med att hålla sig med en egen definition av antisemitism? Bäddar inte det bara för onödiga missförstånd?
Ett konkret exempel på Wagners antisemitism är hans utskåpning av Felix Mendelssohns musik. Mera därom finns att läsa i min nya bok Att skriva i motvind (förlaget Tintomara).
När jag läste statskunskap i slutet av 1960-talet vill jag minnas att man tryckte en del på ”myten” som sådan. Vilket kan tolkas som att i Frimurarlogerna finns ett svar. Och det är ju ingen hemlighet att Italiens Berlusconi fördes till makten av bl.a. en hemlig frimurarloge med förgreningar långt upp bland näringslivets toppar. Där har ju inte den öppna repressionen slagit till, men den inre självcensuren kan ju vara stark, som ni vet.
Håller med Margareta Zetterström! Varför krångla till det? (ja, jag förstår, det ska krånglas till, det kan skrivas ett antal inlägg kring detta).
Men, det väsentliga! Jag får, kanske inte enbart jag, en lurande känsla av olust. Jag har märkt det tidigare, inte minst i kretsen av Fibbare, glidningar när det kommer till antisemitism, sionism och kampen för Palestina. Alltför slö för att systematisera/katalogisera mina intryck och synpunkter. Fasansfullt, jag vet.
Men alla som följt FiB/K under årens lopp vet vad jag talar om. Här ligger en orsak till FiB/K:s isolering. Tror jag.
Ja, Kjell E!
Någon gång ska vi ryka ihop om varför FiB/K smälte ihop, som en krympande galciär, till en liten blank isbit. Ingen förstod vad det var i klimatet som orsakade avsmältningen. Det gick inte att förstå med den begreppsapparat vi hade med oss in i verksamheten 1972.
Vill någon göra ett inlägg om detta ska jag med glädje publicera det här på bloggen. Jag har många gånger tänkt mig ett sådant försök, men är för djupt insyltad för att se klart.
Vår yngste medlem här i Uppsala (förra årets vice föreningsstyrelseordförande) blev åter nominerad till styrelsen på stämman. Men han gick efter moget övervägande upp i talarstolen och sa till hela den ålderstigna mansdominerade församlingen: Jag har tröttnat! Ingen förmådde säga något om detta. Ett mera FiB-förbjudet uttalande kan knappast finnas.
Samtidigt har de flesta av oss många gånger under åren slagits av samma känsla, men alltid bitit ihop och kommit igen. Och framför allt, aldrig sagt som han!
Alltså, vad är det som gör att vi sakta smälter bort?
Kan det vara klimatet?
Jag tror du är den siste skämtsamme fibbaren! Dig måste vi slå vakt om så att du inte tröttnar.
Har på senare år arbetat länge i Berlin. Uppgörelsen med nazitiden är där hela tiden påtaglig. Dennis synpunkter skulle där vara synnerligen aparta. Om språket skall kunna användas har naturligtvis orden den vedertagna betydelsen. Annars upphör kommunikationen. Dennis krånglar inte vara till det. Han gör språket meningslöst.
Jag har f ö varit fibbare i över 40 år och garvar ofta och glatt. Precis som vi faktiskt gör i tidningen. Har Lindström och Eriksson/Meinke undgått allvarspersonerna möjligen?
Ja, Knut.
Det fanns säkert många orsaker till avsmältningen. Men sekterismen var en orsak. Därför tror jag att en sådan debatt, som du efterlyser, är hart när omöjlig att få till! De som kunde ge oss pusselbitar, kroknade för länge sedan. Vi som hängt kvar, i en eller annan form, är för ”insyltade”, som du skriver.
För ”slö” som jag skrev. Jag upplever det som ingen idé att försöka formulera något. Har annat för händerna. Det ofolkliga gubb-universitet FiB/K för övervintrare, långliggare vid en akademi som så få tilltalas av. Där det dammar. Går knappast att reformera. Troligen inte. Men med det sagt, underkänner jag inte de medarbetare och aktivister som stretar på.
Skulle min aktivitet vara mer värdefull? Knappast.
Men en rörelse som ser Robert Mugabe som en hyvens kille, där Radio Islam var rumsrent och ett bra inslag i mediekören, och där det larvas om ”antisemitismen”, den rörelsen har ingen framtid. Allrahelst som den inte kan kopplas till någon som helst folklig förankring i något annat avseende.
Det finns en nonchalans, ett slags överlägset mentalt hånflinande, hos de i huvudsaklig manliga överåriga debattdeltagarna. Begär inte att jag ska kunna förklara vad jag menar!
Jag är i samma åldersgrupp, och har väl också genom åren hånflinat då och då, men flinet har stelnat i fejan. Jag har rest i Palestina och Zimbabwe, liksom i många andra av tredje världens länder, mitt engagemang tog sin utgångspunkt i de landsbygdsfattiga. Diskrepansen mellan dessa erfarenheter och de yviga analyserna inom den svenska vänstern, inom FiB/K och andra, blev för stor.
Du gör ett fint arbete, Knut, jag har stor respekt för dina insatser. Klassbakgrund spelar här ingen roll! Jag skulle gärna skriva ett genomtänkt inlägg, om jag bara förmådde! Men jag är agitatorn på fältet, ingen analytiker. Jag går på känsla. Tragiken var att jag aldrig med gott samvete kunde kränga FiB/K till de tusentals lant- och trädgårdsarbetare jag lärde känna i mitt fackliga arbete. Och vad är det för tidning?!
Nu ugglar jag i Katalonien, som en slags museiman vårdande 30-talets solidaritetsrörelse för Spaniens folk. Jag firar de sista resterna, söker i Barcelonas gränder och i landskapet vid Ebrofronten.
Kjell!
… och jag gräver i min morfars fotoarkiv och hans gamla dagböcker så att jag får allergiska reaktioner. Det blev en bok till! Felet? är att jag också går på känsla. Utan den får jag inget vettigt gjort. Men med den kan jag också halka snett. Det är viktigt att våga svära i våra stora och små kyrkor. Mitt ”universitet” var ändå FiB/K, ditt var facket. Där möttes vi. Det är inte skit. Lycka till i Katalonien. Ser fram mot den boken.
Vi kan ta det korta svaret först:
Det är inte förvånande att Margareta Zetterström och Kjell Eriksson omfamnar varandra. De har tidigare gått samman och kallat Rune Lanestrand, som var med och drog igång FiB/K i början av 1970-talet och alltsedan dess träget medarbetat i tidningen, unken rasist.
Man får ju beundra den språkkänsla och stilsäkerhet som genomsyrar båda skribenternas försök ”att inte krångla till det” i den frågan heller!
Språket är levande och utvecklas i sin användning. Vad som är ”vedertaget” kan skilja sig ganska mycket från olika platser, tider och sammanhang. Intresserar man sig bara för att sätta index på folk och deras åsikter, för att inte komplicera det intellektuella arbetet, riskerar man att i stället göra det alltför lätt för sig.
Det längre svaret bör vi därför ta i annat sammanhang.
Dennis (DZ)!
Jag uppskattar din stora diskussionslust. I många sammanhang är den till stor nytta för mig för att du ser saker på ett annat sätt än jag. Jag tvingas tänka till och ibland tänka om.
Men i frågan om ”antisemitism” förstår jag inte meningen. Du trasslar till det helt i onödan. Jag kan möjligen gissa att du skapat dig denna lilla käpphäst för att slippa hamna i varken ”antisionisternas” eller i israelkramarnas knä. Men det är i mina ögon helt poänglöst att försöka jaga en ”sann” semantisk betydelse av ordet ”antisemitism”. Det skapar bara missförstånd.
Tack för berömmet, Knut!
Jag kan försäkra att jag inte är särskilt intresserad av att ”jaga en ’sann’ semantisk betydelse av ordet”, något som väl närmast är en uppgift för sanna semantiker.
Däremot tycker jag det är både intressant och nödvändigt att analysera hur orden används, såväl ”antisemitism” som ”fascism” och Eriksson/Zetterströms ”rasism”. Varför just ”antisemitismen” skulle vara helt oproblematisk i sammanhanget har jag också svårt att förstå. Om det är något begrepp som i olika diskussioner ofta används på ett häpnadsväckande vis är det ju detta. Hur ofta blir inte olika personer beskyllda att vara ”antisemiter”? Gärna i sammansättningen ”ökänd antisemit” för att inte i onödan stimulera till upplysande diskussion.
Men det är väl jag som är korkad och får buga mig för alla, som i din och Eriksson/Zetterströms efterföljd alltid ser ”gängse vedertagenhet” som en helt osviklig ledstjärna att följa i vått och torrt. Som detta lilla exempel från FiB/Ks nätupplaga visar kanske saken ändå inte är så där alldeles enkel.
https://www.fib.se/kulturdebatt/item/2276-bekampa-antisemitismen
Om jag missuppfattat Rune Lanestrands inlägg ”Hur vara politiskt korrekt?” på fib.se ber jag i så fall förbehållslöst om ursäkt. Jag reagerade vid läsningen helt spontant och trodde, till min stora förvåning, att Rune sällade sig till dem som tyckte att det var fel att kritisera migrationsminister Tobias Billströms (i mina ögon högst tvivelaktiga) uttalanden om papperslösa flyktingar och trevliga blonda damer i sextioårsåldern. Det var därför jag kände olust och skrev min kommentar.
Jag förstår att Lanestrand och DZ omfamnar varandra. Unket, som sagt. Här kan de förenas.
Skulle RL ha fribrev för att han var med i FiB/K:s barndom, och sedan ”träget” arbetat med tidningen? Jag var också aktiv tidigt. Men på en annan nivå. Dels som tidningsförsäljare och dels som korsordskonstruktör (tillsammans med min far). Men det ger mig inte automatiskt medalj.
RL:s inlägg på FIB:s hemsida, som jag och MZ reagerade på, var så klassiskt uselt, som sa mer om honom själv, än de han utsiktslöst försökte reta.
Patetiskt.
Knut kallar det i DZ:s fall för diskussionslusta, och det beror enbart på en förlåtande attityd, men för mig framstår det som ingenting annat än de missnöjda profeternas hopplösa försök att tillskansa sig en position. Vad har dom att ta till? Jo, just provokationen och det överlägset flinande ordtrillandet, definitionskrigandet (DZ) eller det förment folkliga småbrukandet, raljerandet över ”stadsbor”, ”Politiskt korrekta”, ”journalister som vet bäst”, ”den store författaren” (RL).
Så kan de förenas!
Jag tror det är uttryck för en politisk anemi, som bara kan frodas där ”folket” är tillbakapressat av ekonomiska och kulturella skäl.
Vem i hela världen skulle bry sig om RL:s frågor om invandringens omfattning eller DZ:s provokationer? Om nu optimism rådde. Om nu det fanns folkliga organisationer som stod upp mot armod och utarmning av snart sagt alla samhällets vrår.
Deras livsrum är kvava. Om jag får vara riktigt gemen. Och det måste jag vara.
Tack för detta intressanta inlägg, Kjell! Det får bli en värdig slutpunkt i meningsutbytet mellan oss!
De gånger FiB/K uppmärksammats på senare år har det nästan uteslutande handlat om ”antisemitism”. Det är inte så konstigt eftersom kritik av kristendomen och islam är fullt tillåtet, medan kritik av judendomen och sionismen är tabu.
”Jag anser att det här är ett krig som utkämpas av alla judar.” – Ehud Olmert under Israels invasion av Libanon 2006.
Ja, nåt utbyte har det ju aldrig varit fråga om. Det bekymrar mig föga.
Det som däremot gör det, är det faktum att Folket i Bild/Kulturfront är en arena för jämmerliga tänkare, som tar plats, tar energi. Ja, jag blir förbannad på mig själv att jag överhuvudtaget engagerar mig och skriver dessa inlägg. I tänkarnas plattfotsbrigad marscherar alla i otakt, men med det gemensamma att de tycks sakna all förankring med någon slags verklighet.
Nu kommer Lanestrand att protestera, han är minsann ”småbrukare” och vet allt om landsbygden, dessutom är han expert på ”stadsbor”, ”stockholmare”, ”de politiskt korrekta” och allsköns kreatur som inte vet hur man koppar blod eller pratar med sättpotatis. Med andra ord alla de som vägrar att se verkligheten som den är, och heller inte vågar att diskutera hur det verkligen ser ut i Sverige och världen.
DZ kommer att hålla tand för tunga. Vari hans koppling till den s k verkligheten består har jag faktiskt inte en aning om. Men jag har förstått att han är intellektuell, har svårt för ”judestaten” och är misstänksam mot vänstern, mot arbetare, tycker om giljotiner, och anser att Jimmie är lite käck ändå, även om han har fel.
Bra försök, Kjell, men din förutsägelse kommer givetvis inte att hålla, även om jag lägger ned min röst i just den här diskussionen. Kanske p g a anfall av svindel, vem vet?
Randanmärkning: ”Meningsutbyte” var ironiskt menat, men jag borde naturligtvis veta bättre än att kasta pärlor för svinen.
hälsar
vännen
DZ
… och fortsätter fundera på det där med giljotiner. Vad i helvete menar karln? Snart kommer väl en anklagelse att jag skulle varit ordförande i CUF också. Det gäller ju att (för-)hålla sig till verkligheten.
Kristoffer!
Är du nöjd med att FiB/K i huvudsak uppmärksammas när det gäller ”antisemitism”? Vad är det ett tecken på? Du är väl aktiv inom föreningen, vad tänker du göra för att ändra på detta? Och snacket om att det är tabu att kritisera judendomen och sionismen. Det stämmer ju inte, om du med ”tabu” menar det ordboken menar, ”förbud mot kontakt med eller omnämnande av ngt”.
Du, och/eller FiB/K, kanske bara är oskickliga, när det gäller att förklara konflikten i Mellanöstern. Eller finns det andra förklaringar till din roll som offer? En sionistisk sammansvärjning, måhända.
Och Olmert-citatet, vad visar det? Ja, att Olmert tycker så, mer då? Jag fattar inte.
Hej Kjell!
Jag noterar bara att det är när vi kritiserar Israel (och följaktligen anklagas för ”antisemitism”) som vi uppmärksammas. Att det är så är tecken på ett tabu. De gånger vi har kritiserat kristna eller muslimska brott mot mänskligheten är det ingen som anklagar oss för rasism. Det jag tänker göra åt detta är att fortsätta kritisera Israels brott mot mänskligheten.
Jag är fullt medveten om skillnaden mellan jude och sionist. Tyvärr försöker många (såsom Olmert, Henrik Bachner, m.fl.) sudda ut skillnaden mellan begreppen så att kritik av sionismen automatiskt blir antisemitism. I Expressen kunde vi t.o.m. läsa att kritik av amerikansk utrikespolitik i själva verket är antisemitism.
De använder denna anklagelse för att tysta folk. Och tyvärr lyckas de ofta eftersom många blir rädda. Det är helt enkelt ett politiskt vapen. Angående Olmert-citat och vad jag tycker om det kan du läsa mer om här.
Kjell!
Kan det vara så att dina spanska nerver spelar dej ett spratt? Vad Kristoffer Larsson i hastigheten glömmer är förstås att under våren har Jan Myrdal-priset varit under en kanonad av inlägg – kanske främst i gammelmedia. Lenin har diskuterats brett. T o m utrikesministern var indignerad …
Men i år fylldes Varbergs teater till sista plats för första gången under Leninprisets femåriga levnad. Underhållningen var av yppersta klass; Sven Wolter sjöng och Bernt Andersson o Co var på sitt bästa humör. Spartacuskören uppträdde med Leninmasker.
Att du börjar gnälla som du gör får mej att undra vad det är för spansk sjuka du drabbats av …
Vad är Kjell Eriksson för sur gammal gubbe, sjutton år yngre än jag, som väljer att bara komma med antydningar och obekräftade beskyllningar när han skall försöka beskriva föreningen Folket i Bild. Alltför slö säger sig sextioåringen vara för att formulera något mera konkret men genast beredd att beskriva Folket i Bild som en rörelse som ser Robert Mugabe som en hyvens kille och Radio Islam som ett rumsrent och bra inslag i mediekören. Anklagelser lika meningslösa att bemöta som Kjells lurande känsla av olust som han menar att alla som följt FiB/K genom åren är införstådda med.
En något mer jordbunden och konkret kritik tycker jag man bör kunna förvänta sig av en trädgårdsanläggare.
Hei
Tredje artikkel i min serie finnes her:
https://psteigan.wordpress.com/2013/05/20/det-muslimske-ekstremhoyre/
vennlig hilsen
Pål S